För alla oss som önskar se (kraftigt) förbättrade relationer mellan vårt land Sverige och Israel, är det naturligtvis glädjande att se att det har skett en svensk framstöt i den riktningen. Det är nämligen på tiden, närmare bestämt snart 25 år sedan, då Göran Persson tillträdde som statsminister och högt på agendan hade ett officiellt besök i Israel. Och efter det lyckade besöket sa han anmärkningsvärt nog att förbindelserna mellan Sverige och Israel nu var ”normaliserade”. Det är ett ord som brukar användas mellan länder som legat i krig men nu upptar diplomatiska förbindelser. Och det säger mycket om hur dåliga relationerna varit tidigare. 

Under Perssons tid hade de svensk-israeliska förbindelserna en kort vår, som kulminerade i Perssons initiativ ”Om detta må ni berätta”. Sedan gled relationerna Sverige-Israel tyvärr tillbaka ner i det moras där de befunnit sig i 20 år under olika svenska regeringar. 

Om man ser historiskt på det var det unga Israel förkroppsligandet av det svenska socialdemokratiska idealet om ett klasslöst samhälle, där alla arbetade för allas bästa i kibbutzer och annorstädes. Och därför grundlades också en stark vänskap mellan Erlanders Sverige och Ben-Gurions Israel på 60-talet. Vid sitt Israel-besök 1966 var Erlander djupt rörd över att se Galileiska sjön, ”min söndagsskolesjö”, och så stark var den pro-israeliska stämningen i svenska regeringen då att även dåvarande ecklesiastikminister Palme med fru gick med i Samfundet Sverige-Israel (de gick ur året efter). 

Vändpunkten verkar ha varit sexdagarskriget 1967, och i ännu högre grad vänsterstämningarna från 1968 och framåt. Och det är ett mått på den förändrade synen på Israel på svensk regeringsnivå att Erlander under pågående sexdagarskrig, under TCO-kongressen uttalade sin förhoppning att Israel skulle gå segrande ur kriget, medan 15 år senare, 1982 under Libanonkriget, statsminister Palme jämförde Israel med nazister. 

Det har varit en källa till stor förbryllelse och sorg för alla i Sverige och Israel som önskar se goda förbindelser mellan våra båda länder, att Sverige på senare år verkar ha beslutat sig för att bli Israels mest rabiata kritiker, nästan som om det vore en principsak.  

Överhuvudtaget har drivkraften bakom Sveriges förda Mellanösternpolitik varit gåtfull. Samtidigt som man har framställt sig som moraliskt föredöme och fredsfaktor i konflikten har man ofattbart aningslöst öst biståndspengar över den palestinska myndigheten trots att det länge varit uppenbart att man därigenom de facto finansierar terror mot judar och uppvigling av barn redan i dagisåldern. Och när andra länder har villkorat sitt bistånd och krävt genomlysning av hur pengarna används, har Sverige viftat bort alla sådana krav och okritiskt fortsatt ge. Dessutom hade man oerhört bråttom att erkänna en stat som öppet vill utplåna sitt grannland. På dessa och andra sätt har man inte främjat, utan försvårat, utsikter om en varaktig fred i Mellanöstern. 

Längst gick kanske ändå Margot Wallström när hon anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar när man stoppade terrorister mitt i handlingen med vapenmakt. Detta var droppen som kom Sveriges utrikesminister att öppet kallas antisemitisk i Israel, och ledde till att hon blev persona non grata där. Därmed har man givetvis gjort sig totalt irrelevant som aktör i en fredsprocess. 

Den nya svenska diplomatiska framstöten är givetvis glädjande för alla som önskar förbättrade relationer mellan våra båda länder. Och en verklig sinnesändring från svensk sida vore lika glädjande som oväntad. 

 Men det är svårt att frigöra sig från den gnagande misstanken att det har mer att göra med det svenska arrangemanget Malmöforum mot antisemitism, och den enorma prestigeförlust det skulle innebära om konferensen bojkottades av Israel, särskilt med tanke på dess tema. Det närmaste året kommer att ge besked: 

Har Sverige som en blixt från klar himmel faktiskt gjort sinnesändring och beslutat att erkänna den judiska staten Israel som en judisk stat? Och kommer man äntligen att börja villkora vidare ekonomiskt bistånd med krav bland annat på att våra biståndspengar inte går till att främja terrorism och judehat?  

Eller är den diplomatiska framstöten bara ett cyniskt försök att rädda ansiktet internationellt, och om några månader är allt som vanligt igen? Låt oss innerligt hoppas på det förra, även om vi svenska israelvänner har blivit luttrade så att det räcker. 

Bengt-Ove Andersson, tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Om Israel fattade motsvarande beslut som USA och evakuerade sina militära styrkor från det område där militant islamism och jihadism är djupt rotad skulle sharialag och medeltida fundamentalism sannolikt vara vad som väntar det palestinska folket, skriver Lars Adaktusson, KD.

När den afghanska talibanrörelsen efter snabb militär framryckning intog huvudstaden Kabul välkomnades maktövertagandet av den palestinska terrororganisationen Hamas. I ett uttalande den 16 augusti heter det att “Hamas gratulerar talibanerna och deras modiga ledare till segern, vilken utgör kulmen på det heliga krig som pågått under de senaste 20 åren”. I uttalandet betonas att slutet på den “amerikanska ockupationen” visar att folkligt motstånd en gång för alla segrar och att detta även gäller “vårt kämpande palestinska folk”.
Hamas, liksom talibanrörelsen och al-Qaida, ingår i den del av sunniislam som definieras som fundamentalistisk och våldsbejakande. Religiöst, politiskt och organisatoriskt finns skillnader mellan organisationerna, men gemensamt för samtliga är att jihad ses som ett medel för att försvara islam. Koranens påbud om heligt krig tillämpas mot de grupper och individer som betraktas som “otrogna”.

För den som genom åren följt rapporteringen om talibanernas offentliga avrättningar och vedervärdiga förtryck av flickor och kvinnor är det som nu sker ett dystert déjà vu. Bilderna från den kaotiska flygplatsen i Kabul, där förtvivlade och rädda människor klamrar sig fast vid startande flygplan, illustrerar skräcken för vad som komma skall.

Överfört till palestinska områden är frågan vad som skulle hända om den israeliska armén drog sig tillbaka från Västbanken.
—  Lars Adaktusson, KD

Samtidigt har takten i de talibanska erövringarna rest frågor om hur omvärldens regeringar och underrättelsetjänster så gravt kunde missbedöma rörelsens förmåga. Kvar efter att USA satt punkt för den militära närvaron blev en desorienterad befolkning, djup korruption och en sunnimuslimsk jihadism redo att omgående införa sharialag och ett islamiskt emirat.

Överfört till palestinska områden är frågan vad som skulle hända om den israeliska armén drog sig tillbaka från Västbanken. Ett militärt tillbakadragande och en återgång till 1967 års gränser har länge varit ett uttalat krav riktat till sittande israeliska regeringar. En bärande del i såväl Sveriges som EU:s Mellanösternpolitik har varit och är att “den israeliska ockupationen måste upphöra”.

Med erfarenheterna från Afghanistan och det talibanska maktövertagandet hamnar den politiken i nytt ljus. Om Israel fattade motsvarande beslut som USA och evakuerade sina militära styrkor från det område där militant islamism och jihadism är djupt rotade skulle sharialag och medeltida fundamentalism sannolikt vara det som väntar för det palestinska folket.

 

Vad det säkerhetsmässigt skulle innebära för Israel är inte svårt att föreställa sig. Terrororganisationer som Hamas, al-Qaida och Islamiska Jihad har samtliga en tydligt uttalad målsättning: Att Israel ska jämnas med marken och det judiska folket utrotas.

En av de Mellanösternexperter som i den israeliska debatten har varnat för ett scenario där Israel lämnar Västbanken är den tidigare militäre befälhavaren, Udi Evental. I Jerusalem Post påpekar Evental att ett israeliskt tillbakadragande, exempelvis för att implementera en tvåstatslösning, inte skulle följas av säkerhet och fred: “Efter Osloavtalet när Israel lämnade Gaza, Hebron och Jeriko dröjde det bara några år innan omfattande terrornätverk var etablerade där. Detta trots löften från den palestinska ledningen om att något sådant inte skulle tillåtas”.

