Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Närmast nazistiskt att jämställa Israel med Nazityskland

SYNDABOCKAR. Att jämföra Israels politik med nazisternas är exempel på antisemitism menar Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner.

Det mest tragiska med Israel/Palestina-konflikten är förstås alla dess offer. Det är en svårlöst konflikt som pågått på olika vis i över 100 år. Därför är det även tragiskt att se hur debattörer som säger sig vilja lösa konflikten snarast bidrar till att förvärra den. Ett återkommande exempel på det är hur Israel jämförs med Nazityskland. Den retoriken flödar i sociala medier efter den senaste tidens krigföring mellan Israel och Hamas.

I dessa debatter görs det aldrig jämförelser med andra krigsherrar – exempelvis Putin, Assad eller Jemens al-Houthi – utan ständigt med Hitler/Nazityskland. Det finns ingen annan förklaring än att det måste vara tänkt som ett känslomässigt hån mot det judiska folket. Sex miljoner judar utrotades under några få år, och nu ska den judiska staten Israel få höra att de är likadana.

Faktamässigt sett är jämförelsen befängd. Den kan även ses som en trivialisering av Förintelsen. I Israel/Palestina-konflikten har det – på båda sidor, under alla decennier – dött uppåt 30 000 människor. I andra världskriget dog det mer än 50 miljoner människor, varav sex miljoner judar i Förintelsen. Det enda sättet att få Israel att ligga på samma nivå som Nazityskland är således att förneka Förintelsen.

Eftersom all fakta talar mot jämförelsen finns det anledning att misstänka andra orsaker till dess uppkomst. En förklaring har sin bakgrund i hur resten av världen sett på judarna under 2000 år – som en syndabock. Judendomen har alltid utmålats som fiende till kristendomen. De kristna utmålade sig själva som kärleksfulla och förlåtande – judarna porträtterades som motsatsen. Under medeltiden tog detta sig uttryck i att judar ansågs vara skyldiga till den tidens största samhällsproblem – pesten. För 100 år sedan ansågs kommunism och kapitalism vara de stora samhällsfarorna. Återigen utmålades judarna som skyldiga. Under 2000-talet är det terror, jihadism och högerextremism som skrämmer folk. Antisemitismen har återigen anpassat sig: Judar/Israel anklagas nu för att stå bakom 9/11, IS – eller då ”nazism” gentemot Palestina.

Man kan säga att de debattörer som jämställer Israel med Nazityskland snarast gör sig skyldiga till samma sak som nazisterna gjorde – nämligen att de utmålar judarna (och den tydligaste symbolen för judarna i dag är Israel) som det största hotet mot vårt samhälle. Att jämföra Israels politik med nazisternas är också med som ett exempel i International Holocaust Remembrance Alliances definition av antisemitism (som Sverige skrivit under på). Det är således i allra högsta grad en rasistisk tankegång, även om de som uttalar den säkert identifierar sig själva som antirasister.

Ett närbesläktat argument är att Israel borde ha lärt sig av sin egen historia att man inte ska sätta sig över andra. Kruxet med den här uppmaningen – att Förintelsen skulle gjort judarna till bättre människor – är att judar med stor sannolikhet vänder sig mot att se Hitlers koncentrationsläger som en form av uppfostringsanstalt. Det är inte nödvändigtvis en så medveten cynism i bakgrunden, men tillhör man en så utsatt folkgrupp så kan argumentet snarast framstå som ett förtäckt hot om att ”judarna inte lärt sig sin läxa”.

Och även om det bara rör sig om en uppmaning till större empati, så är det hur som helst ett sätt att särskilja judar och avkräva dem andra egenskaper än andra som hamnat i en väpnad konflikt. Varför kan judar inte bara få ses som människor?

Artikeln publicerades i Opulens  och ETC 17 maj 2021.
Tack riktas till Kristofer Åberg  som givit sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt. 

Mark och ägandeskap

 

Ganska ofta när oroligheter blossar upp i Israel och Palestina används begreppet bosättningar frekvent.    

Vad få personer idag reflekterar över är att vilken värdering och betydelse man lägger in i begreppet bosättning ändrar sig över tid.

Sionisterna hade en vision. När sionisterna byggde upp sin nationalstat var de betydligt mer politiskt än ekonomiskt motiverade i sin önskan att etablera en jordbruksgemenskap i Palestina.

Ledarna för den sionistiska rörelsen kom att se privat egendom som en ogiltig strategi för nationsbyggande. Det man istället förespråkade var offentligt ägande.

Land i Eretz Yisrael [Israels land] intog en central position i sionistisk ideologi och praktik.
Idealet att bosätta sig i landet hade sina rötter i det europeiska tänkandet som romantiserade både naturen och bönderna, försköningen av arbetaren.

Det de tidiga sionisterna gjorde var att skapa en fond. Fonden skulle kännetecknas av två centrala pelare:

(1) den skulle vara evig,

(2) den förvärvade marken måste för alltid vara det judiska folkets gemensamma och ofrånkomliga egendom. Det skulle inte säljas till individer utan snarare hyras ut under förnybara perioder på högst 49 år.

Bosättandes legalitet under det brittiska mandatet

Artikel 6. Administrationen av Palestina … ska uppmuntra, i samarbete med den judiska myndighet som avses i artikel 4, tät bosättning på statlig mark och avfallsmark.
Den uppenbara betydelsen av mark för varje bosättarrörelse erkändes således i artikel 6 i mandatet

Israels landlagar är idag en produkt av ottomanska, brittiska och jordanska.

Vems mark?

Medier har ofta en tendens att tillskriva landområden som enbart palestinska inom vissa områden. Verkligheterna är inte lika kategoriskt rent juridiskt.

I Israels territorium som innefattar 1949 års stilleståndslinjer är över 90 % av markegendomen offentligt ägd som redovisat ovan. Några få procent av marken är ägt av judar och araber som privat egendom.

En vanlig beskrivning i media när oroligheter om vräkningar och bosättningar är på tapeten är “att judarna kan kräva sin mark tillbaka men inte de palestinierna som flydde eller fördrevs från Israels självständighetskrig.”

Det stämmer inte. Däremot för att kunna få tillbaka sin egendom måste man bevisa att kriterierna i enlighet med ottomanska, brittiska och jordanska landlagar är uppfyllda. Bevisbördan ligger således på individen.

Judar fördrevs också

Det man däremot kan konstatera, som ingen nämner idag, är att också judar fördrevs under, och efter, självständighetskriget.

