Aktuella nyheter om Israel

Martin Blecher

27 Mars 2019

• Sverige och Israel
• kyrkan

Judiska Centralrådet har idag skickat ett brev till Karin Wiborn, generalsekreterare på Sveriges kristna råd. Brevet kritiserar det ekumeniska följeslagarprogram (som Sveriges kristna råd är huvudman för) för bristande opartiskhet. Judiska Centralrådet är, mot bakgrund av de uppgifter man nåtts av om följeslagarprogrammet, oroliga för att det i följeslagarprogrammet kan ingå antisemitiska inslag.

Nedan kan brevet i sin helhet läsas:

"Karin,

Jag skriver detta brev till Dig med anledning av de uppgifter som framkommit om det ekumeniska följeslagarprogram som Sveriges kristna råd är huvudman för. Sedan dess start i början av 2000-talet har detta program kritiserats för bristande opartiskhet. Senast den 5 mars i år publicerade tidningen Dagen en artikel av Jennifer Hegarthy som själv deltagit i det följeslagarprogram som Sveriges Kristna Råd är huvudman för. Hegarthy beskriver i sin artikel den bristande opartiskhet som präglar följeslagarprogrammet.

Det uttalade syftet med programmet verkar därmed alltjämt vara att enbart fokusera på påstådda överträdelser begångna av Israel varvid överträdelser begångna av palestinska aktörer inte tas upp. Att överträdelser begås från flera olika sidor i denna konflikt finns dokumenterat av flera internationellt erkända människorättsorganisationer. Exempelvis har Amnesty International kunnat konstatera att såväl den palestinska myndigheten som Hamas kraftigt begränsar yttrandefriheten för palestinier. Amnesty kunde också konstatera att palestinska kvinnor möts av omfattande diskriminering och våld.

Ett uttalat syfte med följeslagarprogrammet är att deltagarna efter hemkomsten till Sverige ska dela med sig av sina erfarenheter. Mot bakgrund av uppgifter om att följeslagarna inte under sin tid i området får möta israeler, annat än de som representerar organisationer som är starkt kritiska till staten, är Judiska Centralrådet oroat över den bild de hemvändande följeslagarna får av Israel och av svenska judar. Denna oro grundar sig inte minst i det faktum att svenska judar på senare år drabbats negativt av händelser kopplade till konflikten i Mellanöstern vid upprepade tillfällen.

I den definition av antisemitism som International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) tagit, och som många europeiska regeringar ställt sig bakom, fram anges ett antal exempel på beteenden som kan utgöra antisemitism. Bland dessa exempel finns att:

• Förneka det judiska folket rätten till självbestämmande, bland annat genom att påstå att staten Israel är ett rasistiskt projekt.

• Använda dubbla standarder genom att kräva att staten Israel beter sig på ett annat sätt än vad som krävs av någon annan demokratisk nation.

Judiska Centralrådet är, mot bakgrund av de uppgifter vi nåtts om följeslagarprogrammet, oroliga för att det i följeslagarprogrammet kan ingå antisemitiska inslag.

Vi svenska trossamfund är en gemenskap av bedjande människor. I en sådan gemenskap är det viktigt att stödja och att vara måna om varandra. Judiska Centralrådet skulle mot den bakgrunden gärna se en självkritisk diskussion kring det ekumeniska följeslagarprogrammet och kring vilken bild det förmedlar till dess deltagare om den komplicerade konflikten i området. Judiska Centralrådet är givetvis villigt att delta i en fortsatt diskussion kring utformningen av följeslagarprogrammet.

Vänligen,

Aron Verständig
Ordförande 
Judiska Centralrådet"

Brevet har publicerats på Judiska Centralrådets hemsida 27 mars 2019

Martin Blecher

26 Mars 2019

• Sverige och Israel
• kyrkan

Hur kommer det sig att Svenska kyrkans högsta ledning driver en fientlig och extremt negativ kampanj mot den judiska staten, frågar Ilan Ben-Dov.

En serie debattartiklar som nyligen publicerats i Dagen reser återigen frågan om den extremt fientliga position som Svenska kyrkan intar i förhållande till Israel.

I en intressant artikel publicerad den 5 mars beskriver Jennifer Hegarty utbildningen inför att bli en del av det Ekumeniska följeslagarprogrammet. Författaren ställer sig kritisk till det faktum att programmet presenterar Israel på ett ensidigt, partiskt och manipulativt sätt.

Olyckligtvis representerar detta specifika fall bara toppen av ett isberg och problematiken går mycket djupare. Den mer vitt syftande fråga som måste ställas är varför Svenska kyrkan, eller i varje fall dess högsta ledning, under senare år har utvecklats till att bli en av de mest fientligt inställda organisationerna till Israel med en extremt negativ hållning.

En annan fråga som förtjänar att lyftas är: hur har vi kunnat hamna i ett läge där kyrkans ledarskap så aggressivt driver en hållning som många av dess medlemmar – om inte en majoritet – långt ifrån delar.

Ju mer vi ser av Svenska kyrkans agerande i fråga om Israel, desto tydligare blir det att vi här har att göra med en systematisk, välorganiserad och välorkestrerad kampanj mot den judiska staten från tongivande kretsar inom kyrkan.

De av Svenska kyrkan organiserade resorna till Israel består vanligtvis av en rad exkursioner och möten vilka nästan uteslutande har till avsikt att presentera Israel i sämsta tänkbara dager samtidigt som det så gott som endast och uteslutande är den palestinska sidans narrativ som presenteras. Allt detta medan man i praktiken fullständigt ignorerar Israels historia, det israeliska narrativet och de grundläggande israeliska perspektiven på konflikten.

Vid samtal med en tidigare deltagare i en av resorna till Israel, tog jag mig friheten att fråga om den sionistiska diskursen alls introducerats i programmet. Svaret var att inom Svenska kyrkan är själva begreppet ”sionist” ett skällsord.

Detta ställde mig än en gång inför omfattningen av den fientlighet som genomsyrar vissa kretsar inom kyrkan. Det faktum att man som något illegitimt betraktar det judiska folkets nationella befrielserörelse – en rörelse som lett ett urgammalt folk tillbaka till dess nygamla hemland, där man återupprättat sitt nationella självbestämmande – är skrämmande.

Man kan inte bortse från det faktum att åratal av anti-israelisk indoktrinering och systematisk demonisering av Israel har skapat en kultur av djup fientlighet mot den judiska staten.

I själva verket har vi nått en punkt där Israels många vänner inom kyrkan – och Israel har verkligen många vänner inom kyrkan – helt enkelt är rädda för att gå mot strömmen och göra sin röst hörda.

Det förefaller kräva mycket mod och ett stort mått av intellektuell integritet om någon vill öppet och offentligt uttrycka sitt stöd för Israel inom Svenska kyrkan.

Man måste då också vara beredd att betala ett högt pris – ett pris som inte alla förmår betala, vilket de heller inte kan klandras för.

Som Israels officielle företrädare i Sverige vill jag mot bakgrund av ovanstående härmed uppmana alla våra många vänner inom Svenska kyrkan att kräva sin rätt att bli hörda. Jag skulle också vilja utmana kyrkan att ändra innehållet i sina Israelresor och introducera ett mycket mer balanserat och opartiskt program som skänker deltagarna en nyanserad och rättvisande bild av Israel.

