Alla som är födda på 90-talet eller tidigare minns var man befann sig när TV-bilderna av de brinnande tvillingtornen i New York sändes ut till en lamslagen värld den 11 september 2001. Och i veckan infaller den 20-åriga minnesdagen av den tragedin.
Det skulle snart visa sig att dådet, då två stora passagerarplan kapades och flögs in i World Trade Centers tvillingtorn med passagerare ombord, hade islamistiska förtecken. Det fruktansvärda dåd som kostade fler än 3 000 människoliv, i grunden var hämnden för att USA, som ledde alliansen mot Saddam Hussein vid första Gulfkriget 1990-91, hade stora ansamlingar av trupper i Saudiarabien. För männen bakom dådet den 11 september var det något oerhört och en hädelse med ”otrogna” trupper på helig islamsk mark, och hämnden planerades under många år och med stor noggrannhet, med saudiern Usama bin-Laden som hjärnan bakom det hela. Han hade tidigare förvisats från Saudiarabien för sin extrema islamism, och för honom var USA den store Satan och Israel den lille Satan medan landets egna, mer moderata ledare sågs som förrädare mot islam.
Planen som träffade tvillingtornen var de som uppmärksammades mest och krävde flest dödsoffer, men sammanlagt kapades fyra plan; ett hade Pentagon som mål och ett störtade utan att nå sitt mål, därför att heroiska flygpassagerare som visste att deras liv var slut övermannade kaparna och fick planet att störta i obygden. Man har kunnat rekonstruera händelsen genom telefonsamtal från passagerare till sina nära och kära. Enligt många var målet Vita huset.
På kvällen sändes ett samtalsprogram i SVT med inbjudna politiker och tyckare. Tittarna bjöds på något som möjligen var svensk TV-historias löjligaste ögonblick då tidigare vice statsministern Lena Hjelm-Wallén förklarade att det var alldeles för tidigt att rikta ett anklagande finger mot islamister; det kunde precis lika gärna vara kristna fundamentalister.
Över huvud taget verkade ledordet i vida kretsar vara ”skadebegränsning”. Det alltigenom dominerande budskapet var att attentatsmännen inte hade något att göra med islam. Det sändes ut mörka förutsägelser om att muslimer nu säkert skulle förföljas och trakasseras i USA, vilket för övrigt inte hände. Ett narrativ började bankas in att om det nu var muslimer som utfört dådet, så hade USA egentligen sig själva att skylla på grund av sin stormaktspolitik.
Men så kablades filmbilder ut som chockerade världen. De kom från de palestinska områdena, där folk jublade och delade ut godis för att fira den lyckade insatsen. Man firade alltså ett terrordåd som dödat många oskyldiga? SVT:s utsända gjorde sitt bästa för att bidra till skadebegränsningen och intervjuade en kvinna som figurerat särskilt tydligt. Kvinnan vände ut och in på sig för att förklara att firandet inte hade med terrordådet att göra, utan en man hade helt enkelt gett dem pengar för att jubla och se glada ut. Och det var detta narrativ man förväntade sig att svenska folket skulle svälja.
För israelerna var detta firande dock ingen överraskning. Man hade sett liknande firanden varje gång något särskilt ”lyckat” terroristdåd mot israeler utförts. För New Yorks borgmästare Rudy Giuliani innebar terrordådet att han fick upp ögonen för vad israelerna hade levt med i många årtionden. Han gjorde ett officiellt Israelbesök för att bekräfta vilka starka band som nu fanns mellan Israel och New York-borna.
Terrordådet den 11 september blir omöjligt att rationalisera om man inte förstår den djupa religiöst grundade motivationen bakom. Men för mer extrema muslimer var alltså alliansens trupper i Saudiarabien en personlig skymf för Usama bin-Laden och al-Quaida, ty det var en hädelse att otrognas trupper trampade islams mark.
Men hur mycket mer är det då inte en hädelse när en judisk stat återuppstår på mark som varit under islam i över 1 000 år? Det var därför arabländernas retorik efter 1948 talade om Israel som en ”styggelse”, ”ett oberörbart ämne”, och ”en cancersvulst” som skulle avlägsnas. Det var därför man inte kunde ta ordet ”Israel” i sin mun, utan använde uttryck som ”den sionistiska enheten”.
Och det var därför, när man talade om ”befrielsen av Palestina”, som man inte syftade på de områden palestinaaraberna fått sig tilldelade genom FN-beslutet 1947, utan HELA området ”från floden till havet”, vilket för övrigt gäller än.
När man förstår denna dimension av konflikten, inser man att den aldrig har handlat om gränsdragningar utan om själva det faktum att det finns en judisk stat där. Israels stora brott, enligt radikal islam, är helt enkelt att finnas där. Att Israel har en mer än 3 000-årig nationell historia i området väster om Jordan hör liksom inte dit. Men den snusförnuftiga, sekulariserade västvärlden har varit blind för denna centrala dimension av konflikten, och har sett det hela enbart i realpolitiska termer.
Men alla goda, moderata muslimer då? Alla vanliga, hederliga människor som inte vill ha ett dugg att göra med galningarna som utger sig för att företräda dem, vare sig de heter Al-Quaida, IS, Al-Shabab, talibaner eller, ja, Hamas? Det är naturligtvis oerhört viktigt att göra åtskillnad mellan dem och inte dra alla muslimer över en kam. Precis som det var viktigt att inte tro att alla tyskar var nazister på 1930- och 40-talet. Och grupper av upplysta tyskar visade aktivt att de var emot nazisterna, just för att inte hela folket skulle dömas orättvist.
På samma sätt vet israelerna om att en stor del av deras muslimska grannar helst skulle önska att få leva i fred med dem. Tyvärr räcker det med en hängiven grupp onda människor för att riva ner vad miljoner andra vill bygga upp.
Så länge det förhåller sig så måste Israel skydda sina gränser. Och västvärlden måste stå starkare upp emot radikala islamister och alla som vill ta våra liv och vår frihet från oss. Alternativet, att bli ”dhimmis”, skyddsfolk under dessa galningar är inget som lockar. Israel, vars folk judarna har återfått sitt land efter 2 000 år, och som i förskingringen levde som ”dhimmis” i många hundra år, kommer aldrig att göra det, och man har försvarat detta val i över 70 år. Då finns det större anledning att oroa sig över västvärlden.
Bengt-Ove Andersson
Tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Mitt namn är Martin Blecher och jag är tillförordnad generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.
Vänskapsförbundet Sverige-Israel är ett religiöst och politiskt obundet vänskapsförbund med syfte främja kulturellt utbyte och information om Israel som sin främsta målsättning.
Sverige-Israel består av 3000 medlemmar i ca 20 lokalföreningar över hela Sverige.
Vi arbetar för att:
Öka kunskapen om Israel.
Öka förståelsen för Israel.
Stärka banden mellan Sverige och Israel.
Vi gör det genom att:
Införa och delta i debatten om Israel.
Främja officiella och privata kontakter med organisationer och enskilda i Israel.
Arrangera resor till Israel.
Främja kunskap om och förståelse för kultur, religion och samhällsförhållanden i Israel
Jag var med och lyssnade på den judiska seminarieserien Limmud där Ann Linde närvarade och fick ett otroligt bra intryck av statsrådet. Hon har både explicit och implicit förklarat genom handling och ord att hon är vän av Israel och Palestina. Det är ett språkbruk som betyder väldigt mycket liksom att hon är en anhängare av två stater.
Nu till min fråga: Jag är intresserad av statsrådets inställning till palestinska flyktingar i Palestina.
Omkring 2 miljoner flyktingar lever idag på Västbanken och Gaza, det område den svenska regeringen erkänt som staten Palestina. Frågan blir då :
klassas dessa människor fortfarande som flyktingar av UD – det land till vilket det kräver att få återvända till – om en stat redan existerar? I sådana fall har det svenska beslutet med erkännandet därmed satt sökarljuset på en fundamental motsättning hos de som å ena sidan stöder UMRWA, och, å den andra även erkänner Palestina ’de jure’.
