En bojkott av något, hur den bojkotten än yttrar sig, väcker oftast fler frågor än vad det tenderar att ge svar. Därför är det också fel väg att gå, skriver Martin Blecher, generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel.
Israels belackare har för vana att nyttja ett språkbruk mot landet som man inte ser riktas mot andra länder, eller mot olika länder som befinner sig i territoriell dispyt med varandra.
Tydliga skillnader
Låt oss därför börja med det som särskiljer länderna Israel och Palestina från exempelvis Apartheiden i Sydafrika.
Israel och Palestina är två separata folk spunnet ur två separata rörelser med två separata ambitioner.
En hel palestinsk generation har vuxit upp under skolor styrda av palestinska myndigheten och under Hamas-styre.
En person som är född när palestinierna började förvalta sina egna angelägenheter i en ny myndighet enligt Osloavtalen är nu 25 år gammal. Någon som är född i Gaza när Hamas tog makten kommer snart att avsluta gymnasiet.
En majoritet av världens länder (70-80 procent) har erkänt Palestina som stat. Det betyder att man erkänt ett separat territorium, en separat befolkning och framförallt separat styre.
Tveksam strategi
Nu till frågan om bojkott mot endera parten är rätt strategi.
Först väcker varje bojkott som endast gäller Västbanken och Östra Jerusalem frågor om dubbelmoral. Ben & Jerrys säljer exempelvis glass på Cypern som också är under territoriell dispyt.
Jag har ännu inte sett en bosättningsbojkott som omfattar alla omtvistade territorier runt om i världen snarare än bara judiska bosättningar på Västbanken. Om Ben och Jerrys eller något annat företag ville göra detta som en bred princip snarare än att handla om Israel, skulle det vara klokare att formulera en global policy och införa den där så är tillämpligt.
För det andra, med tanke på att det internationella samfundets ståndpunkt är att Västbankens permanenta status ska förhandlas fram mellan Israel och Palestina, skulle en bojkott skapa en inkonsekvens i politiken.
Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor.
För det tredje som, sedan tidigare, visat sig med israeliska industrier anställer man både israeler och palestinier. Så är även fallet med Ben & Jerry. Palestinierna anställda hos Ben & Jerrys hade israeliska löner och israeliska anställningsvillkor. Vilka löner och anställningsvillkor föredrar palestinierna själva om man tillåts att gissa?
Slutligen, med tanke på historien om bojkotter mot judar, är det svårt att inte anse det vara ett avskyvärt tillvägagångssätt. Detta är uppenbarligen ett känslomässigt argument snarare än ett politiskt, men det är likväl ett som man bör visa respekt inför.
Artikeln publicerades i Göteborgsposten 10 augusti och var en replik på Gunnar Olofssons artikel "Följ Ben & Jerrys exempel - sluta stödja Israels ockupation den 8 augusti
Gunnar Olofsson slår på stora bongotrumman och kallar Israel för både det ena och andra. Resonerandet tycks bygga på att ta lösryckta paragrafer i Israels antagna Nationalstatslag och sedan inte sätta dem i sammanhang. Det är inte bara slarvigt underbyggt utan också intellektuellt ohederligt.
Låt oss därmed bryta ned resonemanget.
Att Israel refererar till sig själv som en judisk stat kan väl knappast vara kontroversiellt om man läst det minsta historia och vet att europeisk och islamsk antisemitism lett till närmast utrotning av världens judenhet vid upprepade tillfällen. Den mer intressanta frågan att ställa sig blir rimligtvis: Hade Israel haft behov av att definiera sig som en judisk stat om judarna som civilisation lämnats i fred av sin omgivning?
Gunnar Olofsson verkar ha svårigheter med att förstå att i Israel, liksom andra nationalstater, existerar en majoritets- kontra minoritetsdynamik. Den slovakiska konstitutionen inleds med orden "Vi den slovakiska nationen”. Liknande formulering står att finna i den lettiska konstitutionen.
Att Israel har en stor minoritet som inte är judisk kan jämföras med det faktum att USA har en stor latinamerikansk minoritet och att deras språk naturligtvis inte har företrädesrätt i konstitutionen. Baskerna i Spanien är ett annat exempel.
I världen idag identifierar sig 20 länder som islamiska stater. 22 länder identifierar sig som kristna. Likväl är det bara en etnoreligiös stat och en grupp Olofsson verkar störa sig på. Det finns ett ord för sånt.
Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige - Israel
Gunnar Olofsson, aktivist för Palestina-grupperna, sprider myter och lögner om Israel i syfte att demonisera den judiska staten, nu senast i VLT den 3 augusti, under rubriken ”rasistisk demokrati”.
Han börjar med att kritisera nationalstatslagen som fastställdes av Knesset 2018. Han menar att den diskriminerar icke-judiska medborgare. Detta är rent nonsens. Denna lag slår bara fast det självklara, att Israel är en judisk nationalstat. Detta stod redan i självständighetsförklaringen från 1948.
Lagen bekräftar bara den praxis som rått i Israel sedan staten bildades. Judarna, världens mest förföljda folk, behöver helt enkelt ett land i världen där de kan styra sina egna öden. Men alla medborgare i Israel är lika inför lagen och har samma rättigheter. Det finns många exempel på palestinska araber, som valt att lämna de palestinska områdena för att få uppleva demokrati och ökad trygghet i Israel. Arabiskans ställning i Israel har heller inte förändrats, tvärtom finns det en garanti i lagen för att bevara arabiskans status.
Flyktingfrågan är ett stort och komplicerat ämne, där det finns mycket att kritisera på båda sidor. I debatten glömmer man ofta bort att hundratusentals judar tvingades fly till Israel från sina hem i arabländerna i samband med självständighetskriget. Den palestinska sidan talar om en fördrivning, men i verkligheten lämnade de flesta palestina-araber sina hem 1947-48 efter uppmaning från sina egna ledare. Däremot tvingades den judiska befolkningen i Jerusalem att lämna sina hem i kriget utan att kunna återvända så länge östra Jerusalem var ockuperat av Jordanien.
De palestinska områdena är helt fria från judar, medan Israel som sagt har 20 procent icke-judar som medborgare. Så de som försvarar den palestinska sidan bör akta sig för att tala om Israel som apartheid-stat. Israel är ett mångkulturellt samhälle och en levande demokrati, där arabiska/muslimska partier även tar plats i Knesset.
Den palestinska sidan avslöjade sina verkliga ambitioner i samband med en demonstration emot nationalstatslagen i Tel Aviv 2018. De tågade genom staden med palestinska flaggor och stridsrop om att ”befria Palestina” med blod och eld. Det handlade alltså inte om att göra lagen mer inkluderande, eller om politiska och sociala rättigheter, utan om att utplåna den judiska staten.
Stefan Sturesson
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel Mälardalen
Artikeln publicerades den nionde augusti i VLT den tredje augusti.
Vilka var de som dog i stridigheterna mellan Israel & Hamas?
Under de elva dagar som stridigheter mellan Hamas och Israel varade dog tolv israeliska civila och en israelisk soldat. 312 civila och tre soldater skadades. På Gaza rapporterade det Hamas-styrda hälsoministeriet 256 döda där ledare för Hamas sade att endast 80 var kombattanter.
FN:s kontor för koordinering av humanitära affärer (OCHA) angav att ”åtminstone 253 palestinier hade dödats varav 129 var civila.” Om de siffrorna är korrekta skulle det innebära att antal döda kombattanter var 124, nära en 1:1 ratio, vilket är häpnadsväckande i termer av civila dödsoffer i samband med urban krigsföring.
Informationscentret för underrättelse och terrorism i Israel redogör för att nio barn och tio vuxna dödades av palestinsk raketbeskjutning. Om detta skrev OCHA att ”resultatet var att Hamas dödade sina egna civila och förstörde infrastruktur.” Just detta är viktigt att förstå för att det tenderar att inte tas upp medialt: Inte alla dödsoffer i Gaza var en konsekvens av israelisk beskjutning.