Vad gäller utvecklingen i Gaza går den redan nu i samma riktning som Afghanistan. I det senaste valet 2006 fick Hamas en klar majoritet av rösterna – maktskifte, politisk splittring och inbördeskrig följde.

Konsekvenserna blev långtgående, i dag återstår en försvagad politisk ledning på Västbanken och en växande militant islamism i Gazaremsan. Kvinnors levnadsvillkor har förflyttats 1 400 år tillbaka i tiden, i stället för skolor, sjukvård och nya jobb prioriteras sharialag, jihad och mer vapen riktade mot Israel.

Fokuseringen på Israels agerande, som dominerat politiken under lång tid, måste ersättas av åtgärder mot radikal islamism och jihadism.
—  Lars Adaktusson, KD

Parallellt med detta undergrävs tilltron till Palestinska myndigheten, Mahmoud Abbas och hans parti Fatah. Enligt “Palestinian Center for Policy and Survey Research” anser endast 14 procent av palestinierna att Fatah bör leda och representera det palestinska folket – motsvarande siffra för Hamas är 53 procent.
I valet mellan en korrumperad politisk ledning som berikar sig på det egna folkets bekostnad och en radikal islamistisk rörelse som förrädiskt utlovar guld och gröna skogar, väljer palestinierna det senare.

 

Mot bakgrund av detta är tiden inne för att revidera en daterad svensk Mellanösternpolitik. Även om ett tillbakadragande från Västbanken inte är aktuellt inom överskådlig tid understryker extremismens framfart i Afghanistan att nya prioriteringar krävs. Fokuseringen på Israels agerande, som dominerat politiken under lång tid, måste ersättas av åtgärder mot radikal islamism och jihadism.
Eller som den palestinske människorättsaktivisten Bassam Eid uttrycker det:
“Om det internationella samfundet verkligen vill hjälpa oss palestinier bör utpekandet av Israel upphöra och Hamas ställas till svars för sina gärningar. Vårt folk måste befrias från Hamas – inte från Israel”.
Av Lars Adaktusson, riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson (KD)
 
Artikeln publicerades i tidningen Dagen 22 september
Ett tack riktas till tidningen Dagen och Lars Adaktusson som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.

Om en dryg månad står Sverige som värd för Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism.

Men det svenska engagemanget får bekänna färg på allvar redan 22 september, då en starkt ifrågasatt FN-konferens äger rum. En rad tunga stater har valt att bojkotta, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

DEBATT. ”Rasismen hör inte hemma i Sverige. Vi ska intensifiera arbetet mot antisemitism, islamofobi, afrofobi och antiziganism samt arbetet mot rasism riktad mot samer. Grunden för detta arbete är den nationella planen mot rasism.”
Orden är hämtade från regeringsförklaringen för 2021. 

På onsdag är det 20-årsjubileum för en konferens som går under namnet Durban. 2001 hölls nämligen World Conference Against Racism som genomfördes i Durban, Sydafrika.
I motsats till det uttalade syftet, präglades konferensen i Durban 2001 av uppvisningar i intolerans, antisemitism och grundlösa påståenden mot den judiska staten. 

Förintelseförnekare invigningstalade

Under konferensen 2009 var den iranske presidenten, och förintelseförnekaren, Mahmoud Ahmadinejad öppningstalare där han förkunnade att ”världssionismen är rasism”. Diplomater från närvarande EU-länder stod då upp, gick ut och lämnade i en kraftfull protest.

Vad som var tänkt som en konferens mot rasism år 2001 har i stället utmynnat i en ökänd grogrund för otyglad antisemitism.

Vid efterföljande konferens 2011 bojkottade, på förhand, 14 nationer eventet. Mest talande var Vita husets dåvarande presstalesmans uttalande den 22 september 2011: ”Från början i samband med 2001 års världskonferens mot rasism i Durban, Sydafrika, har Durbanprocessen inkluderat fula uppvisningar av intolerans och antisemitism.”
Från 2001 och framåt har Durban-konferenserna använts för att främja framför allt antisemitism och förintelseförnekelse samt ifrågasätta Israels rätt att existera.
Vad som var tänkt som en konferens och manifestation mot rasism år 2001 har alltså i stället utmynnat i en ökänd grogrund för otyglad antisemitism och förtal, flera konferenser i rad.

Sverige borde också bojkotta

Sverige har gång på gång skickat statsråd och annan hög delegation till konferenser. Konferenser som andra länder helt enkelt bojkottat.

Till årets konferens har 19 länder valt att bojkotta konferensen: 
USA, Australien, Kanada, Israel, Storbritannien, Ungern, Nederländerna, Österrike, Tjeckien, Tyskland, Frankrike, Bulgarien, Italien, Kroatien, Nya Zeeland, Cypern, Slovakien, Grekland, Slovenien.  

Att tunga länder som Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nya Zeeland, Kanada, USA och Australien inte närvarar borde sända svenska UD en tydlig signal, om man tidigare inte förstått Durban-konferensernas agenda.

Att Sverige inte bara skickar representanter utan också statsråd är naturligtvis djupt problematiskt av flera skäl. Det kanske främsta skälet är att man själv blir del av en antisemitisk och rasistisk diskurs som man säger sig vilja bekämpa.

Varför så tyst från UD?

UD har, trots upprepade förfrågningar från Vänskapsförbundet Sverige-Israel om ett svenskt deltagande, varken bekräftat eller dementerat svensk närvaro. 
Varför vill UD inte vara öppna och transparenta om det resonemang som förs i frågan och om svenskt deltagande är aktuellt?

Om en månad står Stefan Löfven som värd för Remember ReAct – Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism. Det är också något man stoltserar med i regeringsförklaringen.

Den 22 september har vi i Sverige en reell möjlighet att visa att vi inte bara agerar mot antisemitism på hemmaplan utan också i internationella forum och sammanhang. Ta den möjligheten. 

Av Martin Blecher

Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln publicerades i Expressen den 21 september 

 

Mycket av det Svenska kyrkan ägnar sig åt skapar inga rubriker. Det är inget konstigt med det. Det vore mer uppseendeväckande om en ”öppen folkkyrka” ständigt skulle ge upphov till rubriker. Samtidigt är det ett problem. Allt för mycket går idag under radarn. Klyftan mellan medlemmar och aktiva och de som verkligen har makten inom organisationen kan bli väldigt stor.
 
Svenska kyrkans inflytande är även idag större än många tror. De ekonomiska och personella resurserna är imponerande. När ärkebiskopens pappa, som själv var protestantisk präst i Tyskland, besökte sin dotters arbetsplats i Tyresö, blev han närmast chockad över hur många anställda som det fanns i en församling i en svensk förortskommun.
 
Kyrkans inställning till Israel är en av de saker som sällan ges plats i media. Det är olyckligt. Här finns nämligen en viktig och bekymmersam berättelse. En berättelse om en kyrka som blivit en av Europas mest antiisraeliska organisationer. Utvecklingen har varit successiv men idag dominerar ensidigheten kyrkans agerande.
 
Svenska kyrkan har ett institut i Jerusalem som från början var tänkt att bli ett centrum för samverkan med den religion som Jesus växte upp med, judendomen. Efter diverse konflikter är institutet numera helt inriktat på kontakter med kristna araber och muslimer. Kontakten med majoritetsreligionen i Israel är mycket begränsad och attityden till den judiska staten är negativ.
Svenska kyrkan engagerar sig i begränsad utsträckning för de många kristna som drabbas av våld och förföljelse i världen, inte minst just i Mellanöstern. Däremot läggs stor energi på att motarbeta Israel och ge stöd till de palestinier som är den judiska statens motståndare. Budskapet är med få undantag vinklat och det ställs sällan några krav på de korrupta och våldsamma rörelser, som styr de palestinska områdena. Bilden av Israel är negativ och bygger till stor del på det budskap, som förmedlas av grupper som vill utplåna den judiska staten.
 