Vad är Ann Lindes hållning i frågan? Är inte en rimlig utgångspunkt att om Sverige erkänt en stat med en befolkning och ett territorium, att dess status som flyktingar ur svenskt perspektiv övergår till att vara medborgare i den stat man erkänt?
Svar från UD
Hej Martin,
Tack för ditt e-postmeddelande. Jag arbetar på ministerkansliet och har blivit ombedd att svara, och låt mig först och främst beklaga att du har fått vänta på svar.
Palestinaflyktingar utgörs av de människor som tvingades fly eller fördrevs från sina hem till följd av utropandet av staten Israel 1948 och det krig som följde, samt deras efterkommande. Huvuddelen av de ursprungliga Palestinaflyktingarna bodde i det som idag är staten Israel och flydde därifrån till Västbanken, Gaza och intilliggande länder. UNRWA:s mandat fastställdes 1949 till att bistå flyktingarna humanitärt till dess att en fredlig lösning på konflikten uppnåtts, vilket ju ännu inte har skett. Palestinaflyktingars rätt till återvändande är en av de slutstatusfrågor som parterna i konflikten måste förhandla om i en fredsuppgörelse. Att Sverige erkänt staten Palestina innebär ingen förändring i vår syn på Palestinaflyktingarna. Deras flyktingstatus är inte upp till Sverige att avgöra utan följer av UNRWA:s mandat.
Flera saker är anmärkningsvärda i UD:s svar till Vänskapsförbundet 1) Man redogör för faktum att Palestinaflyktingars rätt till återvändande är en av de slutstatusfrågor som parterna i konflikten måste förhandla om i en fredsuppgörelse.
Det är naturligtvis helt riktigt. Dock har Sverige redan tagit sig friheten att erkänna Palestina, ett territorium, en befolkning och en regering (trots att det sedan olägligt och obekvämt för UD 2007 funnits två regeringar).
Har man tagit sig frihet att erkänna slutstatusfrågor som territorium, som också nämns i samma sammanhang som flyktingarna, är det tydligt att Sverige varken är konsekvent eller följer internationell rätt vad gäller aspekter som flyktingar, statslöshet och rätten till medborgarskap.
Konsten att förutsättningslöst ta ställning i en av slutstatusfrågorna medan man, knappast osmidigt, duckar i en annan är remarkabel i sig.
2)Att Sverige erkänt staten Palestina innebär ingen förändring i vår syn på Palestinaflyktingarna. Deras flyktingstatus är inte upp till Sverige att avgöra utan följer av UNRWA:s mandat.
Här säger UD explicit att människor med flyktingstatus på Västbanken och Gaza inte ska, bör, eller har blivit, av med sin flyktingsstatus i samband med att Sverige erkände en stat och ett territorrium.
Personer som klassas som flyktingar i dag på det territorrium Sverige erkänt blir alltså inte medborgare enligt Sverige. Våra skattepengar går idag till "flyktingar" som Sverige, sedan 2014, vägrat avkräva att de ska bli av med sitt flyktingsskap i utbyte mot medborgarskap.
Israel och Sverige har många saker att diskutera och ska göra så direkt och öppet, i enighet och i oenighet- men alltid baserat på vänskap och ömsesidig respekt.
Att komma till Israel för bilaterala samtal i egenskap av biträdande utrikesminister är verkligen ett stort nöje - även i denna svåra stund när våra två länder fortfarande kämpar med konsekvenserna av en farlig pandemi.
Jag har många positiva minnen efter att ha tjänstgjort här som Sveriges ambassadör 2003-2007, och jag har varit tillbaka många gånger sedan dess, nu senast med statsminister Stefan Löfven inför the World Holocaust Forum förra året.
När Ann Linde utnämndes som vår nya utrikesminister under hösten 2019, uppgav hon offentligt att en av hennes första ambitioner var att förbättra relationerna mellan Sverige och Israel. Det är fortfarande en av mina främsta prioriteringar som hennes ställföreträdare.
Sverige är en vän av Israel. Det finns ingen anledning till varför vi inte ska ha öppna, ärliga och vänskapliga relationer.
Sverige och Israel är båda medelstora länder, med öppna ekonomier. Vi är båda i den globala framkanten inom innovation och teknologi. Och vi båda delar värderingar av demokrati, social rättvisa och jämställdhet.
Historien av våra relationer är lång och djup. Sverige röstade 1947 för FN planen som rekommenderar skapandet av självständiga judiska och arabiska stater. Svensk solidaritet med den nyetablerade staten Israel var stark, och för många svenskar har arbete i Kibbutzim varit en del av deras formativa erfarenheter.
Idag växer våra ekonomiska och handelsrelationer, medan kulturutbyten och turism har blomstrat, och jag är säker på att det kommer göra det igen efter pandemin. Sverige stödjer inte BDS eller någon bojkott av Israel. Vi söker mer handel och utbyten med Israel, inte mindre.
Det är ingen slump att Vinnova, öppnade kontor i Tel Aviv 2018, blott det andra kontor utanför Sverige (det första är i Silicon Valley). Samarbete inom vetenskap och forskning expanderar.
När jag träffar min israeliska motpart, ser jag fram emot att täcka en bred och djupgående agenda av regionala frågor. Jag kommer bland annat att:
-Gratulera Israel till normaliserandet och relationsbyggandet med Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marrocko- fred och vänskapliga relationer mellan stater är goda nyheter för Israel och för regionen,
- Uttrycka vår oro över Irans nukleära program och Irans stöd till destabiliserande regionala aktörer, och diskutera hur man mest effektivt hanterar dessa och andra utmaningar för regional säkerhet,
-Uttrycka vårt starka stöd för en förhandlad tvåstatslösning, som leder till att Israel och Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet,
- Upprepa Sveriges otvetydiga fördömanden av alla terrorhandlingar, vilket illustreras av vårt stöd för FN :s resolution som fördömer Hamas, som tyvärr inte gick igenom i generalförsamlingen 2018,
-Stödja Israels rätt att försvara sig själva,i enlighet med internationell rätt, när man attackeras, så som under raketattackerna från terroristgrupper i Gaza i maj,
-Utarbeta hur EU-Israel relationer kan fördjupas och stärkas, inför ett förhoppningsvis snart kommande associeringsrådsmöte.
Under våra samtal kommer jag informera min israeliska motpart om förberedelserna inför Internationellt Forum för hågkomst av Förintelsen och mot antisemitism, där världsledare kommer att samlas den 13 oktober 2021 i Malmö, Sverige. Jag kommer också ta upp vårt arbete med Israel och andra samarbetspartners till International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), som ska ledas av Sverige under 2022, vars definition vi till fullo ställt oss bakom.
Israel och Sverige har många saker att diskutera. Vi ska göra så direkt och öppet, i enighet och i oenighet- men alltid baserat på vänskap och ömsesidig respekt.
Robert Rydberg
Artikeln publicerades i Israel Hayom den 19 augusti
Varför ger Sverige 75 miljoner kronor till en NGO vars mål är att utplåna den judiska staten?
The Swedish International Development Cooperation Agency (Sida) har ett biståndsprogram med uttalat mål om att ”stärka respekten för mänskliga rättigheter och folkrätten i Palestina”. 75 miljoner kronor är avsatt till utbetalning till projektet under perioden 2020 till 2023, och 44 procent av beloppet har redan betalats ut. Sidas biståndspartner i projektet är den palestinska organisationen NGO Development Center (NDC). De svenska myndigheterna presenterar NDC som en ”palestinsk civilsamhällesorganisation som har två strategiska mål:
1) Stärka det civila samhällets organisationer för att tillhandahålla mer hållbara tjänster och bidra till socioekonomisk utveckling,
2) Bidra till utvecklingen av det civila samhällets organisationer så att de är mer tillmötesgående, öppna och ansvarsfulla”. I detta projektet har de svenska myndigheterna valt åtta organisationer, fyra palestinska och fyra israeliska, som NDC kommer att stärka med hjälp av en injektion av svenska skattepengar. Detta låter bra, men vi vill ändå uttrycka vår oro och protest mot detta biståndsprojekt.
