Vetenskap
Flyget ”Alice” äntrar en ny era av billigare och mer hållbara flygresor.
En startup grundad i Israel har skrivit historia med världens första passagerarflyg som går helt på elektricitet.
Fossila bränslen har använts vid alla flygningar sedan man började flyga i början av 1900-talet.
Världens flyggiganter har tävlat om att utveckla ett elektriskt flygplan, i de flesta fallen genom att modifiera befintliga plan drivna av bensin.
Eviation, grundat i centrala Israel 2015, och nu baserat i Washington, var först med att nå milstolpen genom att designa ett elektroniskt plan från grunden.
Planet som, kallas ”Alice”, består av nio säten, genomförde en framgångsrik åttaminuters flygning den 27 september.
“Idag går vi in i nästa era inom flyg- vi har framgångsrikt elektrifierat himlen med Alices oförglömliga första flygning ”, sade Eviations koncernchef och VD Gregory Davis.
“Denna banbrytande milstolpe kommer att leda innovation inom hållbara flygresor och forma både passagerar- och fraktresor i framtiden.”
Företaget hoppas kunna lansera planet för korta kommersiella kortdistans flygningar i USA år 2027.
“Som vårt flyg är designat på kommer det faktiskt att möjliggöra ekonomisk regionalt flygande”sade han.
“För närvarande, har ingen flugit ett flygplan likt Alice, så vi är väldigt stolta som visar vägen.”
Elektriska flygningar kommer att innebära stora besparingar för flygbolagen – $200 dollar per flygtimme att jämföra med så mycket som $2,000 dollar för ett bränsledrivet plan .
Eviation säger att siffran kommer att sjunka ytterligare med framtida framsteg inom företagets batteriteknik. Bränsle är en av de högsta kostnaderna för flygbolagen, och står för upp till 40 procent av deras utgifter.
Flygplanets namn är en referens till Alice i Underlandet.
Istället för att utveckla ett hybridflygplan eller att modifiera ett traditionellt flygplan började Eviation från början.
Man fokuserade på något specifikt: ett flygplan i pendlingsstorlek, som kan resa regionalt och som har plats för en handfull passagerare.
Traditionella, bränsledrivna flyg står för cirka tre procent av de globala koldioxidutsläpp, en siffra som ökar varje år.
“Enligt olika källor, inklusive från the Internationalla civila luftfartsorganisationen kommer de globala utsläppen från flygresor att öka upp till någonstans mellan 20 och 50 procent till år 2050,” säger Davis.
Bortsett från koldioxidutsläpp, släpper avgaserna från flygplansmotorer ut kondensationsstrimmor, mänskligt skapade moln som har en daglig inverkan på atmosfäriska temperaturer genom att fånga värme som annars skulle fly ut i rymden.
"Vi kan inte upprätthålla det, så vi måste ändra hur världens luftsystem fungerar så att vi kan fortsätta resa utan att förstöra miljön", säger Davis till NoCamels.
Frankrike har förbjudit kommersiella flygresor på alla regionala linjer som kan trafikeras av ett höghastighetståg.
Bortsett från koldioxidutsläpp, släpper avgaserna från flygplansmotorer ut kondensationsstrimmor, mänskligt skapade moln som har en daglig inverkan på atmosfäriska temperaturer genom att fånga värme som annars skulle fly ut i rymden.
"Vi kan inte upprätthålla det, så vi måste ändra hur världens luftsystem fungerar så att vi kan fortsätta resa utan att förstöra miljön", säger Davis till NoCamels.
Frankrike har förbjudit kommersiella flygresor på alla regionala linjer som kan trafikeras av ett höghastighetståg.
"Alice kommer naturligtvis att göra det möjligt att resa igen utan att förstöra miljön, eftersom det är ett nollutsläppsflygplan som är undantaget från den här typen av förbud", säger han.
Alice kan konfigureras som ett nio-passagerars pendlarflygplan, ett fraktplan eller ett affärsflygplan med plats för sex passagerare och ett kök.
