Den 5 september har exakt 50 år förflutit sedan massakern vid München-OS 1972, ett dåd som sände chockvågor mer än andra terrordåd eftersom det utspelades mitt i Västeuropa, framför TV-kamerorna inför en hel värld. 

Dådet utfördes av en grupp inom PLO, Svarta september, som kallade sig det till minne av inbördeskriget i Jordanien 1970. Detta ledde till att gruppen kastades ut och därefter började operera från Libanon, ett land som dittills hade kallats Mellanösterns Schweiz men som snart blev en terrorbas och ett helvete för befolkningen där. 

Att gisslantagandet mitt i OS-byn överhuvudtaget kunde äga rum hade delvis historiska skäl. Alla mindes Berlin-OS 36 år tidigare, som varit ett propagandaverktyg för nazisterna, och andra världskriget och Förintelsen låg bara ett tjugotal år tillbaka i tiden. Man ville från västtysk sida fjärma sig från alla associationer till polisstat; det skulle inte synas beväpnade vakter någonstans. Man tummade på säkerheten på ett sätt som skulle bli ödesdigert. 

Natten till den 5 september kunde alltså åtta terrorister klädda i träningskläder obehindrat ta sig in i israelernas förläggning. I sina tygväskor hade de automatvapen och granater. De yrvakna israeliska idrottarna satte sig till motvärn, och två av dem sköts ihjäl. De nio återstående i gisslan bands och misshandlades. 

Gruppen kom nu med sina krav för frisläppande av israelerna. 234 terrorister som satt fängslade i Israel skulle friges, tillsammans med Andreas Baader och Ulrike Meinhof, terrorister och ledare för Röda brigaderna som satt i fängelse i Västtyskland. 
 

Israels reaktion 

Israels reaktion, efter den inledande förfäran och chocken, var väntad. Golda Meir förklarade att Israel aldrig förhandlar med terrorister under några omständigheter, inte minst för att detta bara skulle uppmuntra till nya dåd. Man hade redan egna, tragiska erfarenheter av terrordåd på israelisk mark. 

Otroligt nog fortsatte OS-tävlingarna som om inget hänt i 12 timmar efter att den ene döde israeliske idrottaren slängts ut genom dörren av terroristerna för att visa att de menade allvar, ända tills omvärlden satte press på Internationella Olympiska Kommittén att avbryta spelen tills vidare. 

Israel, som hade elittrupper tränade just för sådana situationer, begärde av Västtyskland att få sätta in dem för att rädda sina landsmän, vilket blankt avslogs. Med tragiskt resultat. Istället skickade man fram västtyska polismän, säkert modiga men utan någon som helst erfarenhet av gisslandramer, som skulle försöka krypa ner från taket genom ventilationstrummor och eliminera terroristerna. 

Detta amatörmässiga och taffliga försök skedde inför TV-kamerorna, inte minst östtysk TV, som var positivt inställda till PLO och helt enkelt skickade bilderna vidare till dem. Efter att terroristerna hotat döda flera i gisslan direkt, avbröts försöket. 
Under tiden hade de västtyska myndigheterna försökt förhandla med terroristerna och vinna tid. Det var särskilt känsligt för Västtyskland att gisslan var judiska. Man erbjöd obegränsade penningsummor och fri lejd om gisslan frigavs. Man erbjöd även att låta högt uppsatta tyskar ta israelernas plats. Ingetdera hörsammades. 

Walter Tröger, borgmästare för OS-byn, tilläts komma in i huset för att förvissa sig om att gisslan fortfarande var vid liv. Han beskrev senare hur tagen han var av den israeliska gisslans obrutna värdighet trots att de blivit misshandlade och en av dem skjuten i axeln. De verkade ha förlikat sig med att de skulle dö. 
 

Katastrofalt fritagningsförsök 

Efter flera förhandlingsrundor krävde terroristerna att två militärhelikoptrar skulle föra dem och gisslan till en NATO-flygbas i närheten. Myndigheterna, som flög före i en tredje helikopter, hade planerat ett väpnat angrepp mot terroristerna på flygbasen. 
Ett Boeing 727 stod på startplattan, med sexton västtyska polismän inuti klädda som flygpersonal. Tanken var att övermanna de två terrorister som skulle gå ombord för att kontrollera planet, för att utplacerade prickskyttar sedan skulle kunna eliminera de övriga gisslantagarna. 

