I Världen idags bilaga om antisemitism lovade Lars Adaktusson (KD) att han skulle driva frågan om att fördöma den palestinska bojkottrörelsen BDS, efter att tyska Förbundsdagen och USA:s kongress beslutat att klassa rörelsen som antisemitisk. I tisdags avvisade utrikesminister Ann Linde kravet att fördöma rörelsen.

– Regeringen sätter inget likhetstecken mellan antisemitism och BDS, svarade Ann Linde, på Lars Adaktussons interpellationsfråga om det är förenligt med regeringens arbete mot antisemitism att stödja BDS-rörelsen.

Han frågade även om regeringen stödjer besluten i Tyskland och USA.

Frågorna var egentligen riktade till statsminister Stefan Löfvén och Adaktusson efterlyste statsministern röst:

– Just i den här frågan tror jag att det har ett stort värde i att landets regeringschef tar till orda. Stefan Löfvén har sagt att han har ett stort engagemang i den här frågan. Jag tror att många hade uppskattat om statsministern hade visat det engagemanget här i kammaren i dag, sade han.

Ann Linde avvisade flera gånger tanken att klassa BDS-rörelsen som antisemitisk.

– BDS är en civilsamhällelig rörelse som har rätt att uttrycka och stå för sina egna åsikter, sade hon.

Lars Adaktusson påpekade att BDS-rörelsen ifrågasätter staten Israel och judarna som folk.

– På vilket sätt avser regeringen att motverka den antisemitism som finns inom BDS, frågade han på nytt och nämnde att den tyska Förbundsdagens jämfört bojkottkraven med Nazitysklands slogan ”Köp inte från judarna”.

– BDS-rörelsen vill bekämpa den judiska statens existens, vilket är antisemitism, menade han.

Utrikesministern replikerade:

– Regeringen ser inget likhetstecken mellan antisemitism och BDS. Att med fredliga medel förespråka bojkott av Israel i syfte att få ett slut på ockupationen är inte antisemtism. Regeringen stödjer inte bojkott av Israel.

Adaktusson beskrev hur S håller sitt systerparti Fatah under armarna och hänvisade till Mahmoud Abbas antisemitiska uttalanden där han skyller Förintelsen på judarna.

– Mellanöstern är ett centrum för massproduktion av antijudisk propaganda, fortsatte han och beskrev Hamas, Hizbollahs och Irans målsättning att utplåna Israel.

– Det som regeringen gör mot antisemitismen har stor betydelse. Det som regeringen inte gör får också stora konsekvenser, för oss i Sverige och för omvärlden, sade Adaktusson.

Ruben Agnarsson

Publicerad i Världen idag 24 oktober 2019

Turkiets invasion i Syrien innebär ett regelrätt brott mot internationell rätt och att de många krigen och konflikterna i Mellanöstern får en ny bitter och blodig start. Det innebär nya möjligheter för ISIS och kommer att ge ny motivation för mördande och avrättningar. De människor som sökt skydd där Turkiet nu marscherat in riskerar både krigets dödande av civila och lakoniska avrättningar samtidigt som deras möjligheter att fly handlar om att nå gränsen till Irak eller att hamna i det krig som Assad för mot sitt eget folk. 

De stora vinnarna är ISIS och Assad. ISIS kommer se medlemmar som hållits i fängelser och läger åter fria. Nu flyr deras vakter och nu lämnas territorium på nytt till dem. I kriget öppnas nya möjligheter för deras terror och krigföring. Assad kommer med större styrka kunna slå mot de grupper som han hela tiden har velat bekämpa och som sökt tillflykt i norra Syrien. Samtidigt kan han nu peka på en yttre fiende som angriper landet och som motiverar nya krigsinsatser. I detta virrvarr befäster Ryssland sin närvaro med stöd till Assad samtidigt som USA förlorat trovärdighet och stabiliserande roll. 

Under ytan av allt detta finns konflikten mellan sunni och shia, och de extremister som bär upp den konflikten, och den mångfald av regionala konflikter som den innebär. Saudiarabiens krigföring i Jemen, mot grupper som stöds av Iran. Motsvarande i Irak. De etniska rensningarna som Turkiet nu vill genomföra i sina ockuperade zoner av Syrien kommer få sin efterföljd i andra delar av denna plågade del av världen. Turkiet kommer å sin sida på nytt få uppleva terror i det egna landet som i sin tur kommer ytterligare fördjupa den erdoganska despotin, just som de demokratiska alternativen har börjat växa sig starkare. Erdoğan förvandlar nu Turkiet till en aktör för instabilitet i hela denna region, med krigföring mot kurder som ett element och en strävan att i andra delar av regionen stödja sunni-aktivistisk krigföring. 

Turkiets invasion i Syrien. Irans hot mot andra länder och att utplåna Israel förenat med den terror man stöder. Det totalitära förtrycket under ayatollorna och föraktet för människoliv. Saudiarabiens totalitära kungadöme som präglas av den religiösa diktaturens alla drag. Det grymma kriget i Jemen. ISIS folkmord och nya försök att på nytt genom terrorns kraft spela roll. Assads massmördande. Hizbollahs hat och shariasamhälle. Hamas hat och shariasamhälle, som använder Gaza som bas för terror och raketskjutningar mot Israel. Den syriska regimens hat mot Israel. De totalitära kungadömena kring persiska viken med en ”frihet” som varierar från shariaförtryckets totala styre till relativa lättnader men aldrig mer. Den Palestinska myndigheten som finansierar terror och belönar terroristers familjer samt sprider antisemitisk propaganda. Antisemitismen som till stora delar är en gemensam nämnare för flera av de regimer och terrorrörelser som sprider våldet i denna region.

Det är inte Israel som är problemet i denna region. 

Det vore bra om svensk utrikespolitik kunde ta stegen från att indirekt, och ibland direkt, stödja de destruktiva krafterna i denna del av världen, reagera mot våldet, förtrycket och hatet. Föraktet för kvinnor som självständiga varelser. Avrättningar och förföljelser av dem som avviker i sina livsval, det må vara sexualitet, religion eller politisk uppfattning. Brutala etniska rensningar. Det finns inget att överse med, bara att fördöma. 

Demokratin i Israel. Alla människors rätt att rösta och bli valda. Att få leva sina liv oavsett kön, sexualitet, religion eller politisk uppfattning. Det är sant att Västbanken är ockuperad sedan arabvärlden försökte utplåna Israel 1967 men det beror på att någon fred ännu inte uppnåtts och att Israel inte skulle kunna överleva att Västbanken används som Gaza idag.  

Det vore rimligt att svensk utrikespolitik gav sitt stöd till stabilitet och demokrati i denna del av världen, och fördömde dem som predikar hatet, våldet och utplåningen av en demokrati. Att den stödde mäns och kvinnors lika rättigheter istället för att indirekt acceptera att kvinnors rätt ska definieras kollektivt och inte individuellt. Att vi stöder demokratin och fördömer despoterna och deras hat. När ledare som Trump, Erdoğan, Putin och andra despoter ser politiken som sitt eget maktspel bör Sverige och Europa stå för frihet och rätt. 

Gunnar Hökmark

Publicerad på egna sidan 13 oktober 2019   

Under onsdagen hölls en intressant riksdagsdebatt där Lars Adaktusson ville veta om regeringen har någon plan för hur relationerna till Israel skall normaliseras. De tre första inläggen:

I) Interpellation 2019/20:19 Återupprättade relationer mellan Sverige och Israel

av Lars Adaktusson (KD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)

I samband med riksmötets öppnande tillkännagav statsminister Stefan Löfven en regeringsombildning som bland annat innebär att Anne Linde är ny utrikesminister. Med anledning av skiftet på utrikesministerposten har de problematiska bilaterala relationerna mellan Sverige och Israel aktualiserats. Den nyutnämnda ministern har gjort klart att förbättrade relationer med Israel är en angelägen fråga, och för att understryka detta har ett möte med den israeliske Sverigeambassadören Ilan Ben-Dov nyligen ägt rum.

Ambitionen att överbrygga motsättningarna mellan den rödgröna regeringen och Israel är positiv och ska välkomnas. Israel är det enda land i Mellanöstern som delar samma grundläggande värderingar som Sverige när det gäller demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet, fria val och ett öppet samhälle. Även när det gäller frihandel, entreprenörskap, forskning och högre utbildning finns starka gemensamma intressen.

Samtidigt är det ett faktum att Sverige är det enda europeiska land som inte har någon dialog med Israel på högsta politiska nivå. Margot Wallström har varit den enda av EU-ländernas 28 utrikesministrar som inte varit välkommen att besöka Israel, och regeringen har därigenom saknat möjligheter att på plats i Jerusalem få gehör för svenska intressen.

En av anledningarna till de raserade relationerna är det beslut som fattades av den svenska regeringen för fem år sedan om att erkänna en palestinsk stat. Detta beslut togs ensidigt utan föregående konsultationer om konsekvenserna, och inget annat europeiskt land har valt att följa det svenska exemplet.

Ytterligare en komplikation i de bilaterala relationerna är den svenska regeringens ensidiga kritik mot Israel de senaste åren och bristen på förståelse för landets legitima rättigheter. Att den israeliska regeringen har rätt och skyldighet att försvara sin egen befolkning har tonats ned. Detsamma gäller frågan hur det ska kunna förhindras att militanta islamister och terrororganisationer flyttar fram sina positioner vid ett bildande av en palestinsk stat.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:

  1. Anser ministern och regeringen, trots försämrade bilaterala relationer och det faktum att ingen annan regering följt efter, att det ensidiga erkännandet av en palestinsk stat var rimligt och riktigt i sak?
  2. Vad anser ministern och regeringen bör göras för att garantera Israels nationella säkerhet och rätt till självförsvar mot de diktaturer och terrorgrupper vars uttalade mål är att utplåna det judiska folket?
  3. Hur ser regeringens strategi ut för att återupprätta de raserade relationerna och återställa förtroendet mellan Sverige och Israel?