Alice kommer att börja testa för sin Federal Aviation Administration-certifiering 2025, vilket ger den tillstånd att flyga. Till 2027 förväntar Eviation att utformandet av alla tre flygplanen är kommersiellt redo.
Nedan kan man se ett klipp från Eviatans första flygning
https://www.youtube.com/watch?v=qjPO4_oe5h8
Nyheten har både rapporterats av NoCamels och CNN bland annat. Ovanstående text är en sammanfattning från NoCamels
Israels seger 1967 är värd att fira
- Martin Blecher
Israeler firar att det är 50 år sedan Sexdagarskriget - och de har god anledning att fira. Den segern räddade oss från undergång, och återförenade vår heligaste stad. I slutänden gav den oss också fred med Egypten och Jordanien, och en strategisk allians med USA. Palestinierna å sin sida sörjer ett halvt sekel av lidande. De hävdar att Israels ockupation av Västbanken och Gaza utsatt dem för kolonisering och förvägrat dem medborgarskap.
Sexdagarskriget har visserligen format det moderna Mellanöstern, men kriget kan inte ensamt förklara de stora skillnaderna i hur israeler och palestinier uppmärksammar dess årsdag. Klyftan kan bara förklaras av händelser som inträffade före kriget. Den israelisk-palestinska konflikten inleddes långt före 1967. Tre viktiga årtal är 1917, 1937 och 1947. Dessa årsdagar kan lära oss mycket om konfliktens ursprung, och varför fred visat sig så svåruppnåeligt.
I november är det ett århundrade sedan Storbritannien, inför det turkiska nederlaget i Mellanöstern, utfärdade Balfour-deklarationen. Deklarationen, stödd av Nationernas Förbund [dåvarande FN], lovade att skapa ett ”nationellt hem för det judiska folket” i Palestina. Storbritannien förband sig inte att skapa en judisk stat i hela Palestina - det nationella hemmet kunde vara pyttelitet - och man lovade att upprätthålla ”medborgerliga och religiösa rättigheter för existerande icke-judiska grupper”. Ändå förkastades dokumentet våldsamt av palestinierna. Jerusalems välkände borgmästare Musa al-Husayni sa att den arabiska sidan aldrig skulle acceptera ”en sådan nation”.
I år firar israelerna även att Balfour-deklarationen fyller 100 år, eftersom dokumentet formaliserade det internationella samfundets erkännande av en judisk nation, och dess tretusenåriga samhörighet med sitt hemland. Men deklarationen sörjs av palestinierna - deras ledare har rentav uppmanat britterna att be om ursäkt. Idag, precis som 1917, ser de inte judar som ett folk med rätt till ett nationellt hemland, utan som en religiös grupp. En grupp som under stora delar av islams historia dessutom varit en underlägsen sådan. Om man förstår denna verklighet är det lättare att också inse varför arabiska upplopp mördade palestinska judar på 1920-talet, skändade synagogor, och utplånade de urgamla judiska samhällena i Hebron och Safed.
Trots att den arabiska sidan konsekvent avvisade den judiska identiteten, så erkände det sionistiska ledarskapet att de palestinska araberna var ett folk med rätt till självstyre. Det erkännandet kodifierades för 80 år sedan, i juli 1937, när den brittiska Peel-kommissionen delade upp Palestina i separata judiska och arabiska stater. Trots att judarna bara tilldelades en tredjedel av landytan, stöddes planen av den sionistiske ledaren David Ben-Gurion. Araberna avvisade förslaget, och förklarade att den enda acceptabla lösningen skulle vara ’ett fullständigt upphörande av experimentet med ett judiskt nationellt hem’. På grund av det arabiska trycket skar britterna av nästan all judisk immigration till Palestina, och stängde därmed den europeiska judenhetens sista flyktväg från Hitler.
Slutligen, år 1947, efter att sex miljoner judar mördats i Europa, agerade FN. I höst markerar november 70-årsminnet av att generalförsamlingen antog den delningsresolution som avsåg skapa självständiga arabiska och judiska stater i Palestina.