Minst 680 palestinska raketer landade inne i Gaza. Detta motsvarar cirka 15 % av de totala palestinska raketbeskjutningarna.
Huvudansvarige för UNRWA i Gaza Matthias Schmale sade i israelisk television att israeliska flygattacker var” precisa” och ”träffade inte, med några undantag, civila mål”. Ironiskt nog tvingades Schmale senare be Hamas om ursäkt för detta uttalande.
Några av de strategier israeliska försvarsstyrkor tillämpar för att undvika civila offer:
Telefonsamtal, om behov av utrymning, på arabiska, till boende nära operativa mål
Flygblad
”Tak-knackande” som ett sätt att förmå folk att utrymma
Tittar man på tillvägagångssättet för Hamas, islamiska Jihad, Al Aqsa moskéns brigader så är kontrasten tydlig när det gäller strategi och utförande.
Dessa grupper placerar ramper för missilavskjutning, granater, vapenförråd och tunnelsystem i civila områden. Terrortunnlar har hittats under skolor, lägenhetsbyggnader och i närhet till sjukhus.
Pressackrediterade har under hot tvingats att acceptera vapen för Hamas inne, och omkring, pressbyggnader.
Det tveklöst mest eländiga med stridigheter är dödandet av barn. Informationscentret för underrättelse och terrorism i Israel identifierade 62 dödsoffer under 16 år som dödades. Dock dog nio av dessa av felriktade raketer från Hamas.
I samband med den senaste konflikten rapporterade internationell media om dels en 15 åring som dog och dels om en 20-åring som dog. Var låg då felet i själva rapporteringen kan man fråga sig? För det första att internationell media underhöll det faktumet att 15 åriga Muhammad Suleiman var bekräftad medlem av Hamas som deltog i stridigheterna mellan Hamas och Israel. För det andra, den 20-åring som dog, som enligt internationell media, var ett palestinskt ”barn” var Khaled al- Qanou, också han bekräftad medlem av Hamas som deltog i stridigheterna mellan Hamas och Israel.
Det är rapporterat sedan tidigare att många yngre redan är kombattanter under Hamasregim. Enligt organisationen Koalitionen för att rädda palestinska barnsoldater har minst 160 minderåriga dött grävandes tunnlar för Hamas och minst 29 har dött som självmordsbombare.
Hamas hyllar närvaron av unga i sin väpnade gren, uppmuntrar till en kultur av jihad och martyrskap från ung ålder i sin utbildning och media.
Slutligen, vad säger då allt detta? Att bakom siffror döljer sig alltid en kontext och en historia värd att berättas.
* Den text som publiceras i Israelnytt är information vars sammanställning baseras på nedanstående källor.
Då och då svarar jag på insändare eller debattartiklar som syftar till att beskriva varför Israel och Egypten (i dessa insändare och debattartiklar lyser dock Egyptens blockad ofta med sin frånvaro) måste häva blockaden mot Gaza.
Israels och Egyptens blockad mot Gaza uppkom som en konsekvens av Hamas blodiga maktövertagande 2007 då flera hundra palestinier dödades interna strider mellan Fatah och Hamas. Få tycks bekymra sig över att enklaven styrs av Hamas. Hamas är en terroriststämplad organisation som vill utplåna Israel. Världssamfundet har också ställt tre krav på rörelsen:
Erkänn Israels existens
Erkänn ingångna avtal
Ta avstånd från våld
14 år senare är inget av detta krav uppfyllt. Ovan skrivet är bara en av många problem med Gaza.
Man kan, och, ska, inte lämnas oberörd över palestiniernas öde i Gaza. Däremot är lösningen inte helt enkel.
Palestinska myndigheten, det vill säga den fraktion som har ansvar för det palestinska självstyret på Västbanken och som leds av Mahmoud Abbas, anser att de bör vara den enda parten med kontroll över återuppbyggnaden och att alla finansiella medel måste kanaliseras genom den egna regeringen. Hamas, som styr enklaven Gaza, motsätter sig detta.
I samband med diskussionen om återuppbyggnaden av Gaza anklagar båda palestinska grupper för att sätta sina egna intressen framför det palestinska folkets. Den israelisk- arabiske journalisten Khaled Abu Tomeh har skrivit att en del palestinier har initierat en kampanj". Kampanjen är tänkt som en uppmaning till gulfstaterna att inte ge Palestinska myndigheten och dess president Mahmoud Abbas pengar för Gazaremsans återuppbyggnad. För Israel ligger intresset dels i att låta så mycket förnödenheter och annat komma in och dels se till att föremål som har "dubbla" syften och användningsområden (cement exempelvis) begränsas så länge Hamas styr enklaven.
*** Vad vann Hamas på senaste utnötningskriget? En del betraktare menar att Hamas begick ett misstag när man beordrade raketer mot Tel Aviv och andra platser i Israel. Egyptens roll i remsan återstår att se men ett tätare samarbete mellan Israel och Egypten är sannolikt att vänta. Det spekuleras i att Israel nu gavs en ursäkt till att distansera sig mer från enklaven. Ju mer Israel distanserar sig från att släppa in varor och pengar i Gaza, desto mer kommer Egypten mot sin vilja att bli involverad. Under flera år undvek Egypten bestämt att ta något ansvar för Gaza, för att istället agera som politisk medlare.
Man måste ändå fundera över huruvida Hamasledaren Yahya Sinwar reflekterade över vad som skulle kunna bli konsekvensen när han valde att attackera Israel den 10:e maj. Det är otänkbart att ledarskapet i Hamas inte blir uppdaterade om Gazas ekonomi, på daglig basis.
Israel släpper nu in varor av humanitär karaktär och bränsle i begränsad omfattning. Israel har också utfärdat tillstånd till tusen fiskebåtar som försörjer 35.000 människor i Gazaremsan och tillåtit jordbruksexport till Västbanken. Detta sätter press på Egypten. President Abdel Fattah Al- Sisi har utlovat en halv miljard dollar. Även om varorna som kom in från Egypten fyrdubblades efter stridigheterna i maj är det inte alls samma kvalitet som de varor som kommer från Israel.
Dagarna före stridigheterna förde COGAT -israeliska försvarsstyrkornas sambandscentral samtal med Hamas om en rad ekonomiska projekt för Gaza. Åttonde maj, två dagar före stridigheterna bröt ut, kom bägge sidor överens om en mekanism för att underlätta inträde av varor till Gaza, och en ny pipeline som skulle öka vattentillförseln till Gaza. Avancerade diskussioner ägde också rum om byggandet av fiskfarmar längs Gazas kustlinje, byggandet av en stor bränslereservoar för att förhindra framtida elavbrott och arbetet med en gemensam industriell zon vid gränsövergången Karni. I det ögonblick raketer avfyrades från Gaza mot israeliska byar och städer avstannade alla kontakter. Israels försvarsetablissemang rekommenderade politikerna att förändra attityden mot Hamas.
Israel har redan förklarat att man vägrar låta kontanter komma in i Gaza, med fruktan att dessa kontanter hamnar i Hamas fickor.
I början av 2022 kommer Israel ha färdigbyggt det nya förstärkta stängslet mot Gaza. Den underjordiska barriär som hindrar terrortunnlar från att grävas in till israeliskt territorium är redan komplett.
Vad som var, är inte längre lyder budskapet.
Jag arbetade med Abrahamavtalen. Det är tid att befria palestinierna från Hamas- och Iran
Förra året i augusti gick vi in i en ny era: Ett 70-årigt dödläge byttes ut mot en era av mer samexistens. Undertecknandet av Abrahamavtalen mellan Förenade Arabemiraten och Israel som jag hjälpte att mäkla i var ett fräckt, modigt drag vilket lovade att slutligen åstadkomma framsteg där allt annat hade misslyckats.