Efter självständighetskriget fanns exempelvis inga judar kvar (bortdrivna) i Gamla Jerusalem eller på Västbanken.

Den andra judiska flyktingströmmen initierades av arabvärlden under och efter kriget 1948.

På grund av förföljelser i arabvärlden mot den judiska befolkningen såg sig 870.000 judar tvungna att fly därifrån. …

Det stora flertalet (närmare 600.000) av de judiska flyktingarna flydde till Israel och blev israeliska medborgare.”. Tragiskt nog, så nämner ingen idag dessa flyktingars rätt till ekonomisk kompensation för förlorad egendom, fysiskt och psykiskt lidande.

För konfliktens andra part är deras status som flyktingar permanterad, trots att få idag kan konstituera sig som sådana utifrån UNHCR: universellt vedertagna definition.

Israeliskt flygvapen slår till mot Al-Jazeeras kontor som bara används i civilt syfte…. eller??

”Vi visade dem den rökande pistol som bevisade att Hamas arbetade ut ur den byggnaden”, sade en källa nära utrikesminister Gabi Ashkenazi. “Jag förstår att de tyckte att förklaringen var tillfredsställande.”

Israel delade underrättelser med USA som visade hur Hamas opererade i samma byggnad med Associated Press och Al-Jazeera i Gaza, sade tjänstemän i Jerusalem på söndag.

Tjänstemän i mer än ett regeringskontor bekräftade att USA: s president Joe Bidens telefonsamtal till premiärminister Benjamin Netanyahu under lördagen delvis handlade om bombningen av byggnaden och att Israel visade Biden och amerikanska tjänstemän underrättelsen bakom aktionen.

”Vi visade dem den rökande pistolen som bevisade att Hamas arbetade ut ur den byggnaden”, sade en källa nära utrikesminister Gabi Ashkenazi. “Jag förstår att de tyckte att förklaringen var tillfredsställande.”

En annan ledande israelisk tjänsteman medgav att det faktum att bombningen ägde rum två dagar efter att en tweet från IDF vilselett några utländska medier att rapportera om att marktrupper hade kommit in i Gaza gjorde situationen svårare ur ett offentligt diplomatiperspektiv.

USA var det enda landet som frågade om IDF-anfallet mot byggnaden, som militären sade hyser Hamas militära underrättelsetjänster, liksom AP och Al Jazeera, andra nyhetsbyråer, andra kontor och lägenheter.

”Utifrån en analys som utrikesministeriet gjorde [under söndagen] släppte 80% av de 90 länder som vi talade med de senaste dagarna officiella uttalanden som stödde Israels rätt att försvara sig. De ringer inte för att stoppa operationen,” sade ministeriets källa.

Ashkenazi talade också med över 30 utrikesministrar runt om i världen.

“Vi är fortfarande på en positiv plats när det gäller vår legitimitet att agera”, tillade utrikesministeriets källa. “Det finns mycket tydligt stöd för den israeliska inställningen att terrorismen gick över en gräns.”

IAF slog till mot det 12 våningar höga tornet i Gaza på lördag och utfärdade en varning en timme i förväg.

“Byggnaden inrymde kontoren för civila medier, som terroristorganisationen Hamas gömmer sig bakom och använder som mänskliga sköldar”, säger IDF i ett uttalande. ”Terrororganisationen Hamas placerar medvetet sina militära tillgångar i hjärtat av civilbefolkningen i Gazaremsan.

Före attacken varnade IDF de civila som var i byggnaden och gav dem tillräckligt med tid för att evakuera.”

Efter Operation Protective Edge 2014 skrev före detta AP-reporter Matti Friedman i Atlanten:

“Hamas förstod att journalister kunde skrämmas när det var nödvändigt och att de inte skulle rapportera hotet … AP-personalen i Gazastaden skulle bevittna en raketuppskjutning rätt bredvid deras kontor, hota journalister och andra civila i närheten – och AP skulle inte rapportera det, inte ens i AP-artiklar om israeliska påståenden att Hamas sände raketer från bostadsområden. ”

Mot bakgrund av attacken mot byggnaden i Gaza uttryckte utrikesminister Antony Blinken sitt “orubbliga stöd” till Associated Press-presidenten och VD Garry Pruitt på lördag och noterade den “oumbärliga rapporteringen i konfliktzoner.”

AP och Al Jazeera fördömde luftangreppet starkt.

Pruitt kallade strejken “en otroligt störande utveckling.” Han sa att ett dussin AP-journalister och frilansare hade varit i byggnaden, men evakuerades i tid.

“Vi är chockade och förskräckta över att den israeliska militären skulle rikta in sig på och förstöra byggnaden som rymmer AP: s byrå och andra nyhetsorganisationer i Gaza,” sa han. “Världen kommer att veta mindre om vad som händer i Gaza på grund av vad som hände idag.”

Den fungerande generaldirektören för det Qatar-baserade Al Jazeera Media Network, Dr Mostefa Souag, kallade strejken “barbarisk” och sa att Israel borde hållas ansvarig.

“Målet med detta avskyvärda brott är att tysta media och att dölja det otaliga blodbadet och lidandet för Gazas folk”, sade han i ett uttalande.

Talesmannen för IDF: s internationella medieavdelning, Överstelöjtnant. Jonathan Conricus, avvisade uppfattningen att Israel försökte tysta media. “Det är helt falskt – media är inte målet”, sa han till Reuters.

Artikeln publicerades den 16 maj Jerusalem Post.

https://www.jpost.com/israel-news/israel-showed-us-smoking-gun-on-hamas-in-ap-office-tower-officials-say-668303

Snabböversättningen är Vänskapsförbundets.

 

Terrortunnlar

Ett av de mest pressande hoten som israeliska försvarsstyrkor möter de senaste åren är nätverk av gränsöverskridande attacktunnlar från Gaza.

Hamas och andra radikala terrororganisationer i Gazaremsan har investerat mycket i tunnelindustrin, ofta på bekostnad av civil rehabilitering.

Under åren efter operationen Protective Edge 2014 har Hamas budget för civila frågor minskat, medan dess militära budget stadigt ökat och ökat från 15% av den årliga budgeten 2014 till 55% 2016.

Det beräknas att Hamas har investerat mer än 150 miljoner dollar i sina tunnelbyggnadsaktiviteter, samtidigt som de många Gazabor som deltar i detta farliga arbete äventyras.