Jag uppmanar sammanfattningsvis Svenska kyrkan att sätta punkt för en kultur av fientlighet mot Israel och börja ett nytt kapitel präglat av god vilja och balans.

Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör

Debattartikel publicerad i Dagen 26 mars 2019

Martin Blecher

26 Mars 2019

• Palestinska myndigheten
• Golanhöjderna

Under ett möte i Vita Huset med Benjamin Netanyahu undertecknade president Trump ett dokument som formellt erkänner israelisk suveränitet över Golanhöjderna.

Därmed erkände presidenten något som redan varit ett faktum sedan länge, han stärkte en allierad partner som är mycket viktig för USA, främjade stabiliteten i en djupt instabil region, och gjorde åtskillnad mellan territorier som förvärvas genom angreppskrig och sådana som förvärvas genom lagligt självförsvar. Alla dessa resultat är välkomna och i linje med Vita Husets redan genomförda åtgärder.

Men alla uppskattar förstås inte förändringarna av amerikanska policyn. Bland de ilskna kritiker som fördömer erkännandet återfinns de diktatorer och terrorsponsorer som styr Iran, Turkiet, Ryssland, Syrien och den Palestinska Myndigheten. Några reflexmässigt Trumpfientliga ledarredaktioner klagade på vad man kallade en ”meningslös provokation” som kommer att ”skada amerikansk diplomati”. Men talande nog hördes det från flertalet arabstater knappt några protester. Dessa har på senare tid kommit att uppskatta Israel som en allierad kraft mot Iran och dess ombud. Som en av CNN:s rubriker uttryckte saken: ”Trumps tillkännagivande om Golanhöjderna möts i arabvärlden med en axelryckning”.

Tillkännagivandet beskrivs som en kampanjinsats i Netanyahus valrörelse, men oavsett vem som vinner det stundande valet så kommer Golan fortfarande att vara en del av Israel. Det är därför som även Netanyahus politiska motståndare applåderade det amerikanska beslutet. Benny Gantz, den pensionerade general som hoppas få bli Israels nästa premiärminister, tackade Trump offentligt för hans tillkännagivande.

Presidentens underskrift förändrar ingenting på marken. De västra två tredjedelarna av Golanhöjderna - en platå som tornar över Galileens Sjö och en stor del av norra Israel - har varit under israelisk kontroll sedan Sexdagarskriget 1967. Man skall inte glömma bort att Sexdagarskriget var ett utpräglat anfallskrig riktat mot Israel: Syrien deltog tillsammans med Egypten och Jordanien i ett angrepp som Syriens försvarsminister Hafez Assad hade kallat en ’utplåningsstrid’ för att ’spränga bort den sionistiska närvaron’ i Mellanöstern.

Men Israel vägrade att utplånas eller sprängas bort. Landet drev tillbaka angriparna och tog Golanhöjderna, som Syrien under drygt tjugo års tid hade använt till att beskjuta judiska gårdar och städer. I krigets efterspel erbjöd sig Israel att lämna tillbaka området i utbyte mot fred. Damaskus vägrade att förhandla. Syrien försökte istället återta Golanhöjderna i ett massivt bepansrat angrepp 1973. Israel avvärjde även detta.

Israel har därmed styrt över Golanhöjderna i 52 år (1967-2019) - vilket är mer än dubbelt så lång tid som det 21 år långa syriska styre som inleddes 1946. Kontrasten mellan de båda tidsperioderna kunde inte vara mer slående, konstaterade Michael Doran, tidigare framträdande medlem i USA:s nationella säkerhetsråd:

- Under de senaste 70 åren har vi sett ett fullskaligt experiment, och resultaten är obestridliga. När Syrien styrt så har Golanhöjderna främjat konflikter. När Israel styrt har de främjat stabilitet. (Vittnesmål inför Representanthusets utskott för nationell säkerhet, 17 juli 2018.)

Ändå försökte israeliska och amerikanska ledare långt in på nittiotalet locka Damaskus till en fredsöverenskommelse med sin judiska granne i utbyte mot att få tillbaka Golan. Under sin första mandatperiod som premiärminister använde Netanyahu en hemlig inofficiell kontakt för att kommunicera med Syriens president Bashar Assad om en land-för-fred-lösning.

Lyckligtvis resulterade inte ansträngningarna i någonting. När Syrien imploderade 2011 slungades landet in i ett helvetiskt inbördeskrig som kom att inkludera även Iran, Ryssland, Islamiska Staten, och Hizbollah. Om Israel inte hade behållit Golanhöjderna, hade platån sannolikt intagits av Iran eller IS, och Israel kunde då mycket väl stått inför en existensiell mardröm. Istället har Golanhöjderna förblivit en oas av stabilitet och anständighet vid sidan av det syriska kriget. Israel till och med använde området för att förse tusentals civila syrier med fri sjukvård.

Om Israel intagit Golanhöjderna genom en aggressionshandling hade man knappast haft rätt att behålla området ens nu, efter alla dessa år. Men 1967 var det Israel som utgjorde måltavlan. Israel tog Golan i ett försvarskrig mot en fiende som uttryckligen riktat in sig på ”förintelse”. Syrien förlorade sin suveräna rätt till territoriet när man besegrades av det avsedda offret. Att hävda något annat är att hävda att en stridslysten angripare inte skall förlora något på att starta ett olagligt krig. Det vore dårskap. Genom att stödja Israels suveränitet över Golan har Trump-administrationen sänt ett avskräckande budskap till möjliga krigshetsare. Detta är ett budskap som skulle sänts för länge sedan, men hellre sent än aldrig.

Jeff Jacoby
Kolumnist vid the Boston Globe

Publicerad i bl.a. The Boston Globe 26 mars 2019

Israel’s Golan sovereignty should have been recognized years ago

http://www.jeffjacoby.com/

Jeff Jacoby kan nås via Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.. Följ honom på twitter @jeff_jacoby.

Martin Blecher

21 Mars 2019

• Förenta Nationerna

Den strukturelle diskrimination mod Israel er en af de store forhindringer mod fred, da det ikke skaber tillid og retfærdige betingelser frem mod at opnå en ægte fred.

Det er trist, men absolut ikke overraskende, at på samme dag, som to israelere myrdet af en palæstinensisk terrorist blev begravet, og tilhængere af palæstinensiske terrororganisationer jublede i gaderne over dette, så blev Israel nok engang anklaget for at være den eneste ansvarlige for det manglende håb om fred.

Anklagen kom fra ikke mindre end fire danske partiledere. Og nok engang var det eneste, de fire politikere kom med, den samme gamle sang om at lægge mere pres på Israel, og kun Israel.

Endnu mere skræmmende er det, at de fire signaturer, hvilket formentlig ikke var en fejl, glemte at nævne afgørende fakta: Beslutningen i FN’s Menneskerettighedsråd i 2016 om at offentliggøre en liste over firmaer, der arbejder på Vestbredden, blev på daværende tidspunkt ikke støttet af ét eneste EU-land.

