Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Till alla våra medinvånare i Storbritannien

Till alla våra medinvånare i Storbritannien [inför valet]

Den här ledaren - och tidningens förstasida - vänder sig denna gång inte till vår vanliga läsekrets, utan till dem som normalt inte skulle läsa the Jewish Chronicle. Vi vänder oss med andra ord till icke-judar.

De allra flesta brittiska judar anser att Jeremy Corbin är en antisemit. I den alla senaste mätningen, förra månaden, var siffran 87 procent.

Det kan vara svårt att sätta sig in i hur en annan person eller annan grupp har det. Men vi tror att det är viktigt - och brådskande - att du gör det. Nästan hälften (47%) av Storbritanniens judar uppgav i samma undersökning att de skulle ”allvarligt överväga” att emigrera om Corbyn vinner valet den 12 december. Detta kanske kan ge en indikation på hur det känns att vara brittisk jude i en tid då den politiska oppositionen leds av en man som allmänt anses vara en antisemit.

Det finns rasism på alla sidor av politiken och den måste uppmärksammas varhelst den dyker upp. Historien har tvingat vårt samfund att snabbt kunna identifiera extremism - och Jeremy Corbyns val till partiledare för Labour 2015 var ett sådant exempel.

Genom hela sin karriär har han allierat sig med, och stöttat, antisemiter som Paul Eisen, Stephen Sizer och Raed Salah. Han har beskrivit organisationer som Hamas, vars stadgar uppmanar till utplånade av världens alla judar, som sina ”vänner”. Han har lagt en krans för att hedra terrorister som mördat judar. Han har förolämpat ”sionister” - antisemiters kodord när de i själva verket avser judar, eftersom de då tror att de kan komma undan - genom att påstå att de skulle sakna förmåga att förstå ”engelsk ironi”.

Det fanns en del som hoppades att han kunde förändras efter att han väl blivit val. Istället blev det tvärtom. Jeremy Corbyn, och Labours övriga ledarskap, har varit närmast totalt passiva inför partiets antisemiter. Dessa har därmed stärkts samtidigt som andra uppmuntrats. 

Faktum är att Corbyn och hans allierade aktivt förhindrat att sätta in åtgärder mot rasisterna.

I stället för att lyssna och lära av de etablerade judiska organisationerna, som Board of Deputies och Jewish Leadership Council, har Corbyn mött dem och deras rekommendationer med förakt, för att i stället vända sig till perifera organisationer som upprättats endast i syfte att förneka antisemitismen inom Labour.

Är det så konstigt att judar oroar sig för en framtid där Corbyn skulle vara premiärminister?

Men ändå, trots allt detta, ser vi samtidigt hur det pågår en valrörelse där antisemitismen hos Corbyn och Labour endast nämns i förbifarten. Brexit, åtstramningarna, utbildningsväsendet, sjukvården och en mängd andra frågor är förstås mycket viktiga. Men hur kan rasismen hos en partiledare - och den allvarliga rädsla detta injagar hos en etnisk minoritet - inte utgöra en av de allra mest grundläggande frågorna?

Därför vill vi ha din uppmärksamhet. Om denne man skulle väljas till vår nästa premiärminister är budskapet tydligt: vår bestörtning över att han ges inflytande över brittisk politik, och vår rädsla inför vart det kan leda, är irrelevant.

Vi måste då dra slutsatsen att den rädslan och förfäran inte räknas.

Men vi tror att du bryr dig.

Vi tror att den överväldigande majoriteten av alla britter avskyr rasism. Vi ber dig bara att du agerar i enlighet med detta när du lägger din röst.

the Jewish Chronicle
The Jewish Chronicle (The JC) is a London-based Jewish weekly newspaper. Founded in 1841, it is the oldest continuously published Jewish newspaper in the world.

Ledare publicerad i the Jewish Chronicle 8 november 2019 (på tidningens förstasida!)

Så har Sverige sett till att UNRWA fått miljardbelopp

Sverige har i decennier hållit FN:s flyktingorgan för palestinska flyktingar, UNRWA, under armarna. Nu i november ska FN:s generalförsamling debattera om UNRWA:s mandat för ytterligare en treårsperiod, då nuvarande mandat går ut den 30 juni 2020. Beslut om organisationens framtid tas i december.

När USA i början av förra året aviserade att man skulle minska stödet till UNRWA var redan Sverige engagerat för att fylla tomrummet. I september 2017 inbjöd Islamiska konferensens generalsekreterare, Yousef Al-Othaimeen, till en konferens i New York till stöd för UNRWA.

Vid sin sida hade han Sveriges utrikesminister Margot Wallström och Jordaniens utrikesminister Ayman Safadi. Och i mars 2018 var Wallström värd för en insamlingskonferens i Rom, med utrikesministrarna i Jordanien och Egypten.

Safadi besökte Rosenbad den 23 augusti 2018 och i slutet av augusti, tolv dagar före riksdagsvalet, möttes Tomas Brundin på det svenska konsulatet i Jerusalem och Pierre Krähenbühl, chef för UNRWA. Anledningen var att Sverige hade lovat drygt två miljarder kronor till UNWRA under fyra år.

Efter att riksdagen avsatt regeringen Löfvén hösten 2018 reste Margot Wallström med statsflyget till New York för att samla in pengar till UNRWA.

Att hon precis hade blivit avsatt hindrade inte henne från att ta med sig en jättedelegation på 24 personer, bestående av biståndsexperter och Mellanösterndiplomater – bland annat Eva Svedling, statssekreterare för biståndsfrågor, Annika Söder, UD:s kabinettssekreterare, Per Örnéus, Sveriges sändebud i Mellanöstern, Joachim Bergström, ambassadör och särskilt sändebud till Islamiska samarbetsorganisationen (OIC), samt UD:s Mellanösternchef Ann Dismorr som bott i Saudiarabien och varit ambassadör i Libanon och Azerbajdzjan.

UD:s kostnader landade på 1 069 841,85 kronor, bland annat en faktura för statsflyget på 164 800 kronor, enligt departementssekreterare Hannes Raag på UD.

Regeringen debiteras drygt 10 000 kronor per timme av Försvarsmakten för statsflyget, men den den verkliga kostnaden för skattebetalarna är betydligt högre.

Wallströms huvuduppdrag under FN-mötet i september 2018 var att med Jordaniens utrikesminister – och i närvaro av bland annat Islamiska konferensen och Arabförbundet – samla in pengar till UNRWA.

I april i år inbjöd utrikesministrarna Margot Wallström och Ayman Safadi till ytterligare en insamlingskonferens i Stockholm.

I sommar briserade nyheten om en stor korruptionsskandal i UNRWA:s högsta ledning. En konfidentiell intern rapport från UNRWA, som enligt medieuppgifter skulle ha nått FN:s generalsekreterare i december 2018, läckte då ut till medier.

När rapporten blev offentlig valde Schweiz, Nederländerna och Belgien att frysa sitt stöd.

Den 1 september i år, fem dagar innan Margot Wallström meddelade sin avgång på Facebook, besökte hon Amman och utrikesminister Ayman Safadi för att återigen diskutera den finansiella krisen hos UNRWA.

På en gemensam presskonferens lovade de att fortsätta sina ansträngningar för att mobilisera finansiellt och politiskt stöd för UNRWA.

Korruptionsrapporten gjorde att den årliga insamlingskonferensen för UNRWA – som de senaste åren har hållits i samband med öppnandet av FN:s generalförsamling i New York i september – begränsades till en presskonferens med Jordaniens utrikesminister.

I stället fick UNRWA:s ledare Pierre Krähenbühl anordna en insamlingsresa i arabvärlden och deltog bland annat vid Förenade Arabförbundets konferens i Kairo samma månad.

Ruben Agnarsson

Publicerad i Världen idag 4 november 2019

Diakonia and Israel x 3 [på engelska]

Ett meningsutbyte mellan Ilan Ben-Dov och Georg Andrén

[1:3]
Diakonia, one of the most hostile and aggressive NGO:s with regard to Israel, is once again organizing another trip of Swedish parliamentarians to what they refer to as "Palestine and Israel".

The program of the visit is nothing less than a full-fledged propaganda trip, the only aim of which is to delegitimize and demonize the state of Israel by presenting a distorted, vicious and false picture which does not even come close to reflecting reality.

This propaganda trip of Diakonia is marketed under the pretense that it would somehow be planned in cooperation also with the Israeli side. Nothing could be further from the truth.

The program of this visit completely ignores the Israeli side. It reflects only the Palestinian narrative. As a matter of fact, it ignores the very existence of Israel and the Zionist, Israeli story - which is in no way reflected in the program.

I regret very much that respected members of the Swedish Parliament have been misled into taking part in this cheap political manipulation, which is no less than a manifestation of hatred towards Israel.

Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör i Sverige

- 

[2:3]
Dear Ambassador Ilan Ben-Dov, I feel that I need to respond to your post here on Facebook.

The role of Diakonia as a development organisation is always to put the individual and her rights at the center stage. Therefor we chose focus on the civilian population rather than parties or governments in a conflict. This is true for our study trip to Israel and Palestine, as well as for similar trips that we organise to orher countries where we operate. Our objective is to give policy makers an opportunity to experience the reality on site and get an understanding of the humanitarian situation as well as study the conditions under which Swedish and international aid to Palestine and Palestinian actors operates and s and it´s results.

In our invitation the Swedish parliamentarians to join the study trip we are very clear that this is done in cooperation with Israeli and Palestinian Human Rights organisations, UN-agencies, Christian partners and Churches. In planning the program we always seek the opportunity to meet with as well Israeli authorities as representatives of the Palestinian Authority in order for them to present their perspectives. We have had a dialogue with your embassy in order for us to be able to have such a meeting between the delegation and the Israeli Foreign Office in Jerusalem.

Diakonia always has International Humaitarian Law and Human Rights as our point of departure. This includes the right of Israel to exist, as well as the right and obligation of Israel to defend its population as long as this is done in accordance with Internaltional Law. In this regard, our position is no different from that of the EU and the Swedish government.

I look forward to further discuss this with you in person.

Georg Andrén 
Diakonias generalsekreterare

-

[3:3]
The response by the Secretary General of Diakonia to my post, does not give any reasonable explanation for the fact that the trips that Diakonia is organizing and financing to "Palestine" already for years are nothing but part of an extreme anti-Israeli campaign.

The very claim that the trip includes a visit to Israel is far from being the truth, as they completely ignore Israel on its own merits in the program.

The claim that the tours would give "policy makers an opportunity to experience the reality on site" is a pure fraud.

When looking at the program, it immediately becomes obvious that this so called "reality" is twisted and distorted with the sole purpose of defaming Israel. It is an intellectual fraud and manipulation which hardly even pretends to introduce reality from an Israeli point of view.

The claim that the program is coordinated with Israeli human rights organizations is utterly misleading. The organizations in question represent only and solely one political agenda and thus are introducing to the participants, once again, a picture which is distorted and one-sided in the extreme.

All this is sadly not surprising and no news to us Israelis.

When it comes to Israel, Diakonia has a long tradition of presenting only one "truth". This is of course something very easy to do. The participants in the trips do not get a chance to be exposed to a complex reality and to a very complicated and multi-facetted situation.

The Palestinian-Israeli conflict is presented by Diakonia only in black and white colours, with no grey zones or nuances of any kind. According to them, Israel is the root of all evil.

Once again, all of this in no way surprises us - as Diakonia's campaign against Israel has already become a well-established tradition and is ongoing for years.

Diakonia is also trying to hide behind references to "international law" and "human rights". In the particular case of this organization's dealings with Israel, this amounts to no more than outright hypocrisy.

For Diakonia, international law is valid only when it serves their campaign of hostility towards Israel. The participants in the trips do not hear one word about the human right of Israelis to live lives free of terrorism or the right of Israel to self-defense under international law.

The use of the terminology of "international law" and "human rights" is being done in the most selective manner and only in such a way that it serves the organization's anti-Israel agenda.

To conclude, I would like to take this opportunity and humbly advice Diakonia to stop telling us Israelis how much they support "Israel's right to exist". I would suggest to them to cease with their arrogant, patronizing and sanctimonious approach. Israel does not need Diakonia's approval of its existence. I would call on them to adopt a much more humble approach and a far more balanced stance.

It is high time for Diakonia to abandon its long tradition of hatred for the Jewish State. This attitude is wrong and dangerous.

Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör i Sverige

Uppsnappat från ambassadörens sida på facebook 29/10 - 1/11 2019

Ann Linde försvarade BDS-rörelsen


I Världen idags bilaga om antisemitism lovade Lars Adaktusson (KD) att han skulle driva frågan om att fördöma den palestinska bojkottrörelsen BDS, efter att tyska Förbundsdagen och USA:s kongress beslutat att klassa rörelsen som antisemitisk. I tisdags avvisade utrikesminister Ann Linde kravet att fördöma rörelsen.

– Regeringen sätter inget likhetstecken mellan antisemitism och BDS, svarade Ann Linde, på Lars Adaktussons interpellationsfråga om det är förenligt med regeringens arbete mot antisemitism att stödja BDS-rörelsen.

Han frågade även om regeringen stödjer besluten i Tyskland och USA.

Frågorna var egentligen riktade till statsminister Stefan Löfvén och Adaktusson efterlyste statsministern röst:

– Just i den här frågan tror jag att det har ett stort värde i att landets regeringschef tar till orda. Stefan Löfvén har sagt att han har ett stort engagemang i den här frågan. Jag tror att många hade uppskattat om statsministern hade visat det engagemanget här i kammaren i dag, sade han.

Ann Linde avvisade flera gånger tanken att klassa BDS-rörelsen som antisemitisk.

– BDS är en civilsamhällelig rörelse som har rätt att uttrycka och stå för sina egna åsikter, sade hon.

Lars Adaktusson påpekade att BDS-rörelsen ifrågasätter staten Israel och judarna som folk.

– På vilket sätt avser regeringen att motverka den antisemitism som finns inom BDS, frågade han på nytt och nämnde att den tyska Förbundsdagens jämfört bojkottkraven med Nazitysklands slogan ”Köp inte från judarna”.

– BDS-rörelsen vill bekämpa den judiska statens existens, vilket är antisemitism, menade han.

Utrikesministern replikerade:

– Regeringen ser inget likhetstecken mellan antisemitism och BDS. Att med fredliga medel förespråka bojkott av Israel i syfte att få ett slut på ockupationen är inte antisemtism. Regeringen stödjer inte bojkott av Israel.

Adaktusson beskrev hur S håller sitt systerparti Fatah under armarna och hänvisade till Mahmoud Abbas antisemitiska uttalanden där han skyller Förintelsen på judarna.

– Mellanöstern är ett centrum för massproduktion av antijudisk propaganda, fortsatte han och beskrev Hamas, Hizbollahs och Irans målsättning att utplåna Israel.

– Det som regeringen gör mot antisemitismen har stor betydelse. Det som regeringen inte gör får också stora konsekvenser, för oss i Sverige och för omvärlden, sade Adaktusson.

Ruben Agnarsson

Publicerad i Världen idag 24 oktober 2019

Sportföretaget Puma

Senaste måltavlan för anti-israeliska aktivister är det tyska sportföretaget Puma. I juni utlystes det en ”global bojkottdag” mot företaget, och om en vecka är det dags igen.

Anledningen till att just Puma hamnar i skottlinjen är deras sponsoravtal med det israeliska fotbollsförbundet. Även förbundets tidigare samarbete med Adidas var föremål för en liknande kampanj, men bojkottkraven lär inte ha legat bakom skiftet till Puma.

Om Palestinagrupperna vore uppriktigt intresserade av fotboll och palestiniernas välbefinnande borde de istället lägga sin energi på att reformera det palestinska fotbollsförbundet. Dess chef - Jibril Rajoub - fälldes 2018 av FIFA:s disciplinkommitté på grund av sina hatfyllda uttalanden och hot om våld. Han stängdes av i tolv månader och tvingades betala dryga böter till det internationella fotbollsförbundet. En ny utredning mot honom startades tidigare i år, denna gång på grund av hans stöd till terrorism.

I Stockholm riktas Puma-kampanjen framförallt mot XXL:s butik på Hamngatan nästa lördag. Det lönar sig inte att försöka resonera med fanatiker, men om du ändå skall köpa sportutrustning kan det alltså vara läge att besöka butiken och välja bland XXL:s hela 427 produkter från det tyska företaget.

ICA:s israeliska mango och Rosa Bandet

Det pågår även en anti-israelisk kampanj riktad mot ICA och Cancerfonden. Bojkottaktivisterna upprörs nämligen över att ICA säljer israelisk mango till förmån för cancerforskning.

I sitt svar till Palestinagrupperna skriver ICA bland annat:
"Vi låter butikerna och i slutändan konsumenterna avgöra vilka artiklar/ursprung som ska erbjudas i våra butiker. Om inga konsumenter eller ICA-butiker efterfrågar en specifik produkt eller produkter av ett specifikt ursprung, kommer detta sannolikt att leda till att ICA centralt istället satsar på andra produkter eller frukt och grönsaker med andra ursprung."

Och Cancerfonden konstaterar i sitt svar: 
"Genom att sälja rosa band och rosa produkter, sprida kunskap om cancer och engagera såväl medarbetare som kunder, spelar vår samarbetspartner ICA en mycket viktig roll i arbetet för att besegra cancer."