På det teologiska planet stöder Svenska kyrkan grupper som hävdar att judendomen inte har samma rätt att existera som andra religioner. I inget annat fall agerar kyrkan på samma sätt. Även grupper som står nära det våldsinriktade Muslimska Brödraskapet samarbetar i vårt land med Svenska kyrkan.
 
Personligen ser jag kyrkans öppna stöd för BDS-rörelsen, som vill att världens länder ska bojkotta den judiska staten, som det mest problematiska. Svenska kyrkan borde hålla sig för god för att ge sitt stöd till bojkotter av judar. Vi är många som trodde att det skulle vara omöjligt att över huvud taget argumentera för något liknande, efter det som hände i Europa under andra världskriget.
 
Att kritisera Israel är inte konstigt. Få länder har så intensiva inrikespolitiska debatter som just den judiska demokratin, som lever i ett hav av fientligt inställda diktaturer. Att ensidigt välja ut just Israel som måltavla för ständiga angrepp är orimligt. Varken folkmordet i kinesiska Xinjiang eller den blodbesudlade diktaturen i Nordkorea ägnas ett liknande intresse från Svenska kyrkans sida. Här saknas proportioner och en rimlig koppling mellan budskapet och den faktiska verkligheten.
 
Kyrkans historia av förföljelse av oliktänkande borde vara ytterligare ett argument för att ändra inställningen till Israel och Mellanöstern. Engagemanget för fred i andra länder är positivt men måste bygga på saklighet och rättvisa. Israel är en modern demokrati där alla de värden som Svenska kyrkan säger sig stå för respekteras. Israel är det enda landet i regionen, där sexuella minoriteter och anhängare av alla religioner kan leva tillsammans i trygghet.
 
En ”öppen folkkyrka” kan inte ha som ett av sina mål att världens enda judiska stat ska bojkottas och isoleras från omvärlden. Det är dags att tänka om.
 
Många medlemmar som inte förstår varför just Israel ska vara Svenska kyrkans främsta fiende, skulle säkert också uppskatta en omsvängning. Det skulle minska klyftan mellan ledning och medlemmar och skapa förutsättningar, för framtida konstruktiva bidrag till arbetet för verklig fred i Mellanöstern.
 
Mats Fält är vice ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Texten publicerades den 17 september i Svensk Tidskrift.
Ett tack riktas till Mats Fält som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.

 

Vi, som är lagstiftare, förenade över partigränserna på båda sidorna om Atlanten, uppmanar EU:s medlemsstater och demokratiska länder att stödja oss i arbetet med att se till att den systematiska diskrimineringen av Israel i FN upphör.

Låt oss nämna några exempel: under 2020 antog FN:s generalförsamling 17 ensidiga resolutioner mot Israel samtidigt som man bara antog 6 resolutioner som utpekar 6 av de andra 192 medlemsstaterna för människorättsbrott. FN:s råd för mänskliga rättigheter pekar ut en enda stat, nämligen Israel, med en separat, helt egen punkt på dagordningen (nr 7) medan brott mot de mänskliga rättigheterna i alla andra länder tas upp under endast en punkt (nr 4). För närvarande fokuserar 21 procent av de resolutioner som rådet har antagit på just Israel. I september förra året fördömde FN:s ekonomiska och sociala råd endast Israel av alla länder för påstådda kränkningar av kvinnors rättigheter.

Mot bakgrund av den globalt tilltagande antisemitismen är det ständiga oproportionella rituella fördömandet av världens enda judiska stat i FN speciellt riskabelt och måste få ett slut. Israel ska uppmärksammas och granskas, liksom alla andra länder. Men landet förtjänar att behandlas på samma sätt som andra länder – varken mer eller mindre.

Eftersom vi verkligen stödjer en regelbaserad internationell ordning fruktar vi att den här dubbelmoralen riktad mot Israel även skadar FN självt. Genom att arbeta i strid med sitt eget ändamål och sina egna principer som anger att organisationen är skyldig ”att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser” grundade på ”principen om folkens lika rättigheter” underminerar FN sin egen trovärdighet och förlorar sitt folkliga stöd. Dessutom, genom att ägna orimligt mycket tid åt Israel, avleder FN sina begränsade resurser och sin uppmärksamhet från akuta internationella kriser. Som den tyska utrikesministern Heiko Maas sa 2019:
”Än i dag fördöms Israel, behandlas partiskt och marginaliseras på ett olämpligt sätt i FN:s organ. Detta är smärtsamt och otillfredsställande, i synnerhet som FN är centrum för den multilaterala regelbaserade ordningen och oumbärligt för internationell fred och säkerhet.”

Vi uppmanar därför EU:s medlemsstater och alla demokratiska länder:
- Att rösta emot det överdrivna antalet anti-israeliska resolutioner i FN:s generalförsamling och andra FN-organ. En sådan samordnad opposition från demokratiska medlemsstater skulle beröva diskriminerande resolutioner deras obefogade legitimitet.
- Att arbeta för att reformera FN:s råd för mänskliga rättigheter och upphäva rådets diskriminerande punkt 7 som är utformad enbart för att kritisera och stigmatisera Israel.
- Att arbeta för att avskaffa de diskriminerande kommittéerna och programmen inom FN-systemet med ett specifikt mandat att driva en anti-israelisk agenda som bara leder till att utsikten för fred inom ramen för en framförhandlad tvåstatslösning undermineras.

Med FN:s framlidne generalsekreterare, Kofi Annans, ord: både Israel och FN har ”rest sig ur askan efter förintelsen”. Den transatlantiska gemenskapen av demokratier har därför en helig plikt att se till att missbruket av FN-systemet i syfte att ständigt svärta ner den judiska staten och därigenom skada även FN och de värden som FN står för upphör.

Uppropet publicerades genom Transatlantic Institute och skrevs under av bland andra Vänskapsförbundets ordförande Lars Adaktusson

Så prövas regeringens löften om kampen mot antisemitism

I regeringsdeklarationen markerade statsminister Stefan Löfven ännu en gång mot rasism och antisemitism, något som kommit att bli hans signum under hans tid som regeringschef. Hur starkt detta engagemang är kommer inom kort prövas. Den 22 september genomförs den tidigare starkt kritiserade Durbankonferensen i FN:s regi. En konferens och högnivåmöte som flera länder, bland annat USA, lämnat för att den visat sig vara en tummelplats för antisemitiska vanföreställningar.

Under gårdagen lämnade Stefan Löfven vad som ser ut att bli hans sista regeringsförklaring när riksdagen öppnade för det sista riksdagsåret innan valet 2022. Förutom de förväntade frågorna; jobben, välfärden, tryggheten och nn uppehöll sig statsministern kort vid rasism men tidigt och på en framhävd plats i regeringsförklaringen. Detta område har kommit att bli statsministerns politiska kännetecken lika mycket som det kommit att bli hans kvarnsten.

Statsministerns eget parti, Socialdemokraterna, har en lång och till synes obruten historia sedan 1971 av uttalad antisemitism utan att partiet, med undantag från Göran Perssons tid som ordförande, aldrig markerat genom uteslutningar eller annat mot den parti-interna antisemitismen.

Denna är väl dokumenterad och internationellt vida känd då såväl presidenterna George W Bush som Barack Obama lät sända särskilda sändebud för att sätta sig in i, och markera, mot Sverige.

Statsministern menade att

– Rasismen hör inte hemma i Sverige. Vi ska intensifiera arbetet mot antisemitism, islamofobi, afrofobi och antiziganism samt arbetet mot rasism riktad mot samer.

Det till synes första steget under det sista riksdagsåret på detta engagemang är Malmö-konferensen mot antisemitism, Remember ReAct, som genomförs under oktober månad men hur pass seriös statsministern är kommer visa sig långt tidigare.

Den 22 september kommer konferensen, eller högnivåmötet Durban IV genomföras i FN:s regi för att fira 20-årsjubiléet av Durban-deklarationen som antogs 2001 vid 2001 World Conference Against Racism som genomfördes i Durban, Sydafrika.

