Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Vad får juden tycka?

Nu har det gått ett år sedan brandattacken mot synagogan i Göteborg. Denna text är lika aktuell idag. 


Det tog bara någon dag från det att en folkhop i Malmö skrek att man skulle skjuta judarna till att den judiska synagogan i Göteborg utsattes för ett brandattentat från ett tjugotal män. Den berömda Sverigebilden mörknar.

Den antisemitism vi här ser prov på är av ett slag som inte låter sig bekämpas med annat än realism. Ett första nödvändigt steg är att erkänna att det handlar om en tradition som härrör från Mellanöstern och som vunnit insteg i takt med invandringsströmmarna från regionen i fråga. Alltför länge har alltför många debattörer velat tassa runt detta genom att använda mindre känsliga termer som ”den nya antisemitismen”.

Men den är inte ny, i så fall nytillkommen. Det är ett svek mot svenska judar att inte vilja kalla det hot de utsätts för för vad det är. Ingen kippavandring gör judarna någon större tjänst så länge den antijudiska aggressionens faktiska karaktär förbises.

En annan mindre uppmärksammad aspekt av problemet är den obehagliga underton i debatten som tyst och sakta vinner allt mer mark: Man skall inte beskylla svenska judar för vad Israel företar sig, sägs det. De är ju svenska och inte israeliska medborgare. Och det är ju riktigt. Men om de nu ändå gör det, alltså stöder mycket i den israeliska hållningen? Om de bifallit byggandet av den barriär som hindrat många terrordåd? Om de inte accepterar bilden av israeliska angrepp som övergrepp utan som vedergällning och förebyggande militära operationer? Om de faktiskt tycker att det är rimligt att Jerusalem är Israels huvudstad?

Är de då ”skyldiga”? Är det då följdriktigt att de faller offer för våld och trakasserier, och att de har sig själva att skylla? Någonstans är det ju det som den skarpa retoriska åtskillnaden mellan svenskt och israeliskt medborgarskap underförstår, att det inte är anständigt att tycka någonting annat än att Israel är en gangsterstat.

Om man officiellt håller för givet att Israel är en skurk och att palestinier är offer, vilket den svenska staten mer högljutt än något annat europeisk land har gjort, då har man också legitimerat en svartvit verklighetsuppfattning. Därifrån är steget till israelkritikers moraliskt rättfärdigade ”aktioner”; demonstrationer, nätverksarbete och opinionsbildning som lösgör destruktiva energier, mycket kort. Energier som i ett annat debattklimat hade fått svårare att vinna i styrka.

Många politiker uttrycker nu förstås sitt avståndstagande från attentatet. Men en hel del av dem har också självrannsakan att göra.

Fredrik Haage

Publicerad i Smålandsposten 10 december 2017

UPPROP: Flytta Sveriges Israelambassad till Jerusalem!

Sedan mer än 3 000 år har Jerusalem varit Israels huvudstad. Inget annat folk i världen kan hävda samma historiska band till sin huvudstad.

När staten Israel 1980 valde att formalisera detta faktum, flyttade världens länder i protest sina ambassader till Tel Aviv, och frånkände således det som ses som en självklar rätt för varje land: att själva bestämma om sin huvudstad.

I december 2017 var USA det första landet att rätta till denna orättvisa och officiellt erkänna Israels rätt till sin huvudstad, och flera länder har följt.

Ju förr Israels självklara rätt till sin huvudstad är officiellt erkänd av omvärlden, desto förr upphör stadens status att vara ett stridsäpple, och utsikterna för en verklig fred ökar.

I ljuset av allt detta anser vi att även Sverige bör ompröva sin tidigare hållning och flytta sin ambassad till Jerusalem.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Skriv gärna under uppropet här:
https://www.skrivunder.com/flytta_sveriges_israelambassad_till_jerusalem

Elida avseglade mot Israel på onsdagen

Missionsbåten Elida lämnade på onsdagsförmiddagen Cypern och avseglade mot Israel. Ett femtiotal personer finns med på seglatsen, som markerar stöd både för förföljda kristna i Mellanöstern och för Israel.

Även Världen idags chefredaktör Lukas Berggren finns med på Israel-resan, som fått namnet Pilgrim 2018.

