Martin Blecher

20 April 2022

• Jerusalem

Västliga medier anstränger sig i dessa dagar att säga Lviv i stället för Lvov, Charkiv i stället för Charkov, och Kyiv i stället för Kiev – man vill använda den ukrainska stavningen av stadsnamnen i stället för de ryska.

Det är en trend man kan förstå och sympatisera med, även om den verkar något krystad med tanke på att ryskan är såpass utbredd i Ukraina. Men media försöker med all rätt skicka en signal om att man står tillsammans med den sida som har den moraliska överlägsenheten.

När man jämför detta med hur medierapporteringen har varit i förhållande till upploppen på Tempelplatsen i Jerusalem den senaste veckan, väljer dock media att glömma denna – och andra – principer.

Det faktum att upprorsmakarna är bråkmakare som inte kommer för att be utan för att använda morgontimmarna till att samla stora högar av stenar och fyrverkerier – till och med inne i al-Aqsamoskén – underrapporteras eller tystas. Israeliska myndigheters försök att ändå hålla platsen öppen för alla muslimer ges ingen eloge.

Med argument om att upprätthålla offentligt lugn skulle Israel med rätta kunna ha begränsat tillgången till Tempelplatsen för alla över 45 år. Vore man till slut tvungen att göra det skulle kritiken garanterat komma. Men det är i så fall stenkastarnas våld som är orsaken.

Medier och det västliga samfundet är vanligtvis väldigt upptagna av mänskliga rättigheter, men i fallet Tempelplatsen kastas dessa överbord. Få eller inga röster nämner den självklara rätten för judar (och andra) att be på Tempelplatsen. I detta fall är det tydligen acceptabelt att förvägra judarna rätten att tillbe på sin heligaste plats.

Fredsjournalistik är ett annat populärt begrepp bland journalister nu för tiden; man ska använda ord som man menar lugnar stämningen, tonar ner retoriken – även om det skulle vara så att man felinformerar. På grund av det talas det till exempel sällan om terrorister utan snarare aktivister.

Men det praktiskt taget konsekventa bruket av ”Haram al-Sharif” och ”al-Aqsa” för att beskriva hela Tempelplatsen är allt annat än fredsskapande. Det är inte bara historiskt vilseledande, det är omoraliskt och uppmuntrar de muslimska stenkastarna.

Historiskt vilseledande, eftersom orsaken till att det i dag finns moskéer på Tempelplatsen är att det stod två judiska tempel där.

Omoraliskt, eftersom det finns en internationell kampanj, stöttad av FN, mot att förneka judarnas koppling till platsen. Ingen försöker förneka den muslimska kopplingen.

När internationella medier använder den muslimska terminologin backar man upp kraven från de muslimska upprorsmakarna, som vill ha bort judarna från platsen.

Kampen mot flodvågen av selektiv och felaktig medierapportering kan verka förlorad i utgångsläget. Men vi har inte rätt att ge upp. Alternativet är en värld där sanning är vad som tjänar den rådande ideologin och världssynen för tillfället.

Tumme upp

För den israeliske journalisten Ben Dror Yemini, som trots sitt stöd för en palestinsk stat lyckas avslöja att huvudproblemet inte är ”ockupationen” utan den utbredda palestinsk-arabiska hatideologin.

Tumme ned

För det muslimska Ra’ampartiet, som det senaste året har stöttat den israeliska regeringskoalitionen men nu drar tillbaka sitt stöd, eftersom israeliska säkerhetsstyrkor slog ner upproren på Tempelplatsen.

Roar Sörensen
Israelkännare, daglig ledare för Israel Next

Könikan publicerades i Världen idag 20 april

Martin Blecher

18 April 2022

Vänskapsförbundet Sverige-Israel Riks bjuder in till Rikskonferens/kongress den 7– 8 maj som kommer hållas på WIK:s Slott, Uppsala.

Delta du också!

För infomation om anmälan och program under dessa dagar besök: 
https://tinyurl.com/Inbjudan-program-7-och-8-maj 

Anmälan görs senast 30:e april

Martin Blecher

03 April 2022

• Bibeln

Den äldsta kända inskription på hebreiska, hittad på berget Ebal innehåller ordet ”fördömd (förbannelse)” tio gånger i en engelsk översättning på 23 ord.

I femte Moseboken, 27:15-26, instruerar Moses Leviterna att leda hela Israels folk från toppen av berget Ebal i en serie av elva förbannelser mot alla som deltar i en mängd olika handlingar, inklusive att göra en avgud, vanära sin moder eller fader, eller att flytta sin grannes gräns.

Vid en presskonferens den 24 mars i Houston, Texas, tillkännagav Associates for Biblical Research (ABR) upptäckten av en liten, vikt, skrivtavla som hittades på berget Ebal.

På presskonferensen läste man upp den engelska översättningen av inskriptionen: Fördömd, fördömd, fördömd – fördömd av G-Den av YHWH (Yahweh) kommer du garanterat att dö, fördömd av YHWH, fördömd, fördömd, fördömd. 

Om man kan verifiera tidpunkten (cirka 1200 f.Kr.) för när denna tavla skapades, kan denna lilla, 2 cm x 2 cm vikta "förbannelsetavla" i bly vara en av de största arkeologiska upptäckterna någonsin. Det skulle vara den första bekräftade användningen av G-ds namn i landet Israel. 
Det skulle också visa att israeliterna var läskunniga när de gick in i det heliga landet och därför kunde ha skrivit Bibeln som dokumenterar några av de händelser som ägde rum.

Denna nyhet rapporterades av bland annat Times of Israel och Jerusalem Post

Martin Blecher

24 Mars 2022

• Demokrati

Man behöver inte vara ett orakel på Israel för att snabbt förstå att Israel ofta bedöms utifrån andra standards i jämförelse med andra länder. Denna vecka fortsätter vi exempel på frågor som, kanske, borde fått mer publicitet än vad som blivit fallet.
(Ta också gärna del av förra veckan nyhetsbrev)

Föreställ er att Israel förbjuder muslimer från att bygga minareter. Hade detta rapporterats av medierna då, och om svaret är ja, på vilket sätt hade det rapporterats?

2010 förbjöd Schweiz byggandet av minareter. Jag tror inte många har vetskap om detta, förmodligen för att det inte har kommenterats än mindre rapporterats och bevakats.
Vi fick en försmak om vad som skulle hända om Israel gjorde det Schweiz gjorde när Israel, temporärt tystade högtalarna från minareterna i Jerusalems gamla stad så att dessa inte skulle överrösta Yom Hazikaron, åminnelsedagen för fallna israeliska soldater vid Klagomuren. En jordansk tjänsteman kallade aktionen för en ”provokation mot muslimer runt om i välden, ett brott mot interntionell lag och det historiska status quo. ” 

En annan spännande fråga: Vad hade reaktionerna blivit om Israel antog en lag med syfte att förhindra islamisk separatism genom att tillåta mer övervakning av muslimer, avkräva strikt religiös neutralitet för civila tjänstemän och privata arbetare som tjänstgör i publika arbeten, och göra det svårare för muslimer att utbilda sina barn i hemmet?
Frankrike har nyligen antagit en sådan lag. 