I motsats till det uttalade syftet präglades Durban -konferensen 2001 av uppvisningar i intolerans, antisemitism och grundlösa påståenden mot den judiska staten. Israel pekades ut i konferensens slutförklaring som en stat präglad av detta samt även vid NGO -forumet för biståndsorganisationer som hölls parallellt. Från  2001 och framåt har Durbanprocessen använts för att främja rframför allt antisemitism och förintelseförnekelse samt ifrågåasätta Israels rätt att existera.

Vid de demonstrationer som leddes av palestinier som kantade Durban I fanns plakat med budskap såsom ”Hitler skulle ha avslutat jobbet” samt att ”Sion Vises protokoll” fanns till försäljning. Vid det NGO-forum för biståndsorganisationer distribuerade palestinska och arabiska jurister karikartyrer med judar framställda som blodtörstiga kroknästa arketyper. Judiska och israeliska representanter attackerades fysiskt samt fick höra bland annat att de ”inte tillhörde den mänskliga rasen”.

Sedan Durban I genomfördes har två högnivåmöten till genomförts, Durban II och III. Bägge med samma inramning. Som konsekvens av detta har flera länder valt att lämna Durban-konferensen. 

Vid Durban II, som genomfördes i Geneve 2009, framförde Irans president Mahmoud Ahmadinejad  öppet ett ifrågasättande av Förintelsen vilket ledde till starka protester. Men det hindrade inte FN från att bjuda in honom som en av huvudtalarna igen vid Durban III vilken genomfördes i New York.

Bland de länder som numera inte deltar i högnivåsamtalen som är Durban-mötets syfte märks USA, Israel och Nya Zeeland men även Cypern, Italien, Tjeckien, Kroatien, Frankrike, Polen, Storbritannien, Österrike, Cypern och Tyskland. Sverige har sedan Durban I varit närvarande på samtliga. Samtliga har lämnat eller sänder observatörer på låg tjänstemannanivå.

Det har florerat uppgifter om att Sveriges nordiska grannländer även de kommer bojkotta Durban IV men än så länge har vare sig den danska, norska eller den finska regeringen officiellt kommunicerat hur de avser agera. Det finns inte heller någon gemensam EU-linje i relation hur EU ställer sig till Durban IV.

Hur Sverige nu ställer sig till Durban IV är idag okänt efter att allt fler länder väljer att antingen inte delta eller skicka representanter på lägre nivå. Det senare används ofta för att diplomatiskt markera stödet för sakfrågan men samtidigt genom att inte sända en minister en diplomatisk markering  om missnöje med inramingen eller annat.

På en direkt fråga från Ledarsidorna om på vilken nivå Sverige kommer delta i Durban IV och i sådana fall vilket statsråd som Sverige avser sända som representant svarar UD att samtal pågår internt i regeringen och ber att få återkomma.

Regeringen har, som beskrivits ovan, möjligheten att delta i Durban IV men samtidigt markera genom att sända tjänstemän på lägre nivåer än som tidigare ministrar.

Johan Westerholm

Artikeln publicerades på Ledarsidorna.se 15 september
Ett tack riktas till Johan Westerholm som givit tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.

Hej!

Mitt namn är Martin Blecher och jag är tillförordnad generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel. 

Vänskapsförbundet Sverige-Israel är ett religiöst och politiskt obundet vänskapsförbund med syfte främja kulturellt utbyte och information om Israel som sin främsta målsättning.

Sverige-Israel består av 3000 medlemmar i ca 20 lokalföreningar över hela Sverige.

Vi arbetar för att:

  • Öka kunskapen om Israel.
  • Öka förståelsen för Israel.
  • Stärka banden mellan Sverige och Israel.

Vi gör det genom att:

  • Införa och delta i debatten om Israel.
  • Främja officiella och privata kontakter med organisationer och enskilda i Israel.
  • Arrangera resor till Israel.
  • Främja kunskap om och förståelse för kultur, religion och samhällsförhållanden i Israel

Jag var med och lyssnade på den judiska seminarieserien Limmud där Ann Linde närvarade och fick ett otroligt bra intryck av statsrådet. Hon har både explicit och implicit förklarat genom handling och ord att hon är vän av Israel och Palestina. Det är ett språkbruk som betyder väldigt mycket liksom att hon är en anhängare av två stater.

Nu till min fråga: Jag är intresserad av statsrådets inställning till palestinska flyktingar i Palestina. 

Omkring 2 miljoner flyktingar lever idag på Västbanken och Gaza, det område den svenska regeringen erkänt som staten Palestina. Frågan blir då :

klassas dessa människor fortfarande som flyktingar av UD – det land till vilket det kräver att få återvända till – om en stat redan existerar? I sådana fall har det svenska beslutet med erkännandet därmed satt sökarljuset på en fundamental motsättning hos de som å ena sidan stöder UMRWA, och, å den andra även erkänner Palestina ’de jure’. 

Vad är Ann Lindes hållning i frågan? Är inte en rimlig utgångspunkt att om Sverige erkänt en stat med en befolkning och ett territorium, att dess status som flyktingar ur svenskt perspektiv övergår till att vara medborgare i den stat man erkänt?


Svar från UD

Hej Martin,

Tack för ditt e-postmeddelande. Jag arbetar på ministerkansliet och har blivit ombedd att svara, och låt mig först och främst beklaga att du har fått vänta på svar.

Palestinaflyktingar utgörs av de människor som tvingades fly eller fördrevs från sina hem till följd av utropandet av staten Israel 1948 och det krig som följde, samt deras efterkommande. Huvuddelen av de ursprungliga Palestinaflyktingarna bodde i det som idag är staten Israel och flydde därifrån till Västbanken, Gaza och intilliggande länder. UNRWA:s mandat fastställdes 1949 till att bistå flyktingarna humanitärt till dess att en fredlig lösning på konflikten uppnåtts, vilket ju ännu inte har skett. Palestinaflyktingars rätt till återvändande är en av de slutstatusfrågor som parterna i konflikten måste förhandla om i en fredsuppgörelse. Att Sverige erkänt staten Palestina innebär ingen förändring i vår syn på Palestinaflyktingarna. Deras flyktingstatus är inte upp till Sverige att avgöra utan följer av UNRWA:s mandat.

Vänliga hälsningar,

Tobias Blomberg
Departementssekreterare
Ministerkansliet


Flera saker är anmärkningsvärda i UD:s svar till Vänskapsförbundet
1) Man redogör för faktum att Palestinaflyktingars rätt till återvändande är en av de slutstatusfrågor som parterna i konflikten måste förhandla om i en fredsuppgörelse.

Det är naturligtvis helt riktigt. Dock har Sverige redan tagit sig friheten att erkänna Palestina, ett territorium, en befolkning och  en regering (trots att det sedan olägligt och obekvämt för UD 2007 funnits två regeringar).

Har man tagit sig frihet att erkänna slutstatusfrågor som territorium, som också nämns i samma sammanhang som flyktingarna, är det tydligt att Sverige varken är konsekvent eller följer internationell rätt vad gäller aspekter som flyktingar, statslöshet och rätten till medborgarskap.

Konsten att förutsättningslöst ta ställning i en av slutstatusfrågorna medan man, knappast osmidigt, duckar i en annan är remarkabel i sig.

2) Att Sverige erkänt staten Palestina innebär ingen förändring i vår syn på Palestinaflyktingarna. Deras flyktingstatus är inte upp till Sverige att avgöra utan följer av UNRWA:s mandat.

 Här säger UD explicit att människor med flyktingstatus på Västbanken och Gaza inte ska, bör, eller har blivit, av med sin flyktingsstatus i samband med att Sverige erkände en stat och ett territorrium. 

Personer som klassas som flyktingar i dag på det territorrium Sverige erkänt blir alltså inte medborgare enligt Sverige. Våra skattepengar går idag till "flyktingar" som Sverige, sedan 2014, vägrat avkräva att de ska bli av med sitt flyktingsskap i utbyte mot medborgarskap. 