Lars Adaktusson (KD)

- - -
(II) Svaret från utrikesminister Ann Linde

Fru talman! Lars Adaktusson har frågat mig om jag och regeringen, trots försämrade relationer och det faktum att ingen annan europeisk regering följt efter, anser att det ensidiga erkännandet av en palestinsk stat var rimligt och riktigt i sak, vad jag och regeringen anser bör göras för att garantera Israels nationella säkerhet och rätt till självförsvar mot de diktaturer och terrorgrupper vars uttalade mål är att utplåna det judiska folket, samt hur regeringens strategi för att återupprätta de raserade relationerna och återställa förtroendet mellan Sverige och Israel ser ut.

Lars Adaktusson har i sin interpellation ställt frågor som antyder att svensk politik i relation till Israel utgör en ytterlighet, att Sverige är ensamt i sina positioner. Det stämmer inte. Politiken utgår ifrån folkrätten och FN-resolutioner, som utgör grunden i EU:s och FN:s Israel- och Palestinapolitik.

Det svenska erkännandet av Palestina 2014 föregicks av 134 länders erkännanden, däribland Islands 2011. Utöver Sveriges erkännande har redan 8 av EU:s medlemsländer erkänt Palestina. Sveriges erkännande var självfallet inte riktat mot Israel utan gjordes som ett led i vårt arbete för en förhandlad tvåstatslösning med ett Palestina och ett Israel som lever sida vid sida i fred och säkerhet. Som svar på frågan om detta är rimligt och riktigt är svaret ja.

Regeringen är tydlig med att Sverige står upp för Israels legitima säkerhetsbehov. Det inkluderar rätten att försvara sig själv mot hot och attacker från bland annat terroristorganisationer och statliga aktörer. Detta är något som även EU tydligt uttrycker i ett antal rådsslutsatser, som Sverige står bakom. EU är även tydligt med att en fundamental förändring av Israels politik gentemot det ockuperade palestinska området skulle förbättra stabiliteten och säkerheten för både israeler och palestinier. Sverige fördömer entydigt terrorism och alla uttalanden som ifrågasätter Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser.

Regeringen kommer alltid att stå upp för och försvara folkrätten. FN och EU, och därmed Sverige, är exempelvis tydliga med att israeliska bosättningar på ockuperad mark är illegala. Vi kommer att fortsätta att stå upp för den humanitära rätten.

Relationen med Israel är viktig och något som regeringen självklart värnar. Sverige eftersträvar ett brett samarbete med Israel. Jag hade ett konstruktivt möte med Israels ambassadör Ilan Ben-Dov bara några dagar efter att jag tillträtt som utrikesminister.

Det finns frågor där Sverige och den israeliska regeringen har olika syn. Palestinaerkännandet är en av dem. Att vi har olika uppfattningar i vissa frågor gör dialogen än viktigare. En av grunderna i svensk utrikespolitik över tid och under olika regeringar har varit att söka dialog även med länder och aktörer som vi inte alltid är överens med i alla frågor. Vi måste givetvis kunna behålla en folkrättsbaserad syn på konflikten och samtidigt ha en god och konstruktiv relation med Israel.

Sverige har ett nära och ökat utbyte med Israel på flera områden. Hit hör kultur, handel och innovation. Här ingår inte minst det viktiga arbetet i kampen mot antisemitism. Svenska lärare utbildas om Förintelsen och antisemitism vid Yad Vashem i Jerusalem. Och som ett led i arbetet mot antisemitism står statsministern nästa år i oktober värd för ett internationellt högnivåforum om hågkomst av Förintelsen.

Jag diskuterade nyligen arbetet mot antisemitism med AJC, American Jewish Committee, som jag träffade i samband med FN:s generalförsamling i New York.

Ann Linde (S)

- - -
(III) Uppföljningen från Lars Adaktusson

Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Ann Linde till det viktiga uppdraget som utrikesminister. Samtidigt vill jag tacka för svaret på min interpellation. Kristdemokraterna välkomnar den ambition som Ann Linde ger uttryck för när det gäller vikten av goda relationer till Israel.

Det råder inget tvivel om att en av anledningarna till att relationerna är raserade är det svenska erkännandet av en palestinsk stat. Det beslutet togs ensidigt av den rödgröna regeringen trots att det handlar om en fråga som måste avgöras av parterna själva i direkta förhandlingar.

Inget annat lands regering har valt att följa efter Sverige. De EU-länder som har erkänt en palestinsk stat gjorde det för över 30 år sedan, långt innan de ens var påtänkta som medlemmar i Europeiska unionen.

I siffran 134 länder som utrikesministern nämner är en stor majoritet icke-demokratier med auktoritära och inte sällan direkt Israelfientliga regimer: Kina, Ryssland, Kuba, Vietnam, Venezuela, Nordkorea, Zimbabwe, Iran etcetera.

Utrikesministern säger att frågorna i min interpellation antyder att svensk politik i relation till Israel utgör en ytterlighet. Jag kan förstå det. Det jag och många med mig konstaterar och samtidigt beklagar är nämligen att Sverige avviker från kretsen av västerländska demokratier. Under flera år har Ann Lindes företrädare varit den enda av EU-ländernas 28 utrikesministrar som inte varit välkommen att besöka Mellanösterns enda demokrati.

Enligt regeringen skedde erkännandet för att göra partierna i den israelisk-palestinska konflikten mer jämbördiga. Med det synsättet bortser man från den verkliga obalansen: den mellan demokrati och diktatur. Israel med knappt 9 miljoner invånare är omgivet av närmare en halv miljard människor som lever under auktoritära regimer. Till detta kommer att ett antal av världens värsta terrorgrupper omger landet. Erkännandet av en palestinsk stat applåderades av diktaturerna och terrororganisationerna. Därmed försvagades demokratin liksom incitamenten för att förhandla om fred.

Fru talman! Mot denna bakgrund beklagar jag att Ann Linde vidhåller att det svenska erkännandet var rimligt och riktigt. För att återuppbygga relationerna till Israel krävs det insikt om vad det var som orsakade problemen. Men det krävs också vilja till självprövning. Dessvärre saknas detta i utrikesministerns inlägg. Det gör också svaret på frågan hur regeringens strategi ser ut för att återupprätta relationerna till Israel. Jag vill fråga Ann Linde igen: Finns det någon sådan strategi, och hur ser den i så fall ut?

Lars Adaktusson (KD)

- - -

Debatten fortsatte därefter genom ytterligare fem inlägg. Besök gärna riksdagens hemsida för att följa meningsutbytet:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellationsdebatt/aterupprattade-relationer-mellan-sverige-och_H71019?fbclid=IwAR3EtxJcQC9vcQJd5fZo0dVGNI3Nvs2pvjc3HY0xwS_-SRqaxDWjpZR-Pco [Fortsätter genom sidans länk till "debatt".]

Jacob Zetterman sammanfattar debatten i Dagen (9/10) 
Lars Adaktusson pressade utrikesministern Ann Linde (S) om synen på Israel

Komikern Groucho Marx tillskrivs de berömda orden ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem har jag andra.” Han kunde mycket väl ha tänkt på svensk utrikespolitik. [Artikeln skrevs innan utrikesminister Zarifs inbjudan till Sverige i augusti hade offentliggjorts /red anm.]

Irans ”moderate” utrikesminister Javad Zarif försvarade nyligen regimens avrättningar av homosexuella. Ministern – tillika chefsförhandlaren för atomenergiavtalet – förklarade vid en presskonferens i Tyskland att avrättningarna är nödvändiga eftersom ’Iran är ett samhälle med moraliska principer’.

Hur omvärlden väljer att förhålla sig till en sådan regim handlar förstås också om moraliska principer.

Svenska regeringar – oavsett partifärger – väljer att ignorera den iranska diktaturens brott trots att regimen i sig är en provokation mot nära nog alla de värden som i Sverige brukar framhållas som skyddsvärda. Fler exempel:

I Iran råder numera en slags könsapartheid, där lagstiftningen uttryckligen diskriminerar kvinnor i livets alla delar. Om något land skulle besluta sig för att faktiskt driva en feministisk utrikespolitik vore förstås Irans kvinnor bland de allra första man skulle försöka hjälpa.

Och svenska politikers högtravande tal om hur Förintelsen ”aldrig mer” får upprepas, framstår som tomma ord när samma politiker samtidigt bidrar till att stärka den iranska regim som om och om igen på ideologiska grunder hotar den judiska staten Israel med utplåning.

Vidare är den iranska regimen är antagligen den enskilt mest destabiliserande och destruktiva kraften i hela Mellanöstern. Iranska pengar, vapen och militära rådgivare är nu närvarande vid flertalet av regionens konflikter. När svenska politiker säger sig prioritera att ”få ett slut på konflikten i Mellanöstern”, borde udden rimligen riktas mot Teheran.

Svensk utrikespolitik prioriterar istället realpolitik och ekonomisk vinning – nu som alltid.

Halvstatliga Business Sweden, som arbetar för att främja svenska handelskontakter med andra länder, har länge varit funnits på plats i Teheran, men saknar fortfarande kontor i Israel. Och av Europas alla exportkreditnämnder så är Sveriges den som är mest aktiv i islamisternas Iran, vilket inte är en särskilt hedrande topplacering.