Förespråkare för Israel kan klaga på dubbla måttstockar men de kommer inte att försvinna. 

Martin Blecher

24 Mars 2022

• PLO

Spridandet av antisemitiska lögner i boken Sion Vises protokoll är kanske en av ryska tsardömets mest framgångsrika och mörka prestationer, eftersom boken fortfarande publiceras, säljs och tas på allvar i både den muslimska världen och den allmänna antisemitiska världen. Trots att boken kom ut 1903 och avslöjades som falsk och hopdiktad 1920, säljer den fortfarande som en fakta- och historiebok på ovan nämnda platser. 

Resultatet av bokens publikation var en intensifiering av pogromer mot judar, via en mycket våldsam och politiserad antisemitism. Boken har beskrivits som den troligtvis mest inflytelserika antisemitiska text någonsin publicerad.

Efter ryska tsardömets fall fortsatte den nybildade staten, Sovjetunionen, i sin föregångares fotspår, där lögner och propaganda blev en statsapparat, blandat med antisemitism.

År 1967 startade den ryska underrättelsetjänsten, KGB, en hemlig operation som gick under namnet SIG, en rysk förkortning av ”Sionistiska stater”. Operationens mål var att utmåla Israel och USA som förtryckande imperialistiska stater, grundade på orättvisa villkor, för att på detta sätt motverka demokratiska idéer och deras spridning. 

SIG var en propagandamaskin som spred antisemitiska lögner och desinformation om just Israel och USA. Man syftade på att så ett frö av naziliknande hat mot judar i den muslimska världen, för att sedan använda detta hat till ett blodbad riktat mot den judiska, och demokratiska, staten Israel. 

Men SIG var inte bara en propagandamaskin – SIG innebar även ekonomiskt och militärt stöd till de terrorgrupper som förklarat Israel som sin fiende. Dessa terrorgrupper fick dessutom träning tillhandahållet av Sovjetunionen.

Det antas att Sovjetunionen hade inte mindre än 15 000 agenter som på heltid sysslade med just desinformation, där den judiska staten var en av måltavlorna. Man planterade bland annat falska nyhetsrapporter i medierna, producerade antisemitiska filmer och skrifter, och infiltrerade sociala rörelser och den akademiska världen – globalt.

I denna anda omfamnades terrororganisationen PLO, och under KGB:s ledning skapades det som i dag, helt felaktigt, antas vara fakta: att ”Palestina” är hem för ett distinkt ursprungsfolk (palestinier); att judarna i ”Palestina” är kolonisatörer; att Israel praktiserar apartheid; att arabisk fattigdom i de palestinska områdena är Israels skapande; samt att PLO uttrycker alla arabers politiska strävan i ”Palestina”.

PLO:s absolute ledargestalt, Yassir Arafat, formades och tränades av Moskva redan i mitten av 1960-talet (innan SIG). En nordvietnamesisk general uppmanade Arafat: ”Sluta tala om att förinta Israel, vänd ditt terrorkrig till en kamp för mänskliga rättigheter. Då kommer du att få det amerikanska folket att äta ur din hand.” 

Resultatet var att Arafat sedermera förklarade krig mot den påhittade imperialistiska sionismen, en -ism som fortfarande inte existerar men som lögnen lyckats göra till sanning.

Strax innan Arafats besök i FN instruerades han av den rumänske tyrannen Nicolae Ceaușescu att låtsas avstå från terror och erkänna Israels existens, att erbjuda en olivkvist av fred, samt att upprepa dessa lögner i det oändliga. Arafat följde order, och världen åt ur hans besudlade hand full av lögner.

Operation SIG nedmonterades 1988, men den åker av hat som såddes mot Israel fortsätter att sprida sina frön, både globalt och på samhällets alla nivåer. Den ständigt återkommande skörden betalar den judiska demokratiska staten ett högt, och stadigt stigande, pris för. 

Christina Toledano Åsbrink
Israeldebattör och licensierad guide

Artikeln publicerades i Världen idag den 24 mars. 

Ett tack riktas till Christina Toledano Åsbrink  som givit sitt tillstånd till att texten återpubliceras i Israelnytt

Martin Blecher

17 Mars 2022

Vem hade trott att det skulle kunna bli så här? Ett nytt storkrig i Europa, ett fruktansvärt lidande, miljoner som flyr, hänsynslösa bombningar av städer och samhällen. Återigen bevisas att det är farligt att underskatta diktatorers maktfullkomlighet, galenskap och hänsynslöshet.

Putin hade säkert trott att Ukraina skulle bli en lätt match, kanske att ryssarna till och med skulle välkomnas som befriare, att presidenten skulle fly och Putin kunna göra Ukraina till ännu ett Belarus. Men i stället ser vi, i detta Ukraina som har en så lång antisemitisk historia, en judisk president som är en förebild, en hjälte för det ukrainska folket. Det hade man inte heller kunnat tro.

En stor del av Israels befolkning har sitt ursprung i Ukraina och Ryssland. Kriget i Ukraina påverkar Israel på djupet, inte bara därför, utan för att Israel är det judiska folkets självklara centrum och hemland. Om judar någonstans i världen behöver hjälp, vem ska kunna ge den hjälpen om inte Israel?

Jag arbetar till vardags på Förenade Israelinsamlingen och vår huvuduppgift är att samla in medel till Jewish Agencys arbete. Jewish Agencys huvuduppgift är att hjälpa judar till Israel. Du som läser detta förstår genast att det som sker i Ukraina och grannländerna nu berör mig och vårt arbete på djupet. Det är just i dessa tider vi prövas som mest och måste arbeta som hårdast.

Jewish Agency arbetar på många sätt, men främst genom att ha emissarier utsända över hela världen. Dessa emissariers uppgift är att informera, utbilda, uppmuntra och på alla sätt hjälpa judar till Israel. Det innefattar allt från en första kontakt med judiska församlingar, organisationer och individer, till flygresa till Israel och mottagande i det nya hemlandet.

Att arbeta med detta i Ukraina var redan innan en stor och svår uppgift. I dag är den extremt svår och komplicerad. När kriget utbröt hade man 29 emissarier i Ukraina (65 om man räknar in familjemedlemmarna) och 90 lokalanställda. Nu är det förstås många fler. Vi har redan gjort mycket, och ändå vet vi att så mycket återstår att göra.

Vi har öppnat en ”hotline” i Jerusalem som tar emot telefonsamtal från judar i Ukraina. Hittills har omkring 16 000 judar ringt, och hälften av dem vill till Israel. Cirka 1 500 judar har hittills kommit till Israel, av dessa cirka 200 barn från barnhem för föräldralösa judiska barn i Ukraina.

Omkring 2 500 judar väntar nu i Polen, Rumänien och Moldavien på att komma hem till Israel. Vi har 5 000 bäddar i Ukrainas grannländer för flyende judar, och sex mottagningscentra vid gränserna mellan Ukraina och dess grannländer.

Jag vill betona att enligt den information vi har riktas närmast ingen antisemitism mot judar från Ukraina. Alla i landet drabbas lika hårt av kriget, många vill fly. Familjer splittras eftersom män mellan 18 och 60 år måste stanna i Ukraina. ”Detta är kvinnornas exodus”, som en chef på Jewish Agency sade till mig häromdagen.