NDC motarbetar fredsarbete på gräsrotsnivå
NDC:s webbplats är öppen om de riktlinjer som de förväntar sig att deras partners kommer att förbinda sig till. NDC åtar sig ”att följa den nationella agendan utan några normaliseringsaktiviteter med ockupanten, vare sig på politisk / säkerhets-, kultur- eller biståndsnivå”. Därmed kommer svenska skattepengar att användas för att motverka fredsskapande kontakt på gräsrotsnivå mellan israeler och palestinier.
NDC är inte en oberoende aktör
Observera att NDC åtagit sig att följa den ”nationella agendan”, som binder dem till den palestinska myndigheten och hindrar dem från att vara en verklig NGO oberoende av statlig kontroll. Riktlinjerna förpliktar NDC och dess partners att samråda med den palestinska myndigheten ”om något nytt projekt”. Sveriges mål att göra palestinska civilsamhällsorganisationer mer ”öppna och ansvariga” saknar därmed en verklighetsanknytning.
NDC stöder extrema politiska krav som vill utradera den judiska staten
I NDC:s riktlinjer står också: ”Ingenting får göras för att undergräva de omistliga palestinska rättigheterna att etablera en stat och flyktingarnas återkomst till sina ursprungliga hem, i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 194.”
Det finns ett stort antal flyktinggrupper under decennierna före och efter 1948, som aldrig fick rätt att återvända. Flyktingar har ingen sådan allmän rättighet.
Kravet på ”återvändande av flyktingar” är ett kodord för att utplåna världens enda judiska stat, genom att flytta minst 7 miljoner palestinier (nästan inga av dem är flyktingar, men andra, tredje och fjärde generationens flyktingar) till staten Israel.
NDC:s framställan bryter mot Sveriges erkännande av Palestina
I erkännandet av Palestina som stat förkunnade Sverige att Palestina "uppfyller ... folkrättens kriterier: det finns ett territorium, ett folk och en regering." Det territorium de hänvisar till definieras av vapenstilleståndslinjerna före 1967-vilket bland annat betyder Västbanken och Gaza. Uppskattningsvis bor två miljoner palestinska flyktingar för närvarande på Västbanken och Gaza - det territorium Sverige erkänner som staten Palestina. Hur kan man fortsättas att registreras som ”flyktingar från Palestina” - landet som de kräver att återvända till - om det redan finns en stat? Lika tydligt Sverige varit i regeringsförklaringar och i debattartiklar om erkännande av Palestina utifrån de kriterier man själva satt upp, lika otydlig är man när dessa kriterier bryts ned.
NDC arbetar med en antisemitisk agenda
NDC säger också öppet att de arbetar för en bojkott, deinvestering och sanktioner mot Israel. Den svenska regeringen bör notera att Tysklands tre ledande partier och två etablerade oppositionspartier har fördömt BDS rörelsens argumentationsmönster och metoder som antisemitiska.
NDC är aktivt i ”anti-normaliseringskampanjer”. I praktiken har detta inneburit utfrysning och annan social och ekonomisk press på palestinier som har haft någon form av samarbete med Israel. Det är extremt skadligt att sådana grupper får 75 miljoner kronor från Sida i sina händer.
Vi ber Utrikesdepartementet snarast möjligt om svar på följande frågor:
Varför framhäver Sverige NDC som en förebild för palestinska NGO:er, när de motarbetar fredsarbetet på gräsrotsnivå och inte är en oberoende aktör?
Hur resonerar svenska regeringen i frågan om att ta in sju miljoner palestinier till staten Israel?
Kan man enligt Sverige både vara medborgare i en stat och ha kvar sin status som flykting?
Stödjer den svenska regeringen BDS-rörelsen?
Med vänlig hälsning, Conrad Myrland, Ordförande för Med Israel för fred Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Ovanstående brev har skickats till svenska utrikesministern.
Det är dags för Israels fiender att ta hand om flyktingarna
Återigen, dimridåer om flyktingar, Israeler och araber, gränsändringar och vem som är ansvarig för detta.
Utifrån författare Fayad El-Natours inlägg i frågan om Israel som rasistisk stat/statsbildning och brist på medborgerliga rättigheter så kan det vara på plats att gå igenom lite av vissa historiska skeenden i världen under 1900-talet.
När krig gjort att gränser ändrats har i många fall flyktingströmmar uppstått. Sovjet invaderade Tyskland 1945, man annekterade delar av Polen på vägen, fördrev ett stort antal miljoner Polacker västerut, och därefter flyttade man in Polen på tidigare tyskt område, (Odra-Neisselinjen) Dessutom så togs det så kallade Sudetenlandet bort från tyska områden. Detta renderade i en fördrivning av närmare 14 miljoner tyskar som fick 1-3 dygn på sig att gå västerut, mot de tyska restområdena. Det sönderbombade Tyskland och Polen fick då ta hand om sina medborgare från de fördrivna områdena som Sovjet lagt under sig. Trots enorma vedermödor så fick det tyska folket ta hand om sina medborgare. Sammalunda skedde med Polen och deras fördrivna.
I fallet med krigen i Mellanöstern så verkar det vara andra regler som gäller. Det finns närmare 20 stater som bebos av araber där språket och kulturen är arabisk, oftast med muslimsk majoritet i befolkningen. När de arabiska länderna som anföll staten Israel under de olika krigen från 1940-talet fram till 1973, och förlorade, så valde vissa grupper av araber, som då bodde inom israeliska områden, att på inrådan av de anfallande arabstaternas ledare, att fly, för att de blev lovade att få återkomma när segern var vunnen.
Men de förlorade krigen, gränser ändrades, judar som bodde i arabstater fördrevs, men ingen av de krigförande arabstaterna tog något som helst ansvar för de arabiska medborgare som de ansåg sig gått ut i krig för! De inrättade flyktingläger och vägrade att låta dem som flytt integrera sig och erhålla medborgarskap och integreras i dessa arabländer. De hölls i ett limbo.
De fick med sig FN (och startade UNRWA) för att permanenta detta limbo och hålla alla de som flytt som statslösa medborgare! De erbjöds inte möjligheten att få återetablera sig i till exempel Jordanien, Egypten, Syrien, Irak, Saudiarabien, Emiraten eller Libyen.
Israel har fått delar av öknen att blomma. Om arabländerna väljer att samarbeta med Israel kan de få ta del av den utveckling som gjort tidigare obeboeliga delar av Israel beboeliga och skapa motsvarande bosättningsmöjligheter i sina länder för de araber som anser sig vara på flykt. Många arabiska områden inom israel uppskattar inte när det bor judar i området. De vill hellre ha det som 'Judenrein'.
De polska och tyska flyktingarna fick återetablera sig i sina kvarvarande territorier. Det är dags att länder som ansvarar för olika kring mot Israel också tar ansvar för de så kallade palestinaflyktningarna. Att låta flyktingskapet gå i arv är grymt och hänsynslöst, och ansvaret för detta är inte Israels, de har försvarat sig och gränser har ändrats, sånt sker i krig. Det är en risk som en anfallare får ta. Israel har återlämnat stora områden av Sinaihalvön efter fredsavtalet med Egypten. Så ibland kan gränser till viss del återställas, men ibland består en gränsändring.
Staten Israel har sedan 1948 tagit ansvar för alla judiska flyktingar och fördrivna världen över när helst judar fördrivits eller hotats av utrotning. Det skedde exempelvis under 1980-talet när dåvarande Sovjet förtryckte judiska sovjetmedborgare.
Hur illa man än kan tycka om situationen på marken i Israel och Palestina, missar Gunnar Olofsson en simpel aspekt: bägge parter har rättmätiga anspråk och den territoriella frågan ska lösas genom förhandlingar mellan parterna, skriver Martin Blecher generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.
Ben & Jerrys agerande att sluta sälja glass i Israel kom vid en intressant tidpunkt.
Raketerna och granaterna hann precis tysta, mellan Israel och huvudsakligen Hamas, innan de anställda israeler och palestinier som arbetar på Ben & Jerrys fick veta att de inte skulle ha något arbete att bege sig till när Unilevers kontrakt löper ut.
Ställningstagandet från Ben & Jerrys var intressant av två aspekter:
Samtliga av de anställda vid Ben & Jerrys fabrik befinner sig inom räckvidd för de raketer och bombardemang som skjuts från Gaza. Likt de palestinier som var offer för israeliska attacker mot Gaza , var de anställda på Ben & Jerrys offer för palestinska attacker mot Israel från Gaza.