Hverken lande som Frankrig, Storbritannien, Tyskland eller Holland var med på den galej. Ydermere udtrykte mange af disse lande tydeligt, at de var modstandere af at igangsætte en sådan database.

Situation har faktisk ikke ændret sig meget her i 2019. Noget, som de fire partiledere helt glemmer at nævne for læserne.

Tyskland, Storbritannien og andre EU-lande er stadig modstandere af at offentliggøre en database, hvilket giver god mening. Den ville bygge på en partisk og hullet resolution fra et råd, der systematisk og åbenlyst diskriminerer Israel. Dette er opfattelsen hos mange EU-lande, Australien og andre store asiatiske lande.

Hvem var det så, der støttede ideen tilbage i 2016? Det fremgår slet ikke af indlægget fra de fire danske partiledere, men der er tale om nogle af de værste lande, hvad angår brud på menneskerettigheder: Venezuela, Cuba, Saudi-Arabien og andre lignende lande.

Kort og godt er det denne slags lande, der har domineret FN’s Menneskerettighedsråd, siden det blev oprettet i 2006. Det er det samme råd, som har afholdt flere særlige møder om Israel end noget som helst andet land.

Otte ud af 28 særlige møder har været dedikeret Israel alene i de seneste 13 år. Siden rådet blev oprettet, er der blevet vedtaget flere resolutioner mod Israel end mod lande som Iran, Syrien og Nordkorea tilsammen. Israel er det eneste land, der er et fast punkt på dagsordenen hver eneste gang.

Til ugens møde i FN’s Menneskerettighedsråd er der hele syv rapporter om Israel, som skal debatteres, men der er ikke en eneste om Venezuela, Rusland, Kina, Qatar osv.

Der er flere rapporter på dagsordenen i denne uge om Israel end om alle andre lande tilsammen. Der er to om Nordkorea, to om Iran og en enkel om Syrien.

Denne strukturelle diskrimination mod Israel er en af de store forhindringer mod fred, da det ikke skaber tillid og retfærdige betingelser frem mod at opnå en ægte fred. De lande, der endelig er ved at indse denne triste virkelighed, skal anerkendes.

Mit spørgsmål til de fire danske partiledere er: Vil I virkelig associeres med diktaturstater, som styrer FN’s Menneskerettighedsråd? Eller, for at give fred mellem Israel og palæstinenserne en virkelig chance, er I for en gangs skyld klar til at arbejde sammen om at stoppe fordomme og moralsk forfald i FN’s Menneskerettighedsråd – eller rådet for korrupte diktatorer og dobbeltmoralske regeringer?

Dette er langt sværere end blot at genudgive endnu en pamflet mod Israel og kun Israel.

Benny Dagan
Israels ambassadör i Danmark

Debattartikel publicerad i danska Politiken 21 mars 2019


- - -
Under torsdagen kom ett viktigt och välkommet besked från danska regeringen: FN måste sluta diskriminera Israel!

Nu har Danmark tröttnat och kommer av principiella skäl att rösta nej till varje sådan ensidig rådsresolution som riktas mot Israel under artikel sju. Sverige sitter inte med i rådet, men låt oss hoppas att åtminstone Storbritannien och Australien följer Danmarks goda exempel!

Danmarks utrikesminister Anders Samuelsen:
Danmark siger nej til særskilte FN-resolutioner om Israel
https://www.dr.dk/nyheder/politik/danmark-siger-nej-til-saerskilte-fn-resolutioner-om-israel

Martin Blecher

21 Mars 2019

• antisemitism
• Förenta Nationerna
• Gaza

Vad förenar skurkstater såsom Kuba, Iran, Nordkorea och Venezuela? De senaste åren har representanter för bland annat dessa regeringar samlats i Geneve för att under en hel dag kritisera Mellanösterns enda demokrati, staten Israel, för påstådda människorättsbrott – utan att själva behöva stå till svars för sina egna synnerligen väldokumenterade övergrepp.

Organisationen, som erbjuder dessa diktaturer en årlig platt­form för att demonisera Israel, har det missvisande namnet ”FN:s råd för mänskliga rättigheter”. Vad som ger länder som Kina, Kuba och Venezuela rätten att över huvud taget uttala sig om mänskliga rättigheter, samtidigt som man gör sig skyldiga till de mest brutala övergrepp på sina egna medborgare, kan formellt förklaras med FN:s uppbyggnad, som ger regionala grupper rätten att själva bestämma vem som ska företräda deras intressen i olika FN-organ.

Inväljandet av totalitära stater i Rådet för mänskliga rättigheter blir därför en säker garanti för att de medlemsländer, som bryter mot mänskliga rättigheter, inte behöver oroa sig för att själva bli prickade av FN-organet. På detta sätt motverkar rådet effektivt sina egna syften att försvara mänskliga rättigheter runt om i världen.

I måndags samlades många hundra människorättsaktivister utanför FN-högkvarteret i Geneve för att protestera mot detta missbruk av FN-mandatet, samtidigt som rådet inne i själva FN-byggnaden ägnade hela dagen åt att kritisera Israel genom att presentera sju olika rapporter som riktade hård kritik mot Israel.

Listan på länder som däremot skulle förtjäna rådets uppmärksamhet är lång. Enligt en ny rapport av organisationen Open Doors mördas varje månad hundra kristna runt om i världen på grund av sin tro. Den frågan intresserar däremot inte FN. I Kina har de senaste månaderna flera kyrkobyggnader bokstavligen raserats till marken i en koordinerad attack på de kristna församlingarna. Men det intresserar inte FN. I Venezuela trakasseras oppositionella av paramilitära styrkor för att de kräver mera demokrati. Det intresserar inte FN-rådet.

I stället är det staten Israel som får stå vid skampålen, landet som är den enda medlemsstaten som har en egen punkt på agendan där dess människorättsbrott diskuteras.

Dagen innan rådet bänkade sig i Geneve hade Hamas egna säkerhetsstyrkor öppnat eld mot palestinier som protesterade mot regimen i Gaza, samt brutalt misshandlat och fängslat journalister som vågade rapportera om saken. Frågan kunde dock inte behandlas under FN-debatten i Geneve, eftersom övergreppen inte kunde tillskrivas Israel.

Israeliska medborgare förtjänar samma mänskliga rättigheter som alla andra medborgare, att leva i trygghet och säkerhet. När den israeliska armén försvarar landets gränser mot intrång, kallas det däremot ”brott mot mänskligheten” av FN-rådet.

Den tidigare överbefälhavaren för de brittiska trupperna i Afganistan, Richard Kemp, förklarade i Geneve hur han med egna ögon hade sett hur den israeliska armén gjorde allt den kunde för att i krigssituationer förhindra civila offer. ”Vilken annan regering i världen varnar på förhand de civila innan den slår till mot terroristmål?”, frågade han. Rådets rapport om Israels påstådda människorättsbrott är inte värt mer än pappret det är skrivet på, sade han, och rev dokumentet i bitar inför en jublande publik på uppemot tusen personer.

Som enda kristna talare vid demonstrationen utanför, var det en stor ära för undertecknad att få representera miljoner kristna runt om i världen som stöder Israel i kampen mot terrorism och antisemitism.