Inom ramen för Rosa Bandet-kampanj lyckades ICA förra året samla in 46 miljoner kronor till Cancerfonden. Och eftersom israelisk forskning på området är så framstående, blir helgens mangoinköp från ICA på flera sätt en god gärning. 

Anders Engström

Se även 
Palestinagruppernas bojkottlista har blivit min shoppinglista

Sju tips för en aktiv semester i Israel

Med läge direkt vid Medelhavet och varierande natur med både frodig växtlighet kring floderna och ökenlandskap i söder, är Israel ett land med stora möjligheter att uppleva en aktiv semester både på land och i vatten. Från sanddynerna i Negev till korallreven i Röda Havet, mountainbike i bergigt landskap till ”canyoning” i djupa raviner. Nedan följer 7 tips på en aktiv semester i Israel.

Paddla kajak i Jordanfloden

Att paddla kajak på Jordanfloden är en spännande upplevelse för både stora och små. Floden som bär på en rik historia bjuder på en storslagen naturupplevelse och att ta sig fram med kajak på ytan av det djupblå vattnet inramat av skuggande bambu och vass är något utöver det vanliga.  Den majestätiska naturen längst Jordanfloden är både imponerande och lugnande och under de varma sommarmånaderna är den skuggande naturen under en kajakpaddling ett perfekt sätt att hålla sig sval.

https://www.robroy.co.il/
https://www.kayaks.co.il/english/
https://www.abukayak.co.il/
-

Dykning i Eilat

Upptäck Israels storslagna natur under ytan. Eilat bjuder på en spännande upplevelse med de korallrev som tornar upp sig från botten av Röda havet. Röda havets korallrev är världens nordligaste korallrev och det finns en mängd olika kurser och handledda dyk att ta del av på plats. Oavsett om du är nybörjare eller rutinerad dykare finns nya upptäckter att göra i omgivningarna. Eilat och de omgivande regionerna kring Röda havet lämpar sig väl för både fridykning och dykning med tuber.

https://www.idive.co.il/arl
https://www.divemanta.com/
https://www.diversvillage.co.il/en/
-

Canyoning

För den äventyrslystna kan man testa på extremsporten canyoning som har blivit väldigt populär i Israel. Genom simning, klättring och vandring tar man sig igenom avancerad terräng uppför berg, ner i djupa raviner och över floder. Man får på det här sättet uppleva den majestätiska naturen så nära det går.  Canyoning kan utföras i flera områden runt om i Israel och i Galileen eller området kring Genesarets sjö är några av de mest kända. I området kring Döda havet och Eilatbergen kan man uppleva fantastiska vattenfall på över 120 meter, en uppvisning av naturens mäktighet när den är som bäst. Bästa perioden för canyoning är oktober-april när vädret är varmt och skönt. 

https://www.negevtrails.com/ein-avdat-trail
https://www.touristisrael.com/beit-guvrin/8787/ 
https://www.tiuli.com/tracks/155
-

Vindsurfing och Kitesurfing

Ända sedan 50-talet har Israel varit en surfnation att räkna med. Både vindsurfing och kitesurfing utövas intensivt av Israelerna och flera olympiska medaljer har vunnits i vindsurfing. Längst Medelhavskusten är sporten mycket populär och även Galileesjön och Eilat är platser där sporterna är utbredda. Under våren och hösten är vindarna som bäst längst Israels Medelhavskust. I Eilat kan man räkna med över 200 bra vinddagar per år, vilket gör staden till ett naturligt tillhåll för vind- och kitesurfingälskare.

https://www.surfclub.co.il/surf-club/
https://www.galimsurf.com/en/surfing-courses/
http://www.surfo.co.il/kiteboardingcourse
-

Sandboarding

Passa på att uppleva Negevöknens sanddyner på ett fartfyllt sätt. Sandboarding tillhör en av de upplevelser som stannar kvar i minnet länge. Negev är ett vidsträckt stenökenområde i Israels södra del och utgör 60 % av landets totala yta. En del av öknen består dock av sanddyner och dessa kan med fördel upplevas via sandboarding, en typ av surfing med sand som underlag. Ta dig upp till toppen på en sanddyn och ställ dig på brädan för att swisha nerför dynen i en väldig fart. En både hisnande och kul upplevelse för både barn och vuxna.

http://www.drorbamidbar.co.il/sandsurfing
http://www.sandboard.co.il/he/
-

Mountainbike i Hermon Bike Park

Mountainbike cykling är väldigt populärt i hela Israel tack vare landets rika utbud av utmanande terräng och naturformationer. På Hermonberget som på vinterhalvåret är en skidanläggning finns på sommaren istället en mountainbike-park med tre olika banor. En av banorna är en träningsbana för nybörjare och två av banorna stäcker sig 4,5 km nerför berget och inkluderar hopp och andra utmanande inslag för den våghalsiga cyklisten. Ta skidliften upp till toppen och släng dig sedan ut i backen – på två hjul.

https://geofun.co.il/en/
http://www.samarbike.com/en/
https://www.ez-harim.co.il/En
-

Ridning

Att se landet från hästryggen ger ett nytt och spännande perspektiv över den unika natur som Israel kan stoltsera med. Då ridning är en väldigt populär fritidsaktivitet för Israelerna kan man hitta stall över hela landet som erbjuder ridturer. Några av de mäktigaste platserna att uppleva från hästryggen är bl.a Mount Hermon där man från berget ser över Galileesjön eller Ramonkratern i Negevöknen med sin storslagna vy.

https://www.alpacas-farm.com/
http://www.avitalranch.co.il/en.asp
https://www.veredhagalil.com

Israeliska statens turistbyrå

Pressmeddelande publicerat 14 oktober 2019

Det är inte Israel som är problemet i MÖ – Sverige bör ge demokratin sitt stöd

Turkiets invasion i Syrien innebär ett regelrätt brott mot internationell rätt och att de många krigen och konflikterna i Mellanöstern får en ny bitter och blodig start. Det innebär nya möjligheter för ISIS och kommer att ge ny motivation för mördande och avrättningar. De människor som sökt skydd där Turkiet nu marscherat in riskerar både krigets dödande av civila och lakoniska avrättningar samtidigt som deras möjligheter att fly handlar om att nå gränsen till Irak eller att hamna i det krig som Assad för mot sitt eget folk. 

De stora vinnarna är ISIS och Assad. ISIS kommer se medlemmar som hållits i fängelser och läger åter fria. Nu flyr deras vakter och nu lämnas territorium på nytt till dem. I kriget öppnas nya möjligheter för deras terror och krigföring. Assad kommer med större styrka kunna slå mot de grupper som han hela tiden har velat bekämpa och som sökt tillflykt i norra Syrien. Samtidigt kan han nu peka på en yttre fiende som angriper landet och som motiverar nya krigsinsatser. I detta virrvarr befäster Ryssland sin närvaro med stöd till Assad samtidigt som USA förlorat trovärdighet och stabiliserande roll. 

Under ytan av allt detta finns konflikten mellan sunni och shia, och de extremister som bär upp den konflikten, och den mångfald av regionala konflikter som den innebär. Saudiarabiens krigföring i Jemen, mot grupper som stöds av Iran. Motsvarande i Irak. De etniska rensningarna som Turkiet nu vill genomföra i sina ockuperade zoner av Syrien kommer få sin efterföljd i andra delar av denna plågade del av världen. Turkiet kommer å sin sida på nytt få uppleva terror i det egna landet som i sin tur kommer ytterligare fördjupa den erdoganska despotin, just som de demokratiska alternativen har börjat växa sig starkare. Erdoğan förvandlar nu Turkiet till en aktör för instabilitet i hela denna region, med krigföring mot kurder som ett element och en strävan att i andra delar av regionen stödja sunni-aktivistisk krigföring. 

Turkiets invasion i Syrien. Irans hot mot andra länder och att utplåna Israel förenat med den terror man stöder. Det totalitära förtrycket under ayatollorna och föraktet för människoliv. Saudiarabiens totalitära kungadöme som präglas av den religiösa diktaturens alla drag. Det grymma kriget i Jemen. ISIS folkmord och nya försök att på nytt genom terrorns kraft spela roll. Assads massmördande. Hizbollahs hat och shariasamhälle. Hamas hat och shariasamhälle, som använder Gaza som bas för terror och raketskjutningar mot Israel. Den syriska regimens hat mot Israel. De totalitära kungadömena kring persiska viken med en ”frihet” som varierar från shariaförtryckets totala styre till relativa lättnader men aldrig mer. Den Palestinska myndigheten som finansierar terror och belönar terroristers familjer samt sprider antisemitisk propaganda. Antisemitismen som till stora delar är en gemensam nämnare för flera av de regimer och terrorrörelser som sprider våldet i denna region.

