Ja varför?

Enligt rapporter i media överväger Vita Huset att fatta det historiska beslutet att omdefiniera vem som är, och inte är, en palestinsk ”flykting”. Har hoppas detta stämmer. En förändring är sannerligen på tiden, och skulle faktiskt på sikt kunna underlätta en fredlig lösning.

Tragiskt nog har vi under historiens lopp sett otaliga mängder flyktingar.

Bara under nittonhundratalet tvingades tiotals miljoner (om inte fler) flyktingar söka nya hem. De var offer för krig, gränsjusteringar, tvångsförflyttningar, politisk demagogi, och så vidare.

Lausannefördraget 1923 reglerade befolkningsutbytet mellan greker och turkar, vilket omfattade över 1,5 miljoner människor.

Mycket stora mängder hinduer och muslimer flyttade när den tidigare brittiska kolonin Indien delades upp i två självständiga stater - Indien och Pakistan [Sammanlagt ungefär 14,5 miljoner människor, jämt fördelade mellan de båda grupperna /Övers anm]

När det tyska Tredje Riket rasade samman efter tolv år uppstod miljontals flyktingar utan möjlighet att återvända till sina hemländer.

Stora mängder lämnade Kambodja, Laos och Vietnam efter de kommunistiska maktövertagandena.

Stamkrig och inbördeskrig i Afrika skapar ständiga flyktingflöden.

Hundratusentals jemeniter slängdes ut ur Saudiarabien under det första Gulfkriget på grund av att Jemen stödde Irak.

Otaliga muslimer flydde från Bosnien och Kosovo efter serbiska angrepp.

Och detta är bara toppen av flyktingarnas isberg.

Själv behöver jag inte leta särskilt länge för att förstå vår tids flyktingkriser - eller de trauman de skapat. Min mor, min far och min hustru var alla flyktingar. Men ändå, istället för att vältra sig i rollen som offer, eller konsumeras av hat och hämnd, startade de om på nytt, tacksamma för att deras nya länder gjort detta möjligt.

I maj beräknade FN:s flyktingorgan UNHCR att man ansvarar för 19,9 miljoner flyktingar, varav de de flesta kommer från Syrien, Sydsudan, Somalia, Sudan, och Demokratiska republiken Kongo. UNHCR beräknar att man under fem årtionden hjälpt 50 miljoner flyktingar att ”starta om sina liv på nytt”.

Men ändå finns det, av alla världens flyktingar EN grupp - palestinierna - som behandlas helt annorlunda.

I själva verket gäller 1951 års flyktingkonvention inte palestinier. Dessa faller inom ramen för FN:s särskilda UN Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East (UNRWA).

Det saknas motsvarande FN-organ för någon annan i världen.

UNRWA:s definition av flyktingar är också unik. Den omfattar alla ättlingar - utan begränsningar - till dem som bedömdes vara flyktingar 1948. Detta förklarar hur deras mängd kunnat öka från 750.000 till över fem miljoner (och att de fortfarande ökar i antal).

Till skillnad från UNHCR försöker inte UNRWA hjälpa de palestinska flyktingar att hitta nya hem, utan tillhandahåller istället socialtjänster, och låter dem sväva i evig limbo.

Och trots arabländernas krokodiltårar över de palestinska brödernas umbäranden hör dessa länder till de sämsta när det gäller att finansiera UNRWA. De hävdar att det inte är deras ansvar att ta hand om flyktingar som uppstått genom andras beslut. Fram tills nu har de fem största givarna till UNRWA varit de amerikanska och europeiska regeringarna. [Med Sverige på sjätte plats 2015 ]

Jag skall förresten passa på att berätta att det är endast de palestinier som anses ha drabbats av den arabisk-israeliska konflikten som får denna särbehandling.

Under första Gulfkriget, när Kuwait körde ut 400.000 palestinier eftersom de ansågs ha stött Saddam Hussein, då märktes inga nämnvärda reaktioner från det internationella samfundet. Och mer nyligen, när tusentals palestinier lämnat sina hem på grund av det syriska inbördeskriget, möter vi samma tystnad. Arabiska kränkningar av arabers mänskliga rättigheter bedöms tydligen annorlunda, om de uppmärksammas överhuvudtaget.

Och i Libanon, med dess stora palestinska befolkning under UNRWA:s skydd, där har myndigheterna sedan länge infört strikta restriktioner för vilka yrken som får innehas av palestinier. Var finns protesterna och raseriet mot detta?

Vi har alltså här att göra med något helt unikt.

Palestinierna är inte världens första flyktinggrupp, men deras ledarskap kan mycket väl vara den första att motarbeta en fungerande långsiktig lösning.

Tänk efter. År 1947 erbjöd FN en tvåstatslösning för att hantera två konkurrerande nationella krav. Judarna accepterade; araberna avvisade förslaget. Eller, för att uttrycka det på FN-språk: ’den föreslagna arabiska staten lyckades inte förverkligas’. Hade det varit annorlunda, så hade två stater kunnat bildas, och med litet tur lärt sig att samexistera. Idén om en tvåstatslösning utgör fortfarande den mest framkomliga vägen.

Istället valde den arabiska sidan att inleda ett krig. Har det funnits något krig utan flyktingar? Ändå tillämpas en slags omvänd logik, och man anklagar Israel för de flyktingar som skapades som en följd av de fem arabiska staternas angrepp. 

Under tiden skapades ännu fler judiska flyktingar från arabvärlden (och Iran). Men de slog sig ner i sina nya hemländer utan buller och bång, och utan någon som helst uppmärksamhet från FN.

Sen konstruerades en situation där palestinska flyktingar - och deras efterlevande ättlingar i all oändlighet - förvaras i UNRWA-läger för att tjäna som permanenta påminnelser om sin eländiga tillvaro. De har förvägrats möjligheterna att starta nya liv, och blir istället indoktrinerade i att fokusera sitt hat mot Israel och tro på att en dag få ”återvända”. De utnyttjas för att skapa det enskilt största fredshindret: den palestinska fantasin om att få avsluta den judiska suveräniteten i Israel.

Till och med nu, tretton år efter israels fullständiga tillbakadragande från Gazaremsan, lever 500.000 palestinier fortfarande i UNRWA-läger där. Varför!? Gaza styrs av palestinier, inte israeler.

Medan palestinierna hör till världens främsta mottagare av bistånd per capita, hamnar mycket av den hjälpen hos det palestinska ledarskapet, som sen fortsätter kräva mer pengar till folket.

Vi ser ett annat exempel på absurd logik när Hamas klagar på elbrist - samtidigt som man försöker slå ut de israeliska kraftverk som förser Gaza med elektricitet.

Hela processen understöds av ett genomtänkt resursstarkt FN-maskineri, som skapats av en majoritet av medlemsstaterna för att stödja palestinierna. Detta i kontrast till kurder och andra som har ett starkt case för en egen stat. Och cyprioter som på grund av den turkiska ockupationen levt på en delad ö, utan att få hjälp från några motsvarande FN-organ.

Därmed inte sagt att palestinierna haft en bekväm tillvaro, för det har de inte. Utan poängen är att deras ledarskap, tillsammans med hjälp från alltför många andra, genomfört ett av världens mest framgångsrika PR-jobb. I stället för att hjälpa flyktingarna till nya liv, så har dessa och deras efterlevande blivit offer för skamlös exploatering.

Där ligger tragedin - och själva hjärtat - hos den långa konflikten.

David Harris

David Harris är CEO of the American Jewish Committee (AJC).

Debattartikeln publicerades i Times of Israel 30 augusti 2018
Why are Palestinian refugees different from all other refugees?

Fler artiklar