Ben & Jerrys i Israel anställer, likt många andra företag, både israeler och palestinier. Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor. Vilka löner och anställningsvillkor föredrar palestinierna själva om man tillåts att gissa?
De som vill tro att en bojkott tenderar att endast slå åt ena hållet har alltså fel. Sodastream anställde både israeler och palestinier. När Sodastream tvingades flytta valde företaget att istället för att ta in palestinier att ta in syriska flyktingar.
Varje bojkott som endast gäller Västbanken och Östra Jerusalem väcker frågor om dubbelmoral. Ben & Jerrys säljer exempelvis glass på Cypern som också är under territoriell dispyt.
Jag har ännu inte sett en bosättningsbojkott som omfattar alla omtvistade territorier runt om i världen snarare än bara judiska bosättningar på Västbanken. Om Ben och Jerrys eller något annat företag ville göra detta som en bred princip snarare än att handla om Israel, skulle det vara klokare att formulera en global policy som är allmängiltig.
Något som oftast ”dribblas” bort och förtigs i debatten: Både Israel och Palestina har rättmätiga anspråk till områden. Dispyten mellan Israel och Palestina ska lösas genom förhandlingar. Det är en unison ståndpunkt från världssamfundet.
Med tanke på ovanstående ståndpunkt skulle en bojkott skapa en inkonsekvens i politiken.
Slutligen, det är ingen hemlighet att Gunnar Olofsson har en förkärlek till ord (och därmed jämförelser) som tillämpas för, och i, fel kontext.
Israel och Palestina är två separata folk spunnet ur två separata rörelser, med två separata ambitioner och med rättmätiga anspråk.
Världssamfundet vill inte se Israel och Palestina distansera sig ännu mer utan närma sig ,varandra, och, i sina positioner. Samtal, inte bojkott, då är tillvägagångssättet att gå.
En bojkott av något, hur den bojkotten än yttrar sig, väcker oftast fler frågor än vad det tenderar att ge svar. Därför är det också fel väg att gå, skriver Martin Blecher, generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.
Israels belackare har för vana att nyttja ett språkbruk mot landet som man inte ser riktas mot andra länder, eller mot olika länder som befinner sig i territoriell dispyt med varandra.
Tydliga skillnader
Låt oss därför börja med det som särskiljer länderna Israel och Palestina från exempelvis Apartheiden i Sydafrika.
Israel och Palestina är två separata folk spunnet ur två separata rörelser med två separata ambitioner.
En hel palestinsk generation har vuxit upp under skolor styrda av palestinska myndigheten och under Hamas-styre.
En person som är född när palestinierna började förvalta sina egna angelägenheter i en ny myndighet enligt Osloavtalen är nu 25 år gammal. Någon som är född i Gaza när Hamas tog makten kommer snart att avsluta gymnasiet.
En majoritet av världens länder (70-80 procent) har erkänt Palestina som stat. Det betyder att man erkänt ett separat territorium, en separat befolkning och framförallt separat styre.
Tveksam strategi
Nu till frågan om bojkott mot endera parten är rätt strategi.
Först väcker varje bojkott som endast gäller Västbanken och Östra Jerusalem frågor om dubbelmoral. Ben & Jerrys säljer exempelvis glass på Cypern som också är under territoriell dispyt.
Jag har ännu inte sett en bosättningsbojkott som omfattar alla omtvistade territorier runt om i världen snarare än bara judiska bosättningar på Västbanken. Om Ben och Jerrys eller något annat företag ville göra detta som en bred princip snarare än att handla om Israel, skulle det vara klokare att formulera en global policy och införa den där så är tillämpligt.
För det andra, med tanke på att det internationella samfundets ståndpunkt är att Västbankens permanenta status ska förhandlas fram mellan Israel och Palestina, skulle en bojkott skapa en inkonsekvens i politiken.
Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor.
För det tredje som, sedan tidigare, visat sig med israeliska industrier anställer man både israeler och palestinier. Så är även fallet med Ben & Jerry. Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor. Vilka löner och anställningsvillkor föredrar palestinierna själva om man tillåts att gissa?
Slutligen, med tanke på historien om bojkotter mot judar, är det svårt att inte anse det vara ett avskyvärt tillvägagångssätt. Detta är uppenbarligen ett känslomässigt argument snarare än ett politiskt, men det är likväl ett som man bör visa respekt inför.
Artikeln publicerades i Göteborgsposten 10 augusti och var en replik på Gunnar Olofssons artikel "Följ Ben & Jerrys exempel - sluta stödja Israels ockupation den 8 augusti
Gunnar Olofsson slår på stora bongotrumman och kallar Israel för både det ena och andra. Resonerandet tycks bygga på att ta lösryckta paragrafer i Israels antagna Nationalstatslag och sedan inte sätta dem i sammanhang. Det är inte bara slarvigt underbyggt utan också intellektuellt ohederligt.
Låt oss därmed bryta ned resonemanget.
Att Israel refererar till sig själv som en judisk stat kan väl knappast vara kontroversiellt om man läst det minsta historia och vet att europeisk och islamsk antisemitism lett till närmast utrotning av världens judenhet vid upprepade tillfällen. Den mer intressanta frågan att ställa sig blir rimligtvis: Hade Israel haft behov av att definiera sig som en judisk stat om judarna som civilisation lämnats i fred av sin omgivning?
Gunnar Olofsson verkar ha svårigheter med att förstå att i Israel, liksom andra nationalstater, existerar en majoritets- kontra minoritetsdynamik. Den slovakiska konstitutionen inleds med orden "Vi den slovakiska nationen”. Liknande formulering står att finna i den lettiska konstitutionen.
Att Israel har en stor minoritet som inte är judisk kan jämföras med det faktum att USA har en stor latinamerikansk minoritet och att deras språk naturligtvis inte har företrädesrätt i konstitutionen. Baskerna i Spanien är ett annat exempel.
I världen idag identifierar sig 20 länder som islamiska stater. 22 länder identifierar sig som kristna. Likväl är det bara en etnoreligiös stat och en grupp Olofsson verkar störa sig på. Det finns ett ord för sånt.
Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige - Israel
Gunnar Olofsson, aktivist för Palestina-grupperna, sprider myter och lögner om Israel i syfte att demonisera den judiska staten, nu senast i VLT den 3 augusti, under rubriken ”rasistisk demokrati”.
Han börjar med att kritisera nationalstatslagen som fastställdes av Knesset 2018. Han menar att den diskriminerar icke-judiska medborgare. Detta är rent nonsens. Denna lag slår bara fast det självklara, att Israel är en judisk nationalstat. Detta stod redan i självständighetsförklaringen från 1948.
Lagen bekräftar bara den praxis som rått i Israel sedan staten bildades. Judarna, världens mest förföljda folk, behöver helt enkelt ett land i världen där de kan styra sina egna öden. Men alla medborgare i Israel är lika inför lagen och har samma rättigheter. Det finns många exempel på palestinska araber, som valt att lämna de palestinska områdena för att få uppleva demokrati och ökad trygghet i Israel. Arabiskans ställning i Israel har heller inte förändrats, tvärtom finns det en garanti i lagen för att bevara arabiskans status.
Flyktingfrågan är ett stort och komplicerat ämne, där det finns mycket att kritisera på båda sidor. I debatten glömmer man ofta bort att hundratusentals judar tvingades fly till Israel från sina hem i arabländerna i samband med självständighetskriget. Den palestinska sidan talar om en fördrivning, men i verkligheten lämnade de flesta palestina-araber sina hem 1947-48 efter uppmaning från sina egna ledare. Däremot tvingades den judiska befolkningen i Jerusalem att lämna sina hem i kriget utan att kunna återvända så länge östra Jerusalem var ockuperat av Jordanien.
De palestinska områdena är helt fria från judar, medan Israel som sagt har 20 procent icke-judar som medborgare. Så de som försvarar den palestinska sidan bör akta sig för att tala om Israel som apartheid-stat. Israel är ett mångkulturellt samhälle och en levande demokrati, där arabiska/muslimska partier även tar plats i Knesset.