Efter den senaste konflikten med Gaza, trodde många att Abrahamavtalen var dött. Var någonstans var den utlovade freden, med raketeter flygande?
Till dessa skeptiker vill jag säga, titta på det större sammanhanget. Abrahamavtalen handlar inte om emiraters eller israelisk framtid utan hela regionens framtid.
Sanning är, att Mellanösternkonflikten inte är mellan israeler och palestinier utan mellan Israel och Iran. Fråga er själva vem som tjänar på denna konflikt? Det palestinska folkets rättigheter och hopp har kidnappats av Hamas att tjäna en iransk agenda.
Och det är mot iransk extremism som vi måste fortsätta kämpa.
När ledarskapet för Förenade Arabemiraten bestämde sig att gå vidare med Abrahamavtalen, gjordes det med en strategisk vision inte bara för Förenade Arabemiraten utan för hela regionen. Skeptiker trodde att avtalet var kopplat till Trump-administrationen, som om det bara skulle tyna bort med nästa administration. Men det finns ingen väg tillbaka. Vi går framåt med full fart och har redan sett ökat värde av att ha sådana initiativ, inte bara för Förenade Arabemiraten och Israel, utan för hela regionen.
Sedan tillkännagivandet av Abrahamavtalen, har vi sett att vi kan bygga broar av tillit och respekt.
Vi i Förenade Arabemiraten hade lagt grunden: vi hade redan ändrat utbildningssystemet och narrativet av religiösa personer, förberett vårt folk för vägen mot fred.
Men detta är inte bara om oss. Folket i regionen längtar efter förändring, inte minst bland det palestinska folket, som är desperata efter nya ledare, ledare som kan röra sig bortom en rigid regim med en agenda som missbrukar det folk de regerar över.
För att detta ska hända, måste vi också bekämpa propagandakriget – det där israelerna förlorade i den senaste omgången av stridigheter mellan Israel och Hamas. Jag såg skildringar inte bara från Mellanöstern utan även från väst, som representerade ett skifte.
Ett av de största misstagen i denna skildring, som jag såg upprepas i media om och om igen, var sättet de talar om Gaza som om det är ockuperat av israelerna. Det är det inte: Det är ockuperat av Hamas. Och det palestinska folket lider i Gaza på grund av Hamas, inte på grund av israelerna.
Tyvärr, även om propagandan från Hamas och Iran inte är sann, är den nu dominerande.
Fortfarande, finns anledning att vara hoppfull. 20 år sedan var den palestinska frågan prioritet nummer ett i regionen. Nu ser människor i gulfstaterna annorlunda på saken. Vi bryr oss fortfarande. Vi stödjer fortfarande palestinierna. Vi tror på en tvåstatslösning. Men folket i gulfstaterna tycker inte längre att detta ska komma på bekostnad av vårt nationella intresse. Många aktivister svarade till Hamas och Jihad- influerad media och inlägg på sociala media med att säga, vi bryr oss om palestinierna – men vi bryr oss inte om dessa terroristorganisationer.
Vad allmänheten inte förstår är vem som är bakom så mycket av den media de läser – vem det är som finansierar denna missriktade skildring, vilken endast tjänar till att skydda Hamas, och i slutändan Iran.
Den senaste konflikten med Gaza borde vara det sista kriget. Vi borde alla lära oss att tala ett språk: fredens språk. Nu är tiden kommen att gå från ord till handling.
Hamas och det palestinska ledarskapet har kapat tänkandet hos två miljoner palestinier för att sälja deras politiska och terroristagendor. Vi vill att det palestinska folket ska åtnjuta det vi åtnjuter, att ha det vi har, och skapa en bättre framtid för en ny generation. Men vi måste göra detta tillsammans, med alla intressenter i regionen, från icke statliga aktörer till skolor, religiösa ledare och regeringar.
Vi kan inte göra det ensamma.
Dr Ali al Nuaimi är ordförande i Kommittén för försvarsfrågor och inrikes- och utrikesrelationer i Förenade Arabemiratens nationalråd, en representativ lagstiftande församling vars 40 medlemmar, hälften indirekt valda och hälften utsedda, tjänar som rådgivare till emiratets ledarskap.
68 och kyrkan: Så tog ideologi över teologi inom svensk kristenhet
Svenska kyrkan får i en färsk rapport kritik för att ha antagit ideologiska ståndpunkter framför teologiska i synen på staten
Marxistiska idéer har haft en stark påverkan på Svenska kyrkans syn på staten Israel och konflikten mellan Israel och Palestina. Det påstår idéhistorikern Johan Sundeen i en rapport om kristenhetens syn på Israel.
Johan Sundeen blev intresserad av kristenhetens syn på Israel när han skrev boken ”68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989”. Den kom ut 2017 och handlar om hur vänstern tog makten över kyrkan, i det som kallas Den långa marschen genom institutionerna, där vänstern ville uppnå revolutionen genom att infiltrera institutionerna och påverka samhället inifrån. I boken tog Johan Sundeen inte upp Israelfrågan eftersom den riskerade att skymma det övriga innehållet.
Nu har han gått vidare med en rapport för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet: ”När teologi blev 68-ideologi. Etableringen av en Israelfientlig opinion inom svensk kristenhet 1967-1982”. I den har han granskat kristenhetens syn på Israel i bland annat tidskrifterna Judisk krönika, Palestinsk front och Kristet forum.Sundeen menar att kritiken mot Israel är det kristna vänsterprojekt som bäst bestått tidens tand.
– Ingen pratar längre med engagemang om kulturrevolutionens Kina, Tanzania, Nicaragua, Kuba, DDR eller andra vänsterprojekt, men frågan om Israel och Palestina lever i allra högsta grad, säger Johan Sundeen till Epoch Times.
Johan Sundeen, docent i idé- och lärdomshistoria, har studerat marxismens påverkan på kyrkan och dess syn på Israel. Foto: Suss Wilén
Andra projekt gick ut på att stödja repressiva regimer, medan det i Israel och Palestina handlade om att stödja den svagare parten. Detta blev påtagligt efter Israels seger i sexdagarskriget mot arabiska stater i juni 1967.
– I Palestina kunde de ställa sig på samma sida som en underdog.
Kyrkan drogs med i 68-vågen
Detta skiftade det ideologiska perspektivet så att det på ett diskret sätt passade 68-vänsterns retorik. – Där rycktes 68-kyrkan med, säger Johan Sundeen.
Framställningen inleds med ett citat från 1971 av Carl-Henric Grenholm, Svenskkyrklig Israelideolog och professor emeritus i etik: ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.”
Sundeen konstaterar att ”De radikala vindar som blåste bland akademiker i allmänhet och studenter i synnerhet under den senare delen av 1960-talet gick inte kristenhetens organisationer obemärkt förbi.” Inte minst kom den frikyrkliga studentrörelsen att påverkas av ”tidens upprorsanda och frambrytande vänsteridéer”.
Den kristna studentvärlden genomgick en politisering och skulle ”sätta den kristna tron i relation till de stora världspolitiska frågorna”.
Sundeen menar att den propalestinska kristna vänstern, i likhet med den kristna 68-vänstern i stort, huvudsakligen drevs av ideologi och inte teologi, och motiverades av marxistiska synsätt framför bibliska.
Världskyrkomötet i Uppsala 1968
Att fientligheten mot Israel är starkare inom svensk kristenhet än dansk och norsk kopplar han åtminstone delvis till det för vänsterinflytandet så avgörande världskyrkomötet i Uppsala 1968. Svenska kyrkans närmande till islamistiska organisationer spårar han också till det sena 1960-talets vänsteridéer.
