Svar på (”50 år av ockupation är nog” 23/5)

Den första meningen i Gunnar Olofssons insändare lyder så här: År 2017 markerar 100-årsminnet av kampen för frihet och oberoende i Palestina, och 50 år av ockupation av det kvarvarande palestinska territoriet.

Redan här sker en tankevurpa av Olofsson. Om 2017 markerar 100-årsminnet av kampen för frihet och oberoende i Palestina (märk väl här ordvalet. Inte 100 år av kampen för frihet och oberoende för den nationella rörelsen sionism som Balfourdeklaration verkligen åsyftade) och 50 år av ockupation av Palestina måste man fråga, med anledning av Olofssons eget formulerande, 50 år av ockupation vem området tillhörde före 1967 och varför Olofsson utelämnar detta. Det är inte bara argumentsvrängning, intellektuell slapphet utan ohederlighet från Olofsson.

Oavsett vad Olofsson tycker om Israels bildande är landets grundande minst lika legitimt som dagens Irak, Libanon, Syrien med flera stater för att inte nämna Pakistan och Indien. Israel är varken mer eller mindre av en kolonialskapelse än ovanstående länder men naturligtvis beror det på vilken lens man tittar i.

Olofsson skriver vidare att 750 000 palestinier fördrevs och etniskt rensades. Det förekom viss fördrivning, såväl som etnisk rensning, det sistnämnda från bägge hållen. Man kan dock inte komma ifrån den främste forskaren på området Benny Morris som konkluderar att den största anledningen till den palestinska flyktingvågen var…. resultat av ett krig. Det är knappast något nytt i Israels och Palestinas situation. Exempelvis fördrevs 13 miljoner när kriget mellan Indien och Pakistan bröt ut vid ungefär samma tidsintervall.

Jag tror majoriteten av världens befolkning vill ha två, fredliga, stater sida vid sida precis som Gunnar Olofsson önskar. Jag är också av den förhoppningen och önskan. Men Gunnar Olofsson gör klokast i att se vad som händer i regionen i övrigt och inte bara erkänna en stat på grund av dubiösa anledningar.

Martin Blecher

Insändare publicerad i Hela Hälsingland 27 maj 2017

Fler artiklar