Det är inte Israel som är problemet i denna region. 

Det vore bra om svensk utrikespolitik kunde ta stegen från att indirekt, och ibland direkt, stödja de destruktiva krafterna i denna del av världen, reagera mot våldet, förtrycket och hatet. Föraktet för kvinnor som självständiga varelser. Avrättningar och förföljelser av dem som avviker i sina livsval, det må vara sexualitet, religion eller politisk uppfattning. Brutala etniska rensningar. Det finns inget att överse med, bara att fördöma. 

Demokratin i Israel. Alla människors rätt att rösta och bli valda. Att få leva sina liv oavsett kön, sexualitet, religion eller politisk uppfattning. Det är sant att Västbanken är ockuperad sedan arabvärlden försökte utplåna Israel 1967 men det beror på att någon fred ännu inte uppnåtts och att Israel inte skulle kunna överleva att Västbanken används som Gaza idag.  

Det vore rimligt att svensk utrikespolitik gav sitt stöd till stabilitet och demokrati i denna del av världen, och fördömde dem som predikar hatet, våldet och utplåningen av en demokrati. Att den stödde mäns och kvinnors lika rättigheter istället för att indirekt acceptera att kvinnors rätt ska definieras kollektivt och inte individuellt. Att vi stöder demokratin och fördömer despoterna och deras hat. När ledare som Trump, Erdoğan, Putin och andra despoter ser politiken som sitt eget maktspel bör Sverige och Europa stå för frihet och rätt. 

Gunnar Hökmark

Publicerad på egna sidan 13 oktober 2019   

Israel vinner ”Bästa resmål utanför EU

Den danska resebranschens mest prestigefulla pris: Danish Travel Awards 2019 ägde rum onsdag kväll på Cirkusbygningen i Köpenhamn, Danmark. Israel korades som vinnare i kategorin ”Bästa resmål utanför EU”

Utmärkelsen delades ut på onsdagskvällen den 2 oktober på Danish Travel Awards i Köpenhamn, Danmark. Galan arrangeras årligen av den danska resebranschtidningen Standby och de prestigefulla utmärkelserna delas ut till de bästa aktörerna och destinationerna inom flera kategorier inom reseindustrin. 

- Det är fantastiskt att Israel vinner denna utmärkelse som bästa resedestination utanför EU. Att Israel prisas som turistmål, är ett fint kvitto på att fler fått upp ögonen för Israel som en fantastisk semesterdestination. Intresset för Israel hos de nordiska turisterna är större än någonsin och det gläds vi åt, säger Nira Fisher, Direktör på Israel Government Tourist Office

Israel vann priset i kategorin ”Bästa resmål utanför EU”, de övriga nominerade i samma kategori var 

Australien, Brasilien, Canada, Egypten, Indien, Indonesien, Förenade Arabemiraten, Japan, Kina, Malaysia, Marocko, Mexiko, Nya Zealand, Singapore, Sydafrika, Tanzania, Thailand, USA och Vietnam.

Israeliska turistministeriet kommer att fortsätta arbetet med att främja Israel som turistmål med dess stora rikedom av kultur och storslagna natur.

Läs mer om Danish Travel Awards 2019 i Danmark 
https://standby.dk/danish-travel-awards-2019/

Läs mer om turism i Israel här:
https://israel.travel

Israeliska statens turistbyrå

Pressmeddelande publicerat 10 oktober 2019

Utrikesministern pressad i riksdagsdebatt om Israel

Under onsdagen hölls en intressant riksdagsdebatt där Lars Adaktusson ville veta om regeringen har någon plan för hur relationerna till Israel skall normaliseras. De tre första inläggen:

I) Interpellation 2019/20:19 Återupprättade relationer mellan Sverige och Israel

av Lars Adaktusson (KD)
till Utrikesminister Ann Linde (S)

I samband med riksmötets öppnande tillkännagav statsminister Stefan Löfven en regeringsombildning som bland annat innebär att Anne Linde är ny utrikesminister. Med anledning av skiftet på utrikesministerposten har de problematiska bilaterala relationerna mellan Sverige och Israel aktualiserats. Den nyutnämnda ministern har gjort klart att förbättrade relationer med Israel är en angelägen fråga, och för att understryka detta har ett möte med den israeliske Sverigeambassadören Ilan Ben-Dov nyligen ägt rum.

Ambitionen att överbrygga motsättningarna mellan den rödgröna regeringen och Israel är positiv och ska välkomnas. Israel är det enda land i Mellanöstern som delar samma grundläggande värderingar som Sverige när det gäller demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet, fria val och ett öppet samhälle. Även när det gäller frihandel, entreprenörskap, forskning och högre utbildning finns starka gemensamma intressen.

Samtidigt är det ett faktum att Sverige är det enda europeiska land som inte har någon dialog med Israel på högsta politiska nivå. Margot Wallström har varit den enda av EU-ländernas 28 utrikesministrar som inte varit välkommen att besöka Israel, och regeringen har därigenom saknat möjligheter att på plats i Jerusalem få gehör för svenska intressen.

En av anledningarna till de raserade relationerna är det beslut som fattades av den svenska regeringen för fem år sedan om att erkänna en palestinsk stat. Detta beslut togs ensidigt utan föregående konsultationer om konsekvenserna, och inget annat europeiskt land har valt att följa det svenska exemplet.

Ytterligare en komplikation i de bilaterala relationerna är den svenska regeringens ensidiga kritik mot Israel de senaste åren och bristen på förståelse för landets legitima rättigheter. Att den israeliska regeringen har rätt och skyldighet att försvara sin egen befolkning har tonats ned. Detsamma gäller frågan hur det ska kunna förhindras att militanta islamister och terrororganisationer flyttar fram sina positioner vid ett bildande av en palestinsk stat.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:

  1. Anser ministern och regeringen, trots försämrade bilaterala relationer och det faktum att ingen annan regering följt efter, att det ensidiga erkännandet av en palestinsk stat var rimligt och riktigt i sak?
  2. Vad anser ministern och regeringen bör göras för att garantera Israels nationella säkerhet och rätt till självförsvar mot de diktaturer och terrorgrupper vars uttalade mål är att utplåna det judiska folket?
  3. Hur ser regeringens strategi ut för att återupprätta de raserade relationerna och återställa förtroendet mellan Sverige och Israel?

Lars Adaktusson (KD)

- - -
(II) Svaret från utrikesminister Ann Linde

Fru talman! Lars Adaktusson har frågat mig om jag och regeringen, trots försämrade relationer och det faktum att ingen annan europeisk regering följt efter, anser att det ensidiga erkännandet av en palestinsk stat var rimligt och riktigt i sak, vad jag och regeringen anser bör göras för att garantera Israels nationella säkerhet och rätt till självförsvar mot de diktaturer och terrorgrupper vars uttalade mål är att utplåna det judiska folket, samt hur regeringens strategi för att återupprätta de raserade relationerna och återställa förtroendet mellan Sverige och Israel ser ut.

Lars Adaktusson har i sin interpellation ställt frågor som antyder att svensk politik i relation till Israel utgör en ytterlighet, att Sverige är ensamt i sina positioner. Det stämmer inte. Politiken utgår ifrån folkrätten och FN-resolutioner, som utgör grunden i EU:s och FN:s Israel- och Palestinapolitik.

Det svenska erkännandet av Palestina 2014 föregicks av 134 länders erkännanden, däribland Islands 2011. Utöver Sveriges erkännande har redan 8 av EU:s medlemsländer erkänt Palestina. Sveriges erkännande var självfallet inte riktat mot Israel utan gjordes som ett led i vårt arbete för en förhandlad tvåstatslösning med ett Palestina och ett Israel som lever sida vid sida i fred och säkerhet. Som svar på frågan om detta är rimligt och riktigt är svaret ja.

Regeringen är tydlig med att Sverige står upp för Israels legitima säkerhetsbehov. Det inkluderar rätten att försvara sig själv mot hot och attacker från bland annat terroristorganisationer och statliga aktörer. Detta är något som även EU tydligt uttrycker i ett antal rådsslutsatser, som Sverige står bakom. EU är även tydligt med att en fundamental förändring av Israels politik gentemot det ockuperade palestinska området skulle förbättra stabiliteten och säkerheten för både israeler och palestinier. Sverige fördömer entydigt terrorism och alla uttalanden som ifrågasätter Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser.

Regeringen kommer alltid att stå upp för och försvara folkrätten. FN och EU, och därmed Sverige, är exempelvis tydliga med att israeliska bosättningar på ockuperad mark är illegala. Vi kommer att fortsätta att stå upp för den humanitära rätten.