Sundeen förnekar inte att det finns mycket berättigad kritik av staten Israel. – Men det finns en besatthet av Israel som inte handlar om konflikten i sig. Det finns en demonisering av Israel som bidrar till det antisemitiska bruset, där även Svenska kyrkan hörs.
Mycket av kritiken är vänsterretorik: – Man ser Israel som en kapitalistisk och imperialistisk stat. Krigshandlingar har haft betydelse men det är oerhört anmärkningsvärt att den enda lösningen på konflikten i Mellanöstern skulle vara att upplösa staten Israel. Israel framkallar uppenbarligen aggressioner som ingen annan stat. Det är något mycket speciellt med den judiska staten, säger Johan Sundeen.
En stor invandring från Mellanöstern liksom att författare och politiker odlar en negativ bild av Israel har också betydelse, menar han.
Mer extrem än den arabiska
Israels nuvarande ambassadör Ilan Ben-Dov har i Expressen hävdat att ”den som analyserar Svenska kyrkans politik gentemot Israel ser att den ofta är mer extrem och mer polariserande än den som har sitt ursprung i den arabiska världen”.
Sundeen skriver att ett svenskt språkrör för palestinaledda BDS, som vill bojkotta Israel, hamnade i blåsväder efter att ha uppmanat till en aktion för det palestinska folket: ”Hennes val av datum föll på Kristallnatten, den dag på året då Förintelsen ihågkoms genom bland annat offentliga manifestationer. Dagen var vald med omsorg. Den antisionistiska argumentationen har under lång tid sökt jämställa den judiska statens agerande mot palestinierna med den nationalsocialistiska terror och utrotningskampanj som riktades mot judarna under andra världskriget.”
'Jude' har blivit ett skällsord.
I rapportens förord påpekar teologie doktor Annika Borg att antijudiska föreställningar i högsta grad lever i dagens Sverige. Hon refererar till en rapport från februari i år om situationen för judiska elever i Malmö: ”'Jude' har blivit ett skällsord som förknippas med smuts, girighet, makt och hämndlystnad. Skämt om Förintelsen eller om att Hitler hade rätt och inte gjorde ett tillräckligt bra jobb, hör till vardagen för judiska barn och unga i den svenska skolan och retoriken är givetvis inte begränsad till Malmö.”
Hon pekar också på Brå-rapporten ”Antisemitiska hatbrott” från 2019 som menar att hatbrotten mot judar aktiveras av hatet mot staten Israel.
Bärande punkter
Sundeen ser fyra bärande punkter i rapporten: 1. Det idéhistoriker kallar 1965-års världsbild låg till grund för den storskaliga vänstervåg som vällde in över samhället 1968. 1965 introducerades ett synsätt inom vänstern som fokuserade på uppdelningen mellan stark/svag, förtryckare/förtryckta, och ett starkt engagemang för tredje världen:
2. Kyrkliga grupper anlade en ideologisk och politisk infallsvinkel på konflikten mellan Israel och Palestina, istället för att som tidigare ha baserat sin ståndpunkt på Bibeln. Här skiljer sig Sundeens rapport från tidigare forskning som menat att det fanns religiösa grunder för den ändrade synen på Israel.
3. Broderskapsrörelsen – den kristna gren av Socialdemokratin som numera kallas Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS) – var avgörande för att den yttre vänsterns tankar fick så starkt inflytande i kyrkan och på dess syn på Israel. – Broderskapsrörelsens Uppsalaavdelning och dess unga medlemmar drev på detta, och det har haft stark påverkan på Socialdemokratin och hela samhället, säger Johan Sundeen.
4. Det löper en röd tråd från 1965 fram till idag, av starkt stöd från kyrkan för BDS-rörelsen, vilken av flera länder klassats som antisemitisk.
Påtryckningar om känsliga citat
Rapporten har fått ett varmt mottagande, tycker Johan Sundeen. Samtidigt uppfattar han att Svenska kyrkan försöker tiga ihjäl kritiken.
– Sveriges Radio ville sända en debatt mellan mig och någon från kyrkan, men lyckades inte hitta någon från kyrkan. Det är intressant att de inte verkar vilja ta diskussionen.
Innan rapporten gick i tryck blev Johan Sundeen utsatt för påtryckningar om att inte ta med känsliga citat, så som det ovan nämnda om att utplåna staten Israel. – Jag har varit skribent i mer än 30 år och har aldrig varit med om något liknande tidigare. Dessa frågor är mycket känsliga, säger Johan Sundeen.
Ett annat uttryck för frågans laddning är att det är svårt att få tid och pengar till denna typ av forskning. – Det kan hända att finansiärerna drar sig för att satsa på detta. Men jag hoppas verkligen att man ska kunna bedriva vetenskaplig forskning även på känsliga ämnen.
Kyrkan vill inte bojkotta
Epoch Times har kontaktat Svenska kyrkan men de som kan bemöta kritiken har semester. Istället hänvisar presstjänsten till kyrkans webbplats där Erik Lysén, Svenska kyrkans internationella chef, säger: ”Svenska kyrkan vill inte bojkotta Israel.”
Han anser inte att Israels bosättningar utgör en legitim del av Israel, vill utgå från 1967 års gränser, ha en tvåstatslösning samt att Israels ockupation av Palestina upphör. På webbplatsen finns också en replik på ambassadör Ilan Ben-Dovs uttalande: ”Att vara kritisk till den politik som för närvarande förs av ett lands regering är inte detsamma som att vara fientlig mot landet i sig.”
Sara Kukka-Salam, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, är inte insatt i Sundeens rapport och avstår kommentarer, men säger: – STS är en organisation som står för Israels rätt att existera och israelers rätt till säkerhet, och palestiniers rätt till ett hemland och självständighet.
Av: Hans Bengtsson
Artikeln publicerades i Epoch Times 7 juli 2021. Tack riktas till Vasilios Zoupounidis som givit sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Ställ de frågor läsaren vill ha svar på Gunnar Olofsson!
Varje vettig människa vill att blockaden mot Gaza ska upphöra. Men Gunnar Olofsson söker inte efter svaren på frågan över varför en blockad överhuvudtaget existerar, skriver Martin Blecher generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige Israel i en replik på debattinlägget Blockaden av Gaza måste få upphöra och ockupationen få ett slut! från den 14 juni.
Det råder ingen tvekan om att civilbefolkningen i Gaza är utsatt för begränsningar. Det råder heller ingen tvekan om att militanta grupper utgör ett hot mot Israel, både på land och till havs. Att försöka förlika dessa två verkligheter är inte alltid så lätt, även om Gunnar Olofsson vill få läsaren att tro det motsatta.
Israel har infört blockad av Gaza, sedan Hamas, som har svurit att förgöra Israel, tog territoriet från den internationellt uppbackade Palestinska myndigheten 2007.
Blockadens syfte är att förhindra att vapen och annan militär utrustning kommer in i Gazaremsan.
Sedan Hamas bildades 1987 har gruppens hemliga väpnade gren – som arbetar jämsides med en mer synlig politisk organisation – utvecklats från en liten milis till vad Israel beskriver som en ”halvt organiserad armé”.
2007, när Hamasterroristerna kastade ut den Palestinska myndigheten från Gaza och tog över kustremsan genom en våldsam kupp, införde Israel och Egypten en fast blockad. Enligt israelisk militär fortsatte smugglingen och tog fart efter att Mohammed Morsi, en islamistledare och Hamasanhängare, valdes till president 2012, innan han störtades av Egyptens armé.