Det sionistiska ledarskapet antog FN:s delningsplan, välkomnade att FN erkände det judiska folkets rättigheter, och respekterade även arabiska anspråk. Men de palestinska araberna å sin sida förkastade ännu en gång tanken på ett judiskt folk och en judisk självständighet. Deras ledare, Haj Amin al-Husseini, en av nazisternas samarbetspartners som mötte Hitler för att be honom utvidga sina anti-judiska ambitioner även till Mellanöstern, svor att araberna inte bara skulle blockera delningen utan också ”fortsätta slåss tills sionisterna utplånats”. Och visst kämpade de. De utsatte judiska bussar för bakhåll, och offentliga byggnader för bilbomber. Arabiska miliser belägrade det judiska Jerusalem, och förvägrade 100.000 civila tillgång till mat och vatten.
Men judarna slog tillbaka. Hundratusentals palestinska araber blev flyktingar. Historiker diskuterar orsaken till, och dimensionerna av, det palestinierna benämner ”Nakbah”, eller ”katastrofen”, men dessa tragedier hade aldrig inträffat om araberna i Palestina accepterat delningen. Istället stöttades deras oförsonlighet av arabstaterna, som också invaderade Israel så snart staten utropades.
Över en natt förändrades det som varit en konflikt mellan arabiska och judiska palestinier till den arabisk-israeliska konflikten. Den tvåstatslösning som två gånger förkastats av palestinierna - 1937 och 1947 - glömdes bort när Egypten ockuperade Gazaremsan, och Jordanien annekterade Västbanken. Ändå visade palestinierna inget intresse av att upprätta någon självständighet i dessa områden. Istället avvisade man tanken på ett Israel inom några gränser över huvud taget. ”Vi skall förstöra Israel och dess invånare” svor Ahmed Shukairy, PLO:s ordförande, inför Sexdagarskriget.
Israels chockseger över tre arabiska arméer öppnade paradoxalt nog för genombrott. Israel accepterade principen om land-för-fred, som återfinns i FN-resolution 242, och återförenade Västbanken med Gazaremsan under sitt styre. Ändå fortsatte palestinska terrorgrupper sitt arbete med att försöka utplåna Israel genom storskaliga terrorattacker. När Egyptens president Anwar Sadat besökte Jerusalem i november 1977 - ytterligare ett jubileum för övrigt - så hotade PLO:s ordförande Yassir Arafat varje palestinier på de palestinska områdena som stöttade initiativet. Palestinier som öppet stödde Sadat sköts. PLO försökte omintetgöra det efterföljande fredsavtalet genom att utföra Kustvägsmassakern [the Coastal Road Massacre] som dödade 38 israeler, varav 13 var barn.
Men PLO kunde inte stoppa freden. Israel försonades med Egypten 1978 och senare med Jordanien 1994, vilket åter förändrade den arabisk-israeliska konflikten till en israelisk-palestinsk. Försöken att ta itu med detta komplicerades tveklöst av att man upprättade israeliska bosättningar, men dessa svarade aldrig för mer än en bråkdel av de palestinska områdena, och slutligen accepterade PLO resolution 242 och skrev under Osloavtalen med Israel. Avtalen skapade den Palestinska Myndigheten, och ledde år 2000 till ett amerikansk-israeliskt erbjudande om en statsbildning i Gaza, östra Jerusalem och nästan hela Västbanken. Men palestinierna avvisade förslaget med en våldsvåg som dödade och lemlästade tusentals - precis som de gjorde 1937 och 1947. Anledningen till detta var inte 1967 utan 1917.
På grund av arvet från 1917 - palestiniernas vägran att erkänna det judiska folkets existens och rättigheter - ignorerade den palestinske presidenten Abbas 2008 ett ännu mer generöst erbjudande om att upprätta en stat på Västbanken och Gaza. Och av samma anledning ledde Israels tillbakadragande från Gaza 2005 - med upplösningen av 21 bosättningar - inte till fred, utan till att tusentals terrorraketer avfyrades mot israeliska städer.