Kristen solidaritet med Israel och det judiska folket har en lång historia, förklarade organisatören Hillel Neuer från UN Watch, som berättade hur en av de centrala gestalterna vid FN:s grundande, Eleanor Roosevelt, var en stor supporter av Israel och aktivt verkade för att USA skulle erkänna den judiska staten 1948.

Den första mottagaren av Nobels fredspris, Henry Dunant – som grundade Röda Korset med säte just i Geneve – var en av de första kristna sionisterna som på inbjudan av Theodor Herzl deltog vid den första Sionistkongressen i Basel 1897.

I måndags skulle jag gärna haft sällskap av flera kristna ledare och människorättsaktivister på estraden i Geneve. I stället noterade jag med stor sorg att ingen representant från Kyrkornas världsråd, som har sitt huvudkvarter runt hörnet från FN-byggnaden, fanns med. Den ekumeniska världsorganisationen, som föddes i askan av Förintelsen, har i stället dragits med i dagens anti-Israeliska tidsanda och driver, liksom FN:s råd för mänskliga rättigheter, en diplomatisk kampanj riktad mot Israel.

Tankarna går osökt till trettiotalets Tyskland, där kyrkan okritiskt lät sig svepas med i den tidens judehat. I dag gäller kampen synen på den enda judiska staten i världen.

Också i vår tid har kristna ett val: Antingen ställer man upp för Mellanösterns enda demokrati, eller så förenar man sig med demokratins motståndare, såsom Kina, Iran och Kuba, för att i stället rikta all kritik mot Israel. Vad väljer du?

Tomas Sandell

Israelkommentar publicerad i Världen idag 21 mars 2019

Martin Blecher

21 Mars 2019

• Sverige och Israel
• kyrkan

Ockupationen och bosättningarna är inte orsaken till den israelisk-palestinska konflikten, det är symptom på konflikten, skriver Lars Adaktusson i ett svar till Håkan Svenneling (V) och SKR.

I debatten om det ekumeniska Följeslagarprogrammet väljer Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson, Håkan Svenneling, det höga tonläget (14/3). Mitt uttalande om att Följeslagaprogrammet övergett sin opartiskhet innebär enligt Svenneling att jag sprider lögner, attackerar och går ärenden åt det han kallar den israeliska bosättarhögern.

Det är föga förvånande retorik från en person som företräder det mest Israelfientliga partiet i Sveriges riksdag, som alltid förnekat eller förringat det judiska folkets utsatthet. Utifrån sina ideologiska villfarelser har vänsterpartister konsekvent gjort gemensam sak med militanta regimer och grupperingar drivna av hat mot Israel. Genom åren har såväl politiskt som ekonomiskt stöd förmedlats till den terrorstämplade palestinska organisationen PFLP.

Stödet till väpnad kamp mot det demokratiska Israel är en del av Vänsterpartiets kommunistiska historia, samtidigt tycks de mörka stråken i partiet finnas kvar. Så sent som i höstas avslöjades hur partiledaren Jonas Sjöstedt uppträtt tillsammans med Grupp 194, en sammanslutning med direkta kopplingar till militanta PFLP:s efterföljare. I samband med valet återfanns ledaren för Grupp 194 på Vänsterpartiets riksdagslista för västra Skåne.

Att det är just Vänstern som drar ut till försvar för Följeslagarprogrammet stärker dessvärre inte försäkringarna från Sveriges kristna råd, SKR, att verksamheten är opartisk (dagen.se 20 mars). Det gör heller inte det ofta upprepade påståendet att ockupationen är den israelisk-palestinska konfliktens huvudsakliga orsak.

Sanningen är att Israel anfölls av sina arabiska grannar 1948 och 1967, trots att det inte fanns någon ockupation. Israel attackerades därför att landet ligger där det ligger och därför att det judiska folket skulle förvägras rätten att leva i detta land. Med andra ord; det uttalade målet för angreppskrigen 1948 och 1967 var identiskt med det mål som än i dag är uttalat av diktaturregimer och terrororganisationer; att Israel ska utplånas.

Detta existentiella hot, detta grundläggande ifrågasättande av Israels rätt att existera, är huvudproblemet i den israelisk-palestinska konflikten. Den oföränderliga vägran att erkänna staten Israel omkullkastar varje försök till konstruktiv dialog och göder de destruktiva krafter som år efter år, generation efter generation, upprätthåller illusionen om våld och terror som legitima medel i kampen mot Israel. Det innebär inte att den israeliska regeringen har rätt att agera hursomhelst. Kritik mot den förda politiken kan vara både berättigad och välgrundad, till exempel när det gäller relationen till extrema nationalister och en bosättarrörelse som snarare bidrar till fördjupade motsättningar än förståelse och dialog.

Samtidigt är det uppenbart att israeliska regeringar både vad gäller ockupationen och bosättningspolitiken historiskt har visat tydlig vilja att förhandla och kompromissa. Så var det när Israel drog sig tillbaka från Sinai i början av 1980-talet, så var det vid tillbakadragandet från södra Libanon år 2000 och så var det när ockupationen av Gaza upphörde 2005. I samtliga fall tömdes eller revs israeliska bosättningar samtidigt som den militära närvaron avslutades. Trots att svaret blev framflyttade positioner för terrororganisationer som Hizbollah och Hamas, samt intensifierade attacker mot civila israeler, fullföljdes besluten att dra sig tillbaka.

Ockupationen och bosättningarna är inte orsaken till den israelisk-palestinska konflikten, det är symptom på konflikten. Vill vi från omvärldens sida bidra till minskade motsättningar och dialog är det centralt att aktivt ta ställning och agera utifrån det som är grundproblemet, hotet mot Israels existens. Det gäller oavsett om vi är vänsterpartister, ekumeniska följeslagare eller kristdemokrater.

Kring detta samtalar jag gärna även fortsättningsvis. Att hela SKR med dess 27 medlemskyrkor tagit avstånd från den uppfattning som jag framfört i debatten, att jag inte sett till den samtalsinbjudan som kyrkornas företrädare skriver om, hindrar inte att dialog bör välkomnas.

Lars Adaktusson

Riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson (kd)

Debattartikel publicerad i Dagen 21 mars 2019

Martin Blecher

20 Mars 2019

• Sverige och Israel
• kyrkan

Man kan och bör föra debatt om hur en framtida kompromiss mellan israeler och palestinier skall se ut. Men det är inte det Svenska kyrkan gör, skriver Israels ambassadör Ilan Ben-Don i en replik till Helene Egnell.

När man läser stiftsadjunkt Helene Egnells kommentar [18 mars] till min intervju [13 mars], får man intrycket att mitt huvudbudskap inte gått fram. Kanske var jag inte tillräckligt tydlig.

I min intervju uppmanade jag Svenska  kyrkan att överge sin ensidiga och extremt anti-israeliska hållning.

Problemet med Svenska kyrkan är att den redan på förhand beslutat sig för att endast ta till sig den arabiska narrativen samtidigt som man bedriver ytterst aggressiv opinion mot allt som har minsta koppling till ett sionistiskt perspektiv.

Jag förstår helt och hållet önskan att förhålla sig till båda sidors förhoppningar och målsättningar – den israeliska såväl som den arabiska.