Den palestinska sidan avslöjade sina verkliga ambitioner i samband med en demonstration emot nationalstatslagen i Tel Aviv 2018. De tågade genom staden med palestinska flaggor och stridsrop om att ”befria Palestina” med blod och eld. Det handlade alltså inte om att göra lagen mer inkluderande, eller om politiska och sociala rättigheter, utan om att utplåna den judiska staten.
Stefan Sturesson
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel Mälardalen
Artikeln publicerades den nionde augusti i VLT den tredje augusti.
Vilka var de som dog i stridigheterna mellan Israel & Hamas?
Under de elva dagar som stridigheter mellan Hamas och Israel varade dog tolv israeliska civila och en israelisk soldat. 312 civila och tre soldater skadades. På Gaza rapporterade det Hamas-styrda hälsoministeriet 256 döda där ledare för Hamas sade att endast 80 var kombattanter.
FN:s kontor för koordinering av humanitära affärer (OCHA) angav att ”åtminstone 253 palestinier hade dödats varav 129 var civila.” Om de siffrorna är korrekta skulle det innebära att antal döda kombattanter var 124, nära en 1:1 ratio, vilket är häpnadsväckande i termer av civila dödsoffer i samband med urban krigsföring.
Informationscentret för underrättelse och terrorism i Israel redogör för att nio barn och tio vuxna dödades av palestinsk raketbeskjutning. Om detta skrev OCHA att ”resultatet var att Hamas dödade sina egna civila och förstörde infrastruktur.” Just detta är viktigt att förstå för att det tenderar att inte tas upp medialt: Inte alla dödsoffer i Gaza var en konsekvens av israelisk beskjutning.
Minst 680 palestinska raketer landade inne i Gaza. Detta motsvarar cirka 15 % av de totala palestinska raketbeskjutningarna.
Huvudansvarige för UNRWA i Gaza Matthias Schmale sade i israelisk television att israeliska flygattacker var” precisa” och ”träffade inte, med några undantag, civila mål”. Ironiskt nog tvingades Schmale senare be Hamas om ursäkt för detta uttalande.
Några av de strategier israeliska försvarsstyrkor tillämpar för att undvika civila offer:
Telefonsamtal, om behov av utrymning, på arabiska, till boende nära operativa mål
Flygblad
”Tak-knackande” som ett sätt att förmå folk att utrymma
Tittar man på tillvägagångssättet för Hamas, islamiska Jihad, Al Aqsa moskéns brigader så är kontrasten tydlig när det gäller strategi och utförande.
Dessa grupper placerar ramper för missilavskjutning, granater, vapenförråd och tunnelsystem i civila områden. Terrortunnlar har hittats under skolor, lägenhetsbyggnader och i närhet till sjukhus.
Pressackrediterade har under hot tvingats att acceptera vapen för Hamas inne, och omkring, pressbyggnader.
Det tveklöst mest eländiga med stridigheter är dödandet av barn. Informationscentret för underrättelse och terrorism i Israel identifierade 62 dödsoffer under 16 år som dödades. Dock dog nio av dessa av felriktade raketer från Hamas.
I samband med den senaste konflikten rapporterade internationell media om dels en 15 åring som dog och dels om en 20-åring som dog. Var låg då felet i själva rapporteringen kan man fråga sig? För det första att internationell media underhöll det faktumet att 15 åriga Muhammad Suleiman var bekräftad medlem av Hamas som deltog i stridigheterna mellan Hamas och Israel. För det andra, den 20-åring som dog, som enligt internationell media, var ett palestinskt ”barn” var Khaled al- Qanou, också han bekräftad medlem av Hamas som deltog i stridigheterna mellan Hamas och Israel.
Det är rapporterat sedan tidigare att många yngre redan är kombattanter under Hamasregim. Enligt organisationen Koalitionen för att rädda palestinska barnsoldater har minst 160 minderåriga dött grävandes tunnlar för Hamas och minst 29 har dött som självmordsbombare.
Hamas hyllar närvaron av unga i sin väpnade gren, uppmuntrar till en kultur av jihad och martyrskap från ung ålder i sin utbildning och media.
Slutligen, vad säger då allt detta? Att bakom siffror döljer sig alltid en kontext och en historia värd att berättas.
* Den text som publiceras i Israelnytt är information vars sammanställning baseras på nedanstående källor.
Då och då svarar jag på insändare eller debattartiklar som syftar till att beskriva varför Israel och Egypten (i dessa insändare och debattartiklar lyser dock Egyptens blockad ofta med sin frånvaro) måste häva blockaden mot Gaza.
Israels och Egyptens blockad mot Gaza uppkom som en konsekvens av Hamas blodiga maktövertagande 2007 då flera hundra palestinier dödades interna strider mellan Fatah och Hamas. Få tycks bekymra sig över att enklaven styrs av Hamas. Hamas är en terroriststämplad organisation som vill utplåna Israel. Världssamfundet har också ställt tre krav på rörelsen:
Erkänn Israels existens
Erkänn ingångna avtal
Ta avstånd från våld
14 år senare är inget av detta krav uppfyllt. Ovan skrivet är bara en av många problem med Gaza.
Man kan, och, ska, inte lämnas oberörd över palestiniernas öde i Gaza. Däremot är lösningen inte helt enkel.
Palestinska myndigheten, det vill säga den fraktion som har ansvar för det palestinska självstyret på Västbanken och som leds av Mahmoud Abbas, anser att de bör vara den enda parten med kontroll över återuppbyggnaden och att alla finansiella medel måste kanaliseras genom den egna regeringen. Hamas, som styr enklaven Gaza, motsätter sig detta.
I samband med diskussionen om återuppbyggnaden av Gaza anklagar båda palestinska grupper för att sätta sina egna intressen framför det palestinska folkets. Den israelisk- arabiske journalisten Khaled Abu Tomeh har skrivit att en del palestinier har initierat en kampanj". Kampanjen är tänkt som en uppmaning till gulfstaterna att inte ge Palestinska myndigheten och dess president Mahmoud Abbas pengar för Gazaremsans återuppbyggnad. För Israel ligger intresset dels i att låta så mycket förnödenheter och annat komma in och dels se till att föremål som har "dubbla" syften och användningsområden (cement exempelvis) begränsas så länge Hamas styr enklaven.
*** Vad vann Hamas på senaste utnötningskriget? En del betraktare menar att Hamas begick ett misstag när man beordrade raketer mot Tel Aviv och andra platser i Israel. Egyptens roll i remsan återstår att se men ett tätare samarbete mellan Israel och Egypten är sannolikt att vänta. Det spekuleras i att Israel nu gavs en ursäkt till att distansera sig mer från enklaven. Ju mer Israel distanserar sig från att släppa in varor och pengar i Gaza, desto mer kommer Egypten mot sin vilja att bli involverad. Under flera år undvek Egypten bestämt att ta något ansvar för Gaza, för att istället agera som politisk medlare.
Man måste ändå fundera över huruvida Hamasledaren Yahya Sinwar reflekterade över vad som skulle kunna bli konsekvensen när han valde att attackera Israel den 10:e maj. Det är otänkbart att ledarskapet i Hamas inte blir uppdaterade om Gazas ekonomi, på daglig basis.
Israel släpper nu in varor av humanitär karaktär och bränsle i begränsad omfattning. Israel har också utfärdat tillstånd till tusen fiskebåtar som försörjer 35.000 människor i Gazaremsan och tillåtit jordbruksexport till Västbanken. Detta sätter press på Egypten. President Abdel Fattah Al- Sisi har utlovat en halv miljard dollar. Även om varorna som kom in från Egypten fyrdubblades efter stridigheterna i maj är det inte alls samma kvalitet som de varor som kommer från Israel.