På grund av 1917 har Abbas betalat över en miljard dollar till terrorister under de senaste fyra åren, och namngivit offentliga torg och skolor efter Dalal Mughrabi, mannen som utförde Kustvägsmassakern.
Och på grund av 1917 fruktar israeler att palestinier skall bemöta framtida erbjudanden om statsbildning på mark som erövrats 1967 på ungefär samma sätt som de gjorde 1937 och 1947.
Konflikten handlar inte om land som Israel erövrade 1967. Konflikten handlar om huruvida en judisk stat överhuvudtaget har rätt att existera i Mellanöstern. Som herr Abbas offentligt förklarat: ”Jag kommer aldrig att acceptera en judisk stat”.
Den här veckan hör vi mycket om ockupation och bristen på palestinsk självständighet. Här är Israels policy tydlig: man vill inte styra över andra och är redo att omedelbart inleda förhandlingar. Men så länge det palestinska ledarskapet bara pratar om en tvåstatslösning, och inte uttalar att de strävar efter ”två stater för två folk” och därmed bekräftar såväl det judiska som palestinska folket, och bådas rättigheter - så länge kommer konflikten tragiskt nog att fortsätta. Det är bara genom ömsesidigt erkännande som israeler och palestinier båda kommer att kunna fira, snarare än sörja, framtida årsdagar.
Michael B Oren
Israels biträdande minister för diplomati. Historiker och författare till boken ”Six Days of War: June 1967 and the Making of the Modern Middle east”.
Debattartikel publicerades i New York Times 4 juni 2017 (Israel’s 1967 Victory Is Something to Celebrate)
Affärsmässig Trump kan lösa Israel-Palestina-konflikten
- Martin Blecher
Affärsmässig Trump kan lösa Israel-Palestina-konflikten
I helgen påbörjar Donald Trump sin första utlandsresa som USA:s president. Valet av resmål skall ses som en signal om vilka politiska prioriteringar presidenten avser göra under det kommande året. Det andra stoppet på resan är Israel-Palestina och det råder därmed ingen tvekan om vad Trump vill försöka göra. Nyligen ifrågasatte han uttryckligen varför konflikten mellan israeler och palestinier fortfarande inte är löst efter så många år, "Så svårt kan det väl ändå inte vara?".
Men när Trump landar i Israel på måndag (22/5), trampar han rakt i klaveret redan från början. Hans besök sammanfaller nämligen med det israeliska firandet av 50-årsjubileet för sexdagarskriget och erövringen av östra Jerusalem. Härutöver är det sannolikt att Trump under sitt besök också kommer att tala om Jerusalem som Israels huvudstad. Om det skulle ske är våldsamma upplopp i de palestinska områdena att vänta.
Tar det med ro
Konstigt nog förefaller den palestinska sidan ändå vara ganska lugn inför Trumps besök. Faktum är att de palestinska ledarna signalerar mer självsäkerhet och tillförsikt än vanligt, detta trots att Trump bara ska träffa president Abbas kort under tisdag förmiddag på vägen tillbaka till flygplatsen. Varför är då palestinierna inte rädda för Trump? Svaret är att de gjort en helt annan tolkning än alla vi andra av vem Trump egentligen är.
Medan en hel omvärld ondgjort sig över Trumps ovilja att omfamna tvåstatslösningen som den enda acceptabla modellen för israelisk-palestinsk fred, ser palestinierna i stället Trump som en förutsättningslös förhandlare man kan göra affärer med. Troligtvis har de helt rätt. Åtminstone ligger den palestinska tolkningen mycket närmare verkligheten än den israeliska.
Trump framstår allt mindre som den blint lojale tillskyndaren av den sionistiska saken som israelerna först hade hoppats på.
Visst verkar Trump sakna djupare kunskap om det stora känslomässiga bagage som båda sidor bär på efter nära 70 år av konflikt. Men Trump å sin sida anser att någon sådan närmare förståelse inte heller behövs. Ett fredsavtal är i hans ögon ett avtal vilket som helst. En överenskommelse skall träffas och för detta krävs ett givande och tagande av alla inblandade. För en realist och affärsman – till skillnad från idealistiska politiker – är denna typ av resonemang en ren självklarhet.