Relationen med Israel är viktig och något som regeringen självklart värnar. Sverige eftersträvar ett brett samarbete med Israel. Jag hade ett konstruktivt möte med Israels ambassadör Ilan Ben-Dov bara några dagar efter att jag tillträtt som utrikesminister.

Det finns frågor där Sverige och den israeliska regeringen har olika syn. Palestinaerkännandet är en av dem. Att vi har olika uppfattningar i vissa frågor gör dialogen än viktigare. En av grunderna i svensk utrikespolitik över tid och under olika regeringar har varit att söka dialog även med länder och aktörer som vi inte alltid är överens med i alla frågor. Vi måste givetvis kunna behålla en folkrättsbaserad syn på konflikten och samtidigt ha en god och konstruktiv relation med Israel.

Sverige har ett nära och ökat utbyte med Israel på flera områden. Hit hör kultur, handel och innovation. Här ingår inte minst det viktiga arbetet i kampen mot antisemitism. Svenska lärare utbildas om Förintelsen och antisemitism vid Yad Vashem i Jerusalem. Och som ett led i arbetet mot antisemitism står statsministern nästa år i oktober värd för ett internationellt högnivåforum om hågkomst av Förintelsen.

Jag diskuterade nyligen arbetet mot antisemitism med AJC, American Jewish Committee, som jag träffade i samband med FN:s generalförsamling i New York.

Ann Linde (S)

- - -
(III) Uppföljningen från Lars Adaktusson

Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Ann Linde till det viktiga uppdraget som utrikesminister. Samtidigt vill jag tacka för svaret på min interpellation. Kristdemokraterna välkomnar den ambition som Ann Linde ger uttryck för när det gäller vikten av goda relationer till Israel.

Det råder inget tvivel om att en av anledningarna till att relationerna är raserade är det svenska erkännandet av en palestinsk stat. Det beslutet togs ensidigt av den rödgröna regeringen trots att det handlar om en fråga som måste avgöras av parterna själva i direkta förhandlingar.

Inget annat lands regering har valt att följa efter Sverige. De EU-länder som har erkänt en palestinsk stat gjorde det för över 30 år sedan, långt innan de ens var påtänkta som medlemmar i Europeiska unionen.

I siffran 134 länder som utrikesministern nämner är en stor majoritet icke-demokratier med auktoritära och inte sällan direkt Israelfientliga regimer: Kina, Ryssland, Kuba, Vietnam, Venezuela, Nordkorea, Zimbabwe, Iran etcetera.

Utrikesministern säger att frågorna i min interpellation antyder att svensk politik i relation till Israel utgör en ytterlighet. Jag kan förstå det. Det jag och många med mig konstaterar och samtidigt beklagar är nämligen att Sverige avviker från kretsen av västerländska demokratier. Under flera år har Ann Lindes företrädare varit den enda av EU-ländernas 28 utrikesministrar som inte varit välkommen att besöka Mellanösterns enda demokrati.

Enligt regeringen skedde erkännandet för att göra partierna i den israelisk-palestinska konflikten mer jämbördiga. Med det synsättet bortser man från den verkliga obalansen: den mellan demokrati och diktatur. Israel med knappt 9 miljoner invånare är omgivet av närmare en halv miljard människor som lever under auktoritära regimer. Till detta kommer att ett antal av världens värsta terrorgrupper omger landet. Erkännandet av en palestinsk stat applåderades av diktaturerna och terrororganisationerna. Därmed försvagades demokratin liksom incitamenten för att förhandla om fred.

Fru talman! Mot denna bakgrund beklagar jag att Ann Linde vidhåller att det svenska erkännandet var rimligt och riktigt. För att återuppbygga relationerna till Israel krävs det insikt om vad det var som orsakade problemen. Men det krävs också vilja till självprövning. Dessvärre saknas detta i utrikesministerns inlägg. Det gör också svaret på frågan hur regeringens strategi ser ut för att återupprätta relationerna till Israel. Jag vill fråga Ann Linde igen: Finns det någon sådan strategi, och hur ser den i så fall ut?

Lars Adaktusson (KD)

- - -

Debatten fortsatte därefter genom ytterligare fem inlägg. Besök gärna riksdagens hemsida för att följa meningsutbytet:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellationsdebatt/aterupprattade-relationer-mellan-sverige-och_H71019?fbclid=IwAR3EtxJcQC9vcQJd5fZo0dVGNI3Nvs2pvjc3HY0xwS_-SRqaxDWjpZR-Pco [Fortsätter genom sidans länk till "debatt".]

Jacob Zetterman sammanfattar debatten i Dagen (9/10) 
Lars Adaktusson pressade utrikesministern Ann Linde (S) om synen på Israel

Svensk utrikespolitik, Iran och de moraliska principerna

Komikern Groucho Marx tillskrivs de berömda orden ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem har jag andra.” Han kunde mycket väl ha tänkt på svensk utrikespolitik. [Artikeln skrevs innan utrikesminister Zarifs inbjudan till Sverige i augusti hade offentliggjorts /red anm.]

Irans ”moderate” utrikesminister Javad Zarif försvarade nyligen regimens avrättningar av homosexuella. Ministern – tillika chefsförhandlaren för atomenergiavtalet – förklarade vid en presskonferens i Tyskland att avrättningarna är nödvändiga eftersom ’Iran är ett samhälle med moraliska principer’.

Hur omvärlden väljer att förhålla sig till en sådan regim handlar förstås också om moraliska principer.

Svenska regeringar – oavsett partifärger – väljer att ignorera den iranska diktaturens brott trots att regimen i sig är en provokation mot nära nog alla de värden som i Sverige brukar framhållas som skyddsvärda. Fler exempel:

I Iran råder numera en slags könsapartheid, där lagstiftningen uttryckligen diskriminerar kvinnor i livets alla delar. Om något land skulle besluta sig för att faktiskt driva en feministisk utrikespolitik vore förstås Irans kvinnor bland de allra första man skulle försöka hjälpa.

Och svenska politikers högtravande tal om hur Förintelsen ”aldrig mer” får upprepas, framstår som tomma ord när samma politiker samtidigt bidrar till att stärka den iranska regim som om och om igen på ideologiska grunder hotar den judiska staten Israel med utplåning.

Vidare är den iranska regimen är antagligen den enskilt mest destabiliserande och destruktiva kraften i hela Mellanöstern. Iranska pengar, vapen och militära rådgivare är nu närvarande vid flertalet av regionens konflikter. När svenska politiker säger sig prioritera att ”få ett slut på konflikten i Mellanöstern”, borde udden rimligen riktas mot Teheran.

Svensk utrikespolitik prioriterar istället realpolitik och ekonomisk vinning – nu som alltid.

Halvstatliga Business Sweden, som arbetar för att främja svenska handelskontakter med andra länder, har länge varit funnits på plats i Teheran, men saknar fortfarande kontor i Israel. Och av Europas alla exportkreditnämnder så är Sveriges den som är mest aktiv i islamisternas Iran, vilket inte är en särskilt hedrande topplacering.

Statsminister Löfven ledde häromåret en stor svensk delegation som träffade Irans högste ledare, presidenten och talmannen. Löfven påstår sig ha tagit upp frågan om mänskliga rättigheter i sina samtal med Irans ledare. Det kanske han gjorde. Men inget han sa kan uppväga den propagandaseger besöket innebar för regimen.

Svenska företag levererar lastbilar till Iran för transport av krigsmateriel, elektronik för att spionera på invånarna, och lyftkranar för att hänga dem. Teheran skulle säkert kunna hitta ersättningsprodukter. Men om svenska regeringar tvunget skall fortsätta engagera sig för utökad handel med mullorna skall man åtminstone ha anständigheten att inte samtidigt på olika sätt stärka deras legitimitet, som genom besöksutbyte på högsta nivå. För, som Irans utrikesminister uttryckte sig: det handlar om viktiga moraliska principer.

Som vänner av mänskliga rättigheter och av Israel har vi en särskild skyldighet att uppmärksamma utvecklingen i Iran.

Omvärlden har nu provat fem år av avspänning och eftergifter. Många hoppades att normaliseringen av kontakterna med den iranska regimen också skulle få regimen att normaliseras. Idag vet vi att det blev precis tvärtom: ökat förtryck av invånarna och ökat stöd till terror. I fallet Iran har vårt engagemang nu därför blivit viktigare än någonsin.

Anders Engström
Informationschef Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah nr 3/19 

Nu kan du få Sverige på rätt kurs igen, Linde

Sverige har fått en ny utrikesminister. Skiftet på posten måste bli startskottet för en ny samlad utrikespolitik.

I flera avseenden har vårt land under de senaste åren haft en undermålig utrikes- och säkerhetspolitik. Symptomatiskt lanserades Sverige som en ”oberoende röst” i den omdiskuterade kampanjen till FN:s säkerhetsråd.

