En av Sveriges tyngsta diplomater, Oskarshamnsbördige Anders Lidén, vänder sig i sina färska memoarer starkt mot Israelkritiska stämningar på Utrikesdepartementet.
Få världar är så fascinerande och mytomspunna som diplomatins.
En som under många år varit i den svenska diplomatins centrum är Anders Lidén som nyligen kommit ut med sina memoarer; Diplomati och uppriktiga samtal, (Carlsson) där han lyfter på förlåten in till residensens salonger.
Anders Lidén? I diplomatins natur ligger att de främsta ambassadörerna sällan är kända för den stora allmänheten. Men Lidén har haft några av de allra tyngsta uppdragen i utrikesdepartementet som bland annat svensk FN-ambassadör, ambassadör i Zimbabwe, i Helsingfors och i Tel Aviv. (Ambassaden i Israel ligger som bekant i Tel Aviv och inte i Jerusalem).
Lidén har dock inte glömt sitt ursprung i Oskarshamn, där också skildringen inleds. Han berättar med kärlek om sin familj, men problematiserar också en uppväxt i ett klassamhälle där han som advokatbarn fick fördelar av lärarna i skolan och där den sociala tillhörigheten avgjorde om man höll på IFK eller AIK som var arbetarklassens lag.
Kan en diplomats memoarer bli spännande? Vad kan en tidigare ambassadör egentligen berätta?
Ja, Lidéns bok på nära 400 sidor är en riktig bladvändare. Där finns gripande skildringar av massmord i Libanon och resor i Mellanöstern, men också anekdoter om det svenska statsrådet - namngivet - som blev sur över att hon inte nämndes i ett programblad - eller över ministern (också namngiven) som bröt mot protokollet och höll tacktal till kungen.
Boken är dock skriven med djupaste allvar och läsaren får möta omdömen från Lidén om såväl de högsta svenska makthavarna som de internationella.
Men det bärande elementet i skildringen av den långa yrkeskarriären är diskussionen om den svenska utrikespolitikens och medel? Hur förenas den som även Lidén skriver "humanitära stormaktens" mål med den realpolitik som präglar världen?
Lidén själv är positiv till FN-systemet och kritiserar borgerliga partier för att inte se betydelsen av världssamfundets institutioner, utan istället betraktar FN som en socialdemokratisk angelägenhet. Han poängterar också att ett litet mellanstort EU-land som Sverige i internationella sammanhang kan spela rollen som en mjukare kontakt gentemot andra stater än EU-stormakter.
Samtidigt framförs tung kritik till mot de verktyg som brukats i utrikespolitiken.
Uttalandepolitiken "särskilt sedan Olof Palmes" tid beskriver Lidén som föga lyckosam. Den strider emot diplomatins väsen, får man uppfattning av. Predikandet fungerar inte, skriver han och hyllar det tålmodiga och långsiktiga arbetet i Norden och i EU.
De starkaste känslorna visar dock Lidén när det gäller delar av utrikesförvaltningens syn på Israel. Det är en svidande vidräkning som bekräftar vad som tidigare kallats för myter och konspirationstänkande.
På Mellanösternenheten på UD fanns "antiisraeliska stämningar". Generalkonsulatet i Jerusalem bestod delvis av personer med "utvecklat antipati" mot Israel. Lidén går så långt som att påstå att det "skadade Sveriges möjligheter att spela en större roll" i Mellanöstern.
Den "störande okänsligheten" gentemot Israel verkar prägla också andra myndigheter. Sida får rejäl kritik i flera sammanhang. Som när biståndsmyndigheten skickade dansare till Västbanken under pågående Intifada. Konstrådet hade inte sämre fantasi utan sände ett verk i form av en granat till ambassaden medan Israel skakades av blodiga attentat.
Det var till och med svårt att rekrytera medarbetare till ambassaden i Tel Aviv.
Utrikesdepartementet skildras också som präglad av en överkänslig kultur där extremt lyhörda tjänstemän vill gå länge (åt vänster är min tolkning) än Laila Freivalds och Anna Lindh i flera frågor. Det verkar med hänsyn till sammanhangen vara ett annat ord för en aktivistisk anti-USA linje.
Ett annat exempel på hur en predikandets utrikespolitik motverkar sina egna syften är den politiska kritiken av Kungens statsbesök i Brunei.
Lidén berättar att han själv givit grönt ljus för statsbesöket till Anna Lindh. Efter statsbesöket och den hårda oppositionskritiken blev det för lång tid framöver svårt att använda kungen som verktyg för att bygga relationer och främja svensk export.
Diplomater kan sällan under sina yrkesverksamma liv säga alla sanningar. Ämbetsmannalojaliteten sätts främst. Så också för Lidén som tjänat Anna Lind, Jan Eliasson och Carl Bildt. Nu sparar inte Lidén på uppriktigheten. Israelkritikerna på UD får väl bli arga då. Men för oss andra är boken lika med en stor lektion i diplomatisk konst och flera timmar av läsglädje.
Martin Tunström
Ledare publicerad i Barometern Oskarshamns-Tidningen 5 oktober 2017