Bryr sig inte om detaljerna
I affärsvärlden börjar oftast parterna med förutsättningslösa diskussioner kring de stora konceptuella frågorna, för att med tiden hitta gemensamma nämnare som man sedan kan bygga en överenskommelse kring. När de stora riktlinjerna är färdigförhandlade åker företagsledarna hem och de praktiska detaljerna överlåts till advokater och fotfolk.
Det är mot bakgrund av en sådan inställning som Trumps tidigare uttalande om att vara öppen för både en enstats- och tvåstatslösning skall ses – inte att han övergivit tvåstatslösningen som sådan. Trump bryr sig inte om detaljerna i en eventuell fredslösning i Israel-Palestina. Han vill bara få till ett avslut där parterna kommit överens, ta åt sig lite av äran och sedan gå vidare till nästa punkt på den utrikespolitiska dagordningen.
Kanske är det just denna affärsmässiga och emotionellt frånkopplade inställning som faktiskt skulle kunna leda till en lösning av Israel-Palestina-konflikten. Låt oss därför inte döma ut Trump innan han ens försökt.
Björn Brenner
Mellanösternforskare vid Försvarshögskolan
Artikeln har tidigare publicerats i Göteborgs Posten
Wallström måste reagera mot antisemitiska konspirationsteorier
- Martin Blecher
Rågången mot antisemitism och annan rasism måste vara glasklar, skriver Ulf Öfverberg, ordförande Samfundet Sverige-Israel Stockholm.
Förra veckan lät Margot Wallström sig intervjuas av en journalist från Al-Jazeera. När journalisten fällde antisemitiska påståenden sade hon överhuvudtaget inte emot.
Al-Jazeera-journalisten Ahmed Mansour frågar utrikesministern hur denna påstått SKMA-ledda "högerextrema lobby" har inflytande på hennes regering. Wallström varken dementerar, protesterar eller säger emot påståendet.
Hon säger inte heller emot när samme intervjuare beskriver ”israeliska dödsoperationer i Jerusalem”. Det vi bevittnar är Margot Wallströms totala kapitulation för ”fake news”.
Intervjuaren, Ahmed Mansour, är en egyptisk journalist och författare. Han är emellertid mycket kontroversiell och har bland annat intervjuat ledarskapet i terrororganisationer som Hamas och Al Nusra-fronten. När terrorgruppen som enväldigt styr Gazaremsan, Hamas, sköt raketer mot Israel som nådde Tel Aviv glorifierade han dessa terrorattacker mot israelerna. Det är ingen vanlig strävan efter en objektiv journalistik vi talar om här.
Ahmed Mansour kan också beslås med antisemitiska påståenden. Det främsta skälet till det är en bok han har författat, ”Judiskt inflytande på den amerikanska administrationen”. Bland annat tar boken upp påståenden om ”kontrollen av Clinton”. Sådana påståenden är en vanlig ingrediens i antisemitiska konspirationsteorier.
Sådana påståenden är en vanlig ingrediens i antisemitiska konspirationsteorier.
Det han påstår i sin fråga till Margot Wallström är egentligen samma konspirationsteori som i hans bok; en organisation mot antisemitism (läs: judisk organisation) leder den högerextrema lobbyn som försöker sätta agendan och påverka den svenska regeringen.
Tänk om han påstått att exempelvis Amnesty leder en högerextrem lobby i Sverige! Hade Margot Wallström reagerat då? Det är i princip samma sak som att påstå att Kommittén mot antisemitism gör det.
I den verkliga verkligheten är SKMA en antirasistisk organisation som arbetar mot antisemitism och rasism. Det är raka motsatsen till högerextremism. Ahmed Mansours påståenden i intervjun är rena lögner.