De valda platserna för dessa tunnlar visar ytterligare Hamas åsidosättande av människolivet – tunnlar byggs ofta under civila infrastrukturer i Gaza och slutar i närheten av israeliska civila städer, vilket avsiktligt hotar både israeliska och Gazas civila.  Hamas gränsöverskridande attacktunnlar utgör en allvarlig kränkning av Israels suveränitet och hotar livet för israeliska civila och soldater.

Israeliska försvarsstyrkor har vid ett flertal tillfällen upptäckt attacktunnlar under faciliteter tillhörande UNRWA.

I maj 2021 förstördes en mycket sofistikerad “tunnelbana”.

“Tunnelbanan” byggdes under åren efter kriget 2014 i Gazaremsan, även känd som Operation Protective Edge. Det var ett nätverk av dussintals kilometer tunnlar som korsade Gaza och gav säkerhet för Hamas-agenter från israeliska flygintrång.

Förutom tunnelbanesystemet har israeliska försvarsstyrkor lokaliserat och förstört minst 18 terrortunnlar sedan 2014, enligt en IDF-rapport från 2019.

Känslostyrda argument får inte kidnappa debatten om Israel

Yvonne Fredriksson och Kerstin Dahlberg har naturligtvis helt rätt i det förkastliga faktum att barn fängslas. Det jag hade önskat från Palestinagrupperna hade varit lite mer substans och mindre argumenterade styrt av känslor, skriver Martin Blecher generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel.

Frågan om palestinska barn i israeliska fängelser är alldeles för viktig för att bli verktyg åt onyanserad rapportering.

Personligen anser jag att palestinska fångar är ett av resultaten av förkastlig ockupation. Men debatten kring fångarna får inte kidnappas genom förvrängning av fakta.

Det faktum att palestinska minderåriga har varit involverade i en våg av terror- och våldsattacker utelämnas bekvämt för läsaren i Fredrikssons och Dahlbergs artikel och lämnar intrycket att Israel arbiträrt griper palestinska barn som leker med bilar och dockor.

Den sorgliga verkligheten är att unga palestinier har blivit indoktrinerade att utföra allvarliga våldshandlingar av sina medier, politiker och terrororganisationer. Men för skribenterna tycks det handla om israelisk misshandel av oskyldiga barn.

De två rättssystemen som är i drift är uppdelade mellan israeliska medborgare (som givetvis inkluderar både judar och araber) och icke-medborgare. Detta är inte en uppdelning baserad utifrån ras, etnicitet eller religion utan på de omtvistade territoriernas rättsliga status.

Anledningen till att palestinier, både barn och vuxna, inte är föremål för israelisk civilrätt är att Israel aldrig har annekterat Västbanken och därför gäller inte israelisk lag för området. I stället tillämpas militärrätt.

Värt att notera, är att det inte bara är Israel som ställs inför den ökade problematiken att förhålla sig till barn som begår terrorbrott. I oktober 2016 dömde Storbritannien sin yngsta terroristmisstänkta någonsin till fängelse för att ha organiserat en attack på Australiens Anzac Day-parade. Pojken var 14 år vid sin arresteringstid.

Ingen vill se barn i fängelse

Österrike tilldelade ett tvåårigt fängelsestraff till en 14-årig pojke som kontaktade IS-militanter och hade laddat ner bombplaner på sin Playstation-konsol. Den 13-årige brodern till, hjärnan bakom terrorattackerna i Paris, Abdelhamin Abaaoud har gått med i den islamiska staten i Syrien på sin brors uppmaning vilket gör honom till en av de yngsta jihadisterna.

Australien medgav i oktober 2016 att man övervakade terroristmisstänkta så unga som tolv år gamla. I USA, som sägs vara världsledande inom fängelse för barn, har 14 stater ingen minimiålder för att rättspröva barn som vuxna. Barn så unga som åtta år har åtalats som vuxna.

Ingen vill se barn i fängelse. Det skulle vara klädsamt om Fredriksson, Dahlberg och Palestinagrupperna sätter problemet, med att allt yngre personer lockas till terroristorganisationer och att begå terrorhandlingar, i ett bredare perspektiv än att bara uppmärksamma Israel.

Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel

Artikeln publicerades i Kristianstadsbladet 14 maj 2021 och var en replik på Yvonne Fredriksson och Kerstin Dahlbergs insändare ”Israel tillfångatar barn medan världen blundar”.

“Vi använder missilförsvar för att skydda våra civila och de använder civila för att skydda sina missiler. “

Intervju med premiärminister Benjamin Netanyahu från 2014.

“De masskjuter våra städer med syfte att döda så många som möjligt. De lyckas inte. Av två anledningar. Ett: Vi har utvecklat ett otroligt missilförsvarssystem.

Anledning nummer två: Vi lyckas för att vi beskjuter de som skjuter raketer. Man beskjuter från civila hem som är befälsposter till islamiska Jihad och Hamas. Det är där man har sin säkrade kommunikation, vapendepåer och raketer. Uppenbart kommer vi inte ge dem immunitet så vi attackerar dem och vi försöker minimera så mycket vi kan civila offer.”

Det vi bevittnar i detta nu är en repris av:

operation Cast Lead 2008-2009,

operation Pillar of Defence 2012

operation Brother’s keeper 2014

Mahmoud Abbas (icke) avståndstagande från våld

När Mahmoud Abbas eftermäle diskuteras brukar två saker lyftas fram:

1) Han förlorade Gaza

2) Mahmoud Abbas har tagit avstånd från våld.

Al Aqsa-martyrernas brigader, en del av Abbas Fatah, skryter nu om följande raketattacker under måndagen tionde maj

1: Bombardemanget av Majdal (Ashkelon) med 4 missiler.

2: Bombningen av Karm Abu Salem (Kerem Shalom) med 3 missiler.

3: Beskjuter Majdal med 3 missiler

5: Bombningen av Sderot med 6 missiler.

6: Kissufim bombades med 5 granater.

7: Bombningen av Karm Abu Salem med 5 granater.

8: Beskjutandet av Nahal Oz med 3 granater.

9: Beskjuter Kissufim med 3 missiler.

10: Sderot bombades med en missil

11: Bombningen av Karm Abu Salem med fyra granater

En stat som är judisk. Varför?