För att producera raketer framställer Hamas kemister och tekniker drivmedel genom att blanda gödning, oxidator och andra ingredienser i sina improviserade fabriker. Viktiga komponenter tros fortfarande smugglas in i Gaza genom en handfull tunnlar som fortfarande är i funktion
Vad som nu cirkulerar är en idé- det är ännu inte en plan- om ett ytterst seriöst ekonomiskt paket till befolkningen i Gaza. Betraktare är dock skeptiska till huruvida denna plan går att implementera eftersom tillsyn och övervakning till vem detta levereras till är vitalt. Den palestinska myndigheten har varit motvilliga att ta på sig ansvaret för övervakning därför att de inte får återta fullständig kontroll över Gaza vilket Hamas är motvilliga att ge upp.
Israel och USA sitter heller inte inne med lösning över hur man ska säkerställa att föremål som kan användas för dubbla användningsområden som cement, järn och annan utrustning inte hamnar i Hamas händer för upprustning och återuppbyggande av tunnelnätverk.
Få betvivlar huruvida USA, EU eller någon annan regional aktör är villigt att bevaka detta på marken. Om det ansvaret slutligen skulle läggas på den palestinska myndigheten är det inte alltför osannolikt att de kommer skrämmas, mutas eller bli tvingade av Hamas och det kommer inte vara effektivt för någon part.
Ingenting uppstår ur ett vacuum. Det vore klädsamt om läsaren upplystes på detta.
Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige Israel
“Med tanke på de upprepade avslöjandena om hur palestinska barn som finns i UNRWA:s regi får lära sig hat och uppvigling beklagar vi djupt bristen på tillsyn, transparens och ansvarsutkrävande av organisationen”, skriver 26 EU-parlamentariker i ett brev till bland annat Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och FN:s generalsekreterare António Guterres.
Fem krav för fortsatt stöd
Att en oberoende utredning granskar vem/vilka som har godkänt och producerat det kritiserade undervisningsmaterialet.
Att UNRWA offentliggör rutiner för hur organisationen granskar undervisningsmaterial innan det börjar användas.
Att UNRWA lägger till faktabaserad information om judar och Israel i undervisningsmaterialet.
Att det genomförs en oberoende granskning av hur UNRWA:s system för översyn fungerar.
Att UNRWA besvarar frågor om hur organisationen har ändrat och tagit bort problematiska formuleringar gällande antisemitism och uppvigling.
Artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Dagen och är ett utdrag från ursprunglig text. Tack riktas till tidningen Dagen och Johannes Ottestig som givit tillstånd till att utdrag av artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Villkora EU:s stöd till det palestinska flyktingorganet
Genom att underblåsa hat mot Israel och bidra till att palestinier cementeras i utanförskap är UNRWA inte längre en del av lösningen utan en del av problemet, skriver David Lega, KD.
Så har en vapenvila slutits i Mellanöstern. Även om striderna ser ut att vara över för den här gången så är det viktigt att vi fortsatt står upp för Israel – Mellanösterns enda demokrati. Jag sörjer offren på båda sidor, men vi måste tala klarspråk om vem som är ansvarig.
Skulden för dödsfallen och förstörelsen i Israel och Gaza ligger på Hamas och islamiska Jihad allena. Vi måste komma ihåg att båda dessa terrororganisationer finansieras av Iran och har som mål att utrota staten Israel. De använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar och skickar sina raketer i syfte att orsaka så mycket skada och lidande som bara är möjligt. Jämför detta med den israeliska försvarsmaktens agerande, som gör stora ansträngningar för att undvika civila dödsoffer på båda sidor.
Vi får inte tro att den här konflikten bara handlar om israeler och palestinier. Låt oss prata om en tung aktör som ofta går under radarn. Låt oss prata om United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East – eller UNRWA, som förkortningen lyder.
UNRWA är ett FN-organ som bildades 1949 för att lösa den akuta situationen för de 700 000 palestinska flyktingar som flytt från de områden som tillfallit den nybildade staten Israel. UNRWA bedriver sjukvård, socialt arbete och utbildning i de flyktingläger från kriget som än i dag finns kvar på Gazaremsan, men också på Västbanken och i grannländerna.
Tanken var att UNRWA skulle vara en temporär inrättning. I dag, mer än 70 år senare, kan vi konstatera att detta FN-organ som var tänkt att vara en del av lösningen nu är en del av problemet. Inom FN-systemet finns två hjälporganisationer för flyktingar: Ovan nämnda UNRWA, samt The United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR, som tar hand om resterande 80 miljoner flyktingar runt om i världen. De 700 000 palestinska flyktingarna från 1948 års krig uppgår i dag till långt över fem miljoner.
Till skillnad från andra flyktingar, som blir av med sin flyktingstatus när de inte längre befinner sig på flykt, går det palestinska flyktingskapet i arv. I stället för att integreras i sina nya hemländer förpassas nya generationer palestinier i stället till ett liv i bidragsberoende, misär och utanförskap.
Vi måste se över vad våra skattepengar går till. En sak är säker: De ska inte användas för att finansiera antisemitisk hatpropaganda. — David Lega
En bärande princip för UNRWA kallas Ḥaqq al-ʿAwda och innebär att alla palestinska flyktingar har rätt att återvända till det land som i dag är Israel. Denna princip är oförenlig med internationell rätt och skulle, om den genomfördes fullt ut, leda till att den judiska befolkningen blir en minoritet i sitt eget land. Genom att måla upp en orealistisk vision lär UNRWA de palestinska flyktingarna att hata Israel och människorna som bor där. Det är ovärdigt och omänskligt.
UNRWA erbjuder inte på något sätt en lösning på konflikten. Det de gör är att medverka till att den cementeras. UNRWA motarbetar fred och försoning.
UNRWA har vid upprepade tillfällen kritiserats för antisemitiskt och våldsbejakande innehåll i sitt undervisningsmaterial. I lektionerna i arabisk grammatik förväntas eleverna praktisera satslära på meningar som “Palestiniern dog som en martyr för att försvara sitt moderland” och “Vi ska försvara moderlandet med blod”.
När det sedan är dags för samhällskunskap påstås det att Israel dumpar radioaktivt avfall på palestinsk mark och att man tagit initiativ till att bränna ner al-Aqsamoskén i Jerusalem. Spalter upp och spalter ner i UNRWA:s skolböcker fyllda med hat, lögner och uppmuntran till våld.
Just det här materialet har tagits fram av UNRWA:s egna medarbetare och distribuerats till 320 000 elever på Gazaremsan och Västbanken. Trots att UNRWA efter stor press har medgett att misstag har begåtts så har man ingen plan för hur man ska kunna återbörda det utprintade materialet.
EU är UNRWA:s näst störste givare. 2020 uppgick stödet till 1,1 miljarder kronor. Trots att UNRWA lovar bättring blir de ständigt föremål för nya skandaler. Det här måste givetvis få ett slut. UNRWA måste reformeras i grunden. Glädjande nog ser vi början till en attitydförändring bland politikerna i Bryssel. Nyligen antog Europaparlamentet en text som fördömer innehållet i skolböckerna och UNRWA:s försök att mörka det som hänt. Som ersättare i parlamentets budgetkontrollutskott var jag med och tog fram den formulering som röstades igenom.
Det gäller att smida när järnet är varmt. Nu när trycket på UNRWA ökar härifrån Europaparlamentet har jag tagit initiativ till en namninsamling, där vi kräver att EU ställer tuffa krav på tillsyn och transparens. Om dessa krav inte uppfylls så måste EU strypa alla utbetalningar till UNRWA. Det är glädjande att den amerikanska regeringen nyligen tillkännagav att man infört en liknande villkorslista.
Vi måste se över vad våra skattepengar går till. En sak är säker: De ska inte användas till att finansiera antisemitisk hatpropaganda. Inte heller ska de gå till organisationer som aktivt motarbetar fred och försoning i Mellanöstern. Summa summarum: dina skattemedel ska inte finansiera UNRWA.