Jag är otroligt stolt och glad över det arbete vi gör. Många kristna församlingar, organisationer och enskilda står med oss. Det är inte självklart, vi uppskattar det enormt mycket!

Jag upprepar det gärna: Israel är det judiska folkets självklara centrum och hemland. I krig som det som nu pågår blir vi på djupet påminda om det.

Och när företrädare för palestinska myndigheten säger att det är värre att 2 000 judar från Ukraina kommer till Israel, än att tusentals ukrainare dödats och miljoner flytt, då ser vi också tydligt var skiljelinjerna går.

Ulf Cahn
generalsekreterare, Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod

Artikeln publicerades i Världen idag den 17 mars. 

Martin Blecher

13 Mars 2022

• Demokrati

Man behöver inte vara ett orakel på Israel för att snabbt förstå att Israel ofta bedöms utifrån andra standards i jämförelse med andra länder.

Vad hade hänt om Israel förkunnade att man planerade förbjuda hallal-slakt?
Under 2020 slog Europeiska Unionens högsta domstol fast att länder kan förbjuda ritualslakt i syfte att verka för djurvälfärd. Hur kraftiga skulle inte fördömanden vara om Israel hade talat om för muslimer hur de skulle praktisera sin religion?

Vad hade hänt om Israel skulle upplösa medborgerliga grupper och stänga ned en moské som Frankrike gjort?

Vad hade hänt om Israel skulle förbjuda muslimer från att bära slöja?

I ett annat domslut så har EU sagt att företag kan förbjuda hijab (en sorts slöja) om det rättfärdigar arbetsgivarens behov av att presentera en bild av neutralitet till sina kunder.
Frankrike har förbjudit bärandet av huvuddukar i statliga skolor sen 2004.

Vad hade hänt om Israel gjorde det olagligt för muslimska kvinnor att bära heltäckande ansiktsslöja?
Frankrike upprättade ett förbud mot detta 2010. I april blev Schweiz det senaste europeiska land att förbjuda niqab. Andra länder med helt eller delvisa förbud mot niqab inkluderar Belgien, Bulgarien, Österrike, Nederländerna och Norge. Det är otänkbart att Israel skulle föreslå, och också komma undan med, att ge kvinnor böter eller arrestera någon för att bära slöja.

Nästa vecka fortsätter vi genomgången av, ett urval, dubbla måttstockar som få ägnar tanke åt

Martin Blecher

12 Mars 2022

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism

Efter kyrkomötets Israeldebacle bröt en mindre mediestorm ut. Politikernas makt över Svenska kyrkan blev nu ifrågasatt på ett helt nytt sätt, vilket kan leda till att detta var en ”pyrrhusseger” för 68-vänsterns folk inom kyrkan i slutändan, skriver Johan Sundeen.

Prästen Anna Karin Hammar och hennes edsvurna hade anledning att stråla av glädje. De hade fått den demokratiska världens mest politiserade trossamfund – Svenska kyrkan – dit de ville: till ett ställningstagande som kan tolkas som en direkt eller indirekt brännmärkning av Israel.

Triumfen på Svenska kyrkans kyrkomöte – i realiteten ett politikermöte – fick emellertid inte firas ostört. Snart nog kom framgången att framstå som en pyrrhusseger, det vill säga den sortens viktoria som i längden innebär ett nederlag.

Svenska dagsmedier är normalt sett närmast demonstrativt ointresserade av att granska Svenska kyrkan, det strategiska samarbetet med den antisemitiskt belastade organisationen Islamic Relief har till exempel endast undantagsvis uppmärksammats.

Efter kyrkomötets Israeldebacle bröt emellertid en mindre mediestorm ut. Svenska Kyrkans apartheidbeslut är skamligt, löd en rubrik. Svenska kyrkans Israelhatare gör det igen, en annan.

Inte heller i omvärlden lät reaktionerna vänta på sig. ”Svenska kyrkan är en internasjonal versting når det gjelder fiendeskap med Israel”, skrev norska Dagen.

De negativa reaktionerna gjorde inte halt vid mediehusens entréer. Givetvis reagerade Israels företrädare i Sverige liksom flera judiska organisationer med kraft.

Från Centerpartiets riksledning formulerades ett avståndstagande, trots att flera c-ledamöter i kyrkomötet röstat för apartheidmotionen och att en av undertecknarna tillhör partiets krets.

Till och med de normalt sett inför den politiska övermakten undergivna svenskkyrkliga biskoparna tycktes anse att måttet var rågat. Förvisso profilerade sig enbart en av dessa – Sören Dalevi – under själva kyrkomötet som kritiker av besattheten av den judiska staten, men efteråt var desto fler beredda att ta bladet från munnen.

Ett par biskopar sade sig rent av vara bestörta över vad som timat.

Stöd fick motionärerna av inlägg i den till Equmeniakyrkan knutna tidskriften Sändaren, det högerradikala partiet Alternativ för Sverige och på nationalsocialistiska bloggar. Les extrêmes se touchent, säger fransmännen.

Det finns i föreliggande artikel ingen anledning att upprepa vad som många gånger redan har sagts. Motionen och dess stödtrupper är vederbörligen fördömda. Intressantare är att teckna konturerna av ett par sammanhang som varken massmedier eller den svenskkyrkliga hierarkin – biskoparna – har varit uppmärksamma på.

Vidare vill jag säga någonting om hur denna pyrrhusseger har grundlagts. Låt mig börja med det senare.

Svenska Kyrkans Tidnings opinionschef Jonas Eek skrev om kyrkomötesbeslutet i termer av ett teologiskt haveri och om hanteringen av samma beslut som ”ett kommunikativt haveri”. Det är välmotiverade ord.

Israeldebaclet har blivit en rejäl missräkning för Svenska kyrkan. Bortskämda som de är vid att den Israelnegativa och bitvis antisemitiska hållningen passerar under mediernas radar, hade nog 68:orna och deras eftersägare inte kunnat föreställa sig kraften i motopinionen.

Det finns inom Svenska kyrkans agendasättande elit en vana vid att agera inom ramen för vad som i kommunikationssammanhang ofta karakteriseras som en bubbla, det vill säga en från resten av samhället avskild företeelse inom vars bräckliga väggar endast likasinnade rör sig.

Karakteristiskt för bubblors innebyggare är bland annat att de är notoriskt dåliga på omvärldsbevakning. I sin ideologiska avskildhet, som inte sällan är förknippad med självförhärliganden uttryck, ser dessa inte vad som händer och sker utanför bubblans väggar.

Det är ett talande faktum att 68-bubblans företrädare tycks ha missat det mest intressanta med 2021 års kyrkoval. Sällan, om någonsin förr, har partipolitikens inblandning i Svenska kyrkan diskuterats så kritiskt som i denna valrörelse.

Även om påverkan på valresultatet knappt blev märkbar etablerades en ny anda. Det problemformuleringsprivilegium som politiseringens vänner länge har förfogat över tycktes inte längre lika självklart. Det finns med andra ord skäl att tala om ett bakslag för det koloniseringsprojekt som Jesper Bengtsson med socialdemokratiska ögon sett beskriver i boken Reformismens väg.