Det som skiljer hat mot judar gentemot andra sorters hat är att judar blir förföljda för dels den man är (till skillnad mot andra som blir hatade för vad man kanske gör) och att hatet mot judar är som en kameleont, ett virus som muterar. Ett hat som anpassar sig efter omständigheterna.  

Tanken med Israel är att det ska vara en plats för judar, utan att känna rädsla, och med frihet kunna leva och förverkliga sin judiskhet och potential om man så vill. Ingen annan plats kan, och har historiskt sett kunnat göra det. 

Grunden till staten Israel lades före Förintelsen och FN:s beslut

När staten Israel utropades fanns redan stadsliknande organisation, Jewish Agency, som fungerade som provisorisk regering. Jewish Agency kom till mångt och mycket att uppstå som en följd av det judiska samhälle – Yishuv (på hebreiska) som växte fram i dåvarande Palestina. 

Civilsamhället var välutvecklat och det fanns israeliska fackförbund, sjukhus och universitet.  

Rätten till ett judiskt hemland förkunnades 1917 för att bekräftas av det internationella samfundet den 25 april 1920

Argumenten för Israels skyldigheter brister

Om Oslo-avtalet inte finns så finns inte palestinska myndigheten. Så är naturligtvis inte fallet eftersom interaktioner mellan Palestinska myndigheten, Israel och världen sker på daglig basis, skriver Martin Blecher i en slutreplik till Thomas Hammarberg och Fredrik Wadman.   

Det framgår tydligt att Thomas Hammarberg inte har kännedom om de bilaterala förhållandena mellan Israel och Palestina (Dagens Arena 22/3). 

Thomas Hammarberg misslyckas med att svara på det uppenbara: Det är möjligt att för Thomas Hammarberg, och för hans arbete som parlamentariker, har Oslo-avtalet slutat att gälla men inte för Israel och Palestinska myndigheten. Det framgår ganska tydligt eftersom länderna samarbetar enligt Oslo när det gäller säkerheten, skatte- och tullpolitik etc.

Ungefär 80 procent av de varor och tjänster som palestinierna köper, köps inne i Israel där moms betalas och sedan returneras till Palestinas stadsbudget. Cirka 50 procent av Palestinas budget kommer från skatteintäkter insamlat av Israel, överfört till Palestina

Eftersom Thomas Hammarberg, i kontrast till Palestina och Israel, anser att Oslo-avtalet inte gäller så finns det ju inga skatte- och momsintäkter att tala om.

Folkrätten är naturligtvis viktig men vad som främst styr länders relationer med varandra är bilaterala avtal. Hälsofrågan, där vaccinering ingår, är intressant just för dess försiktighet och val av ord. Att överföra något betyder att man ger upp ansvar för något. Oslo-avtalet formulerades noggrant.

En förutsättning när man replikerar på en artikel är att man läser vad man replikerar på. Fredrik Wadman skriver om artikel 56 i Genevekonventionen (Dagens Arena 23/3).

Har man läst ursprungsartikeln framkommer det vilka paragrafer en ockupationsmakt är bunden av oberoende tid som fortlöpt, samt vilka paragrafer som upphör i samband med att en militär operation har avslutats. Mellan palestinska myndigheten och Israel råder inget krigstillstånd och inga militära operationer äger rum mellan dessa parter.

Stycket om hälsovård (och därmed frågan om palestiniers vaccin) i konventionen hamnar inte under kategorin där en ockupationsmakt har förpliktelser mot de ockuperade efter att en viss tid förlöpt.

Thomas Hammarbergs eget parti erkände en stat. I Thomas Hammarbergs värld kan man erkänna stater baserat på rättigheter. Några skyldigheter och ansvar är inte att tala om.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel 

Debattartikel publicerad i Dagens Arena 26 mars 2021

Rätt att Israel inte vaccinerar palestinier

Det har höjts röster för att Israel har en legal skyldighet att vaccinera palestinier som lever under den palestinska myndighetens kontroll på Västbanken och på Gazaremsan. Men någon sådan skyldighet finns inte, skriver Vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Från början gjorde den palestinska myndigheten klart att man inte ämnade söka vaccin från Israel och att de var fullt kapabla att ta hand om sin egen befolkning.

Israels relation till palestinierna är primärt styrd genom Osloavtalet, ett avtal som skapade den palestinska myndigheten och delade upp befogenheter mellan parterna. I Osloavtalet stipuleras följande: ”Ansvaret i frågan om hälsa på Västbanken och i Gaza ska överföras till den palestinska sidan, inklusive hälsoförsäkringssystemet.”

Benämning ”överföra” betyder att Israel ger upp dem. Man har dem inte längre i samband med att Oslo skrevs under. Det vore alltså en överträdelse av Israel att blanda sig in i hälsofrågan. Allmän hälsa inkluderar naturligtvis vaccin.

Kritikerna hävdar att Osloöverenskommelsen var en interimsöverenskommelse som var tänkt att bestå i fem år. Det är riktigt. Men parterna till avtalet fortsätter applicera avtalet och betraktar det som legalt bindande.

Låt oss nu gå till nästa legala forum som kritiker mot Israels vaccineringspolicy ofta använder sig av. Fjärde Genèvekonventionen, en konvention som bland annat tar upp ockupation efter krig.

Det är tveksamt om detta argument går att användas. Avtal mellan parterna själva ersätter fjärde Genèvekonventionen.

Vidare bör man fråga sig huruvida Genèvekonventionen (om Osloavtalet inte fanns) går att applicera på område A och B på Västbanken där palestinska myndigheten har sin regering och utövar kontroll. Men om man vill anse att Genèvekonventionen är av betydelse i detta fall så kan man läsa den.

Mellan Israel och den palestinska myndigheten bedrivs inget krig och heller inget fientligt tillstånd. Under avsnittet Början till slutet Artikel 6 (fjärde Genèvekonventionen) står: När det gäller ockuperat territorium, ska tillämpandet av nuvarande konvention upphöra ett år efter att militära operationer har avslutats.

Efterföljande stycke lyder: Den ockuperande makten ska emellertid vara bunden, under ockupationens varaktighet, i den utsträckning sådan makt utövar regeringens funktioner på ett sådant territorium, enligt bestämmelserna i följande artiklar i denna konvention: 1 till 12, 27, 29 till 34, 47, 49, 51, 52, 53, 59, 61 till 77, 143.

Provisionerna om allmän hälsa finns under artikel 56, alltså inte en artikel nämnd i ovanstående.