Statsminister Löfven ledde häromåret en stor svensk delegation som träffade Irans högste ledare, presidenten och talmannen. Löfven påstår sig ha tagit upp frågan om mänskliga rättigheter i sina samtal med Irans ledare. Det kanske han gjorde. Men inget han sa kan uppväga den propagandaseger besöket innebar för regimen.

Svenska företag levererar lastbilar till Iran för transport av krigsmateriel, elektronik för att spionera på invånarna, och lyftkranar för att hänga dem. Teheran skulle säkert kunna hitta ersättningsprodukter. Men om svenska regeringar tvunget skall fortsätta engagera sig för utökad handel med mullorna skall man åtminstone ha anständigheten att inte samtidigt på olika sätt stärka deras legitimitet, som genom besöksutbyte på högsta nivå. För, som Irans utrikesminister uttryckte sig: det handlar om viktiga moraliska principer.

Som vänner av mänskliga rättigheter och av Israel har vi en särskild skyldighet att uppmärksamma utvecklingen i Iran.

Omvärlden har nu provat fem år av avspänning och eftergifter. Många hoppades att normaliseringen av kontakterna med den iranska regimen också skulle få regimen att normaliseras. Idag vet vi att det blev precis tvärtom: ökat förtryck av invånarna och ökat stöd till terror. I fallet Iran har vårt engagemang nu därför blivit viktigare än någonsin.

Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah nr 3/19 

Sverige har fått en ny utrikesminister. Skiftet på posten måste bli startskottet för en ny samlad utrikespolitik.

I flera avseenden har vårt land under de senaste åren haft en undermålig utrikes- och säkerhetspolitik. Symptomatiskt lanserades Sverige som en ”oberoende röst” i den omdiskuterade kampanjen till FN:s säkerhetsråd.

I stället för att fördjupa det utrikespolitiska samarbetet inom EU, valde regeringen i säkerhetsrådskampanjen att blidka diverse diktaturer.

Solospelet i utrikespolitiken inleddes redan 2014 med det ensidiga beslutet att erkänna en palestinsk stat. På detta följde en obalanserad och inte sällan fientlig politik mot Israel, vilket ledde till att Margot Wallström blev den enda av EU-ländernas 28 utrikesministrar som inte var välkommen att besöka Mellanösterns enda demokrati.

De sämsta bilaterala relationerna till Israel hittills är vad den avgående ledningen för utrikesdepartementet lämnar efter sig – en föga imponerande kvarlåtenskap.

Till detta ska läggas att den rödgröna regeringen, trots fagert tal om feministisk utrikespolitik, vid flera tillfällen uppträtt närmast undfallande mot kvinnoförtryckande regimer och stater som kränker mänskliga rättigheter. Det gäller i relation till den islamiska republiken Iran, till socialistdiktaturens Venezuela och inte minst till det kommuniststyrda Kuba.

Den i historiens sken föga ärofulla neutraliteten, i kombination med ren aktivism och en faiblesse för världens despoter har ända sedan Olof Palmes dagar varit socialdemokratins signum. För vårt lands bästa är det hög tid att en gång för alla göra upp med denna del av partiets historia.

Ann Linde har som nyutnämnd utrikesminister chansen att göra skillnad, att lägga om kursen och styra mot en värderingsbaserad utrikespolitik som alltid sätter frihet, säkerhet och mänskliga rättigheter främst.

När protektionismen breder ut sig i världen och omfattande handelskrig hotar måste Sverige vara en ledande röst för frihandel. Friheten att handla bygger ekonomisk tillväxt och välstånd, därför måste marknadsekonomi och handel vara centrala mål i kontakterna med omvärlden.

Samtidigt är det nödvändigt att internationella handelsavtal i större utsträckning än hittills används som påtryckningsmedel för att fler människor ska få leva i demokrati, trygghet och rättvisa.

Under tiden i FN:s säkerhetsråd valde Sverige att acceptera att den kärntekniska överenskommelsen med regimen i Iran inte skulle kopplas till krav på mänskliga rättigheter. Den här typen av internationella avtal borde, tvärtemot den svenska regeringens hållning, ställa högre krav på reformer och främjande av demokrati.

Detta är aktuellt just nu i relation till Kuba och det samarbetsavtal med EU som förhandlats fram med bland annat svenskt stöd.

Kristdemokraterna kommer inte att medverka till att EU-Kuba-avtalet blir verklighet eftersom krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter saknas. 

Det får inte råda någon tvekan om att Sverige har ett moraliskt och medmänskligt ansvar att stödja utsatta och förtryckta människor i olika delar av världen. Ett generöst bistånd kräver dock en väsentligt effektivare kontroll för att säkerställa att hjälpen når fram och att skattebetalarnas pengar inte försvinner i korrumperade system.

Allt bistånd borde prövas mot kriterierna effektivitet, demokrati och mänskliga rättigheter – när oegentligheter och brott mot mänskliga rättigheter blottas måste det få konsekvenser.

Av det skälet beslutade nyligen Nederländerna, Schweiz, Belgien och Nya Zeeland att frysa sitt ekonomiska stöd till FN:s organisation för palestinska flyktingar, UNRWA. På grund av allvarliga missförhållanden och det faktum att UNRWA i delar av sin verksamhet legitimerar och sprider antisemitism drog USA tillbaka sitt stöd redan i början av 2018.

Självklart borde även Sverige, som en av de största bidragsgivare, agera på samma sätt. Den passivitet som regeringen uppvisat när det gäller UNRWA är oacceptabel, den undergräver tilltron till Sveriges biståndspolitik.

I en samlad utrikespolitik som alltid prioriterar mänskliga rättigheter är värnet av religionsfriheten central. Religionsförföljelse drabbar i dag troende inom alla de stora religionerna, snabbast ökar förföljelsen av kristna.

Länge har det i svensk utrikespolitik varit ett förbisett faktum att just kristna är världens mest förföljda religiösa grupp.

Inte vid något enda tillfälle under den gångna mandatperioden nämndes förtrycket av kristna i den rödgröna regeringens utrikesdeklarationer. När Islamiska staten från 2014 och framåt genomförde ett folkmord på kristna i Irak och Syrien valde den svenska regeringen att inte göra någonting.

Detta är ett historiskt svek; mot folkmordets offer och mot grundläggande värderingar om humanitet och medmänsklighet. Mer än någon gång tidigare behövs därför en offensiv politik för att motverka religionsförföljelse.

En del av dagens riktade biståndssatsningar borde avsättas för att stödja förföljda kristna och andra religiösa minoriteter. Mot länder som inte ingriper mot förföljelse av religiösa minoriteter ska internationella sanktioner kunna användas, det gäller även mot stater som sprider islamism. 

På utrikesministerposten har Sverige nu fått en Europavän och frihandelsförespråkare. Kristdemokraterna välkomnar detta och hoppas tillsammans med stora väljargrupper att en nödvändig omläggning av politiken följer. I arbetet för en värderingsbaserad utrikespolitik kommer kristdemokratin alltid att vara en konstruktiv partner.

Lars Adaktusson
Riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson (KD)

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 3 oktober 2019

I dagarna firar judar världen över det judiska nyåret. Enligt den judiska traditionen innebär ett nytt år en viktig möjlighet att starta på nytt, med nya ambitioner och förnyat hopp om en bättre framtid.

Också för de svensk-israeliska, bilaterala relationerna är en sådan nystart möjlig.

Sedan Ann Linde utsågs till Sveriges nya utrikesminister, har jag redan otaliga gånger fått frågan om jag ser förutsättningar för att relationerna mellan Sverige och Israel nu skall kunna förbättras.

Nu är det förvisso läge att önska den nya utrikesministern all framgång i hennes arbete – och otvivelaktigt ger också alltid en ny start anledning till optimism och nya förhoppningar.

Emellertid är det ingen hemlighet att de senaste årens svensk-israeliska relationer varit djupt problematiska. Den svenska utrikespolitiken gentemot Israel har under många år präglats av ytterlig ensidighet och obalans, ibland rentav fientlighet.

Ett lågvattenmärke i relationerna var det svenska ensidiga erkännandet av en palestinsk stat, ett beslut fattat utan varje hänsyn till Israels grundläggande, legitima intressen och framfört allt – dess förmåga att försvara sina gränser och medborgare.

I det förflutna har vi också hört en del synnerligen extrema formuleringar riktade mot Israel, uttryck som ibland gått bortom och utöver vad som kan anses vara legitim politisk kritik och närmat sig ren demonisering av den judiska staten.

Krisen i de bilaterala relationerna har dock först och främst gjort den svenska utrikespolitiken själv stor skada.

Sveriges extrema position visavi Israel har lett till Sverige till en punkt där man inte längre förmår göra sin röst hörd i Jerusalem, saknar inflytande över beslutsfattare i Israel och inte längre är del av en dialog vänskapligt sinnade stater emellan – en sådan dialog som Israel har med alla andra europeiska länder. Allt detta är djupt beklagligt.

Endast den svenska regeringen kan svara på frågan om huruvida den nya utrikesministerns tillträde också kan bli början på ett nytt kapitel i de bilaterala relationerna.

Förbättrade relationer kräver en rejäl kursändring, som sker i offentlighetens ljus.

En sådan kursändring förutsätter en betydande nedtrappning av negativ retorik och formulerandet av en påfallande mer balanserad policy – en policy som inte längre väljer att konsekvent ignorera staten Israels vitala intressen.

Sverige och Israel har i dag många anledningar till nära och vänskapliga relationer, liksom vi haft i det förflutna.

I hela den enorma Mellanöstern-regionen finns endast en stat som med Sverige delar samma grundläggande och fundamentala värderingar: demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, ett rättssamhälle, yttrandefrihet, jämställdhet och hbtq-rättigheter.