Dagarna före stridigheterna förde COGAT -israeliska försvarsstyrkornas sambandscentral samtal med Hamas om en rad ekonomiska projekt för Gaza. Åttonde maj, två dagar före stridigheterna bröt ut, kom bägge sidor överens om en mekanism för att underlätta inträde av varor till Gaza, och en ny pipeline som skulle öka vattentillförseln till Gaza. Avancerade diskussioner ägde också rum om byggandet av fiskfarmar längs Gazas kustlinje, byggandet av en stor bränslereservoar för att förhindra framtida elavbrott och arbetet med en gemensam industriell zon vid gränsövergången Karni. I det ögonblick raketer avfyrades från Gaza mot israeliska byar och städer avstannade alla kontakter. Israels försvarsetablissemang rekommenderade politikerna att förändra attityden mot Hamas.
Israel har redan förklarat att man vägrar låta kontanter komma in i Gaza, med fruktan att dessa kontanter hamnar i Hamas fickor.
I början av 2022 kommer Israel ha färdigbyggt det nya förstärkta stängslet mot Gaza. Den underjordiska barriär som hindrar terrortunnlar från att grävas in till israeliskt territorium är redan komplett.
Vad som var, är inte längre lyder budskapet.
Jag arbetade med Abrahamavtalen. Det är tid att befria palestinierna från Hamas- och Iran
Förra året i augusti gick vi in i en ny era: Ett 70-årigt dödläge byttes ut mot en era av mer samexistens. Undertecknandet av Abrahamavtalen mellan Förenade Arabemiraten och Israel som jag hjälpte att mäkla i var ett fräckt, modigt drag vilket lovade att slutligen åstadkomma framsteg där allt annat hade misslyckats.
Efter den senaste konflikten med Gaza, trodde många att Abrahamavtalen var dött. Var någonstans var den utlovade freden, med raketeter flygande?
Till dessa skeptiker vill jag säga, titta på det större sammanhanget. Abrahamavtalen handlar inte om emiraters eller israelisk framtid utan hela regionens framtid.
Sanning är, att Mellanösternkonflikten inte är mellan israeler och palestinier utan mellan Israel och Iran. Fråga er själva vem som tjänar på denna konflikt? Det palestinska folkets rättigheter och hopp har kidnappats av Hamas att tjäna en iransk agenda.
Och det är mot iransk extremism som vi måste fortsätta kämpa.
När ledarskapet för Förenade Arabemiraten bestämde sig att gå vidare med Abrahamavtalen, gjordes det med en strategisk vision inte bara för Förenade Arabemiraten utan för hela regionen. Skeptiker trodde att avtalet var kopplat till Trump-administrationen, som om det bara skulle tyna bort med nästa administration. Men det finns ingen väg tillbaka. Vi går framåt med full fart och har redan sett ökat värde av att ha sådana initiativ, inte bara för Förenade Arabemiraten och Israel, utan för hela regionen.
Sedan tillkännagivandet av Abrahamavtalen, har vi sett att vi kan bygga broar av tillit och respekt.
Vi i Förenade Arabemiraten hade lagt grunden: vi hade redan ändrat utbildningssystemet och narrativet av religiösa personer, förberett vårt folk för vägen mot fred.
Men detta är inte bara om oss. Folket i regionen längtar efter förändring, inte minst bland det palestinska folket, som är desperata efter nya ledare, ledare som kan röra sig bortom en rigid regim med en agenda som missbrukar det folk de regerar över.
För att detta ska hända, måste vi också bekämpa propagandakriget – det där israelerna förlorade i den senaste omgången av stridigheter mellan Israel och Hamas. Jag såg skildringar inte bara från Mellanöstern utan även från väst, som representerade ett skifte.
Ett av de största misstagen i denna skildring, som jag såg upprepas i media om och om igen, var sättet de talar om Gaza som om det är ockuperat av israelerna. Det är det inte: Det är ockuperat av Hamas. Och det palestinska folket lider i Gaza på grund av Hamas, inte på grund av israelerna.
Tyvärr, även om propagandan från Hamas och Iran inte är sann, är den nu dominerande.
Fortfarande, finns anledning att vara hoppfull. 20 år sedan var den palestinska frågan prioritet nummer ett i regionen. Nu ser människor i gulfstaterna annorlunda på saken. Vi bryr oss fortfarande. Vi stödjer fortfarande palestinierna. Vi tror på en tvåstatslösning. Men folket i gulfstaterna tycker inte längre att detta ska komma på bekostnad av vårt nationella intresse. Många aktivister svarade till Hamas och Jihad- influerad media och inlägg på sociala media med att säga, vi bryr oss om palestinierna – men vi bryr oss inte om dessa terroristorganisationer.
Vad allmänheten inte förstår är vem som är bakom så mycket av den media de läser – vem det är som finansierar denna missriktade skildring, vilken endast tjänar till att skydda Hamas, och i slutändan Iran.
Den senaste konflikten med Gaza borde vara det sista kriget. Vi borde alla lära oss att tala ett språk: fredens språk. Nu är tiden kommen att gå från ord till handling.
Hamas och det palestinska ledarskapet har kapat tänkandet hos två miljoner palestinier för att sälja deras politiska och terroristagendor. Vi vill att det palestinska folket ska åtnjuta det vi åtnjuter, att ha det vi har, och skapa en bättre framtid för en ny generation. Men vi måste göra detta tillsammans, med alla intressenter i regionen, från icke statliga aktörer till skolor, religiösa ledare och regeringar.
Vi kan inte göra det ensamma.
Dr Ali al Nuaimi är ordförande i Kommittén för försvarsfrågor och inrikes- och utrikesrelationer i Förenade Arabemiratens nationalråd, en representativ lagstiftande församling vars 40 medlemmar, hälften indirekt valda och hälften utsedda, tjänar som rådgivare till emiratets ledarskap.
68 och kyrkan: Så tog ideologi över teologi inom svensk kristenhet
Svenska kyrkan får i en färsk rapport kritik för att ha antagit ideologiska ståndpunkter framför teologiska i synen på staten
Marxistiska idéer har haft en stark påverkan på Svenska kyrkans syn på staten Israel och konflikten mellan Israel och Palestina. Det påstår idéhistorikern Johan Sundeen i en rapport om kristenhetens syn på Israel.
Johan Sundeen blev intresserad av kristenhetens syn på Israel när han skrev boken ”68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989”. Den kom ut 2017 och handlar om hur vänstern tog makten över kyrkan, i det som kallas Den långa marschen genom institutionerna, där vänstern ville uppnå revolutionen genom att infiltrera institutionerna och påverka samhället inifrån. I boken tog Johan Sundeen inte upp Israelfrågan eftersom den riskerade att skymma det övriga innehållet.
Nu har han gått vidare med en rapport för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet: ”När teologi blev 68-ideologi. Etableringen av en Israelfientlig opinion inom svensk kristenhet 1967-1982”. I den har han granskat kristenhetens syn på Israel i bland annat tidskrifterna Judisk krönika, Palestinsk front och Kristet forum.Sundeen menar att kritiken mot Israel är det kristna vänsterprojekt som bäst bestått tidens tand.
– Ingen pratar längre med engagemang om kulturrevolutionens Kina, Tanzania, Nicaragua, Kuba, DDR eller andra vänsterprojekt, men frågan om Israel och Palestina lever i allra högsta grad, säger Johan Sundeen till Epoch Times.
Johan Sundeen, docent i idé- och lärdomshistoria, har studerat marxismens påverkan på kyrkan och dess syn på Israel. Foto: Suss Wilén
Andra projekt gick ut på att stödja repressiva regimer, medan det i Israel och Palestina handlade om att stödja den svagare parten. Detta blev påtagligt efter Israels seger i sexdagarskriget mot arabiska stater i juni 1967.
– I Palestina kunde de ställa sig på samma sida som en underdog.
Kyrkan drogs med i 68-vågen
Detta skiftade det ideologiska perspektivet så att det på ett diskret sätt passade 68-vänsterns retorik. – Där rycktes 68-kyrkan med, säger Johan Sundeen.
Framställningen inleds med ett citat från 1971 av Carl-Henric Grenholm, Svenskkyrklig Israelideolog och professor emeritus i etik: ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.”
Sundeen konstaterar att ”De radikala vindar som blåste bland akademiker i allmänhet och studenter i synnerhet under den senare delen av 1960-talet gick inte kristenhetens organisationer obemärkt förbi.” Inte minst kom den frikyrkliga studentrörelsen att påverkas av ”tidens upprorsanda och frambrytande vänsteridéer”.