Sverige tillhör idag en betydande majoritet av stater som erkänt Palestina som stat. Utifrån de kriterier som föranledde erkännandet av Palestina (kontroll över territorium, en regering, och en befolkning) vore det ju konstigt om man erkänner något som bara har massa rättigheter man kan utkräva från andra, men inga skyldigheter och förpliktelser som andra kan utkräva från dem.

En pandemi och andra gränsöverskridande problem är något som i förlängningen förstärker bandet nationer emellan och lägger grogrund för ökat samarbete mellan folken. Då är det ännu mer angeläget att ansvarsområden redogörs och förkunnas på ett adekvat sätt.

Lars Adaktusson
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel

Debattartikel införd i Dagens Arena 19 mars 2021


Antisemitismen i Malmö: Hur blev lärarna ett antisemitiskt problem?

Antisemitismen har länge varit ett problem i Malmö. Men i stadens nya rapport om hoten mot judarna verkar det främst vara lärarna i skolan som måste förändras, skriver Lars Åberg.

Trots att politikerna i Malmö skulle vilja slippa prata om antisemitismen gnager den på samvetet och vill inte ge sig av. I denna stad som länge varit upptagen av hur den uppfattas utifrån – bilden av staden – har de reellt existerande problemen setts som besvärande när de inte kunnat lösas.

En aktuell kommunal rapport vill göra antisemitismen till en rasism bland andra och ansluter på så sätt väldigt väl till en mångårig malmöitisk verklighetsbeskrivning. Hotbilden mot stadens judar relativiseras. Överraskande placeras i rapporten ansvaret för att bekämpa antisemitismen hos lärarna, som uppmanas att normkritiskt se över sin egen värdegrund – som om det var hos dem problemet ligger.

Under de senaste tjugo åren har judiska församlingen i Malmö förlorat nästan två tredjedelar av sina medlemmar; många har helt enkelt flyttat från staden. Under Ilmar Reepalus (S) tid som kommunstyrelsens ordförande (1994-2013) fördjupades misstron mot den politiska ledningens förmåga – och vilja – att gå emot de växande antijudiska stämningar som följde med den ökande invandringen från Mellanöstern.

I januari 2009 avbröts en Israelvänlig manifestation på Stortorget i Malmö av motdemonstranter som kastade flaskor och raketer. Efteråt drog unga Hamassupportrar runt på de närliggande gatorna. En pojke med blossande kinder, kanske tio år gammal, småsprang förbi åskådarna som samlats och stirrade upp i deras ansikten med en febrig fråga på läpparna: ”Är du jude?”

Ilmar Reepalu gav intervjuer i lokalpressen där han beskrev Israel som ”en varböld” och genom att på ett grumligt sätt koppla ihop israelisk politik med judar bosatta i Malmö försåg han den sortens attacker med ett slags legitimitet. Från hans stadshus hördes aldrig några fördömanden av det som hände på Stortorget. Till brittiska Sunday Telegraph sade han: ”Det har inte förekommit några angrepp på judar och om judar från stan vill flytta till Israel är det inte någon fråga som berör Malmö.” I dansk tv betonade han att kritiken mot honom underblåstes av ”den israeliska lobbyn”.

Året därpå, på minnesdagen för Förintelsens offer, förklarade Reepalu i Skånska Dagbladet att judar inte kan räkna med någon särbehandling – som om någon hade begärt detta.

De senaste åren, med Reepalus efterträdare Katrin Stjernfeldt Jammeh, har insatser gjorts: upplysningskampanjer, gemensamma imam- och rabbinbesök i skolorna, kippavandringar, utbyggt skydd runt byggnader, försöket att få Förintelsemuseet förlagt till Malmö i syfte att visa att kritiken tagits på allvar och att det blivit dags att få någon form av avslut.

Men obehaget har inte velat ge med sig. 2018 avslöjades antisemitiska uttalanden hos det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU i Skåne och i december 2017 demonstrerade Palestinasympatisörer på Möllevångstorget i Malmö, där det bland annat ropades ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”.

Är antisemitismen en rasistisk föreställning bland andra eller bör den ses i ett annat sammanhang än exempelvis fördomar mot svarta? Frågan ges nytt bränsle i rapporten som Malmö stad publicerade förra veckan, ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap”. Rapportförfattaren Mirjam Katzin fick i somras en ny tjänst i kommunen för att ”stärka förskolor och skolor” i arbetet mot antisemitism. Hon var tidigare Vänsterpartiets Malmöordförande 2017-2019.

Katzin har intervjuat skolpersonal och judiska elever och fram träder en sedan länge bekant bild av hur enskilda elever trakasseras och lärare möter invändningar i klassrummet när de talar om Förintelsen. En slutsats i rapporten är att det behövs mer kunskap.

Men Mirjam Katzin vill också något annat, nämligen föra in antisemitismen i en normkritisk och intersektionell fåra med ett flytande och svårfångat utanförskap: ”En central utgångspunkt i studien är att antisemitismen är en del av en historisk rasistisk struktur i samhället.” Det är enligt henne denna oidentifierade struktur som skapar ”en brist på erkännande av majoritetssamhället för många barn och unga i Malmö”.

Hur gick det till när lärarna blev ett antisemitiskt problem?

Katzin skriver att det finns en tendens att placera problemet ”utanför majoritetssamhället” för att i stället peka ut dem som ”betraktas som mindre civiliserade”. Hon påminner en hel del om regeringens gamla självdestruerande diskrimineringsutredare Masoud Kamali när hon kommer fram till att mycket är lärarnas fel:

”Lärare och annan skolpersonal behöver, för att inte reproducera rasistiska strukturer, arbeta med sin egen värdegrund och med en normkritisk blick på sig själva och det egna förhållningssättet.”

Den mästrande tonen återkommer på flera ställen:

”Såväl skolpersonal som elever skulle gynnas av en bättre förståelse för rasism och verktyg för att motarbeta att rasism reproduceras. […] Många ungdomar i Malmö upplever också rasism i sin vardag, genom diskriminering, ifrågasättande och rasprofilering. Det kan här behövas en antirasistisk normkritisk fortbildning.”

Men är det inte någonting som är väldigt skevt med den här beskrivningen och fördelningen av skuldbördan?

Hur gick det till när lärarna blev ett antisemitiskt problem? Hur vet man att deras normer är så problematiska att de behöver omprogrammeras? Någon undersökning?