Israel är i själva verket en blomstrande ö av demokrati i ett hav av diktaturregimer, religiös extremism och våld.

Såväl Sverige som Israel har utvecklats till världsledande centra för teknologisk innovation och banbrytande entreprenörskap. Båda länder delar samma unika ekosystem för innovation, som skapar ett affärsklimat grundat på nytänkande och innovativa lösningar.

Sverige och Israel är båda kunskapsbaserade ekonomier med humankapital som den främsta faktorn för ekonomisk tillväxt.

Antalet svenska företag som visar intresse för affärsutbyte med Israel liksom antalet israeliska företag verksamma i Sverige växer bådadera snabbt. Israel has under senare år kommit att bli känt som ”Start-up Nation” – med den högsta andelen start-up-företag i världen per capita efter Silicon Valley.

Andelen svenska turister till Israel växer från år till år och det har blivit vanligt att höra svenska talas på gatorna i Jerusalem och Tel Aviv. Man kommer för att uppleva Israels framgångssaga – ett pluralistiskt, vitalt, kosmopolitiskt och dynamiskt samhälle.

Om jag skulle sammanfatta själva essensen av de för framtiden möjliga svensk-israeliska relationerna, så skulle jag vilja citera en ledande svensk politiker som till mig sade följande: ”Som svensk politiker har jag uttryckt betydande kritik mot Israel men ändå – som svensk, som en fri människa, skulle jag endast kunna tänka mig att leva i ett land i Mellanöstern, Israel” .

Israel har utmärkta relationer med alla europeiska länder. Dessa relationer grundas på en ständigt fortgående och uppriktig dialog på alla nivåer och genom alla tänkbara kanaler. Denna dialog innefattar emellanåt meningsskiljaktigheter men dessa kommer till uttryck i en atmosfär av ömsesidigt förtroende och vänskap.

Det finns ingen anledning varför inte också Sverige – i likhet med Europas övriga stater – skulle kunna tillämpa en mycket mer rimlig politik mot Israel.

Ilan Ben-Dov 
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 29 september 2019

Det är 25 år sedan Osloavtalet skrevs under, avtalet som förde terroristen Yassir Arafat till Ramallah och upprättade det palestinska självstyret (PA). I dagarna analyseras och utvärderas avtalet av både israeler och palestinska araber.

Dr Einat Wilf, tidigare parlamentsledamot för det israeliska Laborpartiet, säger att Osloavtalet ”i en tillbakablick ser mindre ut som en triumf och mer som ett uselt fiasko”. Wilf säger att orsaken till fiaskot är principen om ”konstruktiv tvetydighet”.

Det faktum att man inte slog fast gränser, inte pratade om en palestinsk stat som mål för förhandlingarna, inte avhandlade flyktingfrågan, och inte bestämde Jerusalems framtid, gjorde att båda parterna kunde tolka avtalet till sin fördel.

”Det finns ingen anledning att förändra slutmålet”, säger Wilf, ”vi behöver bara hitta en annan väg för att ta oss dit.”

Professor Khalil Shikaki från det palestinska opinionscentret i Ramallah menar att bosättningarna är orsaken till att Osloavtalet inte har lyckats. Detta är också den dominerande tonen bland europeiska politiker.

Den politiske kommentatorn och föreläsaren på universitetet i Nablus, Abdel Satar Qasim, anser däremot att kontroversen runt bosättningarna och de heliga platserna kan lösas, men att Osloavtalet ledde till det palestinska samhällets undergång.

Utbildningssystemet som PA upprättade, liksom korruptionen som präglar organisationen, har lett till en upplösning av samhället. Resultatet är klanstrider, olagliga vapen, mord och hämndmord, brandattentat mot hus och åkrar, samt användning av droger. ”De som måste ta ansvar för detta är PA”, säger Qasim.

Roar Sörensen

Publicerad i Världen idag 19 september 2018

- - -

Se även denna angelägna sammanställning. Palestinska ledares egna ord om hur man ser på Osloavtalen:

The Olso Accords according to the PA - 25 years in review
http://palwatch.org/main.aspx?fi=157&doc_id=26320

Detta är första halvan av en artikel som handlar om vardagen för boende i södra Israel. Artikeln är från i höstas, men är lika aktuell idag - särskilt med tanke på veckans raketregn.


När man rör sig på gatorna i något av Israels södra samhällen, skulle man först kunna tro att invånarnas tillvaro där inte skiljer sig från hur man har det på andra håll i Israel. Men med litet hjälp ser man hur snart två decennier av raketbeskjutning från Gazaremsan haft en unik påverkan på infrastrukturen. Här befinner sig invånarna under ett konstant hot och kan när som helst tvingas rusa till skyddrummen.
 
I Kibbutz Alumim, mindre än tre kilometer från Gaza, kan man se hur Israels välkända luftvärnssystem Iron Dome har placerats uppe på en höjd. Man kan se deras siluetter mot skyn, ovanför invånarna som rör sig nere på gatorna.
 
Och samtidigt, under marken, bygger israelisk militär en försvarsmur mot Hamas attacktunnlar.
 
Livet i regionen Sha’ar HaNegev är inte alls som på andra håll.
 
Ett smalt taggtrådsstängsel är det enda som blockerar utsikten från Israel in i Gazaremsan, där man kan se rökmolnen från palestinska protester.
 
Vi ser något som skräpar bakom ett bostadshus. Man skulle felaktigt kunna tro att det är en flygande drake som något israeliskt barn glömt i trädgården, men i stället är det resterna från en mordbrands-anordning som flugits in i Israel från Gazaremsan.
 
Den första palestinska raketen avfyrades från Gaza redan 2001 och beskjutningen ökade markant efter att Israel evakuerade landområdet 2005.
 
Sedan tillbakadragandet har mer än 13.000 raketer och sprängladdningar avfyrats mot Israel.
 
Under den mest intensiva perioden sköt palestinier över 600 raketer under en enda helg, i maj 2019.
 
Så vilka är de människor som lever här på Israels militärt mest aktiva front? Där vardagslivet pågår under omständigheter som vore helt otänkbara för dem i västvärlden? Hur klarar invånarna av att leva där konflikten är blodigt allvar?
 
"Jag brukar sova mig igenom alltihop"


Noga Gulst i mitten 


Måndag klockan 01:00.
Noga Gulst, 53, sover i sin säng.
Hon bor med sin make, Shem, i Kibbutz Mefalsim, som ligger ungefär 1,5 kilometer från den Hamasstyrda Gazaremsan.
 
Mefalsim var tyst den där natten, tills Israels försvarssystem Iron Dome började skjuta ner raketer som avfyrats av terrorister på Gazaremsan.
 
Ljudet av explosioner är bara alltför välbekanta för Sha’ar HaNegev-regionens invånare.
 
Deras enkla hem har ett säkrat rum som inte ligger långt från var hon vanligen sover. Tar hon bara några steg från sitt sovrum, genom miniköket och vardagsrummet, kommer hon till sonens sovrum som även fungerar som bombskydd. Sovrumsfönstret har försetts med splitterfritt glas och en metallpersienn som snabbt stängs när varningssystemet Tzeva Adom
larmar.
 
Alla bostäder längs Gazaremsan har rum som även fungerar som skyddsrum. Hela familjer kan behöva sova här, ibland i flera nätter i sträck när striderna mellan israel och Hamas trappats upp och rakethotet är större än vanligt.
 
Men den här gången föregicks inte nedskjutningarna av de inkommande raketerna av något varningslarm, så Gulst sprang inte till något skydd, utan bäddade ner sig för att försöka få en god natts sömn. Det var riskabelt, men detta var trots allt den fjärde incidenten i sitt slag under de senaste två veckorna.
 
Samtidigt utspelar sig en helt annan scen vid en festival i näraliggande Sderot. Sirenerna började tjuta över hela stan, vilket tvingade 4.000 besökare på en utomhuskonsert att springa för livet.
 
Gulst väcks snart av omfattande explosioner.
 
- Normalt sett så sover jag mig igenom allting, men den här gången exploderade bomber så nära oss att de faktiskt fick mig att vakna, sa hon, och refererade till det israeliska flygvapnets svarsangrepp.
 
Gulst och hennes man hade en liknande upplevelse tidigare samma vecka då de tagit sig till det säkrade rummet för att ta skydd undan raketerna.
 
- Förhoppningsvis ger appen på våra mobiler oss någon extra sekunds varsel innan sirenerna sätter igång, och då tar vi oss in i skyddsrummet. Om vi blir tillsagda att gå dit så gör vi det, betonade hon.
 
Invånarna berättar att det olycksbådande ljudet från Tzeva Adom är tänkt att ge dem en varning 15 sekunder innan en raket slår ner, men det kan vara en generös uppskattning. Gulst säger att det snarare rör sig om 10 sekunder.
 
- När vi går ut ur huset, och även om det verkar lugnt, så kollar jag alltid först upp var den närmaste bunkern är … så jag vet vart jag skall ta mig om alarmet sätter igång.
 
Så ser rutinerna ut för de israeler som lever i frontlinjen i konflikten med dem som styr i Gazaremsan. Men Gulst säger att man aldrig vänjer sig.
 
- Man är livrädd. Det kan inte uttryckas på annat sätt.
 


Gulst har bott i Sha’ar Negev-regionen i fem decennier. Här har hennes två barn vuxit upp, men nu har de flyttat till andra israeliska städer båda två.
 
- De älskar området, de skulle gärna ha stannat, men båda är traumatiserade och enda sättet att gå vidare och försöka leva ett normalt liv är att göra det på annat håll, längre bort.
 
