Det är många i vårt land som ber och hoppas att slutet nalkas för den ökenvandring man kan tala om i ­relationerna mellan Svenska kyrkan och den judiska staten.

Kyrkans historia visavi det judiska folket har varit skiftande, ibland mycket mörk. Det började med myterna om judar som gudsmördare. Och det finns ett visst fog för påståendet att utan den antisemitism som genomsyrade stora delar av kyrkan ­genom historien kunde marken aldrig ha beretts för att förintelsen skulle kunna ske. Och det må vara till kyrkans eviga skam att nazister vid Nürnbergrätte­gången kunde citera Martin Luther till försvar för sina gärningar.

Dock har det genom kyrkans historia alltid funnits männi­skor med stor kärlek till våra ”judiska syskon i tron”, som en ung präst nyligen uttryckte det. Och de är inte få som har försökt och försöker göra en ände på den långvariga skilsmässa och djupa klyfta av misstro som funnits mellan de två broderfolken.

I en tid då kyrkan, inte minst med tanke på sin historia, verkligen borde lägga sig vinn om att tala och agera med rättfärdighet mot det judiska folket – och mot deras land – lade vissa grupper sig an med en magistral attityd och mätte den judiska staten med helt andra måttstockar än deras grannländer som faktiskt försökte förgöra den. Man silade israeliska mygg och svalde arabiska kameler. Och man hade även andra måttstockar för den judiska staten jämfört med oss själva.

Tragiskt nog fick denna syn genomslag i våra kyrkor, i vissa frikyrkor men kanske särskilt inom Svenska kyrkan, i takt med en allt ökande politisering av dess institutioner. Detta har yttrat sig i en rad politiska aktioner, varav den senaste och kanske mest skandalösa var försöket att stämpla den judiska staten som en apartheidstat. Dock är inte denna syn representativ – och har aldrig varit det – för kyrkfolket i stort. Inte heller för den nya generation präster som kommit på ­senare år.

Jag har själv till min glädje kunnat märka en ny ton, där man i predikningar och skrift tar kraftigt avstånd från ersättningsteologin och den antisemitism denna i förlängningen har banat väg för. Det är många i vårt land som ber och hoppas att slutet nalkas för den ökenvandring man kan tala om i ­relationerna mellan Svenska kyrkan och den judiska staten. Vi kan skönja tecken på det.

Hoppet, också för Svenska kyrkans framtid, är att vi under kommande år ska få se en kyrka som gör upp med den politisering som delvis hållit den fången, och slår in på en kurs där skilsmässan mellan de två broderfolken ska få ett slut, och där vi tillsammans med förväntan inväntar den Messias som till slut ska förena allt och alla i sig.

Bengt-Ove Andersson 
kyrkvärd i Malma församling, tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln publicerades i Kyrkans Tidning den 14 september. Ett tack riktas till Bengt- Ove Andersson som gett tillstånd till att artikeln publiceras här.
 

 

Fler artiklar