När antisemitismen sägs bero på ”segregation, ojämlikhet och normer som tar sig uttryck i staden och i skolan” rör sig rapporten både bort från ämnet och ut i en banaliserad samhällsanalys. Det Mirjam Katzin egentligen vill ha sagt är att hela Sverige är impregnerat med rasism och att ”många andra elever i Malmös skolor också har erfarenheter av rasism av olika slag, genom diskriminering, fördomar och rasprofilering”. Här nämns specifikt ”elever med muslimsk bakgrund” som ”kan uppleva att det förtryck de själva utsätts för är osynliggjort”.

Och då har vi än en gång på något märkligt vis avlägsnat oss från det som skulle diskuteras och göras något åt: antisemitismen i Malmö.

Lars Åberg
Senior reporter i Bulletin
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Krönikan publicerades i Bulletin 25 februari 2021

Leve Palestina"

Benjamin Dousa, VD för Timbro, kommenterade sången "Leve Palestina":


"Ung Vänster sjunger antisemitiska sånger. Den här är från deras kongress i januari 2021. Samma sång fick Socialdemokraterna nationellt att agera mot SSU Malmö, men hittills tyst från Vänsterpartiet."

Så här presenteras den i sånghäftet:

Text: Kofia
Musik: Kofia

"Kofia var ett svenskt-arabiskt tiomannaband som var aktiva i Göteborg på 70- och 80-talet. Verserna leds av en person och följes av kören som sjunger samma sak. Refrängen sjunges unisont, och det är brukligt att klappa i takt. Glöm inte att klappa tre gånger under 'krossa sionismen'"

Och vi har odlat jorden.
Och vi har skördat vetet.
Vi har plockat citronerna.
Och hela världen känner till vår jord.

Leve, leve, leve Palestina.
Leve, leve, leve Palestina.
Leve Palestina och krossa sionismen.
Leve Palestina och krossa sionismen.

Och vi har kastat stenar på,
soldater och poliser.
Och vi har skjutit raketer,
mot våra fiender.
Och hela världen känner till vår kamp.

Leve, leve, leve Palestina.
Leve, leve, leve Palestina.
Leve Palestina och krossa sionismen.
Leve Palestina och krossa sionismen.

Och vi ska befria vårt land,
från imperialismen.
Och vi ska bygga upp vårt land,
till socialismen.
Och hela världen kommer att bevittna.

Leve, leve, leve Palestina.
Leve, leve, leve Palestina.
Leve Palestina och krossa sionismen.
Leve Palestina och krossa sionismen.

Kopplingen mellan antisionism och antisemitism

Efter andra världskriget och Förintelsen av sex miljoner judar var antisemitismen länge bannlyst från det offentliga rummet. Men nu har antisionismen fått en farlig roll i spridandet av vår tids antisemitism. 


Hatet mot judar och hatet mot Israel hänger ihop. Dels på grund av det uppenbara, att Israel är en judisk stat, men också på grund av att hat mot Israel erbjuder en accepterad, eller rentav politiskt korrekt, möjlighet att ge uttryck för antisemitism.
 
Sambandet mellan antisemitism och antisionism fungerar dessutom i båda riktningar. Det gäller särskilt i Mellanöstern, där regimerna ofta utnyttjar folkligt utbredd antisemitism i sin propaganda mot den judiska staten.
 
Klassiska antisemitiska anklagelser återanvänds
Vi ser hur förövare helt enkelt återanvänder gamla klassiska antisemitiska mytbildningar, men nu paketerar dem som ”Israelkritik”. Det kan röra sig om lögner där Israel och israeler påstås förgifta brunnar, vara blodtörstiga, eller kontrollera medierna. Detta är antisemitiska och direkt livsfarliga lögner som idag tillskrivs Israel helt öppet.
 
Under den andra intifadan kunde en av Sveriges största tidningar – Aftonbladet – på ledarplats attackera Israel under rubriken ”Den korsfäste Arafat”. En direkt anspelning på den urgamla myten om judarna som Jesus mördare. Till råga på allt skedde publiceringen annandag påsk. Detta är nu ett tag sedan, men skribenten skriver fortfarande för Aftonbladet och artikeln ligger fortfarande uppe på tidningens hemsida.
 
Skillnaden mellan legitim Israelkritik och förklädd antisemitism
Vi har samtidigt ett gemensamt ansvar för att begreppet antisemitism inte missbrukas eller urvattnas. Israel både kan och bör granskas på samma sätt som alla andra stater.
 
Den israeliske politikern Nathan Sharansky är upphovsman till vad som brukar benämnas ”3D-testet” eller ”De tre D:na”. Det är ett hjälpmedel för att separera legitim Israelkritik från antisemitiskt betingade angrepp på den judiska staten. När ett ”Israelkritiskt” inlägg kan sorteras in under något av begreppen Demonisering, Dubbla måttstockar och Delegitimering rör det sig vanligen om antisemitism. Några exempel:
 
Demonisering – Att likna Israels nuvarande politik vid nazisternas, eller påstå att palestinierna lever som Sydafrikas svarta under apartheidåren. Eller att anklaga Israels Försvarsmakt IDF för övergrepp som aldrig begåtts.
 
Dubbla måttstockar – Att tillämpa en moralisk standard för Israel och en helt annan för resten av världen. Att som FN:s särskilda Råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) ha en enda stående punkt på agendan när det gäller enskilda stater, nämligen att kritisera Israel. Även bojkottkampanjer kan räknas hit. Likaså att förvägra Israel varje rätt att försvara sig.
 
Delegitimering – Att ifrågasätta Israels existens. Påstå att Israel i sig är ett rasistiskt projekt. Här kritiseras Israel inte ens för vad hon gör, utan för vad hon är.
 
Vår viktiga uppgift
Det judiska folket har under historiens gång varit hårt drabbat av förföljelser. Den senaste katastrofen är inte särskilt avlägsen, varken i tid eller rum. Pogromer och fysiska attacker har alltid föregåtts av hatisk retorik, och de har nästan alltid kunnat genomföras på grund av att en bred allmänhet förhållit sig passiv eller rentav likgiltig.
 
Vänskapsförbundet Sverige-Israel utgör en viktig plattform för att bemöta den nya antisemitism som antisionismen utgör. Och ett medlemskap hos oss är ett sätt att inte förhålla sig likgiltig.
 
Anders Engström
Informationschef, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Iraelinsamlingens tidning Menorah 4/20.