Trots hotet från raketbeskjutningen så är Gulst nöjd med beslutet att bygga upp sin tillvaro i Israels oroliga södra del.
 
- Det är inte lätt, och vi är här eftersom vi beslutade oss för att stanna. Någon måste stanna här. Det är Israel. Det är till och med inom de linjer som gällde före 1967. Detta är helt klart en del av Israel. Så för oss är detta livet.
 
Precis som många andra av invånarna här så minns Gulst hur det var när israeler och palestinier levde och arbetade tillsammans i Gaza; något hon hoppas kan bli verklighet igen.
 
- Det är viktigt att förstå att vi som bor här hoppas på fred, vi hoppas på förändring, på att någonting kommer att förändras både i den palestinska och israeliska regeringen.
 
- Problemet är att när vi drog oss tillbaka 2005 så var det ensidigt. Vi måste göra något som förändrar konfliktens dynamik; de skjuter på oss och vi skjuter tillbaka. De säger att ’åh, ni dödade en person, så nu måste vi skjuta på er’. Det där måste vi förändra.

Israeler i Beersheva förbereder sig på att till bringa en natt i skyddsrum. Foto: Menahem Kahana/AFP/Getty Images

Gulst säger – med tungt hjärta – att det kommer att krävas ännu en omfattande militär operation för att åstadkomma detta.
 
- Även om de [på Gazaremsan] är i underläge, så har vi inte den styrka vi skulle behöva. Om de var rädda för oss skulle de inte skjuta… 5 till 10 raketer [mot Israel varje vecka] och [Israels regering skulle inte] tillåta att de tog emot 15 miljoner dollar [varje månad från Qatar]. De kommer att skjuta på oss varje gång de vill ha pengar.
 
Gulst menar här att de palestinska gränsprotesterna ”March of Return” är ett tecken på desperation.
 
- Jag tror att Gazaborna i första hand är rädda för Hamas, och att de inser att de är beroende av Hamas för att få löner och pengar.
 
Trots våldet menar hon att mer måste göras för att förbättra levnadsvillkoren på Gazaremsan, för att stärka invånarnas ställning.
 
Gulst efterlyser en mer balanserad syn på blockaden.
 
- Egypten blockerar mer än Israel, så varför vänder de sig inte mot Egypten utan bara mot oss? Egypten kan öppna [sina gränser] och låta palestinierna röra sig fram och tillbaka. Israel tillhandahåller redan solenergi och bensin, och de skjuter på lastbilsförarna som förser dem med godset. Sen är det ändå vi som får skulden för att invånarna i Gaza saknar bränsle.
 
Gulst tycker att konflikten skildras på ett felaktigt sätt.
 
- Det finns två sidor av myntet, och vi gör så gott vi kan. Men det kommer alltid att vara lättare att sälja in bilder på ett barn som dödats i Gazaremsan, än ett barn som sitter i ett skyddsrum i Sha’ar HaNegev.
 
När det gäller att leva under ett ständigt hot från raketbeskjutning, menar Gulst att hennes liv är i större fara när hon ger sig ut på israeliska vägar.
 
- Vi brukar säga att det är dåligt här kanske 5 procent av tiden. För det mesta är det bra, säger Gulst, som gör ett sista tillägg:
 
Det jag vill är att det skall vara bra 100 procent av tiden både här och på Gazaremsan. Men Hamas vill att vi skall ha det dåligt 100 procent av tiden. De bryr sig inte om sina egna invånare. De bryr sig bara om att hålla igång konflikten med Israel.

[Andra halvan av artikeln, med fler vittnesmål, i nästa veckas Israelnytt]

Tracy Alexander
Honest Reporting

Publicerad hos Honest Reporting 24 september 2019.

Carl Bildts gärning på det utrikespolitiska området är allt annat än okontroversiell. Ändå har den omgärdats av en närmast underdånig respekt i moderata kretsar. Den senaste tidens debatt om Bildts insatser på den internationella arenan kommer inte en dag för tidigt, menar Daniel Schatz, doktor i statsvetenskap och fri skribent.

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali petades nyligen från sina riksdagsuppdrag efter att ha kritiserat den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildts (M) möte med Irans utrikesminister Javad Zarif i samband med dennes besök till Sverige. ”En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin, skrev Bali på Twitter om sin partikollega. Hanteringen av fallet Bali aktualiserar frågan om Bildts utrikespolitiska arv och den utrikespolitiska kontinuiteten under regeringarna Reinfeldt 2006 till 2014.

Carl Bildts karriär som internationell politiker började 1995 som medlare i det krigsdrabbade Bosnien. Bildt var för serbvänlig och långsam i sina ingripanden, löd den internationella kritiken, däribland från amerikanskt håll. New York Times menade att han intog en nonchalant inställning till massakern i Srebrenica där drygt 8,000 bosniaker mördades och beskrev honom som att vara belastad med ett rykte om se mellan fingrarna gällande etnisk rensning och angrepp mot civila (NYT 17/12 95).

När Bildt återkom till svensk politik hälsades han som en internationell statsman. Den tidigare moderatledaren utsågs till utrikesminister i regeringen Reinfeldt 2006, trots sitt tidigare engagemang som styrelseledamot och aktieinnehavare i oljeföretaget Lundin Petroleum 2000-2006, vars styrelseordförande och vd delgivits misstanke om medhjälp till grovt folkrättsbrott i vad som i dag kallas Sydsudan. 

Bildt väckte uppmärksamhet när han efter riksdagsvalet – i motsats till flera partivänner – vägra kalla övergreppen i Darfur för folkmord. Anklagelserna om att befolkningen fördrivits från sina hem avfärdades med att människor ibland måste flytta även i Sverige när en väg ska anläggas (AB 29/11 16).

Efter att demokratiaktivisten Neda Agha-Soltan sköts ihjäl på Teherans gator 2009 för att ha protesterat mot Irans riggade presidentval, var Sverige ett av få EU-länder som valde att närvara vid president Ahmadinejads installationsceremoni på ambassadörsnivå, vilket uppfattades som att ge valet och regimen indirekt legitimitet. När EU samma år föreslog intensifierade sanktioner mot Iran, valde Sverige tillsammans med fyra andra länder att säga nej till många allianspolitikers förtret. 

Då historia skrevs på på Libyens gator 2011 och Gaddafis 42-åriga styre gick mot ett slut, betonade Bildt till många borgerliga politikers för­våning att det ej handlar om att ”stödja den ena eller den andra” parten utan ”om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling”. När frihetsropen kulminerade på Tahrirtorget i Egypten samma år, vägrade utrikesministern att kräva den tidigare diktatorn Mubaraks direkta avgång. I stället framhölls att både regimen och demonstranterna ej bör bruka våld (AB 25/8 11).

Medan kritiken mot diktaturerna var nedtonad förändrade Bildt den svenska Mellanösternpolitiken i pro-palestinsk riktning där grundandet av en palestinsk stat, till oppositionens jubel, oväntat gjordes till en borgerlig hjärtefråga. Politiken återknöt – i en ödets ironi – till den socialdemokratiska Palme-Andersson linjen.

Bildts uttalanden markerade en policyförskjutning genom att ofta vara mer välvilligt inställda till den palestinska sidan än andra EU-länders och den tidigare statsministerns Göran Perssons (S) hållning. Engagemanget – som innefattade en uppgradering av det palestinska representationskontoret i Stockholm till en ambassad – var så starkt att han betraktades som en av Israels främsta kritiker inom EU. Bildt portades, likt utrikesminister Margot Wallström (S), från Israel även om detta ej blev lika uppmärksammat som i fallet Wallström. Utrikesministerns linje kritiserades av en rad borgerliga politiker medan debattörer som Per Gahrton jublade och krasst konstaterade att ”Bildt begriper Mellanöstern” (SvD 22/11 06).

Den tidigare moderatledaren positionerade Sverige som en ivrig påhejare för ett turkiskt EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt i Dagens Industri hösten 2013, samtidigt som internationella rapporter satte fokus på begränsningar av yttrandefriheten och fängslandet av oppositionella. När Turkiet samma år klandrades för att ha flest journalister i fängelse menade Bildt i en TV4-intervju att inga oliktänkande fängslades i landet.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade den tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN 2007. Hans ilska var riktad mot Carl Bildt.

Trots likartad kritik från borgerliga politiker, debattörer och ledarskribenter, har det i moderata kretsar rått en närmast gränslös respekt för Bildts kunnande, politiska intellekt och analysförmåga. Den senaste tidens debatt om Bildts utrikespolitiska gärning bryter med denna princip.

Daniel Schatz
Fil. dr. i statsvetenskap och fri skribent, tidigare Visiting Fellow vid Harvard, Stanford och Columbia University i USA.

Publicerad i tankesmedjan Timbros egen webbtidning Smedjan 12 september 2019

Personen Margot Wallström är omtyckt och gillad. Hon har genomgående haft ett öppet personligt förhållningssätt till politiken som satt människan främst och varit inkluderande mot andra. Politikern Margot Wallström har däremot varit mer kontroversiell.


Den stora bristen i det arv hon lämnar efter sig är en utrikespolitik som utgår från att man gillar vissa regimer för att de säger sig vara progressiva, oberoende av hur de förhåller sig till demokrati, mänskliga fri och rättigheter och respekt för den enskilda människan.

Det är ett arv från Olof Palmes tid. När vi under början av 1980-talet krävde att Sverige skulle verka för fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa attackerades vi för att ”återfalla i det kalla krigets korstågsfararmentalitet.” Sverige skulle gå i täten för en ny europeisk säkerhetspolitik som bortsåg från Nato och istället byggde på en gemensam säkerhet med de kommunistiska diktaturerna. Ayatollorna i Irans diktatur försvarades med att de byggde ”demokrati med en pedantisk noggrannhet”. De afrikanska diktaturerna försvarades med att de ville socialism.

