Under den tidigare israeliska regeringen var ofta relationerna till EU ansträngda.
F d statsministern Netanyahu och några av ministrarna i hans regering brukade anklaga EU för att driva en anti-israelisk eller t o m antisemitisk politik.
Det har satt sina spår i den israeliska opinionen och bland vanligt folk där många utrycker samma negativa inställning till EU som populistiska och högerinriktade partier i en del medlemsländer inklusive EU-parlamentet.
Men egentligen gäller det att skilja mellan EU och dess institutioner å ena sidan och medlemsländerna å andra sidan. Antisemitismen är en gammal företeelse i Europa, vilket återkommande opinionsundersökningar och statistiken över hatbrott i media och våldsdåd i medlemsländerna visar.
EU däremot för en proaktiv politik mot alla former av rasism, antisemitism och invandrarfientlighet. Läget skulle vara mycket värre om det inte fanns någon överstatlig institution till försvar för europeisk värden, demokrati och mänskliga rättigheter.
EU-kommissionen i sin roll som garant och övervakare av rättsstatens principer tar klart avstånd från antisemitism och högtidlighåller varje år minnet av Förintelsen. Kommissionen har också tidigare i år utfärdat ett detaljerat handlingsprogram mot antisemitism och till stöd för judiskt församlingsliv i Europa.

Ett rörande exempel på det sistnämnda var EU-kommissionens ordförande von der Leyens deltagande i Chanukah-firandet i Bryssel den 2 december (”Euro-Chanukah”). Hon uppmanade de församlade att sätta ut chanukah-ljusstakarna i fönstren så att alla skulle kunna se dem. Vad är mera judiskt än det?
”Detta borde vara normalt och ingen judisk familj borde vara rädd för att visa sin identitet,” sa hon. ”Jag vill ha en Union som vårdar sin mångfald, där Chanukah-ljusen lyser upp våra städer och våra hjärtan.”

Vad har detta att göra med Israel? Den nya israeliska samlingsregeringen under Naftali Bennett beskriver sig själv som en regering för förändring, i varje fall vad gäller den tidigare inrikespolitiken. Vad gäller utrikespolitiken vill den åtminstone förbättra relationerna till EU.

Det finns naturligtvis ett behov av goda relationer med EU. Israel har sedan länge nära ekonomiska relationer med EU och dess medlemsländer och samarbetar med EU inom flera områden. Två aktuella exempel på det samarbetet kan nämnas.
I början av december skrev EU och Israel under samarbetsavtalet för Israels deltagande i EU’s nya FoU-program Horizon Europé under budgetperioden 2021 – 2026.

Israel har varit associerat till EU’s forskningsprogram sedan 1996 med ett högt deltagande och goda resultat. Underskriften satt dock långt inne och Israel tvingades acceptera, som under förra budgetperioden, att inga forskningsbidrag kommer att delas ut till institutioner och forskare lokaliserade på Västbanken.

Det andra exemplet gäller oljespillet i februari i östra Medelhavet som förorenade en stor del av de israeliska stränderna och ledde till den värsta miljökatastrofen i mannaminne. Det visade sig att Israel under den förra regeringen var helt oförberedd för det här slaget av miljöhot och inte hade tillgång till EU’s varningssystem för upptäckt av oljespill i Medelhavet.
Det var därför glädjande att man nyligen kunde läsa i israeliska media att de israeliska myndigheterna har lärt sin läxa och att regeringen kommer att tillföra mer resurser till ansvariga miljömyndigheter.
Enligt uppgift från den europeiska myndigheten för marinsäkerhet (EMSA) skrev Israel redan den 30 mars på ett avtal som ger det tillgång till satellitbilder från EMSA’s CleanSeaNet-system. Man kan fråga sig vilka politiska skäl som hade hindrat Israel från att ha gjort det långt tidigare.

Allt detta är gott och väl och exemplen på lovande EU-israeliskt samarbete kan mångfördubblas. Men på det politiska området har det knappast skett några framsteg sedan den nya regeringen tillträdde. Om möjligt visar EU och de medlemsländer som skrev på kärnavtalet med Iran en större förståelse för de israeliska synpunkterna på bristerna i avtalet och Irans agerande i de pågående förhandlingarna i Wien.
Däremot har EU knappast någon större förståelse för att den nya israeliska regeringen inte tar några politiska initiativ för att bryta dödläget i fredsprocessen med palestinierna genom t ex förtroendeskapande åtgärder. I det avseendet fortsätter tyvärr den nya regeringen den förra regeringens politik.

Bennett-regeringen skyller på att motsättningarna mellan partierna i samlingsregering om vilken politik som skall föras är alltför stora och att man därför kommit överens om att fokusera på inrikespolitik och inte riskera nyval.

Från första början var hans linje att politiska förhandlingar med palestinierna inte är relevanta i nuläget. Det var dock anmärkningsvärt att han i sitt första tal i FNs generalförsamling i september inte ens nämnde konflikten med palestinierna och hävdade att israelerna inte vaknar upp på morgonen och tänker på konflikten.
Det kan stämma men kan inte dölja att både Bennett själv och än mer några av hans extrema partikamrater bekänner sig till en nationalistisk ideologi. En del av dem känner sig bundna till givna löften till sin väljarbas att främja bosättningspolitiken. Bennett själv har dock inte kvar någon väljarbas inom högern eftersom han anklagas för att ha svikit den.
Problemet är att det inte går att frysa status quo i tiden. Även om inga formella annekteringsbeslut tas, permanentas ockupationen allt mer och försvårar en framtida tvåstatslösning.  Det kan redan vara försent för en sådan lösning om man skall tro den
israeliske författaren A.B. Yehoshua.

Våldsdåd begås av båda sidor men vad som är oroväckande är ökningen av våldsdåd begångna av en extrem minoritet bland bosättarna, oftast från mindre olagliga bosättningar som borde ha avvecklats för länge sedan enligt den israeliska underrättelsetjänsten. Med stöd av fanatiska rabbiner och den ideologiska majoritetens tysta samtycke ger de näring till en ond våldscirkel.

Regering och domstolar brukar släta över deras våldsdåd och olagligheter och klart är att de hittills inte har beivrats med kraft av myndigheterna. En bieffekt av polis- och soldatbrutalitet mot fredliga protester på Västbanken är att det spiller över i agerandet mot fredliga protester i Israel.

Situationen på Västbanken och i östra Jerusalem förvärras och risken är stor att läget eskalerar som det gjorde i våras och leder till ett nytt krig med Hamas. Hur långt kan det här fortsätta tills EU får nog och det nära ekonomiska och tekniska samarbetet äventyras till skada för Israels egenintresse?

Mose Apelblat, frilansskribent och f d EU-tjänsteman
Ett tack riktas till Mose Apelblat som gett sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras här. Artikeln har äen publicerats i Times of Israel

Fler artiklar