Man kan och bör föra debatt om hur en framtida kompromiss mellan israeler och palestinier skall se ut. Svenska kyrkan gör emellertid inte detta. Svenska kyrkan stödjer nämligen och gör sig till språkrör för endast en version av historien, den palestinska. Under det att man gör detta angrips, förtalas och svartmålas staten Israel på alla sätt. Detta är fullständigt oacceptabelt och saknar allt moraliskt berättigande.

Jag skulle vilja uppmana Svenska kyrkans ledning att upphöra med det självrättfärdiga och förmätna predikande som förefaller bygga på den falska premissen om ett monopol på moral och rättvisa. Det är ett helt annat slags dialog mellan Svenska kyrkan och Israel som här skulle krävas -  baserad på mycket mindre aversion mot den Judiska staten.

Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i Kyrkans Tidning 20 mars 2019

Martin Blecher

06 Mars 2019

• Sverige och Israel
• kyrkan

En annons i lokaltidningen gjorde att min man och jag begav oss till ett församlingshem tillhörande Svenska kyrkan. Programmet bestod av en följeslagares berättelse och hur hon upplevt de tre månader som hon tillbringat på Västbanken. 

Framme vid estraden fanns en liten utställning, litteratur och följeslagaren var iklädd den väst som hör till den dagliga klädseln. Följeslagaren hade aldrig tidigare varit i Israel eller Palestina utan efter en utbildning var målet att åka till en arabisk by nära en judisk bosättning där man skulle beskydda araberna från judarna.

Framställningen var oerhört ensidig och åhörarna fick bilden att alla judar är grymma och alla araber är änglar. Jag menar det – så framställdes ”konflikten”. Då det gavs tillfälle att ställa frågor eller yttra sig utbrister en äldre herre: ”Man borde skära halsen av alla judar”. I församlingsgården fanns ortens kyrkoherde som valde att sitta kvar på sin plats i stället för att yttra sig och ta avstånd från uttalandet.

Min man och jag reagerade naturligtvis och min uppmaning till följeslagaren och till er alla som arbetar med det programmet är att ni måste inse vilket ansvar ni tar på er.

Terrorn är ett fruktansvärt gissel som israeler ständigt måste förhålla sig till. Visst är vissa grenar av bosättarrörelsen mycket provokativa och det förekommer även våld från deras sida.

När västvärlden sänder volontärer för att skydda araberna från judarna så provocerar man och många frågar sig: ”var finns ni, var finns ni när knivhuggen dödar oskyldiga israeler, var fanns ni när den 19-åriga kvinnan våldtogs och mördades, hittades med avskuren hals och uppskuren mage, var finns ni när terrorister hyllas och får gator och skolor uppkallade efter sig – på just Västbanken (eller om ni föredrar Palestina).”

Att ett föredrag av en följeslagare får till följd att en åhörare kräver att alla judar ska dödas är knappast en manifestation för fred och ickevåld som skribenterna i Dagen den 22 februari hävdar.

Ewa Jonsson
Gränna

Debattartikel publicerad i Dagen 6 mars 2019

Martin Blecher

06 Mars 2019

• Sverige och Israel
• kyrkan

Om fyra år tar Sveriges kristna råd, SKR, på nytt ställning till om den kristna paraplyorganisationen ska fortsätta att driva det omdiskuterade följeslagarprogrammet. – För ekumenikens skull hade jag önskat att man kunde få till en annan konstruktion kring programmet, säger pingstföreståndaren Daniel Alm, som rest frågan inom SKR.

Härom veckan kritiserade Lars Adaktusson (KD) följeslagarprogrammet i riksdagen, där han bland annat sade att det ”för länge sedan har övergett opartiskheten”. Utspelet rörde upp känslor på SKR, som i ett uttalande förklarade att ”principen om principiell opartiskhet” är centralt för programmets arbete.

Frågan om följeslagarprogrammet, som startade 2002, har följt SKR länge. De frivilliga som under tre månader vistas på orter med friktion mellan framför allt palestinska invånare, judiska bosättare och israelisk polis har bland annat anklagats för att inte se till israelernas utsatthet i konflikten.

Pingstföreståndaren Daniel Alm är en av dem som menar att ekumeniken skulle må bättre av att programmet förlades till någon struktur utanför SKR.

– Det blir komplext för en del av oss att programmet finns på SKR. Så jag har drivit linjen att man borde titta på om det skulle ha en annan hemvist rent juridiskt, säger han.

SKR:s styrelse beslutade nyligen att ha kvar följeslagarprogrammet som ekumeniskt åtagande.

”Vi vet att det finns medlemskyrkor som inte stödjer följeslagarprogrammets idé om kyrkonärvaro i Israel och Palestina, och är tveksam till programmets opartiskhet,” kommenterar SKR:s generalsekreterare Karin Wiborn.

”Därför frågade presidiet efter acceptans och fick ett positivt beslut med tillägget att beslutet ska utvärderas och samtalas om 2023”.

Beslutet föregicks av samtal om programmets ”risker, hot, möjligheter, styrkor och svagheter,” förklarar hon.

Det är samtal som Daniel Alm, styrelseledamot i SKR, välkomnar. Han anser också att följeslagarprogrammet och SKR måste tåla kritik av det slag som Lars Adaktusson yttrade i riksdagen.

Däremot tycker han att han vet för lite för kunna att döma ut programmet helt.

– Som med allt så är det väl svårt att garantera vad alla enskilda gör, och det händer säkert felaktigheter. Men jag välkomnar att vi får diskussion och samtal.

För pingstföreståndaren är det centralt att följeslagarprogrammet tillkom efter förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem.

– Följeslagarprogrammet är väldigt känsligt, och det finns en orsak till att vi inom Pingst avstått från att engagera oss i det. Och hade inte kristna palestinier efterfrågat det, då menar jag att väldigt mycket av bevekelsegrunderna för SKR att finnas med hade varit borta.

Även Trosrörelsen, som gick med som observatör i SKR 2017, är kritisk till följeslagarprogrammet.

– Det begås fel på båda sidor, och varje form av brott mot grundläggande mänskliga rättigheter ska fördömas oavsett sida. Men det är orimligt att programmet så ensidigt kritiserar Israel, Mellanösterns enda demokrati, och inte alls på samma sätt den Palestinska myndigheten som aktivt främjar terrorism och judehat, skriver Joakim Lundqvist, som företräder Trosrörelsen i SKR, till Världen idag. 

– Eftersom samarbetet i SKR bygger på ’Kyrkorna tillsammans’, alltså sådant vi kan vara överens om, hoppas jag att Följeslagarprogrammet – där våra meningar faktiskt går isär väldigt tydligt – ska komma att flyttas ut ur SKR:s verksamhet. 

Eva Janzon

Nyhetsartikel publicerad i Världen idag 6 mars 2019

Martin Blecher

05 Mars 2019

• Sverige och Israel
• kyrkan

Om man verkligen vill skapa fred i regionen behöver man tillåta att en nyanserad bild av verkligheten porträtteras, skriver Jennifer Hegarty.

Våren 2018 var jag antagen att åka ut med Ekumeniska följeslagarprogrammet till Israel-Palestina. Jag hade nyligen avslutat flera års universitetsstudier i konflikthantering och mänskliga rättigheter. Förhoppningen var att få använda min kunskap till att hjälpa utsatta och att sprida en nyanserad bild av Israel-Palestina-konflikten.