Neutralitetspolitiken blev till en neutralitet mellan demokrati och diktatur. Kuba hyllades, ända in i vår tid. Pierre Schori förklarade att Fidel Castro var som en medeltida renässansfurste. Robert Mugabe var mitt under massakrerna av sitt eget folk en socialdemokratins vän och nu senast vid sin bortgång jämförd med hjältar som Nelson Mandela. Jan Eliasson stoltserar med den iranske utrikesministern, ansvarig för godtyckliga hängningar och brutalt förtryck av kvinnor, som en god vän.

Det är i detta perspektiv man ska se den försonliga hållningen till Iran. Det präglade också de många vänliga orden till Arabförbundets ledare i ett anförande 2015 som av andra skäl aldrig hölls, där Wallström förklarade att arabvärldens regimer var nyckelpartners till Sverige och för att understryka detta påminde om att den svenska regeringen hade erkänt Palestina. Inte ett ord om regimernas brutala förtryck men många ord om den förment gemensamma uppgiften att värna människors rätt. Sveriges utrikesminister förklarade subtilt sig stå på samma sida som de regimer som hatade demokratin Israel.

Det är i detta perspektiv man ska se det som kallats den feministiska utrikespolitiken. Istället för att värna mänskliga fri- och rättigheter och kritisera förtrycket av dessa gjorde Wallström frågan om kvinnors rätt till en kollektiv fråga, något som passar de regimer som vill se kvinnor just som grupp och inte individer. I diktaturer är nämligen förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter det avgörande som de inte vill ska ifrågasättas.

Därför de vänliga samtalen med Irans förtryckare, om fredsprocessen eller om kvinnors rättigheter. Accepterar man att kvinnor ska behandlas i grupp och inte som individer med lika mänskliga rättigheter oavsett kön, för man inte utvecklingen framåt i något land som förtrycker kvinnor som grupp.

Så Arabvärlden stödde den svenska kandidaturen till FN:s Säkerhetsråd. Israel, det enda landet i Mellanöstern där kvinnor och män har samma rättigheter gjorde det inte. I Mellanöstern hamnade Sverige på fel sida om demokratin. Det gjorde vare sig demokratin, friheten eller jämställdheten större.

Gunnar Hökmark

Krönika publicerad i NT 11 september 2019

Texten återfinns även på Gunnar Hökmarks egen sida

På 50 år har Sverige gått från att vara en av den unga judiska statens närmaste vänner till att allmänt ses i Israel som landets värsta fiende utanför arabvärlden. Ja, faktum är att Israel numera har betydligt bättre förbindelser med flera arabländer än med Sverige.

När Tage Erlander var statsminister sågs det som en självklarhet att stödja det lilla land som blivit en tillflykt för judar undan förföljelse och Förintelse. Ett land som var demokratiskt uppbyggt och garanterade alla sina medborgare fri- och rättigheter enligt västerländskt mått, trots att landets existens var hotad från alla sidor. Israel sågs allmänt i väst som ett hopp för Mellanöstern, en fyrbåk för demokrati och frihet i ett hav av länder där sådana saker var okända begrepp för de allra flesta.

Under det korta men häftiga sexdagarskriget 1967 uttalade Tage Erlander sitt stöd för den hotade lilla staten och uttalade förhoppningen att Israel skulle vinna kriget. 15 år senare, under Libanonkriget, uttalade sig en annan svensk statsminister, Olof Palme, och jämförde då Israel med nazister. Denna omsvängning hade börjat redan i mitten av 70-talet, då Palme som förste västerländske ledare legitimerade Yasser Arafat trots att hans händer då bokstavligen dröp av judiskt blod. Arafat lärde sig snabbt läxan, att de här blåögda västerländska politikerna inte ställde några allvarligt menade krav på att upphöra med terror mot Israel för att släppas in i det storpolitiska finrummet. Och detta har i sin tur lett till omätligt lidande och oräkneliga terroroffer, krasst uttryckt på grund av europeisk och svensk stockdumhet.

Palmes starkt antiisraeliska politik satt kvar i väggarna vid regeringsskiftet 1976, och Per Ahlmark, förmodligen Israels allra bästa vän i Sverige, beklagade sig över hur svårt det var att få med koalitionspartierna på att göra rent hus med Palmeismen. Den svenska Mellanösternpolitiken skulle komma att präglas av en partiskhet, där man mycket fyrkantigt såg Israel som den starka parten och arabsidan som den svaga, och där man begärde att Israel skulle riskera sitt folks säkerhet på ett sätt man aldrig skulle begära av sig själv.

Man hade en självbild av sig själva som moraliskt föredöme, som visste bättre än israelerna hur de borde sköta sitt land och sin säkerhet. Därmed förpassade man sig till den diplomatiska periferin och förstörde alla sina chanser att spela en roll i en eventuell fredsprocess, stick i stäv mot sin självbild.

Den förste och hittills siste som försökte göra något åt den svenska katastrofala Mellanösternpolitiken var Göran Persson. Vid ett tal Per Ahlmark hållit på Yom Haazmaout och jämfört Sveriges grannländer med Israels, hade Pierre Schori enligt vittnen reagerat surt medan Göran Persson gått fram och hjärtligt tackat Ahlmark för talet och uttalat att relationerna mellan Sverige och Israel skulle bli bra igen.

När han tillträtt som statsminister och gjort ett statsbesök i Israel uttalade han att förbindelserna med Israel nu var “normaliserade”, ett uppseendeväckande ordval eftersom det endast brukar användas om länder som varit dödsfiender eller legat i krig. Perssons mer Israelvänliga politik sände chockvågor genom hela det politiska svenska etablissemanget, och framför allt det socialdemokratiska. Det utövades under flera år en stark press på Persson att återföra politiken till gamla hjulspår igen, något som också kom som ett brev på posten efter hans avgång.

Sedan dess har den svenska Mellanösternpolitiken hållit sig på en ganska stadig, låg nivå, där förståelsen för repressiva diktaturer har varit betydligt högre än för Israel. Men med utnämnandet av Margot Wallström till utrikesminister gjorde den svenska Mellanösternpolitiken en djupdykning – om nu detta egentligen är möjligt med tanke på dessa låga nivå – och blev rena rabiat Israelfientlig.

Wallström lyckades inte bara förolämpa Israel djupt genom att koppla islamistiska terrordåd till Israels politik gentemot palestinierna, utan den slutgiltiga förolämpningen var när hon helt utan belägg anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar då terrorister skjutits mitt i dådet. Det var efter detta som Sverige tappade det sista grandet av förtroende och blev helt irrelevanta i fredsprocessen.

Men i Wallströms huvud var det precis tvärtom, och hon har nu talat om hur Sverige har fått respekt i världen. Det är ett mycket märkligt psykologiskt fenomen, det hela, och någon gång kanske en riktig analys görs. Det är som om en studentpolitiker utan någon reell erfarenhet och kunskap i utrikespolitik i allmänhet och den komplexa Mellanösternkonflikten i synnerhet, bedriver plakatpolitik och struntar i att omvärlden ler överseende eller förbryllat skakar på huvudet.

Att Iran utgör ett existentiellt hot mot den judiska staten har inte gjort något större intryck på Margot Wallström, som dragit sitt strå till stacken för att sabotera Israels ansträngningar att stävja Irans hot, då hon glatt tagit emot en iransk minister och gjort sitt för att häva de sanktioner mot Iran som faktiskt försvårat dess väg mot kärnvapen och dess möjlighet att finansiera terror, inte bara i Mellanöstern.

Det är som om det faktiskt är viktigare att sätta rekord i partiskhet och okunnighet än att faktiskt spela en positiv roll i storpolitiken. Resultatet har Sverige fått betala genom att bli till allmänt åtlöje. Wallström går till historien som förmodligen den mest katastrofala svenska utrikesministern när det gäller Mellanöstern, i “gott” sällskap med Sten Andersson och Carl Bildt.

Frågan är om Sverige någonsin förmår att klättra upp ur den djupa grop som grävts i över 40 år, och där Margot Wallström sett till att botten gick ur. Det skulle krävas en ny Göran Persson, en stark politiker med hjärtat på rätta stället, som faktiskt inte bryr sig om vad det övriga politiska etablissemanget tycker utan som ger stöd åt det hotade Israel, inte för att det är populärt utan för att det är rätt.

Det vore en nåd att stilla bedja om, för Sverige, för Israel, för palestinierna och för hela Mellanöstern. Tyvärr inger den nya utnämningen av utrikesminister farhågor om att det måste bli värre innan det blir bättre.

Bengt-Ove Andersson

Vice ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Västra Mälardalen

Publicerad på Vänskapsförbundets hemsida 9 september 2019

Hizbollah har Israels utplånande som officiell doktrin. Allt för länge har deras aggression och terrorhandlingar tillåtits destabilisera hela Mellanöstern. 

De nyligen släppta filmsekvenserna måste bli en väckarklocka, skriver vice ambassadör Efrat Hochstetler.

I förra veckan [28/8] blev filmsekvenser tillgängliga som visar hur Hizbollah-styrkor i Libanon attackerar FN:s fredsbevarande UNIFIL-förband, sätter deras fordon i brand samt tar ifrån dem deras vapen, hotar och förnedrar dem. Just denna incident skedde för ett år sedan men har hitintills inte offentliggjorts av FN.