The Swedish International Development Cooperation Agency (Sida) har ett biståndsprogram med uttalat mål om att ”stärka respekten för mänskliga rättigheter och folkrätten i Palestina”.
75 miljoner kronor är avsatt till utbetalning till projektet under perioden 2020 till 2023, och 44 procent av beloppet har redan betalats ut.
Sidas biståndspartner i projektet är den palestinska organisationen NGO Development Center (NDC). De svenska myndigheterna presenterar NDC som en ”palestinsk civilsamhällesorganisation som har två strategiska mål:

1) Stärka det civila samhällets organisationer för att tillhandahålla mer hållbara tjänster och bidra till socioekonomisk utveckling,

2) Bidra till utvecklingen av det civila samhällets organisationer så att de är mer tillmötesgående, öppna och ansvarsfulla”. I detta projektet har de svenska myndigheterna valt åtta organisationer, fyra palestinska och fyra israeliska, som NDC kommer att stärka med hjälp av en injektion av svenska skattepengar.
Detta låter bra, men vi vill ändå uttrycka vår oro och protest mot detta biståndsprojekt.


NDC motarbetar fredsarbete på gräsrotsnivå

NDC:s webbplats är öppen om de riktlinjer som de förväntar sig att deras partners kommer att förbinda sig till.
NDC åtar sig ”att följa den nationella agendan utan några normaliseringsaktiviteter med ockupanten, vare sig på politisk / säkerhets-, kultur- eller biståndsnivå”.
Därmed kommer svenska skattepengar att användas för att motverka fredsskapande kontakt på gräsrotsnivå mellan israeler och palestinier.

NDC är inte en oberoende aktör

Observera att NDC åtagit sig att följa den ”nationella agendan”, som binder dem till den palestinska myndigheten och hindrar dem från att vara en verklig NGO oberoende av statlig kontroll. Riktlinjerna förpliktar NDC och dess partners att samråda med den palestinska myndigheten ”om något nytt projekt”. 
Sveriges mål att göra palestinska civilsamhällsorganisationer mer ”öppna och ansvariga” saknar därmed en verklighetsanknytning.

NDC stöder extrema politiska krav som vill utradera den judiska staten

I NDC:s riktlinjer står också: ”Ingenting får göras för att undergräva de omistliga palestinska rättigheterna att etablera en stat och flyktingarnas återkomst till sina ursprungliga hem, i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 194.”

 Det finns ett stort antal flyktinggrupper under decennierna före och efter 1948, som aldrig fick rätt att återvända. Flyktingar har ingen sådan allmän rättighet. 

Kravet på ”återvändande av flyktingar” är ett kodord för att utplåna världens enda judiska stat, genom att flytta minst 7 miljoner palestinier (nästan inga av dem är flyktingar, men andra, tredje och fjärde generationens flyktingar) till staten Israel.

NDC:s framställan bryter mot Sveriges erkännande av Palestina

I erkännandet av Palestina som stat förkunnade Sverige att Palestina "uppfyller ... folkrättens kriterier: det finns ett territorium, ett folk och en regering."
Det territorium de hänvisar till definieras av vapenstilleståndslinjerna före 1967-vilket bland annat betyder Västbanken och Gaza.
Uppskattningsvis bor två miljoner palestinska flyktingar för närvarande på Västbanken och Gaza - det territorium Sverige erkänner som staten Palestina.
Hur kan man fortsättas att registreras som ”flyktingar från Palestina” - landet som de kräver att återvända till - om det redan finns en stat?
Lika tydligt Sverige varit i regeringsförklaringar och i debattartiklar om erkännande av Palestina utifrån de kriterier man själva satt upp, lika otydlig är man när dessa kriterier bryts ned.  

NDC arbetar med en antisemitisk agenda

NDC säger också öppet att de arbetar för en bojkott, deinvestering och sanktioner mot Israel. Den svenska regeringen bör notera att Tysklands tre ledande partier och två etablerade oppositionspartier har fördömt BDS rörelsens argumentationsmönster och metoder som antisemitiska.  

NDC är aktivt i ”anti-normaliseringskampanjer”. I praktiken har detta inneburit utfrysning och annan social och ekonomisk press på palestinier som har haft någon form av samarbete med Israel. Det är extremt skadligt att sådana grupper får 75 miljoner kronor från Sida i sina händer.

Vi ber Utrikesdepartementet snarast möjligt om svar på följande frågor:

  1. Varför framhäver Sverige NDC som en förebild för palestinska NGO:er, när de motarbetar fredsarbetet på gräsrotsnivå och inte är en oberoende aktör?
  2. Hur resonerar svenska regeringen i frågan om att ta in sju miljoner palestinier till staten Israel? 
  3. Kan man enligt Sverige både vara medborgare i en stat och ha kvar sin status som flykting? 
  4. Stödjer den svenska regeringen BDS-rörelsen? 

 
Med vänlig hälsning, 
Conrad Myrland, Ordförande för Med Israel för fred 
 Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel 
 
 Ovanstående brev har skickats till svenska utrikesministern.

Återigen, dimridåer om flyktingar, Israeler och araber, gränsändringar och vem som är ansvarig för detta.

 Utifrån författare Fayad El-Natours inlägg i frågan om Israel som rasistisk stat/statsbildning och brist på medborgerliga rättigheter så kan det vara på plats att gå igenom lite av vissa historiska skeenden i världen under 1900-talet.

När krig gjort att gränser ändrats har i många fall flyktingströmmar uppstått. Sovjet invaderade Tyskland 1945, man annekterade delar av Polen på vägen, fördrev ett stort antal miljoner Polacker västerut, och därefter flyttade man in Polen på tidigare tyskt område, (Odra-Neisselinjen) Dessutom så togs det så kallade Sudetenlandet bort från tyska områden. Detta renderade i en fördrivning av närmare 14 miljoner tyskar som fick 1-3 dygn på sig att gå västerut, mot de tyska restområdena. Det sönderbombade Tyskland och Polen fick då ta hand om sina medborgare från de fördrivna områdena som Sovjet lagt under sig. Trots enorma vedermödor så fick det tyska folket ta hand om sina medborgare. Sammalunda skedde med Polen och deras fördrivna.

I fallet med krigen i Mellanöstern så verkar det vara andra regler som gäller. Det finns närmare 20 stater som bebos av araber där språket och kulturen är arabisk, oftast med muslimsk majoritet i befolkningen. När de arabiska länderna som anföll staten Israel under de olika krigen från 1940-talet fram till 1973, och förlorade, så valde vissa grupper av araber, som då bodde inom israeliska områden, att på inrådan av de anfallande arabstaternas ledare, att fly, för att de blev lovade att få återkomma när segern var vunnen.

Men de förlorade krigen, gränser ändrades, judar som bodde i arabstater fördrevs, men ingen av de krigförande arabstaterna tog något som helst ansvar för de arabiska medborgare som de ansåg sig gått ut i krig för! De inrättade flyktingläger och vägrade att låta dem som flytt integrera sig och erhålla medborgarskap och integreras i dessa arabländer. De hölls i ett limbo.

De fick med sig FN (och startade UNRWA) för att permanenta detta limbo och hålla alla de som flytt som statslösa medborgare! De erbjöds inte möjligheten att få återetablera sig i till exempel Jordanien, Egypten, Syrien, Irak, Saudiarabien, Emiraten eller Libyen.

Israel har fått delar av öknen att blomma. Om arabländerna väljer att samarbeta med Israel kan de få ta del av den utveckling som gjort tidigare obeboeliga delar av Israel beboeliga och skapa motsvarande bosättningsmöjligheter i sina länder för de araber som anser sig vara på flykt. Många arabiska områden inom israel uppskattar inte när det bor judar i området. De vill hellre ha det som 'Judenrein'.

De polska och tyska flyktingarna fick återetablera sig i sina kvarvarande territorier. Det är dags att länder som ansvarar för olika kring mot Israel också tar ansvar för de så kallade palestinaflyktningarna. Att låta flyktingskapet gå i arv är grymt och hänsynslöst, och ansvaret för detta är inte Israels, de har försvarat sig och gränser har ändrats, sånt sker i krig. Det är en risk som en anfallare får ta. Israel har återlämnat stora områden av Sinaihalvön efter fredsavtalet med Egypten. Så ibland kan gränser till viss del återställas, men ibland består en gränsändring.

Staten Israel har sedan 1948 tagit ansvar för alla judiska flyktingar och fördrivna världen över när helst judar fördrivits eller hotats av utrotning. Det skedde exempelvis under 1980-talet när dåvarande Sovjet förtryckte judiska sovjetmedborgare.