Den kristna studentvärlden genomgick en politisering och skulle ”sätta den kristna tron i relation till de stora världspolitiska frågorna”.
Sundeen menar att den propalestinska kristna vänstern, i likhet med den kristna 68-vänstern i stort, huvudsakligen drevs av ideologi och inte teologi, och motiverades av marxistiska synsätt framför bibliska.
Världskyrkomötet i Uppsala 1968
Att fientligheten mot Israel är starkare inom svensk kristenhet än dansk och norsk kopplar han åtminstone delvis till det för vänsterinflytandet så avgörande världskyrkomötet i Uppsala 1968. Svenska kyrkans närmande till islamistiska organisationer spårar han också till det sena 1960-talets vänsteridéer.
Sundeen förnekar inte att det finns mycket berättigad kritik av staten Israel. – Men det finns en besatthet av Israel som inte handlar om konflikten i sig. Det finns en demonisering av Israel som bidrar till det antisemitiska bruset, där även Svenska kyrkan hörs.
Mycket av kritiken är vänsterretorik: – Man ser Israel som en kapitalistisk och imperialistisk stat. Krigshandlingar har haft betydelse men det är oerhört anmärkningsvärt att den enda lösningen på konflikten i Mellanöstern skulle vara att upplösa staten Israel. Israel framkallar uppenbarligen aggressioner som ingen annan stat. Det är något mycket speciellt med den judiska staten, säger Johan Sundeen.
En stor invandring från Mellanöstern liksom att författare och politiker odlar en negativ bild av Israel har också betydelse, menar han.
Mer extrem än den arabiska
Israels nuvarande ambassadör Ilan Ben-Dov har i Expressen hävdat att ”den som analyserar Svenska kyrkans politik gentemot Israel ser att den ofta är mer extrem och mer polariserande än den som har sitt ursprung i den arabiska världen”.
Sundeen skriver att ett svenskt språkrör för palestinaledda BDS, som vill bojkotta Israel, hamnade i blåsväder efter att ha uppmanat till en aktion för det palestinska folket: ”Hennes val av datum föll på Kristallnatten, den dag på året då Förintelsen ihågkoms genom bland annat offentliga manifestationer. Dagen var vald med omsorg. Den antisionistiska argumentationen har under lång tid sökt jämställa den judiska statens agerande mot palestinierna med den nationalsocialistiska terror och utrotningskampanj som riktades mot judarna under andra världskriget.”
'Jude' har blivit ett skällsord.
I rapportens förord påpekar teologie doktor Annika Borg att antijudiska föreställningar i högsta grad lever i dagens Sverige. Hon refererar till en rapport från februari i år om situationen för judiska elever i Malmö: ”'Jude' har blivit ett skällsord som förknippas med smuts, girighet, makt och hämndlystnad. Skämt om Förintelsen eller om att Hitler hade rätt och inte gjorde ett tillräckligt bra jobb, hör till vardagen för judiska barn och unga i den svenska skolan och retoriken är givetvis inte begränsad till Malmö.”
Hon pekar också på Brå-rapporten ”Antisemitiska hatbrott” från 2019 som menar att hatbrotten mot judar aktiveras av hatet mot staten Israel.
Bärande punkter
Sundeen ser fyra bärande punkter i rapporten: 1. Det idéhistoriker kallar 1965-års världsbild låg till grund för den storskaliga vänstervåg som vällde in över samhället 1968. 1965 introducerades ett synsätt inom vänstern som fokuserade på uppdelningen mellan stark/svag, förtryckare/förtryckta, och ett starkt engagemang för tredje världen:
2. Kyrkliga grupper anlade en ideologisk och politisk infallsvinkel på konflikten mellan Israel och Palestina, istället för att som tidigare ha baserat sin ståndpunkt på Bibeln. Här skiljer sig Sundeens rapport från tidigare forskning som menat att det fanns religiösa grunder för den ändrade synen på Israel.
3. Broderskapsrörelsen – den kristna gren av Socialdemokratin som numera kallas Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS) – var avgörande för att den yttre vänsterns tankar fick så starkt inflytande i kyrkan och på dess syn på Israel. – Broderskapsrörelsens Uppsalaavdelning och dess unga medlemmar drev på detta, och det har haft stark påverkan på Socialdemokratin och hela samhället, säger Johan Sundeen.
4. Det löper en röd tråd från 1965 fram till idag, av starkt stöd från kyrkan för BDS-rörelsen, vilken av flera länder klassats som antisemitisk.
Påtryckningar om känsliga citat
Rapporten har fått ett varmt mottagande, tycker Johan Sundeen. Samtidigt uppfattar han att Svenska kyrkan försöker tiga ihjäl kritiken.
– Sveriges Radio ville sända en debatt mellan mig och någon från kyrkan, men lyckades inte hitta någon från kyrkan. Det är intressant att de inte verkar vilja ta diskussionen.
Innan rapporten gick i tryck blev Johan Sundeen utsatt för påtryckningar om att inte ta med känsliga citat, så som det ovan nämnda om att utplåna staten Israel. – Jag har varit skribent i mer än 30 år och har aldrig varit med om något liknande tidigare. Dessa frågor är mycket känsliga, säger Johan Sundeen.
Ett annat uttryck för frågans laddning är att det är svårt att få tid och pengar till denna typ av forskning. – Det kan hända att finansiärerna drar sig för att satsa på detta. Men jag hoppas verkligen att man ska kunna bedriva vetenskaplig forskning även på känsliga ämnen.
Kyrkan vill inte bojkotta
Epoch Times har kontaktat Svenska kyrkan men de som kan bemöta kritiken har semester. Istället hänvisar presstjänsten till kyrkans webbplats där Erik Lysén, Svenska kyrkans internationella chef, säger: ”Svenska kyrkan vill inte bojkotta Israel.”
Han anser inte att Israels bosättningar utgör en legitim del av Israel, vill utgå från 1967 års gränser, ha en tvåstatslösning samt att Israels ockupation av Palestina upphör. På webbplatsen finns också en replik på ambassadör Ilan Ben-Dovs uttalande: ”Att vara kritisk till den politik som för närvarande förs av ett lands regering är inte detsamma som att vara fientlig mot landet i sig.”
Sara Kukka-Salam, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, är inte insatt i Sundeens rapport och avstår kommentarer, men säger: – STS är en organisation som står för Israels rätt att existera och israelers rätt till säkerhet, och palestiniers rätt till ett hemland och självständighet.
Av: Hans Bengtsson
Artikeln publicerades i Epoch Times 7 juli 2021. Tack riktas till Vasilios Zoupounidis som givit sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Ställ de frågor läsaren vill ha svar på Gunnar Olofsson!
Varje vettig människa vill att blockaden mot Gaza ska upphöra. Men Gunnar Olofsson söker inte efter svaren på frågan över varför en blockad överhuvudtaget existerar, skriver Martin Blecher generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel i en replik på debattinlägget Blockaden av Gaza måste få upphöra och ockupationen få ett slut! från den 14 juni.
Det råder ingen tvekan om att civilbefolkningen i Gaza är utsatt för begränsningar. Det råder heller ingen tvekan om att militanta grupper utgör ett hot mot Israel, både på land och till havs. Att försöka förlika dessa två verkligheter är inte alltid så lätt, även om Gunnar Olofsson vill få läsaren att tro det motsatta.
Israel har infört blockad av Gaza, sedan Hamas, som har svurit att förgöra Israel, tog territoriet från den internationellt uppbackade Palestinska myndigheten 2007.
Blockadens syfte är att förhindra att vapen och annan militär utrustning kommer in i Gazaremsan.
Sedan Hamas bildades 1987 har gruppens hemliga väpnade gren – som arbetar jämsides med en mer synlig politisk organisation – utvecklats från en liten milis till vad Israel beskriver som en ”halvt organiserad armé”.
2007, när Hamasterroristerna kastade ut den Palestinska myndigheten från Gaza och tog över kustremsan genom en våldsam kupp, införde Israel och Egypten en fast blockad. Enligt israelisk militär fortsatte smugglingen och tog fart efter att Mohammed Morsi, en islamistledare och Hamasanhängare, valdes till president 2012, innan han störtades av Egyptens armé.