Om detta må ni berätta, Löfven

Antisemitism är inte ett judiskt problem, det är ett problem för oss alla, skriver statsminister Stefan Löfven (S) i en debattartikel på den israeliska nyhetssajten Ynetnews.
 
Sant. Klokt.
 
Och som ordförande för Socialdemokraterna, ett parti som genom åren visat sig vara allt annat än resistent mot antisemitism, är detta förhållande måhända något Löfven haft särskild anledning att begrunda.
 
I kampen mot antisemitismen, mänsklighetens möjligen mest lång- och seglivade ideologiska farsot, vill Sverige i egenskap av självutnämnd moralisk stormakt gärna gå i första ledet.
 
Så är debattartikeln också ett tämligen oblygt försök av Löfven att sälja in den internationella Förintelsekonferens som den svenska regeringen anordnar i Malmö i höst.

Just nu befinner sig statsministern i Jerusalem. Där deltar han under torsdagen tillsammans med ett 40-tal andra stats- och regeringschefer i en annan internationell konferens om Förintelsen, World Holocaust Forum.
 
Konferensen anordnas med anledning av att 75 år har gått sedan fångarna i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau befriades av den sovjetiska Röda armén.

Att fördöma Förintelsen är lätt. Att fördöma nazismens judehat är lätt. När hatet kommer från andra håll är det inte alltid lika enkelt och självklart.
 
I lördags publicerade Palestinska myndighetens dagstidning Al-Hayat al-Jadida en artikel där läsarna uppmanas att begå terrordåd i Jerusalem för att på så sätt stoppa den konferens Löfven ska delta i.
 
I Palestinska myndighetens officiella tidning lyfts alltså mord på judar fram som ett sätt att sabotera en konferens om Förintelsen. Denna myndighet kontrolleras av Socialdemokraternas systerparti Fatah, vars ordförande Mahmud Abbas är palestinsk president sedan 2005. Han är därmed – sedan en vecka – inne på sextonde året av sin fyraåriga mandatperiod, onekligen en prestation.
 
Samme Abbas förklarade häromåret att de europeiska judeförföljelser som kulminerade med Förintelsen orsakades av judarnas bankverksamhet och ocker. Ett klockrent exempel på den klassiska antisemitiska tesen att antisemitismen är judarnas eget fel.

Abbas palestinska myndighet fortsätter också att betala ut rundlig ersättning till familjer till palestinier som dödats, skadats eller fängslats efter terrordåd mot israeler. Pay for slay, betalning för mord, kallar kritiker systemet.
 
För desperata och utfattiga palestinier kan det vara ett sätt att trygga familjens försörjning.
 
I det statliga, svenska biståndsorganet Sidas tidning OmVärlden beskrivs invändningarna mot dessa utbetalningar närmast som en konspiration iscensatt av den israeliska högern; utbetalningarna försvaras med att pengarna inte tas från biståndet utan från den palestinska myndighetens egen budget.

Men att på detta sätt belöna och därmed indirekt uppmuntra terror mot civila blir inte mindre moraliskt motbjudande för att den palestinska myndigheten tar pengarna ur egen ficka.
 
Och med tanke på att den palestinska ekonomin är totalt beroende av utländskt bistånd blir diskussionen om det är "egna" eller "andras" pengar som går till detta närmast akademisk. Biståndet frigör ekonomiska resurser för Palestinska myndigheten som kan användas till ändamål biståndsgivare aldrig skulle stödja direkt.
 
Stefan Löfvens, Socialdemokraternas och den svenska regeringens trovärdighet i kampen mot antisemitism skulle stärkas betydligt av klarspråk i dessa frågor: Om detta må ni berätta.

Mats Skogkär

Ledare publicerad i Sydsvenskan 22 januari 2020

Hur många var genuina arabisk-palestinska flyktingar 1949?

Så här i juletid brukar det dyka upp artiklar om Betlehem och de arabisk-palestinska flyktingarna, vilka i dag utgör 5,5 miljoner registrerade hos UNRWA. Men, 1949 var det 726 000 arabiska flyktingar som FN ansåg vara officiella flyktingar ur kriget som araberna själva hade startat då de anföll judarna.

Med tanke på FN:s något kyliga Israelrelation är det dock en siffra som kräver en närmare granskning. Med andra ord: hur många genuina flyktingar handlade det egentligen om?

I slutet av 1800-talet börjar allt fler judar flytta till det osmanska området, Palestina. De köper mark (ofta svårbrukbar och till ockerpriser) och bygger nya blomstrande samhällen, som i sin tur lockar muslimer från hela norra delen av Afrika, hela Mellanöstern, sydöstra Europa och mellersta Asien. Varför då?

Jo, för där judarna bosatte sig, där de kultiverade jorden och där de byggde städer och samhällen – där fanns det arbete. Judarna betalade högre löner och gav bättre arbetsvillkor och bättre sjukvård (vilket inte funnits alls innan), och detta gav den muslimske invandraren möjlighet att kasta oket av förtryck från det feodala samhälle som då (och nu) rådde i deras egna hemorter.

Ett bra exempel är dagens moderna stad Rishon LeTzion, som 1882 byggdes av några tiotal judiska familjer. Dessa följdes snabbt av hundratals familjer från Egypten, som bosatte sig runt omkring det nya samhället.

Där rök myten om den stora ursprungsbefolkningen!

När det brittiska mandatet för Palestina sedan skapas 1920 var det som ett judiskt land. Alla andra mandat i Mellanöstern var arabiska och muslimska. Britterna skulle uppmuntra judisk invandring till Palestina, men försvårade den i stället genom att kraftigt begränsa den, speciellt under Tysklands nazistperiod, men även fram till 1948.

Vad britterna dock inte begränsade var den muslimska invandringen; den till och med uppmuntrades, eftersom britterna inte ville stöta sig med den oljerika muslimska världen. Skillnaden var att den judiska invandringen var legal och dokumenterad, medan den muslimska invandringen var illegal och odokumenterad.

1939, strax innan helvetets portar öppnade sig helt för den judiska världen, sade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till sitt kabinett: ”Om vi måste förolämpa en sida, låt oss förolämpa judarna snarare än araberna.”

Där rök myten om britternas välvilliga inställning till det judiska Palestina!

FN:s flyktingsiffra på 726 000 araber är alltså problematisk av flera orsaker.