Artikeln publicerades i tidningen Dagen 14 juni 2021. Tack riktas till David Lega som givit sitt tillstånd till att artikeln återpubliceras i Israelnytt.
Att missbruka och bagatellisera språket är inte okej
Palestinska flyktingar har i ett antal arabländer förvägrats att utöva ett 20-tal yrken på grund av sin etnicitet.
Judarna i arabländerna uppgick på 1940-talet till drygt 800 000. Tio år senare hade mellan 90-95 procent fördrivits eller flytt. I dag, med undantag för Iran som inte är en arabisk stat, så finns några få tusen judar kvar utspridda i arabvärlden. Det är etnisk rensning, otvivelaktigt.
En av de ständiga anklagelserna som kastas mot Israel är begreppet "etnisk rensning". Tittar man exempelvis på Jerusalems demografiska historia är den ganska precis.
Före den moderna sionistiska rörelsen var det aldrig mer än 45 000 invånare i Jerusalem. Vid 1944 hade antalet invånare gått upp till 157 000. 97 000 judar och resten delades lika med cirka 30 000 muslimer och 30 000 kristna araber.
Före sionismen var Jerusalem en ganska liten stad.
1967, även om judar förbjöds från jordanska kontrollerade områden, fördubblades antalet judar till 195 700. Antalet muslimer ökade också under dessa år till 55 000. Under jordanskt styre minskade antalet kristna med mer än hälften – till endast 12 500.
Efter 50 år av judiskt styre och förmodad etnisk rensning har antalet arabiska muslimer i Jerusalem ökat nästan sexfaldigt – till 320 000. Demografin på Västbanken och Gaza har liknande siffror. Att skriva om etnisk rensning är inte bara att visa på djup okunnighet och historielöshet. Det är argumentvrängning.
Anklagelsen om apartheid är nästa form av intellektuell slapphet från Salander.
Israel och Palestina är två separata folk spunnet ur två separata rörelser med två separata ambitioner. En hel palestinsk generation har vuxit upp under skolor styrda av palestinska myndigheten och under Hamas-styre.
En person som är född när palestinierna började förvalta sina egna angelägenheter i en ny myndighet enligt Osloavtalen är nu 25 år gammal. Någon som är född i Gaza när Hamas tog makten kommer snart att avsluta gymnasiet.
En majoritet av världens länder (70-80 procent) har erkänt Palestina som stat. Det betyder att man erkänt ett separat territorium, en befolkning och framför allt separat styre.
Palestinska flyktingar har i ett antal arabländer förvägrats att utöva ett 20-tal yrken på grund av sin etnicitet. Libanon är här ett konkret exempel. Konstitueras denna typ av styrning och maktutövning som apartheid? Vilken terminologi är organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter beredda att använda för situationer där diskriminering och förtryck är så mycket värre?
Det är förståeligt att Pär Salander skriver under som professor emeritus. Det kan vara på sin plats att förtydliga att han varken är professor emeritus i konfliktlösning, konflikthantering, internationella relationer eller fredskunskap.
Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Artikeln publicerades i Västerbottens kuriren 1 juni 2021
.Fred i Mellanöstern är ingen IKEA-möbel av: Martin Blecher 2014 svarade Israels dåvarande utrikesminister Avigdor Liberman att Sveriges regering måste förstå att situationen i Mellanöstern är mer komplicerad än att montera ihop en Ikeamöbel. Sveriges synssätt på konflikthantering tycks inte ha ändrats sedan dess skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.
Socialdemokratin tycker om att prata om begrepp som internationell rätt, väl medveten om att detta begrepp är ganska omfattande och att det finns flera skolor inom begreppet som sådant. Dock får aldrig betraktaren veta det.
Annika Strandhäll med flera upprepar gamla mantran men ingen tycks ha lösning på det faktum att Hamas styr Gaza och alla försök till att avväpna rörelsen har misslyckats. Likaså saknar politikerna svar på hur det gick med världssamfundets löften om att avväpna Hezbollah i Libanon och Syrien.
Mästrande ton
Naturligtvis är det enkelt för Annika Strandhäll att inta en mästrande ton om vad som borde göras i regionen. Hon själv har ju aldrig upplevt krig och lever i världens mest fredligaste region. Nedan listar jag fem ganska betydande anledningar till varför Annika Strandhälls utspel tyvärr förblir en illusion:
1) Finns ingen fredsmäklare
USA anser inte att tiden nu är kommen för en fredsprocess. Joe Biden upprepade det senast under söndagen. USA har varit avgörande i fredsavtalen med Egypten, Jordanien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan
2) Det finns ingen israelisk regering
Israel har varit i valkaos sedan december 2018 och gått igenom fyra val. Det finns en möjlighet att oppositionen till Benjamin Netanyahu lyckas bilda regering. Denna regering skulle i sådana fall sakna nödvändigt konsensus för ett fredsavtal.
3) 1967 års stilleståndslinjer är ett stort hinder
Palestinierna insisterar på ett geografiskt område i närheten av 1967 års stilleståndslinjer. Även om denna hållning har brett stödd internationellt är det förmodligen bara tre israeliska partier i nuvarande parlamentet som stödjer sådan utgångspunkt.
4) Avsaknad av ett enat palestinskt ledarskap
Det är inte bara Israel som inte har stabil regeringsstyre. Palestinierna höll val senast 2006 och valen som skulle hållas nu ställdes in då Mahmoud Abbas riskerade förlora Västbanken (han har redan förlorat Gaza). Den palestinska myndigheten har varit delad sedan Hamas, i en blodig kupp, tog makten i Gaza och uteslöt palestinska myndigheten från området. Alla försök till enighet har misslyckats.
5) Gazakriget stärkte Hamas
Annika Strandhäll med flera missar att det framgår i Hamas program att Israel ska förintas. Det är inte en liten sak att utelämna för politiker när man skriver en debattartikel.
Hamas, som stöds av iranska medel, anses vara en terrorgrupp av aktörer som USA, EU, Kanada och Australien.
Det senaste Gazakriget, även känt som "Operation Guardian of the Walls", gav Hamas ett lyft politiskt såväl som militärt.
Beslutet från viktiga internationella aktörer att försöka avväpna Hamas och att öka den palestinska myndighetens ställning kunde inte komma i ett svårare ögonblick.
Beslutet från viktiga internationella aktörer att försöka avväpna Hamas och att öka den palestinska myndighetens ställning kunde inte komma i ett svårare ögonblick.
En fredsprocess är den bästa lösningen på frågan om Gaza, men Hamas är fortfarande ett av de viktigaste hindren. Det internationella samfundet måste först ta reda på om det kan neutraliseras innan de tror att någon fredsprocess kan vara möjlig.
Annika Strandhäll med flera har rätt. Det krävs politiskt mod. Att i en debattartikel utelämna vitala komponenter är inte beviset på sådant mod. Det är ren populism.
Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Hur mycket kostar Israels militära kampanj landets ekonomi? För att svara på den frågan måste en rad olika aspekter av ekonomin beaktas.
Först den militära aspekten. Tusentals Iron Dome-missiler har avfyrats mot inkommande Hamas-raketer, och var och en kostar mellan 50 000 och 80 000 dollar, enligt olika uppskattningar. Arméns beslut att inkalla upp till 7 000 reservister har också ett högt pris, då deras löner måste betalas av National Insurance Institute, liksom de hundratals luftattacker som utförts av flygvapnet. Dessa siffror stiger ständigt.
Samtidigt är kostnaden för Israels privata sektor cirka 180 NIS per dag, enligt en analys gjord av företagarföreningens ekonomiavdelning.
Företagarföreningen kalkylerar att kostnaden för arbetsbortfall de första tre dagarna var cirka 540 miljoner NIS. Denna uppskattning syftade på skador på företag och fabriker, i enlighet med riktlinjerna för Home Front Command, enligt vilka inga hela dagsverken utfördes i södra och mellersta distriktet mellan 11 och 13 maj.