Under den veckolånga förberedande utbildningen insåg jag att programmets struktur förutsätter partiskhet vilket omöjliggör en opartisk rapportering. Utöver den strukturella biasen i följeslagarprogrammets utformning, stärkte kulturen som präglade utbildningsveckan min förståelse att programmet inte är opartiskt.

Ekumeniska följeslagar­programmet beskriver i sin uppförandekod att programmet är ett initiativ från Kyrkornas världsråd för att avsluta den illegala ockupationen av Palestina. De menar sig ha som syfte att skicka ut följeslagare som ska verka för fred i Israel-Palestina genom att opartiskt bevittna och rapportera brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär lag.

Som följeslagare är man under sin vistelse placerad på Västbanken i Palestina för att bevaka specifika områden där det är känt att israeliska aktörer frekvent begår brott mot palestinier. Programmets utformning grundar sig på idén att ”slå följe” med dem som lever under ockupationen. Följeslagare uppmuntras att bekanta sig med det palestinska folket, att samtala, dricka te, lära känna och visa solidaritet med dem. Men man uppmanar inte följeslagarna att samtala eller ha kontakt med israeler som befinner sig i Palestina – då detta kan resultera i palestiniers misstroendeförklaring av följeslagarprogrammet.

Hur kan man som följeslagare vara ”opartisk” i sin rapportering när man förväntas visa solidaritet enbart med palestinierna ”som lever under ockupationen”? Hur kan följeslagare producera opartiska rapporter, när de hämtar sin information och vittnesmål från palestinska aktörer, men inte lyssnar till de israeliska? De enda israelis­ka aktörerna följeslagarna uppmuntras ha kontakt med är specifikt utvalda ”palestinavänliga” ickestatliga organisationer. Som följeslagare ska man efter hemkomst till Sverige dela med sig av vad man sett till ledare, beslutsfattare och civilsamhället. Programmet vill att det internationella samhället sätter press på de mänskliga rättighetsförövarna och önskar således skydda civilbefolkningen i Palestina från övergrepp.

Dock hindrar programmets utformning – och därmed inneboende bias – dem från att holistiskt skydda civilbefolkningen från brott mot mänskliga rättigheter.

Om Ekumeniska följeslagarprogrammet verkligen strävar efter att opartiskt rapportera de brott mot mänskliga rättigheterna och internationell humanitär lag som sker i Palestina, varför placerar man inte följeslagare i områden där de kan observera hur den palestinska staten inskränker sina medborgares rättigheter eller på platser där palestinska aktörer använder våld mot israeliska aktörer och civila?

Amnesty International kritiserar den palestinska staten och myndigheter för att utföra: tortyr, olovligt dödande, våld mot fredliga demonstranter; diskriminera kvinnor, flickor, HBTQ-personer i lag och i praktik, däribland hedersmord. I följeslagarnas rapportering lyfts inte detta, då följeslagarna är strategiskt placerade där detta inte observeras.

Om man verkligen vill skapa fred i regionen behöver man tillåta att en nyanserad bild av verkligheten porträtteras. Detta gör man inte genom att hävda att följeslagarprogrammet producerar ”opartiska” och ”neutrala” rapporter, när själva utgångspunkten för följeslagarprogrammet är att man ensidigt ska slå följe och visa solidaritet med dem ”som lever under trycket av den illegala ockupationen”.

Jennifer Hegarty 
MA i konflikt- hantering, säkerhet och utveckling, med fokus på mänskliga rättigheter och Internationella relationer samt följeslagare som avbröt efter utbildning, före avfärd

Debattartikel publicerad i Dagen 5 mars 2019

Martin Blecher

28 Februari 2019

Bloombergs listning av världens mest hälsosamma länder (The Bloomberg Healthiest Country Index) publicerades i söndags. Där ingick 169 länder som bedömts med avseende på faktorer som invånarnas förväntade livslängd och deras tillgång till rent vatten och sjukvård.

 
Enligt detta index är Israel världens tionde mest hälsosamma land – 54 platser före USA.
 
Bloombergs genomgång straffade faktorer som tobaksrökning, fetma och andra hälsorisker.
 
Föga förvånande hade Bloombergs analys tagit fasta på fördelarna med den s.k. Medelhavsdieten. Den är vanlig i Israel, och i länder som Spanien och Italien, som placerade sig etta och tvåa på listan.
 
’Medelhavsdieten, kompletterad med extra virgin olivolja eller nötter, gav ett lägre antal hjärt- och kärlsjukdomar jämfört med en fettreducerad diet’, enligt en studie som Bloomberg citerade.
 
Hela topp 10 ser ut så här:

1. Spanien
2. Italien
3. Island
4. Japan
5. Schweiz
6. Sverige
7. Australien
8. Singapore
9. Norge
10. Israel
 
USA:s placering så långt ner som nr 64 handlar till stor del på att fetma är vanligt förekommande där. Nya siffror från den amerikanska nationella folkhälsomyndigheten (Centers for Disease Control and Prevention - CDC) gör gällande att ungefär 40% av invånarna, eller drygt 93 miljoner amerikaner lider av fetma.

Haaretz
JTA och Gabe Friedman

Publicerad i Haaretz 28 februari 2019

Martin Blecher

27 Februari 2019

• Sverige och Israel
• Förenta Nationerna
• Palestinska myndigheten
• fredsprocess

Sverige måste sluta att villkorslöst hålla den palestinska regimen under armarna. Den har genom åren konsekvent satt stopp för en tvåstatslösning, skriver Lars Adaktusson (KD).

I riksdagens utrikespolitiska debatt nyligen poängterade Margot Wallström (S) vikten av en tvåstatslösning i den israelisk-palestinska konflikten. Av referaten från debatten framgår att utrikesministern anser att oppositionspartierna borde föreslå en väg framåt för hur en tvåstatslösning kan nås. När regeringen kört fast i Mellanösternpolitiken och raserat relationerna till Israel är det angeläget att det finns en konstruktiv opposition. Vill utrikesministern ta del av förslag från Kristdemokraterna och andra partier ska det självklart välkomnas.

Frågan varför det ännu inte finns någon palestinsk stat är högst relevant. För att hitta svaren är det nödvändigt att gå tillbaka till 1947 när FN:s delningsplan för det brittiska mandatet i Palestina lades fram. Inom ramen för delningsplanen skulle det bildas en judisk och en arabisk stat, vilket ledde till resolution 181 i FN:s generalförsamling. Det som sedan hände var att den judiska sidan godtog delningsplanen medan samtliga arabländer förkastade den. I stället startade dessa länder ett angreppskrig mot Israel med det uttalade målet att utplåna landet. Kriget slutade med att Jordanien ockuperade Västbanken medan Egypten ockuperade Gazaremsan, de områden som enligt delningsplanen skulle ha utgjort staten Palestina.

Att Israel inte kan beskyllas för att ha stått i vägen för tillkomsten av en palestinsk stat hindrar inte att ansvaret för detta än i dag läggs på israelerna. Här finns ett resonemang och en faktaresistens som helt bortser från det faktum att det palestinska motståndet mot en tvåstatslösning 1947 inte var någon isolerad företeelse.