Till följd av ideologisk förblindning och vanskött omvärldsbevakning har alltså bubblans innebyggare inhöstat en triumf som ledde till genomlidandet av ett nederlag. Detta i flera centrala avseenden:

• För det första: de kraftfulla negativa reaktionerna på demoniseringen av Israel i sig.

• För det andra: en förstärkning av det ifrågasättande av partipolitiseringen av kyrkan som präglat år 2021.

• För det tredje: tilltagande kritik mot 68:ornas uppfattning om vad som utgör en kyrkas kärnuppdrag.

Den vid mötet med Kyrkornas världsråd i Uppsala 1968 framburna synen att kyrkan ska vara en aktivistisk påtryckarorganisation har i ledarartikel efter ledarartikel, i lekmannainsändare efter lekmannainsändare satts i fråga.

Och detta till förmån för en kyrkosyn som i gemenskap med den historiska och världsvida kyrkans breda mittfåra betonar betydelsen av att arbeta med människornas frälsning i sikte, och med evangelisation, andlighet och mässfirande som medel.

Som en oavsiktlig bekräftelse på sjukdomstillståndet inom den före detta statskyrkan ville därtill Anna Karin Hammar och Daniel Tisell förse de uppstudsiga biskoparna med munkavel.

Biskopen tige i församlingen, så kunde en dagsaktuell travestering på versen i 1 Korintierbrevets 14 kapitel lyda. Denna akt av delegitimering kommenteras i Svensk Pastoraltidskrift: ”Det är […] en märklig desavouering av biskoparnas ämbete […] Och ett ännu märkligare försök att tysta biskoparna, som oavsett kyrkomötets beslut har yttrandefrihet och ett ämbetsuppdrag som måste stå fritt i förhållande till kyrkomötet. Även om biskoparnas ställning i Svenska kyrkan är svag jämfört med andra episkopala kyrkor, så är den inte så svag att biskoparna inte har rätt att tala när kyrkomötet av politiska skäl fattar ett ogenomtänkt och för det judiska folket kränkande beslut.”

Effekterna av att bubblan brustit ska emellertid inte överdrivas. Som alla som i sin barndom förfogat över en liten mugg med såpvatten vet, är det bara alltför lätt att blåsa upp en ny.

Den som är uppmärksam på hur ärkebiskop Antje Jackelén kommunicerar i sitt öppna brev till det judiska centralrådet, ser att hon i nyckelformuleringar i själva verket vänder sig in till bubblan: ”Själv skulle jag inte använt ordet i det här sammanhanget. Men jag är också medveten om att israeliska och andra människorättsorganisationer såsom B-Tselem, Yesh Din och Human Right Watch i sina rapporter använt termen. Enligt vad jag förstår har kyrkomötet lutat sig mot dessa rapporter”, skriver ärkebiskopen i brevet.

De som adresseras här är motionärerna, ärkebiskopen understryker att hon är införstådd med deras sätt att resonera. Någon jude- eller ens Israelfientlighet är det givetvis enligt denna skenheliga version av kyrkomötesbeslutet inte tal om.

Ärkebiskopen tolkar med andra ord beslutet enligt bubblans, inte den omgivande offentlighetens, logik. På ett för hennes ämbetsutövning karakteristiskt sätt togs jag på grund av en annan verklighetsuppfattning än Jackelén själv i upptuktelse på Twitter, likt vore jag en av de babblande dvärgarna.

Apropå de organisationer som av bland andra ärkebiskopen framhålls som auktoritativa insatser så skriver Mellanösterndebattören Roar Sörensen i Dagen: ”israeliska organisationer som Rabbiner för mänskliga rättigheter, Yes Din, B’Tselem och Breaking the Silence […] är inte bara vänster, de är snarare extremvänster. Faktiskt ses de två sistnämnda som så extrema att de i princip ställer sig utanför den offentliga debatten i Israel – deras publik är i stort sett Israelkritiker i utlandet, inklusive antisemiter.”

I en träffsäkert rubricerad artikel har teologie doktor Annika Borg talat om Svenska kyrkans politiska dubbelspel om Israel. Borg berör särskilt relationen till den i flera länder som antisemitisk klassade BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar och sanktioner): År 2017 ”arrangerade Svenska kyrkan ett seminarium med BDS i Almedalen. Antje Jackelén poserade på bild med representanter för BDS och […] Anna Karin Hammar. Hammar sprider med frenesi BDS-rörelsens propaganda […]. Att som ärkebiskopen året efter sitta i en panel och ta avstånd från antisemitism, men utan att något i sak ändras vad gäller den linje ärkebiskopen (och ärkebiskopar före henne) driver mot Israel och för extrema palestinska röster tillsammans med islamister och socialdemokratiska Tro och Solidaritet, är hyckleri och cynism.”

Det är inte att undra på att Annika Borg inte kom i fråga för tjänsten som hon sökt på Teologiska institutet i Jerusalem. Kritiker tige i Svenska kyrkan!

Om Svenska kyrkans stöd till bojkottsrörelsen och densammas kyrkliga förgreningar säger prästen Johanna Andersson till tidskriften Shalom över Israel: ”Det fanns en hel infrastruktur, med kampanjer, studiecirklar och en person som […] avlönades centralt av Svenska kyrkan för att stödja spridningen av Kairos Palestina”.

Om innehållet i Karios-dokument påminner oss Liza Abramowicz: det har ”kritiserats för antisemitiska tankegångar. Israel jämförs med apartheidtidens Sydafrika.” Låter det bekant?

I samband med en av Svenska kyrkan år 2014 lanserad julkampanj från Karios Palestina användes för övrigt uttrycket ”den judiska lobbyn”. Föreställningar om ett folk med särskild makt över medier och opinioner tillhör som bekant de mest slitna antisemitiska stereotyperna.

Annika Borg ger oss nycklar till att varför Jackelén vänder sig inåt – till 68-bubblan – samtidigt som hon kommunicerar utåt. Dubbelspelet går ut på att visa sympati för motionärernas perspektiv och samtidigt ge intryck av att distansera sig från det ordval som vållat ett sämre tumult.

Ärkebiskopen sitter på två stolar samtidigt: å ena sidan kan hon inte alltför öppet frondera mot tolv biskopar och en opinionsvind av stormstyrka, å andra sidan vårdar hon sina, ofta som starka omtalade, band till huvudmotionären Anna Karin Hammar.

I Upsala Nya Tidning sammanfattas den förmodade bevekelsegrunden bakom, och den verkliga innebörden i, ärkebiskopens brev så här: ”Beslutet uppfattades på ett olyckligt sätt och var därför tydligen viktigt att ta avstånd från. Men då blir det ingen genuin markering, utan ett simpelt sätt att bli av med kritikstormen.”

Som forskning kring antijudiska stämningar har visat går det inte att hävda förekomsten av vattentäta skott mellan å ena sidan frenetisk kritik av Israel och å den andra spridningen av antisemitism. Sättet som Israel framställs på i viss politisk debatt får återverkningar på den judiska minoritetens livsvillkor i Sverige.