För att producera raketer framställer Hamas kemister och tekniker drivmedel genom att blanda gödning, oxidator och andra ingredienser i sina improviserade fabriker. Viktiga komponenter tros fortfarande smugglas in i Gaza genom en handfull tunnlar som fortfarande är i funktion
Vad som nu cirkulerar är en idé- det är ännu inte en plan- om ett ytterst seriöst ekonomiskt paket till befolkningen i Gaza. Betraktare är dock skeptiska till huruvida denna plan går att implementera eftersom tillsyn och övervakning till vem detta levereras till är vitalt. Den palestinska myndigheten har varit motvilliga att ta på sig ansvaret för övervakning därför att de inte får återta fullständig kontroll över Gaza vilket Hamas är motvilliga att ge upp.
Israel och USA sitter heller inte inne med lösning över hur man ska säkerställa att föremål som kan användas för dubbla användningsområden som cement, järn och annan utrustning inte hamnar i Hamas händer för upprustning och återuppbyggande av tunnelnätverk.
Få betvivlar huruvida USA, EU eller någon annan regional aktör är villigt att bevaka detta på marken. Om det ansvaret slutligen skulle läggas på den palestinska myndigheten är det inte alltför osannolikt att de kommer skrämmas, mutas eller bli tvingade av Hamas och det kommer inte vara effektivt för någon part.
Ingenting uppstår ur ett vacuum. Det vore klädsamt om läsaren upplystes på detta.
Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel
“Med tanke på de upprepade avslöjandena om hur palestinska barn som finns i UNRWA:s regi får lära sig hat och uppvigling beklagar vi djupt bristen på tillsyn, transparens och ansvarsutkrävande av organisationen”, skriver 26 EU-parlamentariker i ett brev till bland annat Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och FN:s generalsekreterare António Guterres.
Fem krav för fortsatt stöd
Att en oberoende utredning granskar vem/vilka som har godkänt och producerat det kritiserade undervisningsmaterialet.
Att UNRWA offentliggör rutiner för hur organisationen granskar undervisningsmaterial innan det börjar användas.
Att UNRWA lägger till faktabaserad information om judar och Israel i undervisningsmaterialet.
Att det genomförs en oberoende granskning av hur UNRWA:s system för översyn fungerar.
Att UNRWA besvarar frågor om hur organisationen har ändrat och tagit bort problematiska formuleringar gällande antisemitism och uppvigling.
Artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Dagen och är ett utdrag från ursprunglig text. Tack riktas till tidningen Dagen och Johannes Ottestig som givit tillstånd till att utdrag av artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Villkora EU:s stöd till det palestinska flyktingorganet
Genom att underblåsa hat mot Israel och bidra till att palestinier cementeras i utanförskap är UNRWA inte längre en del av lösningen utan en del av problemet, skriver David Lega, KD.
Så har en vapenvila slutits i Mellanöstern. Även om striderna ser ut att vara över för den här gången så är det viktigt att vi fortsatt står upp för Israel – Mellanösterns enda demokrati. Jag sörjer offren på båda sidor, men vi måste tala klarspråk om vem som är ansvarig.
Skulden för dödsfallen och förstörelsen i Israel och Gaza ligger på Hamas och islamiska Jihad allena. Vi måste komma ihåg att båda dessa terrororganisationer finansieras av Iran och har som mål att utrota staten Israel. De använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar och skickar sina raketer i syfte att orsaka så mycket skada och lidande som bara är möjligt. Jämför detta med den israeliska försvarsmaktens agerande, som gör stora ansträngningar för att undvika civila dödsoffer på båda sidor.
Vi får inte tro att den här konflikten bara handlar om israeler och palestinier. Låt oss prata om en tung aktör som ofta går under radarn. Låt oss prata om United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East – eller UNRWA, som förkortningen lyder.
UNRWA är ett FN-organ som bildades 1949 för att lösa den akuta situationen för de 700 000 palestinska flyktingar som flytt från de områden som tillfallit den nybildade staten Israel. UNRWA bedriver sjukvård, socialt arbete och utbildning i de flyktingläger från kriget som än i dag finns kvar på Gazaremsan, men också på Västbanken och i grannländerna.
Tanken var att UNRWA skulle vara en temporär inrättning. I dag, mer än 70 år senare, kan vi konstatera att detta FN-organ som var tänkt att vara en del av lösningen nu är en del av problemet. Inom FN-systemet finns två hjälporganisationer för flyktingar: Ovan nämnda UNRWA, samt The United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR, som tar hand om resterande 80 miljoner flyktingar runt om i världen. De 700 000 palestinska flyktingarna från 1948 års krig uppgår i dag till långt över fem miljoner.
Till skillnad från andra flyktingar, som blir av med sin flyktingstatus när de inte längre befinner sig på flykt, går det palestinska flyktingskapet i arv. I stället för att integreras i sina nya hemländer förpassas nya generationer palestinier i stället till ett liv i bidragsberoende, misär och utanförskap.
Vi måste se över vad våra skattepengar går till. En sak är säker: De ska inte användas för att finansiera antisemitisk hatpropaganda. — David Lega
En bärande princip för UNRWA kallas Ḥaqq al-ʿAwda och innebär att alla palestinska flyktingar har rätt att återvända till det land som i dag är Israel. Denna princip är oförenlig med internationell rätt och skulle, om den genomfördes fullt ut, leda till att den judiska befolkningen blir en minoritet i sitt eget land. Genom att måla upp en orealistisk vision lär UNRWA de palestinska flyktingarna att hata Israel och människorna som bor där. Det är ovärdigt och omänskligt.
UNRWA erbjuder inte på något sätt en lösning på konflikten. Det de gör är att medverka till att den cementeras. UNRWA motarbetar fred och försoning.
UNRWA har vid upprepade tillfällen kritiserats för antisemitiskt och våldsbejakande innehåll i sitt undervisningsmaterial. I lektionerna i arabisk grammatik förväntas eleverna praktisera satslära på meningar som “Palestiniern dog som en martyr för att försvara sitt moderland” och “Vi ska försvara moderlandet med blod”.
När det sedan är dags för samhällskunskap påstås det att Israel dumpar radioaktivt avfall på palestinsk mark och att man tagit initiativ till att bränna ner al-Aqsamoskén i Jerusalem. Spalter upp och spalter ner i UNRWA:s skolböcker fyllda med hat, lögner och uppmuntran till våld.
Just det här materialet har tagits fram av UNRWA:s egna medarbetare och distribuerats till 320 000 elever på Gazaremsan och Västbanken. Trots att UNRWA efter stor press har medgett att misstag har begåtts så har man ingen plan för hur man ska kunna återbörda det utprintade materialet.
EU är UNRWA:s näst störste givare. 2020 uppgick stödet till 1,1 miljarder kronor. Trots att UNRWA lovar bättring blir de ständigt föremål för nya skandaler. Det här måste givetvis få ett slut. UNRWA måste reformeras i grunden. Glädjande nog ser vi början till en attitydförändring bland politikerna i Bryssel. Nyligen antog Europaparlamentet en text som fördömer innehållet i skolböckerna och UNRWA:s försök att mörka det som hänt. Som ersättare i parlamentets budgetkontrollutskott var jag med och tog fram den formulering som röstades igenom.
Det gäller att smida när järnet är varmt. Nu när trycket på UNRWA ökar härifrån Europaparlamentet har jag tagit initiativ till en namninsamling, där vi kräver att EU ställer tuffa krav på tillsyn och transparens. Om dessa krav inte uppfylls så måste EU strypa alla utbetalningar till UNRWA. Det är glädjande att den amerikanska regeringen nyligen tillkännagav att man infört en liknande villkorslista.
Vi måste se över vad våra skattepengar går till. En sak är säker: De ska inte användas till att finansiera antisemitisk hatpropaganda. Inte heller ska de gå till organisationer som aktivt motarbetar fred och försoning i Mellanöstern. Summa summarum: dina skattemedel ska inte finansiera UNRWA.
Artikeln publicerades i tidningen Dagen 14 juni 2021. Tack riktas till David Lega som givit sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.