I stället för att fördjupa det utrikespolitiska samarbetet inom EU, valde regeringen i säkerhetsrådskampanjen att blidka diverse diktaturer.

Solospelet i utrikespolitiken inleddes redan 2014 med det ensidiga beslutet att erkänna en palestinsk stat. På detta följde en obalanserad och inte sällan fientlig politik mot Israel, vilket ledde till att Margot Wallström blev den enda av EU-ländernas 28 utrikesministrar som inte var välkommen att besöka Mellanösterns enda demokrati.

De sämsta bilaterala relationerna till Israel hittills är vad den avgående ledningen för utrikesdepartementet lämnar efter sig – en föga imponerande kvarlåtenskap.

Till detta ska läggas att den rödgröna regeringen, trots fagert tal om feministisk utrikespolitik, vid flera tillfällen uppträtt närmast undfallande mot kvinnoförtryckande regimer och stater som kränker mänskliga rättigheter. Det gäller i relation till den islamiska republiken Iran, till socialistdiktaturens Venezuela och inte minst till det kommuniststyrda Kuba.

Den i historiens sken föga ärofulla neutraliteten, i kombination med ren aktivism och en faiblesse för världens despoter har ända sedan Olof Palmes dagar varit socialdemokratins signum. För vårt lands bästa är det hög tid att en gång för alla göra upp med denna del av partiets historia.

Ann Linde har som nyutnämnd utrikesminister chansen att göra skillnad, att lägga om kursen och styra mot en värderingsbaserad utrikespolitik som alltid sätter frihet, säkerhet och mänskliga rättigheter främst.

När protektionismen breder ut sig i världen och omfattande handelskrig hotar måste Sverige vara en ledande röst för frihandel. Friheten att handla bygger ekonomisk tillväxt och välstånd, därför måste marknadsekonomi och handel vara centrala mål i kontakterna med omvärlden.

Samtidigt är det nödvändigt att internationella handelsavtal i större utsträckning än hittills används som påtryckningsmedel för att fler människor ska få leva i demokrati, trygghet och rättvisa.

Under tiden i FN:s säkerhetsråd valde Sverige att acceptera att den kärntekniska överenskommelsen med regimen i Iran inte skulle kopplas till krav på mänskliga rättigheter. Den här typen av internationella avtal borde, tvärtemot den svenska regeringens hållning, ställa högre krav på reformer och främjande av demokrati.

Detta är aktuellt just nu i relation till Kuba och det samarbetsavtal med EU som förhandlats fram med bland annat svenskt stöd.

Kristdemokraterna kommer inte att medverka till att EU-Kuba-avtalet blir verklighet eftersom krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter saknas. 

Det får inte råda någon tvekan om att Sverige har ett moraliskt och medmänskligt ansvar att stödja utsatta och förtryckta människor i olika delar av världen. Ett generöst bistånd kräver dock en väsentligt effektivare kontroll för att säkerställa att hjälpen når fram och att skattebetalarnas pengar inte försvinner i korrumperade system.

Allt bistånd borde prövas mot kriterierna effektivitet, demokrati och mänskliga rättigheter – när oegentligheter och brott mot mänskliga rättigheter blottas måste det få konsekvenser.

Av det skälet beslutade nyligen Nederländerna, Schweiz, Belgien och Nya Zeeland att frysa sitt ekonomiska stöd till FN:s organisation för palestinska flyktingar, UNRWA. På grund av allvarliga missförhållanden och det faktum att UNRWA i delar av sin verksamhet legitimerar och sprider antisemitism drog USA tillbaka sitt stöd redan i början av 2018.

Självklart borde även Sverige, som en av de största bidragsgivare, agera på samma sätt. Den passivitet som regeringen uppvisat när det gäller UNRWA är oacceptabel, den undergräver tilltron till Sveriges biståndspolitik.

I en samlad utrikespolitik som alltid prioriterar mänskliga rättigheter är värnet av religionsfriheten central. Religionsförföljelse drabbar i dag troende inom alla de stora religionerna, snabbast ökar förföljelsen av kristna.

Länge har det i svensk utrikespolitik varit ett förbisett faktum att just kristna är världens mest förföljda religiösa grupp.

Inte vid något enda tillfälle under den gångna mandatperioden nämndes förtrycket av kristna i den rödgröna regeringens utrikesdeklarationer. När Islamiska staten från 2014 och framåt genomförde ett folkmord på kristna i Irak och Syrien valde den svenska regeringen att inte göra någonting.

Detta är ett historiskt svek; mot folkmordets offer och mot grundläggande värderingar om humanitet och medmänsklighet. Mer än någon gång tidigare behövs därför en offensiv politik för att motverka religionsförföljelse.

En del av dagens riktade biståndssatsningar borde avsättas för att stödja förföljda kristna och andra religiösa minoriteter. Mot länder som inte ingriper mot förföljelse av religiösa minoriteter ska internationella sanktioner kunna användas, det gäller även mot stater som sprider islamism. 

På utrikesministerposten har Sverige nu fått en Europavän och frihandelsförespråkare. Kristdemokraterna välkomnar detta och hoppas tillsammans med stora väljargrupper att en nödvändig omläggning av politiken följer. I arbetet för en värderingsbaserad utrikespolitik kommer kristdemokratin alltid att vara en konstruktiv partner.

Lars Adaktusson
Riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson (KD)

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 3 oktober 2019

Ta chansen nu – ändra synen på Israel, Linde

I dagarna firar judar världen över det judiska nyåret. Enligt den judiska traditionen innebär ett nytt år en viktig möjlighet att starta på nytt, med nya ambitioner och förnyat hopp om en bättre framtid.

Också för de svensk-israeliska, bilaterala relationerna är en sådan nystart möjlig.

Sedan Ann Linde utsågs till Sveriges nya utrikesminister, har jag redan otaliga gånger fått frågan om jag ser förutsättningar för att relationerna mellan Sverige och Israel nu skall kunna förbättras.

Nu är det förvisso läge att önska den nya utrikesministern all framgång i hennes arbete – och otvivelaktigt ger också alltid en ny start anledning till optimism och nya förhoppningar.

Emellertid är det ingen hemlighet att de senaste årens svensk-israeliska relationer varit djupt problematiska. Den svenska utrikespolitiken gentemot Israel har under många år präglats av ytterlig ensidighet och obalans, ibland rentav fientlighet.

Ett lågvattenmärke i relationerna var det svenska ensidiga erkännandet av en palestinsk stat, ett beslut fattat utan varje hänsyn till Israels grundläggande, legitima intressen och framfört allt – dess förmåga att försvara sina gränser och medborgare.

I det förflutna har vi också hört en del synnerligen extrema formuleringar riktade mot Israel, uttryck som ibland gått bortom och utöver vad som kan anses vara legitim politisk kritik och närmat sig ren demonisering av den judiska staten.

Krisen i de bilaterala relationerna har dock först och främst gjort den svenska utrikespolitiken själv stor skada.

Sveriges extrema position visavi Israel har lett till Sverige till en punkt där man inte längre förmår göra sin röst hörd i Jerusalem, saknar inflytande över beslutsfattare i Israel och inte längre är del av en dialog vänskapligt sinnade stater emellan – en sådan dialog som Israel har med alla andra europeiska länder. Allt detta är djupt beklagligt.

Endast den svenska regeringen kan svara på frågan om huruvida den nya utrikesministerns tillträde också kan bli början på ett nytt kapitel i de bilaterala relationerna.

Förbättrade relationer kräver en rejäl kursändring, som sker i offentlighetens ljus.

En sådan kursändring förutsätter en betydande nedtrappning av negativ retorik och formulerandet av en påfallande mer balanserad policy – en policy som inte längre väljer att konsekvent ignorera staten Israels vitala intressen.

Sverige och Israel har i dag många anledningar till nära och vänskapliga relationer, liksom vi haft i det förflutna.

I hela den enorma Mellanöstern-regionen finns endast en stat som med Sverige delar samma grundläggande och fundamentala värderingar: demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, ett rättssamhälle, yttrandefrihet, jämställdhet och hbtq-rättigheter.

Israel är i själva verket en blomstrande ö av demokrati i ett hav av diktaturregimer, religiös extremism och våld.

Såväl Sverige som Israel har utvecklats till världsledande centra för teknologisk innovation och banbrytande entreprenörskap. Båda länder delar samma unika ekosystem för innovation, som skapar ett affärsklimat grundat på nytänkande och innovativa lösningar.

Sverige och Israel är båda kunskapsbaserade ekonomier med humankapital som den främsta faktorn för ekonomisk tillväxt.

Antalet svenska företag som visar intresse för affärsutbyte med Israel liksom antalet israeliska företag verksamma i Sverige växer bådadera snabbt. Israel has under senare år kommit att bli känt som ”Start-up Nation” – med den högsta andelen start-up-företag i världen per capita efter Silicon Valley.