Det har, skriver statsvetaren Anders Persson, ”funnits en tydlig koppling mellan IP-konflikten (Israel-Palestina) och antisemitism allt sedan Junikriget 1967. Historisk forskning har tydligt belagt detta, likväl är sambandet tydligt i Brås (Brottsförebyggande rådets) statistik som sträcker sig tillbaka till 2008”.

Med en mycket omfattande invandring av muslimer med rötter i Mellanöstern – en region där antisemitismen frodas – har denna problematik blivit akut.

Låt oss sätta in apartheidmotionen i sina ideologiska och historiska sammanhang. Det finns skäl att tala om två avgörande kontexter. För det första den sekulära vänsterns antisemitism. Internationellt finns en betydande litteratur i ämnet. Ett exempel är David Richs bok The Lefts Jewish problem: Jeremy Corbyn, Israel and Antisemitism.

Brittiska Labour har länge besvärats av Israelhat och judefientliga utspel, ett fenomen som har gett utslag på de högsta partihöjderna.

Författaren talar inte bara om en växande klyfta mellan Storbritanniens judiska minoritet och den anti-israeliska vänstern, utan om antisemitismen som en sjukdom i hjärtat på vänsterflanken i brittisk politik.

Också i Sverige har problematiken varit manifest, både i form av skanderande SSU:ares Israelhatiska ramsor och före detta utrikesminister Margot Wallström placering på Wiesenthalcentrets årliga lista över avsändare av antisemitiskt präglade utspel.

Eftersom Svenska kyrkan är ett politiskt styrt trossamfund är denna kontext viktig att beakta. Såsom Partiet, så ock kyrkan. Talande nog är nu även Svenska kyrkan, av en vaksam privatperson, anmäld till Wiesenthalcentret.

Betydelsefullare ändå är det andra historiska sammanhanget, det som utgörs av den Israelfientlighet som sedan mitten av 1960-talet har haft ett kraftfullt centrum inom den kristna 68-vänstern i stort och i Broderskapsrörelsen i synnerhet.

Från etikern Carl-Henric Grenholms herostratiskt ryktbara skrivning från 1970-talets början om att stödja palestiniernas kamp för att utplåna, helt krossa, Israel till motionen som låg på kyrkomötets bord går en röd tråd.

Som jag har visat i forskningsrapporten När teologi blev till 68-ideologi har ett ständigt återkommande narrativ inom dessa kretsar varit berättelsen om det koloniala, det rasistiska, det Sydafrikalika, det rent av nazistiska Israel.

Det rör sig med andra ord om just den typ av tankefigurer som såväl den politiska diakonins ledande företrädare, diakonen Anna Ardin, och de triumferande kyrkomötesmotionärerna nyligen mer eller mindre explicit givit uttryck för.

Den skarpögde Dag Sandahl lyfter fram ett organisatoriskt samband av intresse. Två av apartheidmotionärerna har rötter i den av marxistiskt tankegods präglade Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS): ”Anna Karin Hammar och Lisa Tegby är […] att räkna med, de är gamla Krissare och har varit med om den epok när den kristna studentrörelsen lades i spillror. Det var […] ett litet försök, som nu genomförs i fullskala i Svenska kyrkan.”

Den kristna studentrörelsens betydelse för framväxten av en Israelfientlig opinion inom kyrkorna har framhållits av Annika Borg och Eli Göndör, och närmare undersökts av undertecknad.

I likhet med ärkebiskop Antje Jackelén har Lisa Tegby (POSK) i den Israelnegativa kommunikationen använt sig av en särskild sorts julkrubba. Johanna Andersson berättar i det senaste numret av tidskriften Shalom över Israel att Jesu födelseställe nyttjades som ”politiskt tillhygge”.

I den för Israelkritiska syften konstruerade krubbans omgivande landskap fanns en uppförd mur – anspelande på den israeliska självförsvarsvallen mot palestinsk terrorism. I radio sade Tengby att det ”sannerligen inte (var) säkert att de vise männen med sitt märkliga ärende hade passerat det nålsögat”.

Så vändes Jesus mot det folk han själv tillhörde, samtidigt som vår tids israeler anklagades för att så att säga postumt störa Guds plan. Här synes traditionellt kristna antijudiska stereotyper ha vävts samman med den typ av Israelfientlighet som har florerat inom 68-kyrkan.

Placeringen av krubban i Mellanösternkonfliktens mitt är bara ett exempel på hur detta fridens tecken har missbrukats för den ideologiska stridens syften, och hur Guds barn enligt marxistisk schablonisering indelas i förtryckare och förtryckta.

I befrielseteologisk anda försågs en krubba i Lunds stift på 1980-talet med interiörer präglade av latinamerikansk gerillakrigföring. Den gången utrustades Guds moder Maria och den helige Josef med maskingevär och patronbälten. Människosonen gjordes till Kamrat Jesus.

Över en mot Svenska kyrkans mest nitiska Israelkritiker riktad artikel har Lisa Abramowicz satt rubriken ”Kyrkliga aktivister på villovägar”. Det rör sig om en irrfärd av stora mått, ”a never ending story” med Annika Borgs ord.

Vi har skäl att tala om en mer än femtioårig Israelfientlighet inom Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet/Equmeniakyrkan.

Idéhistorikern Henrik Bachner har visat att den kristna 68-vänstern tillsammans med marxistiska ytterkantsgrupper var de huvudsakliga avsändarna när antisemitismen åter gjorde entré i svensk offentlighet på sent 1960- och tidigt 1970.

Utopismen och föraktet mot den fria Västvärlden går hand i hand inom extremvänstern. Lika nära till hands som det låg för ledande företrädare för 68-kyrkan att uttrycka sympati för Maos kulturrevolution har det varit att attackera Israel: USA:s förlängda arm i Mellanöstern, underkuvaren av de arabiska folken och så vidare.

Som en av den kristna vänsterns ledande antisionistiska agitatorer, Sigbert Axelsson, själv har konstaterat är denna anti-israelism mera ideologisk (läs socialistisk) än teologisk till sin natur.

Vi lär inte ha sett slutet på villovägsvandringen ännu på länge, men efter motsvarigheter till styrkan i den rekyl som har drabbat spridarna av apartheidliknelsen får man leta i den svenska Israelfientlighetens historia.

Det exempel jag i skrivande stund kan komma att tänka på vad när broderskaparen Sigbert Axelson satte svenskt rekord i antalet anmälningar till Radionämnden genom den av många som antijudisk klassade dokumentären Jerusalem – stad utan gräns 1982.

Om Axelsons film skrev Gun Freidner, sekreterare för avdelningen Kyrkan och judendomen vid Svenska kyrkans mission den gången: ”Detta kan bara vara av intresse för dem som till varje pris vill utplåna den lilla judiska staten”.

Det är ord som ekar in i vår egen tid.

Fotnot:
Artikeln har tidigare varit publicerad i Kyrka och Folk

Johan Sundeen
docent i idé- och lärdomshistoria.

Artikeln publicerades i Världen idag den 12 mars. 

Martin Blecher

04 Mars 2022

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism
• apartheid

Det är skandalöst och upprörande att Anna- Karin Hammar kopplar ihop och jämför Israel med Putins angrepp på Ukraina. Hennes besatthet vid Israel tar sig allt mer orimliga uttryck och vi är tacksamma för att biskoparna och allt fler i kyrkans ledning distanserar sig från den typ av värderingar som hon står för.