Margot Wallström har alltsedan hon utsågs till utrikesminister lagt det ena Israelfientliga uttalandet till det andra. Hon har lyckats med konststycket – vilket ingen annan svensk regering gjort – att manövrera in Sverige i ett hörn utan någon som helst realistisk möjlighet att konstruktivt påverka situationen mellan Israel och palestinierna. Det är inte bara inkompetent utan också tragiskt. Nu visar sig Margot Wallström också vara tondöv inför antisemitismens olika uttryck och okänslig för det judiska.
Efter denna intervju samlas frågorna. Varför låter sig Margot Wallström intervjuas av någon med tydliga sympatier för terrorister och med en tydlig negativ uppfattning om Israel? Och varför dementerar hon inte att Kommittén mot antisemitism leder en högerextrem lobby i Sverige?
Och varför dementerar hon inte att Kommittén mot antisemitism leder en högerextrem lobby i Sverige?
Rågången mot ”alternativa fakta”, mot antisemitism och annan rasism måste vara glasklar. Även om Sveriges utrikesminister av olika skäl valt en Israelfientlig politisk linje är det inte acceptabelt att utrikesministern godtar påståenden som är både falska, stötande och antisemitiska. Det är att godta trumpifieringen av det politiska samtalet.
Ulf Öfverberg
Ordförande Samfundet Sverige-Israel Stockholm
Artikeln har publicerats i Expressen den 3 maj
Användningen av UNRWA:s medel
- Martin Blecher
Interpellation 2016/17:388
av Mikael Oscarsson (KD)
till Statsrådet Isabella Lövin (MP)
För året 2015 var Sverige den 6:e mest generösa givaren till Unrwa, United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East. Sverige gav totalt under året ca 45 430 000 USD, det vill säga närmare 400 miljoner kronor.
För dessa pengar gör Unrwa en rad insatser, däribland utbildning. Unrwa skriver på sin hemsida att man har en utbildningskår om totalt 21 924 anställda. Dessa anställda, däribland lärare, är aktiva i totalt fyra länder, Palestina är ett av dem.
Vilka skolböcker som Unrwa använder är upp till värdlandet. Utöver detta har Unrwa möjligheten att lägga till sina egna böcker för att nyansera bilden och föra fram åsikter som tolerans, icke-våld och mänskliga rättigheter.
Då den palestinska myndigheten 2006 presenterade sina nya läroböcker för gymnasiet stod det klart att syftet inte är att utbilda för fred och samexistens med Israel. I stället talar böckerna om hur Israel inte har någon rätt att existera och att det palestinska kriget mot Israel är en evig islamisk kamp. Dåvarande senatorn Hillary Clinton tog upp detta i en presskonferens i februari 2007, då hon sa att dessa läroböcker ger inte palestinska barn en utbildning; de indoktrinerar dem det är oroande på en mänsklig nivå, det är oroande för mig som en mor och det är oroande för mig som en amerikansk senator eftersom det i grunden handlar om att förgifta dessa barns tankar.
Vanligt förekommande i läroböcker är att Israel är helt raderat på kartan över området. Kartan föreställer endast Palestina, och israeliska städer är angivna som palestinska städer.
Gymnasieprov i det arabiska språket innehåller frågor och exempel där man ska hitta fel och rätta meningar. Meningarna som tas upp är till exempel:
- Självuppoffrande krigare, ditt hem är paradiset, om Allah vill.
- Hemlandet kommer att befrias av dess hjältar.
- Allah, led oss till seger över våra fiender.
- Så vackert det är att en man tillhör något. Endast den lojale vet sitt hemlands status, de som hänger sig själv till att försvara det och ger sitt blod för att frigöra det så att dess flagga kan hissas.
Källa: Al-Ayyam, 1 maj 2013 (via PMW)
I en lärobok i det arabiska språket Vårt vackra språk 1 januari 2010 går följande att läsa
Martyren
Jag ska bära min själ i min hand och kasta det mot förstörelsens avgrund
Och sedan, antingen liv, glädjande vänner, eller död, gör fienden rasande.
Genom ditt liv! Jag ser min död, men jag skyndar mina steg mot det
Genom ditt liv! Detta männens död.