Under helgen har Hizbollah riktat beskjutning in mot Israel samtidigt som dess ledare Nasrallah framfört allvarliga hot. Nya attacktunnlar från Libanon in i Israel har under våren upptäckts och kunnat oskadliggöras.

Attackerna och trakasserierna mot FN:s fredsbevarande styrka är inget nytt. Också UNIFL-soldater från andra länder har blivit föremål för Hizbollahs övervåld. I själva verket ges UNIFIL inte tillträde till de områden i södra Libanon som man är satt att övervaka – och kan därför tragiskt nog heller inte uppfylla sitt mandat.

Detta är Hizbollah

Det är i sammanhanget väsentligt att dra sig till minnes vad för slags organisation Hizbollah verkligen är.

Grundat av Iran och i realiteten mullornas väpnade arm i Libanon – en stat man nu behärskar med terror – har organisationen Israels utplånande som officiell doktrin. Samtidigt är Hizbollah djupt engagerat i det syriska inbördeskriget på regimens sida i nära samarbete med det iranska Revolutionsgardet.

Sin enorma vapenarsenal på cirka 100 000 missiler riktade mot Israel, har Hizbollah med avsikt placerat mitt bland civilbefolkningen i södra Libanons byar. Avsikten är således att i händelse av den väpnade konfrontation man söker cyniskt maximera antalet civila offer såväl bland israeler som bland den egna civilbefolkningen.

Attacktunnlar mot Israel

Det omfattande nätverk av attacktunnlar riktade in mot Israel som avslöjades i december 2018 bär vältaligt vittnesbörd om vad som är Hizbollahs sanna intentioner.  Medan allt detta fortgår tiger det internationella samfundet och vänder konsekvent bort blicken.

Enligt FN-resolution 1701, som ger UNIFIL-styrkan dess mandat, har Hizbollah överhuvudtaget inte rätt till någon närvaro söder om Litani-floden. Området skall i stället patrulleras av FN:s fredsbevarande trupper i UNIFIL – som i dagsläget vägras tillträde dit. Nu får området i stället tjäna som bas för Hizbollahs militära uppbyggnad och aggression. En aggression som också når långt utanför Mellanösterns gränser – vilket visades exempelvis av den stora terrorattacken mot judiska centret i Buenos Aires år 1994, som kostade 85 människor livet.

FN-attacken en väckarklocka

De nu släppta filmsekvenserna visar med all tydlighet Hizbollahs totala brist på respekt för FN:s fredsbevarande styrkor och deras mandat - och måste tjäna som väckarklocka för det internationella samfundet innan det är för sent.

Hizbollahs ohämmade och av världssamfundet obehindrade aggression och militära uppbyggnad samt ledande roll i terroraktiviteter världen över utgör ett oerhört hot mot säkerheten för både Israels och Libanons civila men också för freden och stabiliteten i hela Mellanöstern.

Allt för länge har Hizbollahs aggression och terrorhandlingar samt totala brist på respekt för de mest grundläggande mänskliga rättigheter tillåtits destabilisera hela Mellanöstern – nu måste den fria världens regeringar reagera med kraft och beslutsamt svara på Hizbollahs aggression samt på ett avgörande sätt stärka UNIFILS möjligheter att utföra sitt uppdrag.

Efrat Hochstetler
Biträdande beskickningschef, Israels ambassad

Debattartikel publicerad i Expressen 7 september 2019

Vänskapsförbundet gjorde i somras ett medlemsutskick med anledning av att terrororganisationen PFLP ännu en gång släppts in i Europaparlamentet för att framföra sitt budskap. (Se ovan). Många av förbundets medlemmar hörde av sig och ville gärna ha exempel på hur ett protestbrev skulle kunna formuleras. Här är ett sådant brevexempel, som det går alldeles utmärkt att inspireras av eller klippa och klistra från!

- - -

[ATT. David Sassoli]
Europaparlamentet och kampen mot terrorism
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 


Bäste David Sassoli, Europaparlamentets talman!

Tack för Ditt aktiva engagemang mot terrorism. Jag uppskattar att Ditt första publika framträdande som nyvald talman var att hedra Europas alla terroroffer.
 
Jag är säker på att Du känner till den Terroristförteckning som upprättats av EU. Den innehåller personer, grupper och enheter som är inblandade i terrorist dåd och som omfattas av restriktiva åtgärder.
 
Bland de 21 grupperna och enheterna återfinns Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP), som funnits med på listan sedan juni 2002.
 
Men terrororganisationen PFLP har trots detta vid flera tillfällen getts möjlighet att missbruka Europaparlamentet, och använt det som sin plattform. År 2017 bjöds den dömda flygplanskaparen och PFLP-aktivisten Leila Khaled in för att tala inför parlamentet, i själva hjärtat av den Europeiska demokratin. Och nu i somras kunde den framträdande PFLP-medlemmen Khaled Barakat, som sitter i organisationens centralkommitté, göra samma sak.
 
Fråga: Vad kommer Du att göra för att PFLP inte skall kunna fortsätta att missbruka parlamentet som en plattform för sin agenda?
 
Jag är väldigt glad att parlamentet har valt en talman som engagerar sig för att bekämpa terrorismen. ”We have to unite in our fight against terrorism and we must remain resolute in this fight”, som Du själv uttryckte det för bara några månader sedan.
 
Vänliga hälsningar
 
/Anders Engström
Stockholm, Sverige

- - -

[ATT. Mr David Sassoli]
The European Parliament, and the fight against terrorism


Dear Mr David Sassoli, President of the European Parliament,

Thank you for taking an active stand against terrorism. I appreciated that your first public act as newly elected president was to pay tribute to all victims of terror in Europe.

I’m sure you are well aware that the European Union (EU) has established a Terrorist List of persons, groups and entities involved in terrorist acts and subject to restrictive measures.

One of the twenty-one groups and entities is The Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP), which was added on the terrorist list in June 2002. 

But the terror organization PFLP has still been able to misuse the European Parliament as their platform on several occations. In 2017 the convicted air plane hijacker Leila Khaled guested the very heart of European democracy to give a speech, and in July this summer the senior activist Khaled Barakat, member of the PFLP central committee, was able to do the same thing.

Question: What will you do to make sure that the PFLP in the future won’t be able to misuse the European Parliament as a platform for their agenda?

I’m very glad that the Parliament has elected a President dedicated to fighting terror. “We have to unite in our fight against terrorism and we must remain resolute in this fight", as you put it in your own words only a few months ago.
 
Yours Sincerely,

/Anders Engström
Stockholm, Sweden

Fråga 2018/19:892 Sveriges bistånd till UNRWA

av Boriana Åberg (M)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)

FN:s organisation för hjälp till palestinska flyktingar, UNRWA, anklagas i en uppmärksammad granskningsrapport för omfattande maktmissbruk, korruption och nepotism. Länder som Schweiz, Nederländerna och Belgien har stoppat alla utbetalningar till organisationen på grund av uppgifterna i rapporten.

Redan tidigare har UNRWA beskyllts bland annat för att sprida antisemitism, vilket har resulterat i att USA har dragit in sitt bistånd. Förra året var Sverige den fjärde största bidragsgivaren, och de senaste tio åren har Sverige betalat ut 6,2 miljarder till UNRWA. 

Därför vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:

Vilka åtgärder tänker utrikesministern vidta för att de svenska skattebetalarnas pengar inte ska gå till en ifrågasatt och kritiserad organisation som UNRWA?

Inlämnad 16 augusti 2019

Boriana Åberg (M)

- - -

Svar på skriftlig fråga 2018/19:892 besvarad av Statsrådet Peter Eriksson (MP)

Sveriges bistånd till UNRWA

Boriana Åberg har frågat utrikesministern vilka åtgärder hon ska vidta för att avsluta bidrag till FN:s flyktingorganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA).

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

UNRWA:s verksamhet syftar till att bemöta de humanitära behoven hos Palestinaflyktingar, och organisationen arbetar konkret med att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet. UNRWA är en humanitär organisation som förutom stöd till Västbanken och Palestinaflyktingar i värdländerna även bedriver nödappellsverksamhet i Syrien och i Gaza. UNRWA tillhandhåller livsmedelsstöd till över en miljon människor i enbart Gaza, men även i Syrien, där en stor del av UNRWA-flyktingarna har tvingats fly minst en gång inom landet under kriget. Utan tillräckliga bidrag från givarländer skulle människor drabbas allvarligt.

Idag är omkring 5 miljoner Palestinaflyktingar berättigade stöd från UNRWA. Av dessa bor cirka en tredjedel i flyktingläger som administreras av organisationen. UNRWA tillhandahåller bland annat grundskoleutbildning för cirka 520 000 barn, primärvård till omkring 3,4 miljoner flyktingar och ger livsmedelsstöd och/eller kontantstöd till omkring 1,7 miljoner särskilt utsatta flyktingar. Enligt UNRWA:s beräkningar våren 2018 är exempelvis omkring 50 procent av befolkningen i Gaza direkt beroende av UNRWA:s livsmedelsstöd. Det senaste året har de humanitära behoven i Gaza ökat kraftigt sedan över 30 000 palestinier skadats i samband med protester för rätten att återvända. Enligt FN:s kontor för humanitär samordning har fler än 7 000 av dem skjutits med skarp ammunition genom det stängsel som avgränsar Gaza från Israel. Utan stöd från UNRWA finns det risk för att radikala grupper som Hamas skulle stärkas och att stabiliteten skulle hotas på Västbanken, liksom i Libanon, Syrien och Jordanien.

Påståenden om att UNRWA skulle legitimera antisemitism eller terrorism har gång på gång visats vara felaktiga. MOPAN, ett antal givarländers nätverk för utvärdering av multilaterala organisationers arbete, har nyligen gjort en utvärdering av UNRWA som i hög grad ger organisationen gott betyg i att leva upp till sitt mandat i en resursträngd miljö.