Uppskattningen är baserad på kostnaden för en arbetsdag, om man antar att cirka 35 procent av arbetsstyrkan i södra regionen var frånvarande från arbetet, och cirka 10 procent i mellersta regionen.
Uppskattningen tar inte hänsyn till ekonomiska förluster genom direkta skador på fabriker, minskad lönsamhet eller indirekta skador som minskat renommé inför utländska kunder, avbrutna affärsuppgörelser, oförmåga att hålla leveranstider och andra faktorer, enligt föreningen. Om man räknar in dessa aspekter blir den totala kostnaden för affärssektorn avsevärt högre.
Företagarföreningens ordförande dr Ron Tomer uppmanade regeringen att snabbt ordna med löneutbetalningar till anställda som är frånvarande från arbetet, för att lugna både anställda och arbetsgivare.
Slutligen har tusentals hem, fordon och delar av privat egendom redan skadats genom striderna, som verkar fortsätta. Kostnaden för dessa skador uppskattas hittills till hundratals miljoner shekel.
Den pågående militära kampanjen kommer efter ett år där covid-pandemin har tvingat regeringar över hela världen att öka det sociala ekonomiska understödet och öka skuldsättningen till rekordnivåer. Israels BNP per capita sjönk med 4,3 procent under 2020, och statens utgifter ökade med 22,5 procent medan skatteintäkterna sjönk.
Samtidigt som den ekonomiska aktiviteten i landet har studsat tillbaka snabbt och arbetslösheten har sjunkit snabbare än förväntat till nuvarande åtta procent, är den ekonomiska återhämtningen bräcklig och många sektorer är fortfarande mycket sårbara för oväntade händelser.
Israels kreditvärdighet har varit stark trots kostnaderna för covid-viruset. Men förlängda våldsamheter riskerar att sänka densamma. På torsdagen sade Fitch, en av agenturerna vars kreditvärderingar hjälper internationella investerare att bedöma ekonomiska beslut, att förlängda strider utgör ett hot mot Israels kreditvärdighet.
Av: Zev Stub
Artikeln publicerades ursprungligen i Jerusalem Post 15 maj 2021.
Översättning: Bengt-Ove Andersson, Vänskapsförbundet Sverige Israel
Trots intensiv övervakning och hårda restriktioner har terrorgruppen producerat och införskaffat tusentals långdistansraketer och andra vapen.
Under denna den fjärde omgången av våldsamheter mellan Israel och Hamas, har terrorgruppen avfyrat fler än 4 000 raketer mot Israel, varav några har nått djupare in på israeliskt territorium och med större träffsäkerhet än någonsin tidigare. Den aldrig tidigare skådade spärrelden når så långt norrut som till Medelhavsmetropolen Tel Aviv, och tillsammans med drönarattacker och till och med ett försök till anfall från ubåt, har Hamas visat upp en inhemsk arsenal som bara har växt trots Israels och Egyptens blockad av kustremsan sedan 14 år tillbaka.
Israel har infört blockad av Gaza, sedan Hamas, som har svurit att förgöra Israel, tog territoriet från den internationellt uppbackade Palestinska myndigheten 2007. Blockadens syfte är att förhindra att vapen och annan militär utrustning kommer in i Gazaremsan. ”[Hamas] bombningar är mycket mer omfattande och precisionen är mycket större i den här konflikten”, säger Mkhaimar Abusada, professor i politisk vetenskap vid Al-Azhar-universitetet i Gaza City. ”Det är chockerande att de har kunnat åstadkomma detta under belägring.” Här följer en titt på hur Hamas, trots intensiv övervakning och hårda restriktioner, har lyckats bygga sin arsenal.
Från enkla bomber till långdistansmissiler Sedan Hamas bildades 1987 har gruppens hemliga väpnade gren – som arbetar jämsides med en mer synlig politisk organisation – utvecklats från en liten milis till vad Israel beskriver som en ”halvt organiserad armé”. I början utförde gruppen dödliga beskjutningar och kidnappningar av israeler. Man dödade hundratals israeler i självmordsbombningar under den andra intifadan eller upproret, som utbröt i slutet av 2000.
När våldet spred sig började terrorgruppen producera primitiva ”Qassam-raketer”. Projektilerna, vars drivkraft var smält socker, nådde bara några kilometer, hade usel träffsäkerhet och orsakade ringa skada, och landade ofta inuti Gaza.
När Israel drog sig tillbaka från Gaza 2005 organiserade Hamas en hemlig försörjningskedja från sina gamla gynnare Iran och Syrien, enligt Israels militär. Raketer med längre räckvidd, kraftfulla sprängmedel, metall och maskineri flödade över Gazas sydgräns mot Egypten. Enligt experterna fördes vapnen sjövägen till Sudan, kördes med lastbil över den stora egyptiska öknen och smugglades in genom ett nätverk av trånga tunnlar under Sinaihalvön.
2007, när Hamasterroristerna kastade ut den Palestinska myndigheten från Gaza och tog över kustremsan genom en våldsam kupp, införde Israel och Egypten en fast blockad. Enligt israelisk militär fortsatte smugglingen och tog fart efter att Mohammed Morsi, en islamistledare och Hamasanhängare, valdes till president 2012, innan han störtades av Egyptens armé. Gazaterrorister lagrade utlandstillverkade raketer med längre räckvidd, som Katyushas, och Fajr-5 från Iran, vilka användes under krigen mot Israel 2008 och 2012.
En inhemsk industri Efter störtandet av Morsi slog Egypten till och stängde hundratals av smugglingstunnlarna. Som svar på detta tog den lokala vapentillverkningen i Gaza fart. ”Enligt Iran hjälpte man till att starta upp missilproduktionen i Gaza och gav Hamas tekniska kunskaper, men nu är palestinierna självförsörjande”, sa Fabian Hinz, en oberoende säkerhetsanalytiker som fokuserar på missiler i Mellanöstern. ”Idag är de flesta raketer vi ser tillverkade inhemskt, ofta med kreativ teknik.”
I en dokumentär som sändes i september av Al-Jazeera visades sällsynta filmbilder där Hamasterrorister monterade ihop iranska raketer med räckvidd på upp till 80 km och stridsspetsar fyllda med 175 kg sprängmedel. Hamasterrorister öppnade odetonerade israeliska missiler från tidigare anfall för att tillvarata explosivt material. De återanvände även gamla vattenledningsrör som missilhöljen.
För att producera raketer framställer Hamas kemister och tekniker drivmedel genom att blanda gödning, oxidator och andra ingredienser i sina improviserade fabriker. Viktiga komponenter tros fortfarande smugglas in i Gaza genom en handfull tunnlar som fortfarande är i funktion.
Hamas har offentligt prisat Iran för dess hjälp, som enligt experter nu främst har formen av ritningar, tekniska spetskunskaper, motortester och annan teknisk expertis. Enligt utrikesdepartementet bidrar Iran med 100 miljoner dollar årligen till palestinska terrorgrupper.
Arsenal till beskådande Israels militär uppskattar att Hamas före de nya stridigheterna hade en arsenal på 7 000 raketer med varierande räckvidd, som kan nå nästan hela Israel, plus 300 antitankmissiler och 100 luftvärnsmissiler. Man har också anskaffat dussintals drönare och har en armé på cirka 30 000 terrorister, bland dem 400 commandosoldater.
I det senaste kriget har Hamas introducerat nya vapen som attackdrönare, obemannade ubåtsdrönare som skickas ut i havet, och en ny, ej fjärrstyrd raket som kallas ”Ayyash”, med en räckvidd på 250 km. Israel hävdar att dessa nya vapen har stoppats eller misslyckats med direktträffar.