Av: Hans Brandt
Artikeln publicerades i Vestmanlands Läns Tidning 13 augusti 2021 

 

Hur illa man än kan tycka om situationen på marken i Israel och Palestina, missar Gunnar Olofsson en simpel aspekt: bägge parter har rättmätiga anspråk och den territoriella frågan ska lösas genom förhandlingar mellan parterna, skriver Martin Blecher generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.

Ben & Jerrys agerande att sluta sälja glass i Israel kom vid en intressant tidpunkt.

Raketerna och granaterna hann precis tysta, mellan Israel och huvudsakligen Hamas, innan de anställda israeler och palestinier som arbetar på Ben & Jerrys fick veta att de inte skulle ha något arbete att bege sig till när Unilevers kontrakt löper ut.

Ställningstagandet från Ben & Jerrys var intressant av två aspekter:

Samtliga av de anställda vid Ben & Jerrys fabrik befinner sig inom räckvidd för de raketer och bombardemang som skjuts från Gaza. Likt de palestinier som var offer för israeliska attacker mot Gaza , var de anställda på Ben & Jerrys offer för palestinska attacker mot Israel från Gaza.

Ben & Jerrys i Israel anställer, likt många andra företag, både israeler och palestinier. Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor. Vilka löner och anställningsvillkor föredrar palestinierna själva om man tillåts att gissa?

De som vill tro att en bojkott tenderar att endast slå åt ena hållet har alltså fel. Sodastream anställde både israeler och palestinier. När Sodastream tvingades flytta valde företaget att istället för att ta in palestinier att ta in syriska flyktingar.

Varje bojkott som endast gäller Västbanken och Östra Jerusalem väcker frågor om dubbelmoral. Ben & Jerrys säljer exempelvis glass på Cypern som också är under territoriell dispyt.

Jag har ännu inte sett en bosättningsbojkott som omfattar alla omtvistade territorier runt om i världen snarare än bara judiska bosättningar på Västbanken. Om Ben och Jerrys eller något annat företag ville göra detta som en bred princip snarare än att handla om Israel, skulle det vara klokare att formulera en global policy som är allmängiltig.

Något som oftast ”dribblas” bort och förtigs i debatten:
Både Israel och Palestina har rättmätiga anspråk till områden. Dispyten mellan Israel och Palestina ska lösas genom förhandlingar. Det är en unison ståndpunkt från världssamfundet.

Med tanke på ovanstående ståndpunkt skulle en bojkott skapa en inkonsekvens i politiken.

Slutligen, det är ingen hemlighet att Gunnar Olofsson har en förkärlek till ord (och därmed jämförelser) som tillämpas för, och i, fel kontext.

Israel och Palestina är två separata folk spunnet ur två separata rörelser, med två separata ambitioner och med rättmätiga anspråk.

Världssamfundet vill inte se Israel och Palestina distansera sig ännu mer utan närma sig ,varandra, och, i sina positioner. Samtal, inte bojkott, då är tillvägagångssättet att gå. 

Artikeln publicerades i Värmlands Folkblad 12 augusti 2021 


 

En bojkott av något, hur den bojkotten än yttrar sig, väcker oftast fler frågor än vad det tenderar att ge svar. Därför är det också fel väg att gå, skriver Martin Blecher, generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.

Israels belackare har för vana att nyttja ett språkbruk mot landet som man inte ser riktas mot andra länder, eller mot olika länder som befinner sig i territoriell dispyt med varandra.

Tydliga skillnader

Låt oss därför börja med det som särskiljer länderna Israel och Palestina från exempelvis Apartheiden i Sydafrika.

Israel och Palestina är två separata folk spunnet ur två separata rörelser med två separata ambitioner.

En hel palestinsk generation har vuxit upp under skolor styrda av palestinska myndigheten och under Hamas-styre.

En person som är född när palestinierna började förvalta sina egna angelägenheter i en ny myndighet enligt Osloavtalen är nu 25 år gammal.
Någon som är född i Gaza när Hamas tog makten kommer snart att avsluta gymnasiet.

En majoritet av världens länder (70-80 procent) har erkänt Palestina som stat. Det betyder att man erkänt ett separat territorium, en separat befolkning och framförallt separat styre.

Tveksam strategi

Nu till frågan om bojkott mot endera parten är rätt strategi.

Först väcker varje bojkott som endast gäller Västbanken och Östra Jerusalem frågor om dubbelmoral. Ben & Jerrys säljer exempelvis glass på Cypern som också är under territoriell dispyt.

Jag har ännu inte sett en bosättningsbojkott som omfattar alla omtvistade territorier runt om i världen snarare än bara judiska bosättningar på Västbanken. Om Ben och Jerrys eller något annat företag ville göra detta som en bred princip snarare än att handla om Israel, skulle det vara klokare att formulera en global policy och införa den där så är tillämpligt.

För det andra, med tanke på att det internationella samfundets ståndpunkt är att Västbankens permanenta status ska förhandlas fram mellan Israel och Palestina, skulle en bojkott skapa en inkonsekvens i politiken.

Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor.

För det tredje som, sedan tidigare, visat sig med israeliska industrier anställer man både israeler och palestinier. Så är även fallet med Ben & Jerry. Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor. Vilka löner och anställningsvillkor föredrar palestinierna själva om man tillåts att gissa?

Slutligen, med tanke på historien om bojkotter mot judar, är det svårt att inte anse det vara ett avskyvärt tillvägagångssätt. Detta är uppenbarligen ett känslomässigt argument snarare än ett politiskt, men det är likväl ett som man bör visa respekt inför.

Artikeln publicerades i Göteborgsposten 10 augusti och var en replik på Gunnar Olofssons artikel "Följ Ben & Jerrys exempel - sluta stödja Israels ockupation den 8 augusti 

 

Gunnar Olofsson slår på stora bongotrumman och kallar Israel för både det ena och andra. Resonerandet tycks bygga på att ta lösryckta paragrafer i Israels antagna Nationalstatslag och sedan inte sätta dem i sammanhang. Det är inte bara slarvigt underbyggt utan också intellektuellt ohederligt.

Låt oss därmed bryta ned resonemanget.

Att Israel refererar till sig själv som en judisk stat kan väl knappast vara kontroversiellt om man läst det minsta historia och vet att europeisk och islamsk antisemitism lett till närmast utrotning av världens judenhet vid upprepade tillfällen. Den mer intressanta frågan att ställa sig blir rimligtvis: Hade Israel haft behov av att definiera sig som en judisk stat om judarna som civilisation lämnats i fred av sin omgivning?

Gunnar Olofsson verkar ha svårigheter med att förstå att i Israel, liksom andra nationalstater, existerar en majoritets- kontra minoritetsdynamik. Den slovakiska konstitutionen inleds med orden "Vi den slovakiska nationen”. Liknande formulering står att finna i den lettiska konstitutionen.

Att Israel har en stor minoritet som inte är judisk kan jämföras med det faktum att USA har en stor latinamerikansk minoritet och att deras språk naturligtvis inte har företrädesrätt i konstitutionen. Baskerna i Spanien är ett annat exempel.

I världen idag identifierar sig 20 länder som islamiska stater. 22 länder identifierar sig som kristna. Likväl är det bara en etnoreligiös stat och en grupp Olofsson verkar störa sig på. Det finns ett ord för sånt.

Martin Blecher

Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige - Israel

 

Gunnar Olofsson, aktivist för Palestina-grupperna, sprider myter och lögner om Israel i syfte att demonisera den judiska staten, nu senast i VLT den 3 augusti, under rubriken ”rasistisk demokrati”.

Han börjar med att kritisera nationalstatslagen som fastställdes av Knesset 2018. Han menar att den diskriminerar icke-judiska medborgare. Detta är rent nonsens. Denna lag slår bara fast det självklara, att Israel är en judisk nationalstat. Detta stod redan i självständighetsförklaringen från 1948.