Regeringen känner till den internrapport som Boriana Åberg hänvisar till och som innehåller anklagelser mot UNRWA:s ledning samt att vissa länder valt att frysa sina utbetalningar till UNRWA tills dess att utredningen är färdig. Uppgifterna utreds av FN:s kontor för intern översyn (OIOS), vilket assisterar generalsekreteraren i att utföra sitt översynsuppdrag och resultatet av utredningen väntas presenteras i höst. I detta skede är det viktigt att den oberoende utredningen kan färdigställas innan åtgärder vidtas. Sverige har redan betalat ut det planerade stödet till UNRWA för 2019 som i år uppgår till 483 miljoner kronor. EU har också betalat ut sitt stöd till UNRWA för 2019, vilket uppgår till 82 miljoner euro.

Det är viktigt att hålla isär frågan om UNRWA-ledningens agerande från frågan om stödet till UNRWA:s mandat och verksamhet. De humanitära behoven för Palestinaflyktingar är fortsatt allvarliga. Det är därför av största vikt att UNRWA kan fortsätta bedriva sin viktiga verksamhet.

De palestinska flyktingarna har rätt till en rättvis och långsiktig lösning på sin utsatta situation. I frånvaro av en sådan lösning har det internationella samfundet en skyldighet att stödja dem och bidra till en dräglig tillvaro. Som i de flesta fall av utdragna konflikter måste en politisk lösning till i konflikten mellan Israel och Palestina, inklusive ett slut på den israeliska ockupationen och den växande bosättningspolitiken. Jämte bland annat frågan om gränser mellan Israel och Palestina och Jerusalems status är de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sitt hemland en av de slutstatusfrågor som parterna i konflikten måste förhandla om i en fredsuppgörelse.

Regeringens bedömning är att svenskt stöd till UNRWA bidrar till den biståndspolitiska målsättningen: att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.

Stockholm den 28 augusti 2019

Peter Eriksson (MP)

Fråga och svar har publicerats på riksdagens hemsida.

- - - - -

Läs även Christina Toledano Åsbrink:
Därför måste UNRWA läggas ner

Borgerliga debattörer och politiker måste få kritisera Carl Bildts arv – en dålig utrikespolitik i mångt och mycket.

Vi måste lära oss av dessa misstag för att kunna svänga om utrikespolitiken vid ett maktskifte, skriver Martin Hallander (KD).

De senaste dygnen har handlat mycket om den iranske utrikesministerns besök i Sverige. Riksdagsledamoten Hanif Bali gav även kritik mot Carl Bildts tid som utrikesminister i relation till dessa frågor. I den kritiken har han i sak helt rätt. Det var under Carl Bildts tid som utrikesminister som Sverige fick en närmare relation till den islamiska regimen i Iran.

Närmandet till Iran

2009 föreslog EU en lista på ytterligare och strikta sanktioner mot Iran. Sverige valde tillsammans med fyra andra länder att säga nej till ytterligare sanktioner. Detta blev etablerad svensk utrikespolitik. Så sent som 2014, under Bildts sista tid som utrikesminister, var han en av de första politikerna från västvärlden som besökte Iran. Det är, tyvärr, denna utrikespolitik som sedan Margot Wallström tagit efter.

Den islamiska regimen förtrycker systematiskt HBTQ-personer, kvinnor, minoritetsgrupper och regimkritiker. Det är de modiga grupperna som kämpar för sin frihet i Iran som förtjänar vårt stöd. Inte den islamiska regimen genom en typ av eftergiftspolitik. 

Försämrade relationen med Israel

Men kritiken kring Carl Bildt som utrikesminister stannar inte vid Iran. Relationerna med Israel försämrades under denna tid. Redan en månad efter alliansregeringens tillträde anklagade Bildt Israel för ”utomrättsliga avrättningar” likt hur Margot Wallström senare också uttryckt sig. Det var under denna tid som den palestinska delegationens chef upphöjdes till ambassadörsstatus och det var under Carl Bildt som Sverige röstade för att ge Palestina observatörsstatus i FN. 

Stödet till Erdogan

Den tyngsta kritiken mot Carl Bildts tid som utrikesminister är kanske hans märkliga relation till Turkiet och Erdogan. Sverige stod ofta i det främsta ledet för att försvara Erdogans regim och ett framtida medlemskap för Turkiet i EU. 2013 hävdade Carl Bildt att Erdogans Turkiet var på rätt väg. Detta var ett skamlöst stöd till en regim som redan då gått åt ett mer auktoritärt håll.

När riksdagen skulle rösta om att erkänna Seyfo 2010 var Bildt starkt emot att erkänna folkmordet. Tack vare fyra modiga borgerliga ledamöter som trotsade regering gick erkännandet igenom. Den turkiska regimen och Carl Bildt var inte nöjda med det beslutet. Men det var just därför det var nödvändigt. Den turkiska regimens historierevisionistiska syn på Seyfo är och har länge varit förfärligt. 

Bildt fortsatte sin Erdoganvänliga agenda efter sin tid som utrikesminister. Så sent som 2016 kritiserade han EU för bristande stöd till Erdogan efter det misslyckade kuppförsöket då Turkiet gick i en betydligt mer auktoritär riktning trots att oppositionen i landet kraftfullt kritiserade kuppförsöket.

Vi kan lära av Bildts misstag

Detta är Carl Bildts arv som utrikesminister. Borgerliga debattörer och politiker måste få kritisera detta, för i mångt och mycket var detta en dålig utrikespolitik. En politik vi i dag, med rätta, kritiserar Margot Wallström för. Ingen politisk ledare är immun från kritik. Borgerligheten måste lära sig av dessa misstag för att vi ska kunna svänga om utrikespolitiken vid ett maktskifte.

Martin Hallander
Förbundsordförande KDU Sverige
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Malmö-Lund

Debattartikel publicerad i Expressen 23 augusti 2019

Valet mellan Israel och Iran borde vara enkelt för utrikesminister Margot Wallström. Ändå verkar det så svårt. Hur hamnade regeringen här?, undrar gästskribenten Anosh Ghasri.


Den i USA utbildade men ideologiskt västföraktande iranska utrikesministern Javad Zarifs besök i Sverige har med rätta väckt reaktioner. En del har fokuserat på förtrycket av kvinnor i Iran, andra har lyft fram mänskliga rättigheter. Många har krävt att Margot Wallström ska ställa hårda krav på den iranska utrikesministern, som om Iran, en regim som helt förkastar den västerländska demokratins ideal, alls skulle lägga någon vikt vid Wallströms ord. Besöket är en mindre lyckad balansgång mellan krass realpolitik och politiska visioner som passar regeringens ideologiska glasögon. Ord som humanism, mänskliga rättigheter och en feministisk utrikespolitik må klinga vackert, men realpolitiken kan tvinga fram handlingar som går tvärs emot dem. Som en svensk delegation som frivilligt bär hijab, eller ett möte med utrikesministern för en av världens mest förtryckande regimer.

Hur mycket Sverige än kan tänkas tjäna på ett ekonomiskt eller politiskt samarbete med Iran, är dessa vinster inte tillräckligt stora för att kompensera för regeringens diskrepans mellan ord och handling. Mötet aktualiserar snarare frågan om Wallströms motsägelsefulla utrikespolitik. Den illustreras bäst genom att jämföra Wallströms förhållningssätt till Iran med hennes förhållningssätt till Israel – där hon är persona non grata. Sätt inte kaffet i halsen. Det är här det ideologiska krockar med det realistiska. Valet mellan en brutal diktatur, Iran, och en demokratisk stat, den enda i regionen dessutom, Israel, borde inte vara svårt. Ändå verkar det som att Wallström konsekvent väljer fel väg, trots att den rätta vägen är som upplyst av neonskyltar.

Det borde inte vara svårt för en utrikesminister som stoltserar med att vara en feministisk sådan att välja mellan ett land där kvinnor fängslas för att de har försökt att få till en dialog om den tvångsmässiga slöjan och ett land där varje kvinna får klä sig som hon själv behagar oavsett vilken tro hon tillhör. Inte heller borde ett fördömande ligga långt borta när bloggare och civila aktivister fängslas på lösa grunder, medan medhåll och kanske till och med beröm borde ligga nära till hands när en stat i en av världens mest instabila regioner gör sitt yttersta för att värna om och trygga sina minoriteters rättigheter.

Wallström kan utan några större problem tala om utomrättsliga avrättningar i fallet Israel, men står närmast handlingsförlamad när Irans invånare utsätts för illdåd av sin egen regering. Så sent som förra året, i samband med oroligheter i Iran, som pockade på internationell uppmärksamhet, viftade Wallström lättvindigt bort allt. ”Tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling”, lät det då.

Det är den här föga imponerande balansgången mellan realpolitik och politiska visioner som gör att representanter för en av världens mest ökända diktaturer, som ägnar mer medel åt att destabilisera regionen än att värna om sin egen befolkning, välkomnas till Sverige med öppna armar, medan en i många bemärkelser unik demokrati får kalla handen trots att den senare har betydligt mer att erbjuda Sverige och i det långa loppet även det svenska folket.

Att det dessutom rimmar illa med Wallströms och S stoltserande med att vara världens första feministiska regering, ja, det är en fråga som inte ens de skickligaste retorikerna kan hjälpa Wallström att förklara på ett logiskt sätt med hedern i behåll.

Anosh Ghasri
Frilansskribent, krönikör och kolumnist. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Publicerad på SvD:s ledarsida 22 augusti 2019

Fler artiklar