Det sannolikt mest framgångsrika försöket att få till stånd en tvåstatslösning ägde rum år 2000. Inblandade parter som USA:s dåvarande president Bill Clinton och EU:s särskilda sändebud Miguel Moratinus har vittnat om hur nära det var en uppgörelse. Den dåvarande svenske statsministern, Göran Persson (S), som också fanns med i processen, trodde att ett färdigt avtal förelåg och att det skulle undertecknas i Stockholms stadshus i närvaro av FN:s generalsekreterare.

Det palestinierna erbjöds var en statsbildning som omfattade Gaza och 95 procent av Västbanken. För den återstående delen, där judiska bosättningar finns, skulle palestinierna kompenseras med motsvarande israeliska landområden. Östra Jerusalem skulle bli den nybildade palestinska statens huvudstad, av den historiska gamla staden skulle de muslimska och kristna delarna samt merparten av de armeniska kvarteren tillfalla palestinierna. Flyktingar skulle få fri rätt att återvända till den palestinska staten.

Israel accepterade denna uppgörelse, medan den palestinska ledningen än en gång sade nej. President Clinton, liksom Miguel Moratinus, Göran Persson och andra med insyn i förhandlingarna, kunde konstatera att Israel gjorde stora eftergifter och agerade konstruktivt. Men också att den lösning på flyktingproblemet som förelåg var den bästa möjliga och att den oenighet om heliga platser som återstod var bagatellartad.

Bill Clinton beskriver i sina memoarer hur han chockades över att palestinierna inte svarade ja. Göran Persson framhöll i en intervju (SvD 8/7, 2001) att palestinierna förkastade det bästa avtal de någonsin kunnat få och som skulle ha löst hela territoriefrågan.

Den palestinska oviljan att via förhandlingar acceptera en tvåstatslösning upprepades i den så kallade Annapolis-processen 2007-2008. Med politiskt stöd av dåvarande presidenten George W Bush genomfördes direkta förhandlingar med det uttalade målet att nå en tvåstatslösning. Omkring 300 möten mellan israeler och palestinier hölls, trots ett konkret förslag om en ny stat omfattandes 97 procent av palestinska områden blev det inget avtal.

Nyligen skrev den israeliske chefsförhandlaren, Udi Dekel, om hur åtskillig tid ägnades åt att försöka övertala den palestinske chefsförhandlaren, Saeb Erekat, att anta förslaget (Times of Israel, 27/1, 2019). Dekel ska ha poängterat att det handlade om en historisk chans till fred och att erbjudandet om 97 procent kanske aldrig skulle återkomma. Det korta och ofta upprepade svaret från den palestinske chefsförhandlaren var; ”allt eller inget”.

Det är ingen tvekan om att starka skäl talar för att en tvåstatslösning är det rimliga sättet att bilägga den israelisk-palestinska konflikten. Så har det sagts över tid från parternas sida och så har inriktningen varit i de flesta av de internationella fredsinitiativ som tagits. För att nå målet krävs dock en palestinsk ledning som vill och förmår att medverka till en uppgörelse. Dessvärre saknas detta, Saeb Erekats allt-eller-inget-inställning präglar fortfarande palestinierna, vilket blockerar varje möjlighet till lösning.

Vill den svenska regeringen medverka till en tvåstatslösning är den enskilt viktigaste åtgärden därför att öka den politiska pressen på den palestinska myndigheten. Genom biståndssamarbete och handelsutbyte finns möjlighet att koppla politiska relationer och svenska insatser till tydliga krav på förändring. Inte enbart vad gäller förhandlingsvilja, utan också när det gäller konkreta steg för att förbereda den palestinska befolkningen på förhandlingar, kompromisser och så småningom ett fredsavtal med Israel.

Det konkreta rådet till Margot Wallström är därför; sluta att villkorslöst hålla den regim under armarna som genom åren konsekvent satt stopp för en tvåstatslösning. Upphör inte terrorstödet, spridandet av antisemitism och uppviglingen mot Israel saknas förutsättningar för en fungerande fredsuppgörelse.

Lars Adaktusson
Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (KD)

Debattartikel publicerad i GP 27 februari 2019

Martin Blecher

25 Februari 2019

• Sverige och Israel
• kyrkan
• SIDA
• Hamas
• Gaza
• Hizbollah

I samband med riksdagens utrikespolitiska debatt ställdes frågan av Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson om jag anser att det ekumeniska Följeslagaprogrammet i palestinska områden är opartiskt. Kortfattat gav jag uttryck för det som är min uppfattning, att Följeslagarprogrammet sedan länge övergett opartiskheten. Mot detta reagerar fem debattörer i Dagen (22/2, 2019). Bland undertecknarna finns Följeslagarprogrammets tidigare projektledare Emanuel Furbacken och socialdemokraten Bernt Jonsson.

Att Följeslagarprogrammet ifrågasätts är i sak inget nytt. Bara något år efter tillkomsten 2002 blev det en fråga för Sveriges riksdag. I en debatt med utrikesministern framförde Kristdemokraternas Tuve Skånberg att projektet, som stöds av biståndsorganet Sida, ”har oroväckande likheter med organiserandet av mänskliga sköldar”. Några år senare kritiserades verksamheten av Mellanösternkorrespondenten Cordelia Edvardson. I en artikel i SvD (18/12, 2006) skrev Edvardson; ”Dessa svenska ungdomar kan göra mer skada än nytta. Israeliska värnpliktiga som kallas för fascister, eller rent av nazister, reagerar oftast hårdare än de annars skulle ha gjort”.

Ytterligare bränsle till debatten har över tid levererats av Följeslagarprogrammets egna företrädare. Inte minst Emanuel Furbacken har gjort uttalanden som inte stärker påståendena om opartiskhet. Det har handlat om krav på handelsbojkott av israeliska varor och kritik mot det han ser som ”många kristnas oreflekterade ställningstagande för Israel”. (Dagen, 16/4 2004)

Med detta som bakgrund är det inte svårt att förstå debattörernas irritation över att opartiskheten åter ifrågasätts. Trots mångårig verksamhet och frekventa försäkringar om Följeslagarprogrammets politiska oavhängighet har bilden av enögdhet och fientlighet mot Israel etsats sig fast. För den som vill ta del av arbetets inriktning och följeslagarnas synsätt är det bara att läsa innantill på www.foljeslagarprogrammet.se

Genomgående skildras där i artiklar och reserapporter hur palestinier förföljs och förtrycks. "Ockupationsmakten” framställs som roten till allt ont, som tillskyndare av våld mot civila och som hårdför motståndare till mänskliga rättigheter. Relevanta fakta om den komplicerade situationen i Hebron med djupa motsättningar och extrem nationalism lyser med sin frånvaro, palestinska raketbeskjutningar och svårt traumatiserade barn i södra Israel förtigs, sammanhang och balans när det gäller den israelisk-palestinska konflikten saknas.