Andelen svenska turister till Israel växer från år till år och det har blivit vanligt att höra svenska talas på gatorna i Jerusalem och Tel Aviv. Man kommer för att uppleva Israels framgångssaga – ett pluralistiskt, vitalt, kosmopolitiskt och dynamiskt samhälle.

Om jag skulle sammanfatta själva essensen av de för framtiden möjliga svensk-israeliska relationerna, så skulle jag vilja citera en ledande svensk politiker som till mig sade följande: ”Som svensk politiker har jag uttryckt betydande kritik mot Israel men ändå – som svensk, som en fri människa, skulle jag endast kunna tänka mig att leva i ett land i Mellanöstern, Israel” .

Israel har utmärkta relationer med alla europeiska länder. Dessa relationer grundas på en ständigt fortgående och uppriktig dialog på alla nivåer och genom alla tänkbara kanaler. Denna dialog innefattar emellanåt meningsskiljaktigheter men dessa kommer till uttryck i en atmosfär av ömsesidigt förtroende och vänskap.

Det finns ingen anledning varför inte också Sverige – i likhet med Europas övriga stater – skulle kunna tillämpa en mycket mer rimlig politik mot Israel.

Ilan Ben-Dov 
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 29 september 2019

Vår uppgift är att skola och bilda bort antisemitism i alla dess former

”Hatet mot judar finns i vår historia, i högerextrema grupper, i delar av vänstern och i islamistiska miljöer.”

Så sa jag i min regeringsförklaring när riksdagen öppnade tidigare i september. Nu har vi tragiskt nog fått en påminnelse om precis detta: vid brittiska Labours kongress i Brighton har flera vittnat om antisemitism i partiet. Det här är något som inte har i den socialdemokratiska rörelsen att göra.

Även i antirasistiska organisationer och i vänstern finns hatet mot judar, ofta i form av konspirationsteorier och antisemitiska stereotyper. Vi som har fått förtroendet att vara ledare i antirasistiska rörelser har ett ansvar för att sätta ord på problemen och göra allt vi kan för att angripa dem. Det budskapet har vi svenska socialdemokrater framfört till våra brittiska kamrater.

När det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU höll kongress i Karlstad i år talade jag också om detta ämne. Så här sa jag bland annat:

”Rasism kan leta sig in även i rum som försöker bekämpa den. I det ingår antisemitismen. Fördomar, hat, fientlighet och diskriminering mot judar. Det är tyvärr spritt. Det finns i högern, det finns i vänstern.

Jag har lovat Hédi Fried, Livia Fränkel, Emmerich Roth, Max Safir, alla de överlevande, att göra allt som jag kan i kapaciteten som statsminister att stoppa den här antisemitismen. […]

Här måste vi nu dra nytta av arbetarrörelsens starka tradition av bildning och diskussion. Hur uppstår och reproduceras antisemitiska tankemönster? Hur har de kommit att användas i debatten om Israel?

Det är vår uppgift, det är arbetarrörelsens uppgift, det är er uppgift, att skola och bilda bort antisemitism i alla former. Precis så som vi gör med alla andra förtryckande strukturer.

Stefan Löfven

Publicerad på statsministerns facebooksida 26 september 2019

Tre israeliska författare i en dynamisk värld

Tre israeliska författare i en dynamisk värld. Det var ämnet för en kväll som Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Örnsköldsvik initierade i måndags på Frälsningsarmén.


Makarna Ewa och Börje Jonsson presenterade och föreläste. Ewa är född i Småland. Hon blev tidigt intresserad av Israel. Hon har bott i Israel i Jerusalem i tio år. Ordnar resor till Israel med sin make och har skrivit en studieplan om Israel.

Hennes make Börje är från Umeå. De träffades först vid sångprogrammet Minns du sången och på resor till Israel. Numera är de boende i Holmsund.

Intresset för israeliska författare föddes i Jerusalem, bekänner Ewa. Den här kvällen valde de fram tre av dem: Chaim Hazaz, Josef Agnon och Amos Oz.

- Chaim Hazaz levde åren 1898-1973. Ämnen för författare den här tiden handlade om livet i Östeuropa. Judens längtan var bort från förtryck och pogromer. Och då blev Palestina enda tänkbara landet att bo på.

Chaim Hazaz lämnade sitt hem vid 14 års ålder och flyttade från plats till plats.

Författarspråket i öst var jiddish, men i och med ökad invandring (aliya) till Sion övertog hebreiskan platsen. Hazaz var vänster i politisk mening. Man ordnade redan från 1926 bokmässor i Jerusalem. Där var han representerad.

- Josef Agnon föddes i Ungern. Levde mellan 1888-1970. Han var tidigt begåvad i författarskap. Har skrivit massor av böcker. Fick nobelpriset i litteratur 1966. Han gick aldrig i skolan men började skriva vid 15 års ålder. Flyttade också från ort till annan. Han kallas ”Judarnas jude” som ortodox, sa Eva. Den djupaste inspirationen till sitt författarskap fann han i Bibeln. Han fick till till stånd att kommunen satte upp en skylt utanför huset där han bodde, med texten: ”Biltrafik förbjuden pga författare bor här”.

- Amos Oz föddes i Jerusalem. Levde mellan åren 1939-2018. Föräldrarna flydde undan nazisterna. De flydde från något som dom trivdes gott i, berättade Eva. De begick självmord i det lidande som judarna fick utstå.

Amos Oz flyttade till kibbutzen Hulda, där han levde många år. Efter giftermål flyttade makarna till staden Arad i Negevöknen. Han menade att Israel måste lämna Västbanken helt. Han har skrivit mycket om livet och konflikten med palestinierna.

Börje är en utmärkt uppläsare. Med sin tydliga smått humoristiska röst läste han upp valda stycken ur de tre författarnas verk och han sjöng lika tydligt israeliska sånger på hebreiska.

40 personer var närvarande och efter fikapaus var det frågestund.

Åke Nilsson
Näraskribent

Publicerad i Allehanda 25 september 2019. Allehanda är samlingsnamnet för dagstidningarna Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda. 

25 år sedan samtalen i Oslo – nu utvärderas avtalet

Det är 25 år sedan Osloavtalet skrevs under, avtalet som förde terroristen Yassir Arafat till Ramallah och upprättade det palestinska självstyret (PA). I dagarna analyseras och utvärderas avtalet av både israeler och palestinska araber.

Dr Einat Wilf, tidigare parlamentsledamot för det israeliska Laborpartiet, säger att Osloavtalet ”i en tillbakablick ser mindre ut som en triumf och mer som ett uselt fiasko”. Wilf säger att orsaken till fiaskot är principen om ”konstruktiv tvetydighet”.

Det faktum att man inte slog fast gränser, inte pratade om en palestinsk stat som mål för förhandlingarna, inte avhandlade flyktingfrågan, och inte bestämde Jerusalems framtid, gjorde att båda parterna kunde tolka avtalet till sin fördel.

”Det finns ingen anledning att förändra slutmålet”, säger Wilf, ”vi behöver bara hitta en annan väg för att ta oss dit.”

Professor Khalil Shikaki från det palestinska opinionscentret i Ramallah menar att bosättningarna är orsaken till att Osloavtalet inte har lyckats. Detta är också den dominerande tonen bland europeiska politiker.

Den politiske kommentatorn och föreläsaren på universitetet i Nablus, Abdel Satar Qasim, anser däremot att kontroversen runt bosättningarna och de heliga platserna kan lösas, men att Osloavtalet ledde till det palestinska samhällets undergång.

Utbildningssystemet som PA upprättade, liksom korruptionen som präglar organisationen, har lett till en upplösning av samhället. Resultatet är klanstrider, olagliga vapen, mord och hämndmord, brandattentat mot hus och åkrar, samt användning av droger. ”De som måste ta ansvar för detta är PA”, säger Qasim.

Roar Sörensen

Publicerad i Världen idag 19 september 2018

- - -

Se även denna angelägna sammanställning. Palestinska ledares egna ord om hur man ser på Osloavtalen:

The Olso Accords according to the PA - 25 years in review
http://palwatch.org/main.aspx?fi=157&doc_id=26320

Så påverkas vanliga israeler av raketbeskjutningen från Gaza

Detta är första halvan av en artikel som handlar om vardagen för boende i södra Israel. Artikeln är från i höstas, men är lika aktuell idag - särskilt med tanke på veckans raketregn.


När man rör sig på gatorna i något av Israels södra samhällen, skulle man först kunna tro att invånarnas tillvaro där inte skiljer sig från hur man har det på andra håll i Israel. Men med litet hjälp ser man hur snart två decennier av raketbeskjutning från Gazaremsan haft en unik påverkan på infrastrukturen. Här befinner sig invånarna under ett konstant hot och kan när som helst tvingas rusa till skyddrummen.
 