Anna-Karin Hammar har otur när hon nu försöker jämföra situationen i Israel med Rysslands invasion, bombningar och övergrepp på Ukraina. Världens två ledande undersökningar av situationen i olika länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter har just publicerat årets granskningar. De sker enligt strikta vetenskapliga principer och framförallt görs de på samma sätt för alla länder, dvs ingen särbehandling av Israel på det sätt som alla de kampanjgrupper som var källan i den nu ökände apartheidmotionen tillämpar.

I Democracy Index rankas Israel som en av världens bäst fungerande demokratier, till och med bättre än flera EU-länder. Palestina beskrivs precis som Ryssland som en auktoritär regim.

I Freedom House som studerar mänskliga rättigheter placeras Israel som det enda landet i mellanöstern och Nordafrika i gruppen av de bästa länderna där även de flesta EU-länderna finns. Samtliga andra länder i regionen placeras i den sämsta kategorin, vilket också Ryssland gör.

Israel och Palestinakonflikten skiljer sig avsevärt från det vi bevittnar i Ukraina.

För det första har ukrainarna aldrig hotat Ryssland med utplåning.

För det andra innehåller inte den ukrainska konstitutionen en klausul som förkunnar att Ryssland inte har någon rätt att existera.

Varken Rysslands eller Ukrainas folk lever som en minoritet i en region där kringliggande befolkningar helst önskade att de inte fanns.

Ukraina beväpnar inte sitt folk med sprängvästar, med en uppmaning att spränga så många människor i luften som möjligt.

Ukraina har inga barnprogram där man lär ut att Ryssland är Satan som ska förgöras.

Invånarna i Ukraina har heller inte skjutit raketer under närmare två decennier mot hus på andra sidan gränsen.

Putins påståenden om att Ukrainas regering styrs av nazister, trots att man både har en judisk president och premiärminister, påminner om de bisarra lögner som ofta förekommer i den mest vulgära kritiken mot Israel.

Att jämföra Israel med Putins attack på Ukraina är ett oacceptabelt övertramp, en sällan skådad historielöshet och en förminskning av det som pågår. 

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Martin Blecher

28 Februari 2022

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism
• apartheid

Orättvisor finns på många håll, men att olika hudfärg innebär att man är olika arter, olika väsen, som inte kan dela en parkbänk eller en ambulans, det är något helt unikt och avskyvärt.

Det Anna-Karin Hammar skriver i KT nr 6 borde slå många läsare som något av det bästa och sakligaste som sagts i den infekterade debatten om Israel och apartheid. Texten andas efter- och omtanke. Medkänsla med de många kristna som så sällan får vårt riktade stöd.

Den springande punkten är inte omfattningen av övergrepp som sker i Israel, utan ordet apartheid, alltså rasåtskillnad. Alltför många är uppenbarligen okunniga om vad termen beskriver, givetvis inte Anna-Karin dock. I Sydafrika var det inte förtrycket och exploateringen av de svarta som förfärade. Hela det svenska näringslivet som hade intressen i landet såg detta som ett naturligt förstadium till ett mer jämlikt samhälle. Situationen är och har varit likartad i rader av länder, där många senare utvecklats till demokratiska välfärdsstater.

Det chockerande med apartheid kan reduceras till systemet med separata toaletter för vita och icke-vita. Det var lika självklart och överallt förekommande som dam- och herrtoaletter hos oss idag. Lägg därtill separata parkbänkar, bussäten, ambulanser för svarta respektive vita. Detta utgjorde ett brott mot all mänsklighet på en helt annan nivå än den råa och brutala exploateringen av billig svart arbetskraft och olika löner beroende på hudfärg. Orättvisor, också grova, finns på många håll, men att olika hudfärg innebär att man är olika arter, olika väsen, som inte kan dela en parkbänk eller en ambulans, det är något helt unikt och avskyvärt. Världen förfärades med rätta. Det är detta som är apartheid och termen bör reserveras för just detta. Rasism ter sig som en om än besläktad så dock långt mildare företeelse.

Jag känner inte till något land idag där apartheid tillämpas. Däremot praktiseras förtryck baserat på etnicitet på tragiskt många ställen. Vi som arbetat i Malaysia – både Anna-Karin och jag – har förfärats över det lagstadgade privilegiesystem som gäller för landets överväldigande majoritet malajerna, som utöver etnisk härkomst definieras som muslimer, bumiputra. Denna folkgrupp – majoriteten – har tillgång till statliga huslån till subventionerad räntesats. En stor del platser vid universiteten, i synnerhet till de mest eftertraktade utbildningarna som läkare, är reserverade för malajer.

Överallt samma sak, företräde för muslimer som är malajer. Konvertiter till kristendomen förlorar sin status som bumiputra eftersom de inte längre är muslimer. Samtidigt är det olagligt att lämna islam. När kyrkor delar ut flygblad måste det stå ”For non-Muslims only”.

Varför upprörs varken vi, Amnesty eller Anna-Karin Hammar av de rasistiska övergreppen i Malaysia? Precis som på Västbanken är det den kristna minoriteten, främst indierna, som hamnar ordentligt i kläm. De mörkhyade indierna, de flesta hinduer, beskriver sig som tredjeklassens medborgare, de häcklas av malajer som (svarta) kråkor eller kling som syftar på slavars kedjor. Kvalitativt, om inte kvantitativt, är polisens hårdhet och tortyr mot etniska minoriteter av samma märke i Malaysia som det man kan få höra i kritiken av Israel.

Och situationen är än värre i Myanmar för att inte tala om Indien där nära nog varje minoritet förföljs. Alltför ofta hör etnicitet och religion ihop; att tro att detta är specifikt för Israel är aningslöst.

Att i detta läge ägna spaltmeter åt Israel och formligen riva upp himmel och jord, använda överord som apartheid, det känns obehagligt i maggropen givet den lutherska historik som Anna-Karin så utmärkt belyser. Därför vill jag uttrycka mitt varma tack till våra biskopar som säger att vi inte bör markera mot just Israel. Ordet apartheid är chockerande fel valt och kastar en ytterst beklaglig skugga över Amnesty international som ändå sedan gammalt bemöts med förakt av malaysiska företrädare. Faran är att man till sist inte tas på allvar någonstans.

Avslutningsvis undrar jag om inte den närsynthet som fokuset på Israel handlar om beror på landets öppenhet. Svenska kyrkan har idag ingen personal i det antal partnerländer där vi förr arbetat, däribland Malaysia. Visum och arbetstillstånd nekas numera snart sagt överallt och därmed uteblir en levande och trovärdig rapportering om vad som sker. Kan det vara så att Israels öppenhet nu bestraffas? Anekdoten om flickan som söker sin tappade cykelnyckel under gatlyktan kan passa här. En som vill hjälpa till frågar om hon är säker på att hon tappat den just där? – Nä, svarar flickan, men det är för mörkt att söka någon annan stans.

Göran Wiking,
präst i Vrigstad
 Fotnot: Paul Monash, ”Malay Supremacy”, DPhil avhandling Oxford University.
Göran Wiking, “Breaking the Pot”, om kyrkans situation i Malaysia, TD avhandling Lunds universitet.