– Det är ju väldigt angeläget att uppmärksamma den situation som gäller för många kristna i Mellanöstern, säger han från ankringsplartsen vid Larnaka på Cypern.

– Härifrån till Syrien är det knappt 25 mil. Så nära svenskarnas badort ligger ett område där kristna förföljs och lider.

Med på båten finns omkring 50 personer, varav många frivilliga som valt att manifestera sitt stöd för Mellanönsterns kristna och för Israel som regionens enda demokrati.

– Det finns ingen annanstans man kan lägga till med en båt där det står Sailing for Jesus med stora bokstäver, säger Lukas Berggren.

Seglatsen har fått stor uppmärksamhet i Israel, inte minst med tanke på att ett annat fartyg med engagerade svenskar, Ship to Gaza, framför allt ser på Israel utifrån palestiniernas situation.

– Som jag förstår det så finns en väldig glädje från israelernas sida när det gäller det här initiativet. Med tanke på de svala relationerna mellan Sverige och Israel så blir det också ett ganska tydligt ställningstagande för att det finns många som har en annan syn på Israel än den tidigare regeringen.

Elida beräknas ankomma till Tel Aviv på torsdag, där de kommer att välkomnas av både militära och civila fartyg.

– De kommer att eskortera oss i i hamn, där en välkomstkomitté väntar oss med en mottagning, säger Elidas medieansvariga Karin Nytomt.

Tel Avivs borgmästare borgmästar Ron Huldai och den tidigare Israel-ambassadöen i Sverige, Isaac Bachmann, står som inbjudare. Den senare tar emot en delegation från Elida på det israeliska utrikesdepartementet på söndag.

– Sedan har vi fått en förfrågan från den israeliska ambassaden i Stockholm om att möta israeler som bor vid gränsen till Gaza i Ashkelon, så det blir en kort resa dit också, berättar Karin Nytomt.

Resan till Israel kröner en dröm som funnits länge, och som började med Elidas förre skeppare, Lennart "Tarren" Abrahamsson.

– Redan på 1990-talet talade pappa och jag om en sådan här resa, sa Elida-skepparen Stefan Abrahamsson tidigare till Världen dag.

Han berättade också att hans engagemang för förföljda kristna grundlades redan i barndomen, då hans far Lennart "Tarren" Abrahamsson deltog i ett nätverk som hjälpte armeniska kristna att komma till Sverige. 

Förutom besättningen är det många frivilliga som följer med på olika etapper.

– Vi är jättetacksamma för alla som är med och hjälper till för att göra det här möjligt. Vi hade inte klarat det själva, säger Olivia Larsson.

Eva Janzon

Publicerad i Världen idag 10 oktober 2018

- - -
Swedish friendship ship docks in Herzliya (Ynet 11/10)
Two months after navy stopped a Swedish ship trying to break Gaza siege, pro-Israeli Swedes dismayed at their country’s stance organize a solidarity voyage; Ship to welcome visitors at Herzliya marina until Oct. 22.
https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5368891,00.html

Swedish pro-Israel flotilla to arrive at Herzliya (Israel National News11/10)
50 Evangelical Christian Swedes come on first flotilla in support of Israel.
http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/253105

- - -
Times of Israel skrev om seglatsen i augusti:
Swedish Christian Zionists to sail to Israel on solidarity mission
https://www.timesofisrael.com/swedish-christian-zionists-to-sail-to-israel-on-solidarity-mission/
- - -

En rad fina foton hos Isaac Bachman på Facebook:
https://www.facebook.com/isaac.bachman/posts/10217695725644377

- - -
Himlen TV7 rapporterar:

"Svenska Elida, på solidaritetssegling för kristna minoriteter och enda demokratin i Mellanöstern, anländer till Israel.

Se dem angöra hamnen i Herzliya nära Tel Aviv i fredagens TV7 Israel News!
Fre 12/10 kl. 20.00 på Webb-TV.
Efteråt på Play-TV här.

Se representanter för Elida berättar mer om avsikten med sin resa i Studio Jerusalem Special
Fre 19/10 kl. 22.00 och tis 23/10 kl. 20.15 på Webb-TV.
Repriser tors 25/10 kl. 18.00 och lör 20/10 kl. 20.00.
Efter första sändning kan det ses på Play-TV här."