I Kibbutz Alumim, mindre än tre kilometer från Gaza, kan man se hur Israels välkända luftvärnssystem Iron Dome har placerats uppe på en höjd. Man kan se deras siluetter mot skyn, ovanför invånarna som rör sig nere på gatorna.
 
Och samtidigt, under marken, bygger israelisk militär en försvarsmur mot Hamas attacktunnlar.
 
Livet i regionen Sha’ar HaNegev är inte alls som på andra håll.
 
Ett smalt taggtrådsstängsel är det enda som blockerar utsikten från Israel in i Gazaremsan, där man kan se rökmolnen från palestinska protester.
 
Vi ser något som skräpar bakom ett bostadshus. Man skulle felaktigt kunna tro att det är en flygande drake som något israeliskt barn glömt i trädgården, men i stället är det resterna från en mordbrands-anordning som flugits in i Israel från Gazaremsan.
 
Den första palestinska raketen avfyrades från Gaza redan 2001 och beskjutningen ökade markant efter att Israel evakuerade landområdet 2005.
 
Sedan tillbakadragandet har mer än 13.000 raketer och sprängladdningar avfyrats mot Israel.
 
Under den mest intensiva perioden sköt palestinier över 600 raketer under en enda helg, i maj 2019.
 
Så vilka är de människor som lever här på Israels militärt mest aktiva front? Där vardagslivet pågår under omständigheter som vore helt otänkbara för dem i västvärlden? Hur klarar invånarna av att leva där konflikten är blodigt allvar?
 
"Jag brukar sova mig igenom alltihop"


Noga Gulst i mitten 


Måndag klockan 01:00.
Noga Gulst, 53, sover i sin säng.
Hon bor med sin make, Shem, i Kibbutz Mefalsim, som ligger ungefär 1,5 kilometer från den Hamasstyrda Gazaremsan.
 
Mefalsim var tyst den där natten, tills Israels försvarssystem Iron Dome började skjuta ner raketer som avfyrats av terrorister på Gazaremsan.
 
Ljudet av explosioner är bara alltför välbekanta för Sha’ar HaNegev-regionens invånare.
 
Deras enkla hem har ett säkrat rum som inte ligger långt från var hon vanligen sover. Tar hon bara några steg från sitt sovrum, genom miniköket och vardagsrummet, kommer hon till sonens sovrum som även fungerar som bombskydd. Sovrumsfönstret har försetts med splitterfritt glas och en metallpersienn som snabbt stängs när varningssystemet Tzeva Adom
larmar.
 
Alla bostäder längs Gazaremsan har rum som även fungerar som skyddsrum. Hela familjer kan behöva sova här, ibland i flera nätter i sträck när striderna mellan israel och Hamas trappats upp och rakethotet är större än vanligt.
 
Men den här gången föregicks inte nedskjutningarna av de inkommande raketerna av något varningslarm, så Gulst sprang inte till något skydd, utan bäddade ner sig för att försöka få en god natts sömn. Det var riskabelt, men detta var trots allt den fjärde incidenten i sitt slag under de senaste två veckorna.
 
Samtidigt utspelar sig en helt annan scen vid en festival i näraliggande Sderot. Sirenerna började tjuta över hela stan, vilket tvingade 4.000 besökare på en utomhuskonsert att springa för livet.
 
Gulst väcks snart av omfattande explosioner.
 
- Normalt sett så sover jag mig igenom allting, men den här gången exploderade bomber så nära oss att de faktiskt fick mig att vakna, sa hon, och refererade till det israeliska flygvapnets svarsangrepp.
 
Gulst och hennes man hade en liknande upplevelse tidigare samma vecka då de tagit sig till det säkrade rummet för att ta skydd undan raketerna.
 
- Förhoppningsvis ger appen på våra mobiler oss någon extra sekunds varsel innan sirenerna sätter igång, och då tar vi oss in i skyddsrummet. Om vi blir tillsagda att gå dit så gör vi det, betonade hon.
 
Invånarna berättar att det olycksbådande ljudet från Tzeva Adom är tänkt att ge dem en varning 15 sekunder innan en raket slår ner, men det kan vara en generös uppskattning. Gulst säger att det snarare rör sig om 10 sekunder.
 
- När vi går ut ur huset, och även om det verkar lugnt, så kollar jag alltid först upp var den närmaste bunkern är … så jag vet vart jag skall ta mig om alarmet sätter igång.
 
Så ser rutinerna ut för de israeler som lever i frontlinjen i konflikten med dem som styr i Gazaremsan. Men Gulst säger att man aldrig vänjer sig.
 
- Man är livrädd. Det kan inte uttryckas på annat sätt.
 


Gulst har bott i Sha’ar Negev-regionen i fem decennier. Här har hennes två barn vuxit upp, men nu har de flyttat till andra israeliska städer båda två.
 
- De älskar området, de skulle gärna ha stannat, men båda är traumatiserade och enda sättet att gå vidare och försöka leva ett normalt liv är att göra det på annat håll, längre bort.
 
Trots hotet från raketbeskjutningen så är Gulst nöjd med beslutet att bygga upp sin tillvaro i Israels oroliga södra del.
 
- Det är inte lätt, och vi är här eftersom vi beslutade oss för att stanna. Någon måste stanna här. Det är Israel. Det är till och med inom de linjer som gällde före 1967. Detta är helt klart en del av Israel. Så för oss är detta livet.
 
Precis som många andra av invånarna här så minns Gulst hur det var när israeler och palestinier levde och arbetade tillsammans i Gaza; något hon hoppas kan bli verklighet igen.
 
- Det är viktigt att förstå att vi som bor här hoppas på fred, vi hoppas på förändring, på att någonting kommer att förändras både i den palestinska och israeliska regeringen.
 
- Problemet är att när vi drog oss tillbaka 2005 så var det ensidigt. Vi måste göra något som förändrar konfliktens dynamik; de skjuter på oss och vi skjuter tillbaka. De säger att ’åh, ni dödade en person, så nu måste vi skjuta på er’. Det där måste vi förändra.

Israeler i Beersheva förbereder sig på att till bringa en natt i skyddsrum. Foto: Menahem Kahana/AFP/Getty Images

Gulst säger – med tungt hjärta – att det kommer att krävas ännu en omfattande militär operation för att åstadkomma detta.
 
- Även om de [på Gazaremsan] är i underläge, så har vi inte den styrka vi skulle behöva. Om de var rädda för oss skulle de inte skjuta… 5 till 10 raketer [mot Israel varje vecka] och [Israels regering skulle inte] tillåta att de tog emot 15 miljoner dollar [varje månad från Qatar]. De kommer att skjuta på oss varje gång de vill ha pengar.
 
Gulst menar här att de palestinska gränsprotesterna ”March of Return” är ett tecken på desperation.
 
- Jag tror att Gazaborna i första hand är rädda för Hamas, och att de inser att de är beroende av Hamas för att få löner och pengar.
 
Trots våldet menar hon att mer måste göras för att förbättra levnadsvillkoren på Gazaremsan, för att stärka invånarnas ställning.
 
Gulst efterlyser en mer balanserad syn på blockaden.
 
- Egypten blockerar mer än Israel, så varför vänder de sig inte mot Egypten utan bara mot oss? Egypten kan öppna [sina gränser] och låta palestinierna röra sig fram och tillbaka. Israel tillhandahåller redan solenergi och bensin, och de skjuter på lastbilsförarna som förser dem med godset. Sen är det ändå vi som får skulden för att invånarna i Gaza saknar bränsle.
 
Gulst tycker att konflikten skildras på ett felaktigt sätt.
 
- Det finns två sidor av myntet, och vi gör så gott vi kan. Men det kommer alltid att vara lättare att sälja in bilder på ett barn som dödats i Gazaremsan, än ett barn som sitter i ett skyddsrum i Sha’ar HaNegev.
 
När det gäller att leva under ett ständigt hot från raketbeskjutning, menar Gulst att hennes liv är i större fara när hon ger sig ut på israeliska vägar.
 
- Vi brukar säga att det är dåligt här kanske 5 procent av tiden. För det mesta är det bra, säger Gulst, som gör ett sista tillägg:
 
Det jag vill är att det skall vara bra 100 procent av tiden både här och på Gazaremsan. Men Hamas vill att vi skall ha det dåligt 100 procent av tiden. De bryr sig inte om sina egna invånare. De bryr sig bara om att hålla igång konflikten med Israel.

[Andra halvan av artikeln, med fler vittnesmål, i nästa veckas Israelnytt]

Tracy Alexander
Honest Reporting

Publicerad hos Honest Reporting 24 september 2019.

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 17 av 37

Kategorier

Fler artiklar