Vid ett tillfälle, 2003, hade Israel möjligheten att slå mot Hamas ledning som var samlad på samma plats. Efter en längre tids noggrant arbete, hade precis och detaljerad underrättelseinformation samlats in.
När det väl var dags tvekade Ariel Sharon, dels eftersom armén (IDF) motsatte sig en attack* och dels på grund av hur attacken skulle genomföras. Den ursprungliga tanken var att använda en bomb som vägde 1 ton. Men IDF ansåg att risken för att oskyldiga skulle skadas inte kunde uteslutas. Efter diskussioner mellan Sharon, IDF och säkerhetstjänsten övertygades Sharon till slut om nödvändigheten i att ta vara på tillfället. Nu kunde man slå ut Hamas ledning (vars primära mål är att radera Israel från kartan och driva judarna i Israel i havet). Sharon godkände attacken, men modifierade planerna. Endast en bomb på 1/4 ton skulle användas. Det ansågs tillräckligt för att kunna få avsedd effekt oavsett om ledningen satt på första och/eller andra våningen i huset.
Huset träffades med precision. Men efteråt kunde hela Hamas ledning gå därifrån; däribland Sheikh Yassin som bars ut sittandes på sin rullstol. Bomben var inte tillräckligt kraftig.
Anledning till Sharons tveksamhet och försiktighet var en tidigare misslyckad aktion då Israel slog mot Salah Shehade (en av Hamas främsta ledare). Det var rätt plats som träffades vid rätt tidpunkt. Endast Shehade och hans fru var hemma. Men bomben var för kraftig. Den var på 1 ton, vilket medförde att även andra skadades – något man från israeliskt håll ville undvika.
Tänk om Sharon hade gett en annan order? Vilka hade fyllt vakuumet efteråt? Det går förstås bara att komma med kvalificerade gissningar i efterhand. Men dagens situation med ständiga attacker från Gaza mot Israel hade nog sett annorlunda ut.
Nu när brandbomber på nytt släpps mot Israel, är det många som fokuserar mer på att Israel stängt av en av övergångarna (Kerem Shalom) mot Gaza. Endast medicin och annan nödvändig hjälp släpps in, medan man sätter stopp för införsel av byggmaterial och dylikt.
Detta synliggör, än en gång, för de som vill och kan se det, skillnaden mellan Israel och dess fiender. Till och med när det kommer till eliminering av fiender som inte nöjer sig med mindre än en total utrotning av den judiska staten, har Israel, tidigare och så även idag, tagit hänsyn till sina egna lagar och agerat så mänskligt som möjligt.
Det svenska sammanhanget och narrativet är som det är. Maktanalys är klar. Men just detta är inte skäl att låta felaktiga rubriker eller offerberättelser gå oemotsagt. Det är snarare desto starkare skäl att plocka isär de felaktiga berättelserna, så ofta som möjligt.
_ _ _
*Attack ska förstås i sitt sammanhang: nämligen att neutralisera det hot som strävar efter att slå till mot dig.
Anosh Ghasri
Frilansskribent
Publicerad på Anosh Ghasris Facebooksida 12 augusti 2020