Lagen bekräftar bara den praxis som rått i Israel sedan staten bildades. Judarna, världens mest förföljda folk, behöver helt enkelt ett land i världen där de kan styra sina egna öden. Men alla medborgare i Israel är lika inför lagen och har samma rättigheter. Det finns många exempel på palestinska araber, som valt att lämna de palestinska områdena för att få uppleva demokrati och ökad trygghet i Israel. Arabiskans ställning i Israel har heller inte förändrats, tvärtom finns det en garanti i lagen för att bevara arabiskans status.

Flyktingfrågan är ett stort och komplicerat ämne, där det finns mycket att kritisera på båda sidor. I debatten glömmer man ofta bort att hundratusentals judar tvingades fly till Israel från sina hem i arabländerna i samband med självständighetskriget. Den palestinska sidan talar om en fördrivning, men i verkligheten lämnade de flesta palestina-araber sina hem 1947-48 efter uppmaning från sina egna ledare. Däremot tvingades den judiska befolkningen i Jerusalem att lämna sina hem i kriget utan att kunna återvända så länge östra Jerusalem var ockuperat av Jordanien.

De palestinska områdena är helt fria från judar, medan Israel som sagt har 20 procent icke-judar som medborgare. Så de som försvarar den palestinska sidan bör akta sig för att tala om Israel som apartheid-stat. Israel är ett mångkulturellt samhälle och en levande demokrati, där arabiska/muslimska partier även tar plats i Knesset. 

Den palestinska sidan avslöjade sina verkliga ambitioner i samband med en demonstration emot nationalstatslagen i Tel Aviv 2018. De tågade genom staden med palestinska flaggor och stridsrop om att ”befria Palestina” med blod och eld. Det handlade alltså inte om att göra lagen mer inkluderande, eller om politiska och sociala rättigheter, utan om att utplåna den judiska staten.

Stefan Sturesson

Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel Mälardalen


Artikeln publicerades den nionde augusti i VLT den tredje augusti.


Under de elva dagar som stridigheter mellan Hamas och Israel varade dog tolv israeliska civila och en israelisk soldat. 312 civila och tre soldater skadades.
På Gaza rapporterade det Hamas-styrda hälsoministeriet 256 döda där ledare för Hamas sade att endast 80 var kombattanter.

FN:s kontor för koordinering av humanitära affärer (OCHA) angav att ”åtminstone 253 palestinier hade dödats varav 129 var civila.”
Om de siffrorna är korrekta skulle det innebära att antal döda kombattanter var 124, nära en 1:1 ratio, vilket är häpnadsväckande i termer av civila dödsoffer i samband med urban krigsföring.

Informationscentret för underrättelse och terrorism i Israel redogör för att nio barn och tio vuxna dödades av palestinsk raketbeskjutning.  Om detta skrev OCHA att ”resultatet var att Hamas dödade sina egna civila och förstörde infrastruktur.”
Just detta är viktigt att förstå för att det tenderar att inte tas upp medialt: Inte alla dödsoffer i Gaza  var en konsekvens av israelisk beskjutning.

Minst 680 palestinska raketer landade inne i Gaza. Detta motsvarar cirka 15 % av de totala palestinska raketbeskjutningarna.

Huvudansvarige för UNRWA i Gaza Matthias Schmale sade i israelisk television att israeliska flygattacker var” precisa” och ”träffade inte, med några undantag, civila mål”. Ironiskt nog tvingades Schmale senare be Hamas om ursäkt för detta uttalande.

Några av de strategier israeliska försvarsstyrkor tillämpar för att undvika civila offer:

  • Telefonsamtal, om behov av utrymning, på arabiska, till boende nära operativa mål
  • Flygblad
  • ”Tak-knackande” som ett sätt att förmå folk att utrymma

Tittar man på tillvägagångssättet för Hamas, islamiska Jihad, Al Aqsa moskéns brigader så är kontrasten tydlig när det gäller strategi och utförande.

Dessa grupper placerar ramper för missilavskjutning, granater, vapenförråd och tunnelsystem i civila områden. Terrortunnlar har hittats under skolor, lägenhetsbyggnader och i närhet till sjukhus.

Pressackrediterade har under hot tvingats att acceptera vapen för Hamas inne, och omkring, pressbyggnader.

Det tveklöst mest eländiga med stridigheter är dödandet av barn. Informationscentret för underrättelse och terrorism i Israel identifierade 62 dödsoffer under 16 år som dödades. Dock dog nio av dessa av felriktade raketer från Hamas.

I samband med den senaste konflikten rapporterade internationell media om dels en 15 åring som dog och dels om en 20-åring som dog. Var låg då felet i själva rapporteringen kan man fråga sig?
För det första att internationell media underhöll det faktumet att 15 åriga Muhammad Suleiman var bekräftad medlem av Hamas som deltog i stridigheterna mellan Hamas och Israel.
För det andra, den 20-åring som dog, som enligt internationell media, var ett palestinskt ”barn” var Khaled al- Qanou, också han bekräftad medlem av Hamas som deltog i stridigheterna mellan Hamas och Israel.
 
Det är rapporterat sedan tidigare att många yngre redan är kombattanter under Hamasregim. Enligt organisationen Koalitionen för att rädda palestinska barnsoldater har minst 160 minderåriga dött grävandes tunnlar för Hamas och minst 29 har dött som självmordsbombare.

Hamas hyllar närvaron av unga i sin väpnade gren, uppmuntrar till en kultur av jihad och martyrskap från ung ålder i sin utbildning och media.

Slutligen, vad säger då allt detta?
Att bakom siffror döljer sig alltid en kontext och en historia värd att berättas.

* Den text som publiceras i Israelnytt är information vars sammanställning baseras på nedanstående källor.


https://www.timesofisrael.com/73-year-old-israeli-woman-who-fell-in-rocket-shelter-dies-of-injuries/

https://www.timesofisrael.com/liveblog_entry/magen-david-adom-12-killed-in-israel-in-rocket-attacks-312-injured/

https://www.terrorism-info.org.il/en/an-analysis-of-the-names-of-gazans-killed-during-operation-guardian-of-the-walls-indicates-that-about-half-of-them-were-terrorist-operatives/

https://apnews.com/article/hamas-middle-east-israel-israel-palestinian-conflict-health-0938cfdc6be430b9afe7cdbd43c7e7eb

https://reliefweb.int/report/occupied-palestinian-territory/gaza-hamas-and-risk-civilian-life-during-operation-guardian

https://www.jpost.com/arab-israeli-conflict/gazans-outraged-after-unrwa-director-says-idf-strikes-were-precise-669090

https://www.nytimes.com/2014/07/09/world/middleeast/by-phone-and-leaflet-israeli-attackers-warn-gazans.html

https://www.theatlantic.com/international/archive/2014/11/how-the-media-makes-the-israel-story/383262/

https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/NGOs-call-for-public-support-in-ending-use-of-Palestinian-child-soldiers-617332

https://www.jpost.com/arab-israeli-conflict/hamas-continues-recruiting-child-soldiers-so-where-is-the-condemnation-672163

Då och då svarar jag på insändare eller debattartiklar som syftar till att beskriva varför Israel och Egypten (i dessa insändare och debattartiklar lyser dock Egyptens blockad ofta med sin frånvaro) måste häva blockaden mot Gaza.

Israels och Egyptens blockad mot Gaza uppkom som en konsekvens av Hamas blodiga maktövertagande 2007 då flera hundra palestinier dödades interna strider mellan Fatah och Hamas. Få tycks bekymra sig över att enklaven styrs av Hamas. Hamas är en terroriststämplad organisation som vill utplåna Israel. Världssamfundet har också ställt tre krav på rörelsen:

  • Erkänn Israels existens
  • Erkänn ingångna avtal
  • Ta avstånd från våld

14 år senare är inget av detta krav uppfyllt. Ovan skrivet är bara en av många problem med Gaza.

Man kan, och, ska, inte lämnas oberörd över palestiniernas öde i Gaza. Däremot är lösningen inte helt enkel.

Palestinska myndigheten, det vill säga den fraktion som har ansvar för det palestinska självstyret på Västbanken och som leds av Mahmoud Abbas, anser att de bör vara den enda parten med kontroll över återuppbyggnaden och att alla finansiella medel måste kanaliseras genom den egna regeringen.
Hamas, som styr enklaven Gaza, motsätter sig detta.