Artikeln publicerades i Kyrkans Tidning den 28:e februari. 

Martin Blecher

18 Februari 2022

• amnesty

Amnesty International har åtagit sig att undersöka och dokumentera övergrepp på mänskliga rättigheter var de än sker. Vi har utfärdat rapporter om brott mot mänskligheten som begåtts av myndigheter i länder runt om i världen, från Kina till Sudan till Saudiarabien.

2017 släppte Amnesty International avgörande bevis för att myndigheterna i Myanmar begår apartheid mot rohingya.

Ovidkommande av vad Amnesty hävdar behöver man inte gå långt tillbaka för att förstå att Amnesty har ett speciellt förhållande till Israel och judar.
Att Amnesty söker ge sig själva alibi i frågan om apartheid med exemplet Mynamar säger ganska mycket om organisationen. Att jämföra Israel med ett land som är involverade i massvåldtäkter och folkmord. Och inget annat land ges anklagelsen apartheid. Inte Kina med Uighurerna eller något annat land. Amnesty jämför judar med de värsta förbrytelserna någonsin. 

Amnesty spenderade otroligt mycket pengar och tid på att attackera Airbnb för att man inte ville diskriminera mot judar i Judéen och Samarien. Noterbart var att Amnestys attack mot Airbnb var inte riktad mot andra territoriella dispyter än just denna.

I Libanon tillåts palestinier inte få äga företag eller mark, eller bli medborgare. Något för Amnesty? Knappast. Sista rapporten om detta skrevs 2007.

Amnesty UK anordnar i maj 2011 ett event organiserat av Middle East Monitor Online (MEMO) och Palestine Solidarity Campaign. En av talarna är Abdel Bari Atwan, en terroristapologet som tidigare sagt att ”han skulle dansa med glädje” på Trafalgar Square om Iran attackerade Israel, och att terroristattacken mot Mercaz HaRav Yesihva där åtta studenter mördades var ”rättfärdigad”. 
Samtidigt vägrade Amnesty att hålla ett gemensamt event med en välgörenhetsorganisation, Jewish Leadership Council, som bestod av 32 olika organisationer med olika agendor och inriktningar.

Hört talas om Saleh Hijazi? Hijazi är biträdande chef för Amnestys Mellanöstern och Nordafrikaavdelning. Hijazis facebooksida innehåller hyllningar till islamiska Jihads seniora ledare Khader Adnan som öppet förespråkar att spränga judar i luften. Hijazi hyllar också flygplanskaparen Leila Khaled.
Det finns otaliga exempel (ta gärna del av David Colliers skrivande i ämnet), utöver de nämnda ovan, där Amnestys moraliska kompass är, för att utrrycka det milt, tveksam.

https://david-collier.com/10-questions-for-amnesty/

Martin Blecher

13 Februari 2022

• Sverige och Israel
• kyrkan
• antisemitism
• apartheid

Anna Karin Hammar vill finna en välgrundad hållning till kyrkomötets beslut och till situationen som råder i Israel och Palestina. Dessvärre förloras perspektivet längs vägen.

Den 10/2 var säkert ingen bra dag för Anna Karin Hammar. Democracy Index från ansedda The Economist släppte nämligen sin ranking av världens länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Där utvärderas årligen alla länder på samma sätt efter strikt vetenskapliga kriterier.

Israel får det bästa betyget någonsin och rankas på plats 23 av alla 167 länder. Det innebär att Israel får högre betyg än exempelvis Spanien, de baltiska länderna, Portugal, Italien, Grekland, Belgien och USA. Norge toppar listan.

I rapporten lyfts Israels stabila demokrati fram som särskilt anmärkningsvärd eftersom läget i regionen i övrigt försämras allt mer.  Mellanöstern beskrivs som världens värsta region. 17 av de 20 länderna i Mellanöstern rankas som auktoritära diktaturer. Detta gäller även den Palestinska myndigheten.

Man behöver inte studera på högre nivå för att förstå att Anna Karin Hammar och de följare som stödde kyrkomötets beslut inte har något som helst intresse för mänskliga rättigheter. Förklaringen ges inte endast av the Economist.

Anna Karin Hammar skriver ”som europeiska kristna har vi del i en historia av antijudisk teori och praktik.”

Det är felaktigt. Anna Karin Hammar är del i en historia av antijudisk teori och praktik. Vi ser det genom HOPP-kampanjen där en Hammar var inblandad. Vi ser det bland annat av stödjandet av Kairo-dokumentet. Vi ser det även som aktiv del i kyrkomötets beslut. Kontext och historia hos Anna Karin Hammar och kyrkan är centralt för att förstå vår samtid.

Ska judiska organisationer frikoppla detta initiativ från det faktum att det kommer just från kyrkan? Just från en luthersk folkkyrka där Martin Luthers grova antisemitism har spelat en betydande roll både för kyrkans utveckling och dess relation till det judiska folket?

Det intressanta med kyrkomötets beslut och Anna Karin Hammars fixering vid det judiska folket är att man ägna mer energi och tid att angripa judar och Israel än att vara behjälplig mot sina egna kristna. Joel Halldorf beskriver kyrkans problem föredömligt. ”Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan.”

Kyrkomötet tar naturligtvis ingen notis om att 50 000-80 000 kristna har mördats i Nigeria. Kan det ha att göra med att det inte är juden eller israelen som är förövaren? För kyrkomötet och Anna-Karin Hammar spelar offren, men också förövarna, mindre roll så länge de inte är ”rätt” förövare.

Anna-Karin Hammar gör ett seriöst försök till att redogöra en välgrundad hållning till kyrkomötets beslut. Det får motsatt effekt på läsaren, i synnerhet om man tagit del av Democracy Index från the Economist.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln var en replik på Anna Karin Hammars debattartikel "Tre viktiga perspektiv i arbetet för en rättvis fred".

Martin Blecher

13 Februari 2022

• kyrkan
• BDS
• apartheid

I maj år 2016 intervjuade jag den brittiske professorn Alan Johnson för Svenska Dagbladets ledarsida. Alan Johnson leder den brittiska tankesmedjan BICOM (British and Israeli Communications and Research Center) och befann sig i Stockholm, eftersom Vänskapsförbundet Sverige–Israel hade översatt hans skrift ”The Apartheid Smear” (ung: apartheidanklagelsen) till svenska. 

Forskningsfältet som Alan Johnson arbetar inom är demokratisk teori. I sin skrift går han igenom bakgrunden till anklagelsen mot Israel och hur den används för att demonisera landet. 

Påståenden om apartheid är inte sanna. Av Israels befolkning är ungefär 20 procent araber. De åtnjuter samma rättigheter som andra. Arabiska är det andra officiella språket. Alla har rösträtt och har möjlighet att delta i det politiska livet. Att tala om Israel som en apartheidstat är inte baserat på fakta, utan retoriken används för att demonisera. 

Fakta har dock inte hindrat vandringssägen om Israel som apartheidstat från att sprida sig och slå rot. Senast har Amnesty fullständigt förlorat sin trovärdighet och lanserat en rapport på nästan 300 sidor, som försöker bända verkligheten. Inga andra länder, som Kina eller Iran, har varit föremål för Amnestys ”undersökning” om apartheid, utan enbart Israel. 