Problemet, debaclet, var att man bara trodde att terroristerna bara uppgick till fyra eller fem, eftersom man bara hade sett så många i OS-lägret. I själva verket var de åtta. Därför ställde polismännen ombord på planet in försöket utan att fråga sina överordnade, och lämnade planet. Nu fanns bara fem prickskyttar kvar som skulle försöka eliminera ett större antal, som dessutom hade tyngre vapen. 

När terroristerna fann planet tomt, insåg de att det hade varit en fälla och rusade tillbaka mot helikoptrarna. Prickskyttarna öppnade då eld. I det kaos som följde dödades två av terroristerna medan de övriga tog skydd bakom helikoptrarna. 
Den israeliska gisslan var bundna inuti helikoptrarna och gjorde desperata försök att befria sig. Man fann senare bitmärken i repen som hållit dem bundna. Myndigheterna hade underlåtit att kalla in pansarfordon i förväg, och när man nu gjorde det fastnade de i trafikstockningar och anlände först vid midnatt. 
 

Massakern 

Terroristerna måste nu ha känt att operationen hade glidit dem ur händerna. Fyra minuter över midnatt den 6 september vände sig en av dem mot gisslan och sköt mot dem med ett automatgevär från nära håll. Tre ur gisslan dog omedelbart. Sedan kastade han in en handgranat i helikoptern, och de återstående israelerna brändes till döds. 

Otroligt nog återupptogs de olympiska spelen igen efter ett uppehåll på 36 timmar. Alla återstående israeliska idrottare avbröt tävlandet och återvände till Israel. Vid minnesceremonin på olympiastadion hängde OS-flaggan och deltagarländernas flaggor på halv stång. Dock inte tio arabländers flaggor. 

Kropparna av de fem terroristerna som dödats i eldstriden sändes till Libyen, där de begravdes som krigshjältar. Den 8 september bombade israeliska plan tio PLO-baser i Syrien och Libanon som svar på massakern, varvid cirka 200 militanta dödades. 
De tre överlevande terroristerna hölls i fängelse i München i väntan på rättegång.

Den 29 oktober kapades ett passagerarplan från Lufthansa, och man hotade att spränga det om inte de tre fångna släpptes. Så skedde också. Oerhört snabbt. Och de tre terroristerna med blodet av elva israeler på händerna flögs nu till Libyen där de mottogs som hjältar och inför den samlade världsmedier höll presskonferens där de fick framställa sig som hjältar. Osmakligt är inte ordet. Det förljöds också att Västtyskland genom att släppa de tre mördarna köpte sig ett löfte från Svarta september att slippa fler terrordåd på tysk mark. 
 

Efterspel 

För Israel inskärpte massakern i München flera saker. En var att judar och israeler (fortfarande) inte är säkra i Europa. En annan var att europeiska myndigheter var hopplöst inkompetenta ifråga om att möta och besegra terrorism. En tredje var att det bara finns ett land där judiskt blod är dyrt: Israel. 

Den lättvindighet med vilken Västtyskland och Europa hade behandlat frågan om ansvarsutkrävande av terrorister med israeliskt/judiskt blod på händerna var för mycket att smälta för Israel. Golda Meir och Israels försvarskommitté gav i hemlighet Mossad i uppdrag att spåra upp och eliminera dem som låg bakom Münchenmassakern – det gällde alltså även planerare – som gick omkring fria som fågeln i Europa och annorstädes. Helt enkelt utkräva ett pris för de elva israeliska idrottarnas död, och avskräcka dem som planerade liknande attentat i framtiden. 

Två av de tre överlevande terroristerna eliminerades också av Mossad, medan den tredje var vid liv så sent som 1999. Den 9 april 1973 genomförde Mossad och IDF en gemensam operation i Beirut, där man eliminerade tre av Svarta septembers toppnamn. 

Av de som planerade Münchenattacken är Abu Doud, som hävdade att den var hans idé, den ende som sägs ha dött av naturliga orsaker. Han har i intervju sagt att attacken skedde med Yasser Arafats godkännande, och har även hävdat att Mahmoud Abbas, president för Palestinska myndigheten sedan 2005, var ansvarig för finansieringen. 
(Fyra år efter Münchenmassakern ägde ett nytt, liknade gisslandrama rum i Entebbe, Uganda. Den gången tog Israel saken i egna händer, och resultatet var den gången ett helt annat.) 

Bengt-Ove Andersson, tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel 


Fler artiklar