Och den som ber om en ädel död – här är den.
Då Sverige är en av Unrwas största bidragsgivare borde Sverige kunna ställa tämligen stora krav på organisationen att redovisa vart givarens pengar går och till vad de används. Om det är så att en läroplan används där man för fram våldsförskönande och antisemitism och att skolböcker som används lär ut att Israel ska utplånas torde det vara väldigt problematiskt.
Ministern sa i svaret på min senaste interpellation rörande det palestinska biståndet att Sverige ställer i genomförandet av biståndet krav på god kontroll och respekt för mänskliga rättigheter, på kamp mot korruption, på arbete för jämställdhet och på fortsatt reformarbete.
I artikel 26 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, punkten 1 och 2 står
Var och en har rätt till utbildning.
Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna
Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt främja Förenta nationernas verksamhet för fredens bevarande.
Då regeringen säger sig värna de mänskliga rättigheterna, vilket jag inte tvivlar på att den gör, torde detta om något vara riktigt oroande för regeringen. Om nu barnen lär sig att martyrskap är någonting vackert, att Israel ska utplånas och att hata judar rimmar ju detta tämligen illa med att främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper.
Jag vill därför fråga statsrådet Isabella Lövin:
1. Delar statsrådet slutsatsen att det är ytterst problematiskt att barn i en stat, erkänd av den nuvarande svenska regeringen, i grundskolan lär sig intolerans, hat och våld riktat mot en folkgrupp?
2. Är statsrådet villig att tillsätta en helt fristående och förutsättningslös genomlysning av vad Unrwas medel används till, hur pengarna som går till utbildning disponeras och hur väl de mänskliga rättigheterna efterlevs inom den palestinska grundskolan?
Mikael Oscarsson
Riksdagsledamot (KD)
Inlämnad till riksdagen 22 mars 2017
Fler artiklar
-
April 2023
-
Mars 2023
-
Februari 2023
-
Januari 2023
-
December 2022
- Hur AI hjälper barn med autism 2022-12-31
-
November 2022
-
Mars 2022
-
Januari 2022
- Hur håller vi kunskapen om Förintelsen aktiv och spridd? 2022-01-20
- Lev in er i den press Israel känner 2022-01-10
-
September 2021
- Kontakt 2021-09-13
- Ge en gåva 2021-09-13
- Artiklar 2021-09-13
- De vanligaste frågorna om Israel 2021-09-13
- Kalender 2021-09-13
- Veckomailet - Israelnytt 2021-09-13
- Lokalföreningarna 2021-09-13
- Bli medlem 2021-09-13
- Om oss 2021-09-13
- Start 2021-09-13
- Elfte september och dess betydelse för Israel 2021-09-09
-
Augusti 2021
- Sverige är en vän av Israel 2021-08-19
-
Juli 2021
-
Maj 2021
- Fred i Mellanöstern är ingen IKEA-möbel 2021-05-27
-
Januari 2021
- Om detta må ni berätta, Löfven 2021-01-22
-
November 2020
-
September 2020
-
Juni 2020
-
Januari 2020
-
November 2019
-
April 2019
- Så blev Israel den stora fienden 2019-04-30
-
Mars 2019
- Bristande opartiskhet i följeslagarprogrammet 2019-03-27
- Är judar grymma och araber änglar? 2019-03-06
-
Februari 2019
- Skev och osann bild av verkligheten i Israel 2019-02-25
- En annan form av krigföring 2019-02-07
-
December 2018
-
November 2018
- Återupprätta relationen med Israel 2018-11-30
-
Oktober 2018
- Vad får juden tycka? 2018-10-10
-
Maj 2018
- SR beklagar grovt uttalande om kristna 2018-05-24
-
Februari 2018
-
Januari 2018
-
Oktober 2017
-
Juni 2017
- Golda Meir om avsaknad av fred, gränser & bosättningar 2017-06-09
- Israels seger 1967 är värd att fira 2017-06-04
-
Maj 2017
-
Mars 2017
- Användningen av UNRWA:s medel 2017-03-22