I en intervju svarade Philip Luther, en av de ansvariga för Amnestyrapporten, att skälet till att Israel är i deras fokus är att det finns en debatt om Israel som apartheidstat. Svaret är häpnadsväckande tunt och grunt, men visar hur skilda lobbygrupper, som den antisemitiska bojkottrörelsen BDS (bojkott, desinvetsering, sanktion) och dess kyrkliga gren Kairos-Palestinenätverket, lyckats med sin propaganda.

Professor Alan Johnson, som själv befinner sig till vänster politiskt sett, beskriver hur lobbygrupperna opererar: Det finns ett intresse i att värderingsmässigt placera Israel så långt bort från västerländska fri- och rättigheter som möjligt och fjärma landet från det demokratiska väst.

I själva verket är det tvärtom; det finns en överensstämmelse och samhörighet i värden mellan väst och Israel.

Det är bekymmersamt att kyrkor och människorättsorganisationer påverkats av propagandan, och det finns anledning till oro. Höstens omskrivna apartheidmotion, som antogs av Svenska kyrkans kyrkomöte, öppnar för ytterligare lobbyism. Påverkansarbetet mot Israel kommer att öka, inte minst genom internationella organisationer som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.

De svenska representanterna där är den Israelfientliga tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd, den Israelfientliga tidigare biskopen i Stockholm Eva Brunne samt den Israelfientliga nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén.

”The Apartheid Smear” håller nu på att uppdateras och en svensk översättning skulle behöva spridas till alla riksdagsledamöter, alla kyrkomötesledamöter, biskopsmötet och präster, i skolor och på universitet. Fakta behöver få fäste i alla de sammanhang där den moderna antisemitismens största myt om judar sprids – myten om att Israel är en apartheidstat. 
Annika Borg
teologie doktor, präst och skribent

Ovanstående text publicerades i Världen idag den åttonde februari. Ett tack riktas till Annika Borg som gett tillstånd att den återpubliceras.

Martin Blecher

11 Februari 2022

• antisemitism
• apartheid
• israeliska araber
• amnesty

Anna Johansson och Amnestys största problem är dess urval, brist på metodik, kontext och historia när det gäller undersökningsobjekt skriver Martin Blecher, Vänskapsförbundet Sverige Israel.
Jag ställer mig frågande huruvida Anna Johansson överhuvudtaget har läst rapporten skriven av den organisation hon företräder. Det man kan konstatera, vare sig Anna Johansson vill det eller inte, är att International Holocaust Remembrance (IHRA), har flera exempel på antisemitism, som Amnestys rapport ger uttryck för.

Rapporten som sådan innehåller klassiska antisemitiska troper. Vid upprepade tillfällen använder sig rapporten av uttryck som ”Jewish domination” och ”Jewish supremacy”. Hävdande om en judisk plan för världsdominans har i tusentals år orsakat förföljelse, massmord och förintelse.

Förnekar det judiska folkets rätt
Tvärt mot vad Johansson hävdar, förnekar den utfärdade rapporten det judiska folkets rätt till självbestämmande i sitt eget hemland.

I Freedom House rapport över tillståndet i världen får Israel 76 av möjliga 100 poäng när det gäller politiska rättigheter och civila friheter. Man hamnar före länder som Serbien, Indien, Ungern, Georgien, Bosnien och Azerbadjan. Tragiskt nog för Amnestys narrativ har jag ju faktiskt inte ens tagit upp utvecklingsländer och diktaturer i Europa, Afrika. Asien, och Mellanöstern. Men Amnesty fokuserar på Israel.

Utöver urvalsproblematiken har Amnesty ett metodikproblem. Man söker tillskriva Israels araber en identitet som palestinier och påtala att de är diskriminerade i Israel. Tråkigt nog har Amnesty inte heller inom detta område gjort hemläxan.

”Vi lever under Israels demokratiskt valda regeringen med lika rättigheter som vilken judisk medborgare som helst”. Orden är Yoseph Haddads, israelisk arab. En färsk rapport från den icke-statliga Israel Democracy Institute visade att majoriteten av israeliska araber inte identifierar sig som palestinier utan som araber eller israeliska araber. Endast 7 procent av de tillfrågade identifierade sig som palestinier. En efterföljande undersökning visade att 81procent av israeliska araber föredrar att leva i Israel framför att bo i USA eller något annat västerländskt land.

Utan just kontext och historia blir rapporten inget annat än ett simpelt propagandaverktyg
För att citera Haddad igen: ” Jag gissar på att livet under ”israelisk dominans” inte är så illa, i motsats till de lögner Amnesty sprider om våra liv i den enda demokratin i Mellanöstern.”
Det är bra att Anna Johannson klargör att Amnesty varken ifrågasätter Israels existens eller rätten att skydda sin befolkning. Det är nämligen förkunnanden som annars lyser med sin frånvaro i den 211 sidiga rapporten. Rapporten som sådan är tom på kontext och historia. Utan just kontext och historia blir rapporten inget annat än ett simpelt propagandaverktyg.

Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Ovanstående text är en slutreplik på en debatt som inleddes den tredje februari.

Tidigare texter finner ni nedan:

3/2 Amnestys frontalangrepp på Israel ohederligt

https://www.gp.se/debatt/amnestys-frontalangrepp-p%C3%A5-israel-ohederligt-1.65095161

8/2 Nej vi är inte emot en judisk stat men fördömer Israels apartheidpolitik

https://www.gp.se/debatt/nej-vi-%C3%A4r-inte-emot-en-judisk-stat-men-f%C3%B6rd%C3%B6mer-israels-apartheidpolitik-1.65435960

Martin Blecher

10 Februari 2022

• Demokrati

Israel hyllas i ny demokratistudie

Den ledande rankingen av världens länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter är Democracy Index från The Economist. Där utvärderas årligen alla länder på samma sätt efter strikt vetenskapliga kriterier.

Israel får det bästa betyget någonsin och rankas på plats 23 av alla 167 länder. Det innebär att Israel får högre betyg än t ex Spanien, de baltiska länderna, Portugal, Italien, Grekland, Belgien och USA. Norge toppar listan.

I rapporten lyfts Israels stabila demokrati fram som särskilt anmärkningsvärd eftersom läget i regionen i övrigt försämras allt mer.  Särskilt pekas på att läget i Tunisien och Libanon som tidigare hade vissa positiva tendenser nu försämras snabbt.

Mellanöstern beskrivs som världens värsta region. 17 av de 20 länderna i Mellanöstern rankas som auktoritära diktaturer. Detta gäller även den Palestinska Myndigheten.

”Democracy Index tar fasta på att Israel är ljusglimten i en region där läget försämras allt mer. Till skillnad från Svenska kyrkan lyfter denna studie fram omständigheten att ett arabiskt parti ingår i regeringskoalitionen, som ett exempel på pluralism och regeringsduglighet. 

Rapporten bidrar till välbehövlig kontext och nyans i en region där majoriteteten är auktoritära diktaturer, säger Lars Adaktusson, Vänskapsförbundet Sverige – Israels ordförande.

Rapporten i sin helhet kan läsas här: https://www.eiu.com/n/campaigns/democracy-index-2021/