Det skulle visa sig att 170 000 av dessa var oregistrerade ”invandrare” med hemorter på annan plats; tiotusentals var nomader utan fast boplats och därmed inte flyktingar i ordets rätta bemärkelse; därtill registrerade sig flyktingar flera gånger, i olika flyktingläger, för att få fler matransoner; flyktingar som avlidit rapporterades inte; om en flykting flyttade ströks inte namnet från listan; och bedrägeri och korruption var mycket vanligt bland tjänstemännen i lägren.

Men det slutar inte där. FN hade totalt drygt 1,1 miljoner registrerade personer i behov av flyktinghjälp eftersom dels även lokalbefolkningen runt flyktinglägren registrerade sig som flyktingar för att höja sin egen levnadsstandard, dels människor från när och fjärran lämnade sin hem för ett bättre liv i lägren.

Summa sumarum är att det ursprungligen handlade om cirka 350 000 arabiska flyktingar – maximum. Alltså mindre än hälften av antalet judiska flyktingar från arabvärlden.

Där rök myten om om den arabisk-palestinska flyktingfrågan!

Det passar därför att avsluta med ett citat ur George Orwells bok, 1984: ”Krig är fred, frihet är slaveri, ignorans är styrka.”

Och jag vilja tillägga: lögn är sanning. God jul!

Christina Toledano Åsbrink
Israeldebattör och licensierad guide

Israelkommentar publicerad i Världen idag 17 december 2020

Så här skulle myten om palestinska flyktingar kunna avslöjas

Mellanöstern är tveklöst det område där den avgående Trump-administrationen varit som mest effektiv. Genom att ta tag i den seglivade myten om palestinska ”flyktingar” skulle Vita Huset utan större ansträngningar göra betydande nytta även under de månader man har kvar.

År 1948, under Israels självständighetskrig, försökte arabiska stater krossa den judiska staten i dess linda. Genom kriget och självständigheten uppkom två ungefär lika stora flyktinggrupper. Arabiska stater fördrev sina judiska medborgare, som tog sin tillflykt i det nybildade Israel. Men araber som flydde den judiska staten blev inte några vanliga medborgare i sina nya länder. Istället insisterade arabstaterna på att de skulle bo i flyktingläger, hanterade av FN. Meddelandet var tydligt: de arabiska militära aktionerna mot Israel skulle snart återupptas för att slutföra jobbet.
 
Den palestinska berättelsen om ett folk som väntar på att få återvända till sina hem inne i Israel lever än i dag, sjuttio år efter upprättandet av FN:s särskilda flyktingorgan för palestinier (UNRWA). Idag uppger UNRWA att man hjälper inte mindre än fem miljoner ”flyktingar”, trots att de flesta av dem i själva verket är ättlingar till de ursprungliga flyktingarna.
 
Ännu mer frustrerande är att dessa ättlingar som regel antingen redan bor i de palestinskkontrollerade områdena, eller har erhållit medborgarskap i andra länder. Det palestinska flyktingproblemet är helt enkelt mycket, mycket mindre än vad UNRWA hävdar.
 
År 2012 krävde kongressen att det amerikanska utrikesdepartementet skulle utreda hur många av de palestinier som nu får hjälp av UNRWA också levde 1948. Det vill säga: hur många verkliga flyktingar finns det kvar från Israels självständighetskrig? Obama-administrationen tog flera år på sig för att fullfölja uppgiften, och när detta väl hade gjorts, utmynnade sammanställningen i en hemligstämplad rapport till kongressens anslagskommittéer.
 
Och nu har Trump-administrationen suttit nästan fyra år utan att häva denna hemligstämpel. Det fortsatta hemlighetsmakeriet är extra märkligt med tanke på att USA:s förra FN-ambassadör Nikki Haley angav UNRWA:s felaktiga flyktingberäkningar som ett av skälen till att Trump 2018 drog in stödet till FN-organet.
 
Vita Huset borde nu färdigställa en uppdaterad rapport utan någon hemligstämpel. Den skall svara på följande fråga: Hur många av dem som nu får hjälp av UNRWA flydde själva 1948, utan att idag bo på den Palestinska myndighetens områden, och utan att vara medborgare eller permanenta invånare i något annat land (som Jordanien)?
 
Det borde vara lätt att göra en sådan beräkning genom att begära in siffror från FN, från officiella israeliska, palestinska, och jordanska källor, och från andra relevanta delar av Mellanöstern.
 
Offentliggörandet av dessa siffror skulle kunna sätta fart på en internationell debatt om UNRWA:s mandat. Utrikesminister Mike Pompeo borde också tillkänna ge en ny amerikansk policy för framtida finansiering och planering: att palestinska flyktingar skall definieras som personer som själva flytt från dåvarande Palestina mellan 1948 och 1949, och som idag inte är medborgare eller permanenta invånare hos den Palestinska myndigheten eller i något land.
 
Uppfattningen att UNRWA är ett flyktingorgan skulle därmed ställas på ända, och det skulle bli tydligt hur organisationen i stället håller kvar människor i fattigdom. Till skillnad från FN:s andra flyktingorgan, UNHCR, som har mandat att hitta nya hem till flyktingar, så har UNRWA sett till att generationer hjälplösa människor felaktigt fortsätter identifieras som flyktingar.
 
Den nya policyn skulle kunna innebära början på slutet för mytbildningen om en palestinsk ”rätt att återvända”. Det skulle bli tydligt att det är Israel som avgör vilka som blir israeliska medborgare, inte något FN-organ. Fattiga palestinier på Västbanken skulle kanske äntligen uppmuntras till en ekonomiskt produktiv tillvaro inom en framtida palestinsk stat.
 
USA borde inte vara ensamma i den här processen. Förenade Arabemiraten och Saudiarabien återfinns bland FN-organets främsta bidragsgivare. De rör sig redan mot en fredlig samexistens med Israel, och genom att påverka UNRWA:s mandat kan de avlägsna ett av fredsprocessens genom historien främsta hinder. USA:s allierade i Europa har också intresse av att lindra den ekonomiska börda UNRWA utgör för dem. Även de skulle kunna övertalas om att ingå i en reformkoalition.
 
UNRWA har gjort tillräcklig skada. Det är dags för reformer.
 
Richard Goldberg och Jonathan Schanzer
 
Richard Goldberg, a former National Security Council official, is a senior adviser at the Foundation for Defense of Democracies, where Jonathan Schanzer is senior vice president for research.
 
Debattartikel publicerad i New York Post 23 november 2020


Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 12 av 36

Kategorier

Fler artiklar