Enligt Israels militär har operation Guardian of the Walls utdelat ett tungt slag mot Hamas vapenforskning, vapenlager och tillverkningsanläggningar. Men man erkänner att man inte har kunnat stoppa den ständiga raketbeskjutningen.
Till skillnad från fjärrstyrda missiler är raketernas precision dålig och det stora flertalet har skjutits ner av Israels försvarssystem Iron Dome. Men genom att fortsätta gäcka Israels överlägsna eldkraft har Hamas möjligen fått fram sitt huvudbudskap.
”Hamas mål är inte att förgöra Israel med militära medel. Huvudsyftet med raketerna är att sätta press på Israel och ändra maktekvationen”, säger Hinz. ”Det är psykologiskt.”
I en video från Palestinian Media Watch bekräftar en officiell palestinsk myndighetskälla den israeliska policyn att varna palestinska civila för att evakuera byggnader som rymmer terrorister och terrorinfrastrukturer i den Hamas-kontrollerade Gazaremsan, innan de förstörs. Detta har varit en lång israelisk praxis, även om det möjliggör för terroristerna att fly. Nu bekräftar också en officiell palestinsk myndighetskälla detta.
En tevereporter från palestinska myndigheten berättar vad han bevittnade i Gaza:
”När de informerades om att detta torn kommer att attackeras … evakuerades platsen fullständigt. Kvarteret, gatan, de civila byggnaderna och bostadshusen i området – helt – inklusive barn och kvinnor, och vi såg det …
Vakten som arbetar i detta torn varnades genom ett telefonsamtal från Israels säkerhetstjänst. De sa ord för ord: ”Evakuera tornet och säg att detta torn kommer att attackeras. Det kommer att attackeras när som helst. ”Efter detta samtal attackerades detta torn ungefär två timmar senare.”
Jag vet att de senaste tio dagarna har varit otroligt förödande och också förvirrande. Varför låter världen israelerna göra detta mot oss? Jag skriver till er, mina palestinska bröder och systrar, för att öppna era ögon för den desinformation som våra verkliga förtryckare, Hamas, ger oss.
Jag bönfaller er, mina palestinska bröder: låt inte Hamas hjärntvätta er till att tro att det har “uppnått” någonting åt oss. Bli inte offer för dess lögner och manipulationer. Hamas är inte en rörelse som strävar efter rättvisa och de bryr sig verkligen inte om dig eller mig. Det är ett kriminellt gäng som bara bryr sig om att öka sin egen makt på vår bekostnad. Först när Hamas terrorvälde är över kan våra liv förbättras. Först då kommer du att smaka på frukterna av verklig fred med dina judiska kusiner.
Ja, jag vet att för vissa i media har Hamas mer eller mindre uppnått sitt mål i detta avskyvärda destruktiva krig som de startade för tio dagar sedan. De har spridit falska nyheter om att Sheikh Jarrah är kärnan i judisk aggression. De har uppmuntrat våldsamma upplopp i Al Aqsa genom att falskt hävda att judarna kommer att förstöra Al Aqsa, vilket aldrig har varit sant. Och sedan utnyttjade de detta för att inleda ett krig med Israel och rättfärdiga sina raketattacker. Under hela tiden visade Hamas palestinierna en tydlig kontrast mellan dess förmåga att agera och premiärminister Mahmoud Abbas och hans Fatah-partis passivitet.
Det är mycket viktigt att inse och komma ihåg att Hamas är den främsta orsaken till lidande för er, mina palestinska bröder och systrar i Gaza. Det är Hamas som ignorerade varningarna om att vattenbrunnar överutnyttjades, vilket ledde till saltinträngningar och att Gazas kranvatten inte är säkert att dricka. Det är Hamas som stulit stora delar av de massiva humanitära leveranser som är avsedda för dig som Israel dagligen har släppt in i hundratals lastbilar. Det är Hamas som har stulit cementen och metallen som är avsedd att bygga hus åt dig och istället spenderat miljarder dollar på ett massivt underjordiskt nätverk av tunnlar för att kunna kriga. Och när det kom till krig med israelerna de senaste tio dagarna, använde Hamas medvetet dig som mänsklig sköld och placerade raketramper och missiler i dina hem, lägenheter, kontorsbyggnader och till och med sjukhus – precis som de gjorde 2014.
Och nu har Hamas hänsynslöst skjutit mot de mest befolkade regionerna i Israel, utan något specifikt mål eller strategi. Ändå vet jag från mina källor i Gaza att så många som 25 procent av alla raketer som skjutits upp av Hamas kraschat inom Gaza.Det har resulterat i att Hamas dödat så många som 50 av de civila som de felaktigt skyller på Israel. Och är du stolt över det faktum att några av de Hamas-missiler som israeliska försvarsmakten misslyckades med att skjuta ned exploderade på platser som Jaffa, Abu Ghosh och Lod där arabiska israeler nu bor?
Fråga dig själv, hur exakt drar vårt folk nytta av något av detta? Vad kommer att hända med våra unga män som hjärntvättades på sociala medier och lurades att kasta tegel och Molotov-cocktails mot poliser? Hur många av vårt folk skadades allvarligt i Jerusalem på grund av Hamas uppmaning? Hur många fler drabbades av samma öde när Hamas-raketerna kraschade i Gaza, för att inte tala om de hundratusentals av er, mina bröder och systrar, som användes som mänskliga sköldar mot israeliska motattacker?
Och vad kan man vinna? Palestinier som bor i dessa fyra byggnader i Sheikh Jarrah kommer fortfarande så småningom att vräkas, ett faktum som har varit känt för dessa familjer i årtionden när de sålde rättigheterna till fastigheterna. Men glöm Sheik Jarrah ett ögonblick. Tänk på det ännu större antalet palestinier som nu är hemlösa i Gaza eftersom Hamas valde att gömma sina vapen i bostadshus.
Och när fientligheterna upphör kan du vara säker på att det inte kommer att vara invånarna i Gaza eller företrädare för dina intressen, utan Hamas-gänget, som kommer att lägga beslag på den lukrativa ekonomiska ersättningen från Qatar och europeiska icke-statliga organisationer “för att återuppbygga Gaza.” Kommer du ihåg vem som blev rik förra gången efter kriget med Israel 2014? Hamas kommer att göra exakt samma sak: De kommer att spendera biståndspengarna för att fylla på sin vapenarsenal snarare än att reparera bostäder, köpa Coronavacciner eller tillhandahålla sociala tjänster för folket. Och Hamas kommer säkert att fortsätta planera terroristattacker mot israeliska civila. Så Israel kommer att få en ännu större legitimitet för att begränsa tillgången till Al Aqsa och upprätthålla den defensiva blockaden runt Gaza: Det är du som kommer att drabbas, inte Hamas i sina lyxiga bostäder. Och den fred du verkligen förtjänar kommer att vara ännu längre utom räckhåll. Den fred som kunde ha varit möjlig när Israel helt drog sig tillbaka från Gazaremsan 2005, men som istället ledde till att Hamas inrättade en auktoritär militärjunta.
Det är en tragedi att livet håller på att bli värre för palestinierna i Gaza, men allt är Hamas fel. De planerade och provocerade en militär konfrontation för att förbättra sin politiska ställning och vi kommer alla att lida för det. Återigen uppmanar jag er att öppna ögonen och se Hamas bedrägeri. Oavsett hur många judar de lyckas döda, kommer Hamas inte ha uppnått något som gynnar vanliga palestinier.
Bassam Eid
Palestinsk människorättsaktivist
Bassam Eid är en prisbelönt palestinsk människorättsaktivist. Han är själv palestinsk flykting och växte upp i flyktinglägret Shuafat. Han blev berömd under den första intifadan, bl a för sitt arbete med att dokumentera israeliska övergrepp. I en artikel klargör han nu att Hamas är palestiniernas