I samband med diskussionen om återuppbyggnaden av Gaza anklagar båda palestinska grupper för att sätta sina egna intressen framför det palestinska folkets.
Den israelisk- arabiske journalisten Khaled Abu Tomeh har skrivit att en del palestinier har initierat en kampanj". Kampanjen är tänkt som en uppmaning till gulfstaterna att inte ge Palestinska myndigheten och dess president Mahmoud Abbas pengar för Gazaremsans återuppbyggnad.
För Israel ligger intresset dels i att låta så mycket förnödenheter och annat komma in och dels se till att föremål som har "dubbla" syften och användningsområden (cement exempelvis) begränsas så länge Hamas styr enklaven.

                                             ***
Vad vann Hamas på senaste utnötningskriget?
En del betraktare menar att Hamas begick ett misstag när man beordrade raketer mot Tel Aviv och andra platser i Israel. Egyptens roll i remsan återstår att se men ett tätare samarbete mellan Israel och Egypten är sannolikt att vänta.  
Det spekuleras i att Israel nu gavs en ursäkt till att distansera sig mer från enklaven.
Ju mer Israel distanserar sig från att släppa in varor och pengar i Gaza, desto mer kommer Egypten mot sin vilja att bli involverad. 
Under flera år undvek Egypten bestämt att ta något ansvar för Gaza, för att istället agera som politisk medlare. 

Man måste ändå fundera över huruvida Hamasledaren Yahya Sinwar reflekterade över vad som skulle kunna bli konsekvensen när han valde att attackera Israel den 10:e maj. Det är otänkbart att ledarskapet i Hamas inte blir uppdaterade om Gazas ekonomi, på daglig basis.

Israel släpper nu in varor av humanitär karaktär och bränsle i begränsad omfattning. Israel har också utfärdat tillstånd till tusen fiskebåtar som försörjer 35.000 människor i Gazaremsan och tillåtit jordbruksexport till Västbanken.  
Detta sätter press på Egypten. President Abdel Fattah Al- Sisi har utlovat en halv miljard dollar. Även om varorna som kom in från Egypten fyrdubblades efter stridigheterna i maj är det inte alls samma kvalitet som de varor som kommer från Israel. 

Dagarna före stridigheterna förde COGAT -israeliska försvarsstyrkornas sambandscentral samtal med Hamas om en rad ekonomiska projekt för Gaza. 
Åttonde maj, två dagar före stridigheterna bröt ut, kom bägge sidor överens om en mekanism för att underlätta inträde av varor till Gaza, och en ny pipeline som skulle öka vattentillförseln till Gaza.
Avancerade diskussioner ägde också rum om byggandet av fiskfarmar längs Gazas kustlinje, byggandet av en stor bränslereservoar för att förhindra framtida elavbrott och arbetet med en gemensam industriell zon vid gränsövergången Karni.
I det ögonblick raketer avfyrades från Gaza mot israeliska byar och städer avstannade alla kontakter. Israels försvarsetablissemang rekommenderade politikerna att förändra attityden mot Hamas.

Israel har redan förklarat att man vägrar låta kontanter komma in i Gaza, med fruktan att dessa kontanter hamnar i Hamas fickor.

I början av 2022 kommer Israel ha färdigbyggt det nya förstärkta stängslet mot Gaza. Den underjordiska barriär som hindrar terrortunnlar från att grävas in till israeliskt territorium är redan komplett.

Vad som var, är inte längre lyder budskapet.
 
 

Förra året i augusti gick vi in i en ny era:  Ett 70-årigt dödläge byttes ut mot en era av mer samexistens. Undertecknandet av Abrahamavtalen mellan Förenade Arabemiraten och Israel som jag hjälpte att mäkla i var ett fräckt, modigt drag vilket lovade att slutligen åstadkomma framsteg där allt annat hade misslyckats.      

Efter den senaste konflikten med Gaza, trodde många att Abrahamavtalen var dött. Var någonstans var den utlovade freden, med raketeter flygande?    

Till dessa skeptiker vill jag säga, titta på det större sammanhanget. Abrahamavtalen handlar inte om emiraters eller israelisk framtid utan hela regionens framtid.    

Sanning är, att Mellanösternkonflikten inte är mellan israeler och palestinier utan mellan Israel och Iran.  Fråga er själva vem som tjänar på denna konflikt? Det palestinska folkets rättigheter och hopp har kidnappats av Hamas att tjäna en iransk agenda.   

Och det är mot iransk extremism som vi måste fortsätta kämpa.   

När ledarskapet för Förenade Arabemiraten bestämde sig att gå vidare med Abrahamavtalen, gjordes det med en strategisk vision inte bara för Förenade Arabemiraten utan för hela regionen. Skeptiker trodde att avtalet var kopplat till Trump-administrationen, som om det bara skulle tyna bort med nästa administration. Men det finns ingen väg tillbaka. Vi går framåt med full fart och har redan sett ökat värde av att ha sådana initiativ, inte bara för Förenade Arabemiraten och Israel, utan för hela regionen.    

Sedan tillkännagivandet av Abrahamavtalen, har vi sett att vi kan bygga broar av tillit och respekt.    

Vi i Förenade Arabemiraten hade lagt grunden: vi hade redan ändrat utbildningssystemet och narrativet av religiösa personer, förberett vårt folk för vägen mot fred.  

Men detta är inte bara om oss. Folket i regionen längtar efter förändring, inte minst bland det palestinska folket, som är desperata efter nya ledare, ledare som kan röra sig bortom en rigid regim med en agenda som missbrukar det folk de regerar över.    

För att detta ska hända, måste vi också bekämpa propagandakriget – det där israelerna förlorade i den senaste omgången av stridigheter mellan Israel och Hamas. Jag såg skildringar inte bara från Mellanöstern utan även från väst, som representerade ett skifte.     

Ett av de största misstagen i denna skildring, som jag såg upprepas i media om och om igen, var sättet de talar om Gaza som om det är ockuperat av israelerna. Det är det inte: Det är ockuperat av Hamas. Och det palestinska folket lider i Gaza på grund av Hamas, inte på grund av israelerna.    

Tyvärr, även om propagandan från Hamas och Iran inte är sann, är den nu dominerande.   

Fortfarande, finns anledning att vara hoppfull. 20 år sedan var den palestinska frågan prioritet nummer ett i regionen. Nu ser människor i gulfstaterna annorlunda på saken. Vi bryr oss fortfarande. Vi stödjer fortfarande palestinierna. Vi tror på en tvåstatslösning. Men folket i gulfstaterna tycker inte längre att detta ska komma på bekostnad av vårt nationella intresse. Många aktivister svarade till Hamas och Jihad- influerad media och inlägg på sociala media med att säga, vi bryr oss om palestinierna – men vi bryr oss inte om dessa terroristorganisationer.     

Vad allmänheten inte förstår är vem som är bakom så mycket av den media de läser – vem det är som finansierar denna missriktade skildring, vilken endast tjänar till att skydda Hamas, och i slutändan Iran.    

Den senaste konflikten med Gaza borde vara det sista kriget. Vi borde alla lära oss att tala ett språk: fredens språk. Nu är tiden kommen att gå från ord till handling.    

Hamas och det palestinska ledarskapet har kapat tänkandet hos två miljoner palestinier för att sälja deras politiska och terroristagendor. Vi vill att det palestinska folket ska åtnjuta det vi åtnjuter, att ha det vi har, och skapa en bättre framtid för en ny generation. Men vi måste göra detta tillsammans, med alla intressenter i regionen, från icke statliga aktörer till skolor, religiösa ledare och regeringar.    

Vi kan inte göra det ensamma.     

Dr Ali al Nuaimi är ordförande i Kommittén för försvarsfrågor och inrikes- och utrikesrelationer i Förenade Arabemiratens nationalråd, en representativ lagstiftande församling vars 40 medlemmar, hälften indirekt valda och hälften utsedda, tjänar som rådgivare till emiratets ledarskap.  

https://www.newsweek.com/i-helped-broker-abraham-accords-its-time-free-palestinians-hamas-iran-opinion-1598198  

Översättning: Bengt-Ove Andersson 

 

Fler artiklar