I denna text tänkte jag inte skriva om den israelisk-arabiska konflikten, varför man är för eller emot Benjamin Netanyahu eller hur framtida israelisk politik kan komma se ut 2023. Istället tänkte jag resonera lite utifrån vad det israeliska valen karaktäriserats av sedan Benjamin Netanyahus comeback som premiärminister 2009.


I slutet av 2022 gick Israel till val för femte gången på fyra år.
Efter valet kunde man dra flera slutsatser. Den kanske främsta slutsatsen var att den israeliska högersidan dels lyckats mobilisera väljare att gå och rösta i större utsträckning än mitten-vänsterblocket. Högersidan hade också lyckats att partierna på deras sida gick ihop för att inte riskera att falla under riksdagsspärren på 3.25 procent. Det misslyckades mitten-vänsterblocket att åstadkomma.
Sedan 2009 har israeliskt koalitionsbyggande efterliknats svenskt utifrån att man har haft tydligt block. Åtskilliga försök har gjorts för att spräcka Netanyahus block utan att man lyckats. 

Konsekvensen av det har inneburit att medan de som röstar på Netanyahu kanske motsvarar en fjärdedel, eller en tredjedel när det omvandlas i faktiska mandat, har han alltid nästan fått 50 procent i och med att han kan räkna in de ultraortodoxas stöd som adderar ytterligare 10-15 procent.
Den sidan som inte representeras av Netanyahu innehåller allt från vänster, mitten, höger, arabiska till islamistiska partier och har haft problem med att ställa upp med ett liknande, enat, block.
Det försök som gjordes till just detta var resultatet av den regering som bildades i mitten av 2021. Det blocket bestod av åtta partier varav sju av dessa partier gick på val att inte sitta med Benjamin Netanyahu. Två-tre partier som ingick i koalitionen var höger-centerpartier. Deras väljare straffade dem sedermera när det blev val 2022. Två partier på gränsen till upplösning och ett parti är upplöst.
 
I upptakten till valet skrevs det mycket om att Netanyahus block skulle få/inte skulle få parlamentarisk majoritet. Få resonemang kretsade kring huruvida sittande regering skulle kunna åstadkomma parlamentarisk majoritet. Därför att det sågs som en omöjlighet.

Det politiska kommentatorerna lade tyngdpunkt vid var centrerat kring Netanyahu. Dennes möjlighet till parlamentarisk majoritet i förhållande till oppositionens chans till att blockera densamme från att få parlamentarisk majoritet.
Det säger en del om personen och statsmannen Benjamin Netanyahu. Kanske säger det framförallt en del om israelisk politik. 

Utländsk media och mellanösternvetare tenderar alltför ofta också att falla in i monotona mönster som analyserar israelisk politik utifrån Netanyahus förtjänster och brister. 
Ändå så missar analytiker och självutnämnda experter ofta orsak och verkan i israelisk politik som egentligen tar utgångspunkt i en rad frågeställningar.

Analyserna är bristfälliga så länge de inte går på djupet och kompletterar med en analys dels om hur det israeliska valsystemet fungerar men också om de positionsförflyttningar som görs och gjorts i andra länder.  Med andra ord: Avsaknaden av ett sammanhang. 

Svaren på relevanta frågor som kan ge heltäckande bild av det israeliska valet 2022 har lysts med sin frånvaro. Frågor som: 

Hur har riksdagsspärren ändrats? 

Vilka partier har dragit nytta av riksdagsspärren ändrats?  

Vilka partier har tagit skada?

Hur har det påverkat, och påverkar, koalitionsbyggande i Israel?

Om en positionsförflyttning (vilket inte alls är en självklarhet) har skett i Israel, hur står sig denna i komparativ politik jämfört med andra länder, exempelvis i Väst- och Östeuropa?






Fler artiklar