Detta eroderar tilltron till Följeslagarprogrammet och dess ansvariga, men det bidrar också till en skev, ofullständig och osann bild av verkligheten. Sanningen är att Israel ända sedan nationens tillblivelse har utsatts för återkommande angrepp. Krigen 1948 och 1967, långt innan existensen av någon ockupation eller några bosättningar, startades med det motiv som än i dag är tydligt uttalat i Mellanösterns diktaturer; att utplåna Israel. Till detta ska läggas växande hot från några av världens värsta terrororganisationer. Israel är omgivet av Hamas i Gaza, Islamiska staten i Syrien, Hizbollah i Libanon och al-Qaida i Sinai. Det är terrornätverk med olika bakgrund och agenda, men som förenas i den mörkaste antisemitism och en närmast apokalyptisk vision om att tillintetgöra Israel och det judiska folket.

Att förminska eller bortse från Israels utsatthet är att omöjliggöra dialog och fördjupa redan svåra motsättningar. Att förringa behovet av omfattande säkerhetsåtgärder och ifrågasätta landets rätt att försvara sig är att spela de krafter i händerna som vägrar erkänna Israels rätt att existera. Det är i det perspektivet som den israelisk-palestinska konflikten ska ses, det är i den kontexten som Följeslagarprogrammet verkar.

Det finns ingen anledning att betvivla från början goda ambitioner, eller följeslagares önskan att räcka ut en hjälpande hand. Samtidigt är det ett faktum att välviljan inte sällan har varit missriktad och att förtroendet i dag är förbrukat i Israel. I stället för en opartisk aktör ses Följeslagaprogrammets agerande som destabiliserande och provocerande. Vid flera tillfällen har projektets funktionärer inte ens fått tillåtelse att resa in i landet.

I sin artikel gör de fem debattörerna gällande att jag velat framstå som ”beskyddare av de kristna i Mellanöstern”. Att jag i arbetet för mänskliga rättigheter lyft fram förföljelsen av kristna och IS folkmord är sant – att hävda att jag skulle se mig själv som beskyddare är hånfullt och befängt. Lika befängt som påståendet att kristna förföljs i Israel, det enda landet i Mellanöstern som upprätthåller och respekterar full religionsfrihet.

Eller som Israels Stockholmsambassadör nyligen påpekade; till och med Svenska teologiska institutet har full frihet att verka i Israel.

Lars Adaktusson
Riksdagsledamot (KD)

Debattartikel publicerad i Dagen 25 februari 2019

Martin Blecher

22 Februari 2019

• BOJKOTT

Minnesdagen över Förintelsen var den 27 januari. Sjuttiofyra år har gått sedan befrielsen av de överlevande i Auschwitz. Har mänskligheten lärt sig något? Frågan behöver definitivt ställas! Idag är nämligen antisemitismen och antisionismen, mycket lik den som rådde på trettiotal, efter det att Hitler blivit demokratiskt vald.

Då stängde många länder i Europa sina dörrar för den stora flyktingströmmen av judar som kom från Tyskland. Många judar insåg nämligen att Hitler menade allvar med vad han sa mellan 1933 och 1939, och ville lämna Tyskland. Om dessa länder hade öppnat sina dörrar hade många judar kunnat räddas. Under och efter kriget var handlingsmönstret liknande. England som hade makten i "det brittiska mandatet – Palestina", från 1920, utfärdade en "vitbok", för judisk invandring, och avvisade många skepp som kom till Haifas hamn med flyktingar.

Bara för att ta ett exempel - flyktingbåten Strumas med 750 judiska flyktingar ombord och i mycket dåligt skick förnekas 1942 tillstånd av britterna att lägga till i Palestina. När de sedan försöker få tillåtelse att angöra i Istanbul nekas de även där tillstånd, blir utbogserade på medelhavet där båten sjunker, och endast två (2) passagerare överlever.

I min mening går det inte att skilja på antisemitism och antisionism, historien har visat och visar att det judiska folket behöver ett eget land för att vara trygga. Idag hävdas inte så sällan, även av vår regering, att om alla judar flyttar ut från de palestinska områdena (Så dessa områden blir "judefrei") då blir det fred. Skillnaden är inte så stor från 30 talet, då den judiska befolkningen skulle bort från Tyskland och inte fick komma till en rad andra länder. Amin Husseini, den arabiske ledaren under andra världskriget, var också vissa tider hos Hitler för att hjälpa honom med det judiska "problemet". Det finns något djupt omänskligt i världens hanterande av det judiska folket än idag.

Vad är Israels svar – medmänsklighet!
I år 2019 har Israel fått utmärkelsen "Best Innovation technology of the year" utfärdad av CES, (Consumer Electronics Show) för sitt arbete att hjälpa världen att få dricksvatten.

Att få fram färskt dricksvatten fortsätter att vara en av mänsklighetens största utmaningar? Företaget "Watergen" i Israel har tagit fram en teknik som ur fukten i luften tar fram rent dricksvatten. En teknik som gett hjälp i Puerto Rico i efterdyningarna av orkanen Maria. Men också har använts i New Delhi i Indien, Hanoi i Vietnam och vid olika idrottsarrangemang, bland annat i Ryssland, under föregående år. Denna innovation kan förminska det enorma antal barn i världen, 1,7 miljoner, som dör av vattenbrist varje år.

Detta bör de som vill bojkotta varor och produkter från Israel tänka på, innan de sätter sina planer i verket. Att minnas Förintelsen, innebär nämligen också en strävan att ändra vårt beteende, som mänsklighet, mot det judiska folket och den israeliska staten.

Anders Sjöberg

Publicerad i Hemmets vän
http://www.hemmetsvan.se/

Martin Blecher

21 Februari 2019

• Sverige och Israel
• kyrkan

Ambassadör Ilan Ben-Dov kommenterar Margot Wallströms anförande i riksdagen i samband med utrikesdebatten förra veckan. Utrikesministern kommenterade bland annat religionsfrihet i Israel:

Last week, during the Foreign Policy debate in Parliament, Foreign Minister Margot Wallström criticized Israel among other things with reference to alleged lack of religious freedom.

In this respect, the following has to be stated in the clearest possible manner: never before in the last 2000 years did any place in the Middle East enjoy religious freedom greater than that upheld and guaranteed by the State of Israel for all faithful irrespective of their faith.

All religions in Israel – Jews, Muslims, Christian, Druze, Circassians and Bahai as well as other creeds – enjoy full religions freedom without any conditions, limitations or restrictions as laid down in Israel’s Declaration of Independence:

“The State of Israel…will ensure complete equality of social and political rights to all its inhabitants irrespective of religion…it will guarantee freedom of religion…it will safeguard the Holy Places of all religions”.

The Swedish Theological Institute in Jerusalem which represents the Church of Sweden – one of the most hostile and anti-Israel of religious organizations – enjoys the full freedom to work with no limitations in Jerusalem, the capital city of the Jewish state. This is a clear, obvious, indisputable manifestation of a pluralistic democracy – namely to be open and tolerant towards the other, the ones who are against you.

In this respect, blaming Israel for curtailing religious freedom is a blatant distortion of reality.

133 000 Swedes, that have visited Israel in 2018, can attest to the open and pluralistic character of its society.

It is saddening that people who claim to fight anti-Semitism try to taint the State of Israel while distorting realities on the ground.

Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör i Stockholm

Publicerad på ambassadens hemsida 21 februari 2019