Från Himlen TV7:s hemsida:
http://www.himlentv7.se/elida-anloper-israel-se-dem-i-fredagens-nyheter/

Tid för förändring

Som Israels ambassadör i Sverige har jag inte för avsikt att göra några ställningstaganden i den svenska inrikespolitiken. Med detta sagt – när det gäller den svenska utrikespolitiken gentemot Israel är det emellertid min skyldighet att uttrycka min åsikt.


Utan synpunkter på nästa regerings sammansättning och vilka partier som kommer att ingå i denna, förväntar sig Jerusalem en djupgående och betydande förändring med avseende på den svenska regeringens inställning till Israel.

Vi förväntar oss att en ny regering skall formulera en mycket mer balanserad, realistisk, pragmatisk och välvilligt inställd politik till Israel.

Det är ingen hemlighet att den senaste regeringen har fått relationerna mellan Sverige och Israel att försämras i aldrig tidigare skådad grad. Den fientliga, ensidiga, obalanserade svenska politiken som vi sett under senare år har orsakat stor skada, inte så mycket för Israel, som huvudsakligen för Sverige självt.

Den ensidiga och radikala svenska hållningen har lett till en situation där Sverige har ställt sig utanför den diplomatiska processen i fråga om fredsansträngningarna i Mellanöstern, och berövat Sverige möjligheten att påverka och spela någon som helst roll i försöken att föra freden framåt. Den har gjort Sveriges röst irrelevant för hela denna fråga. Tilltron till den svenska politiken har drastiskt minskat i Jerusalem och det har i samma grad Sveriges förmåga att praktiskt bidra till fredsansträngningarna.

Under de senaste fyra åren har Sverige huvudsakligen varit upptaget av kontakter med likasinnade aktörer i Mellanöstern. En sådan dialog är otvivelaktigt mycket bekväm och mycket lätt men dess reella möjligheter att praktiskt och konkret bidra till ett främjande av freden är alltigenom negligerbara

Det är viktigt att minnas att Sveriges fientliga politik gentemot Israel inte började med den senaste regeringen. Den föregicks av många år av en politik som baserades på en ideologistyrd, dogmatisk, radikal agenda som tog form vid tiden för den "Nya vänsterns" uppträdande vid 60-talets slut. Denna agenda utmärkte sig huvudsakligen för ett moralistiskt predikande i den överlägsna och paternalistiska ton som är karakteristisk för dem som anser sig ha världsmonopol på moral.

Under många år kom det i Sverige att utvecklas en besatthet i fråga om allt som rörde Israel. De svenska regeringarna föredrog vänskapliga relationer med några av de våldsammaste diktaturerna i Mellanöstern framför nära relationer till regionens enda demokrati.

Emellanåt har det förefallit som om den svenska utrikespolitiken i fråga om Mellanöstern blivit kvar i det tidiga 70-talet. Den har fullständigt lämnat utan avseende de dramatiska förändringar som ägt rum i Mellanöstern under senare år. De djupgående förändringar som kommit att prägla den islamiska och arabiska världen – förändringar såsom den dramatiska och växande sprickan mellan sunni och shia, kriget i Syrien, Irans strävan efter hegemoni – allt detta har inte kunnat bota besattheten av Israel. Mellanöstern har förändrats, hela världsordningen har varit stadd i förändring men den svenska Israel-politiken har förblivit densamma som på 70- och 80-talen.

Ett lågvattenmärke i relationerna var den svenska regeringens beslut att erkänna en så kallad "palestinsk stat". Detta beslut orsakade skada på två sätt. Först och främst skadade det fredsprocessen mellan israeler och palestinier. Den svenska regeringen beslöt att föregripa resultaten av israelisk-palestinska förhandlingar innan de ens börjat. Detta gjorde palestinierna ovilliga att återvända till förhandlingsbordet. Det var otroligt att kunna konstatera i vilken utsträckning den svenska regeringen helt bortsåg från Israels legitima intressen såsom landets rätt till självförsvar mot islamistisk terrorism. Det andra avseende i vilket beslutet var skadligt var naturligtvis i fråga om de bilaterala relationerna mellan Israel och Sverige. Det svenska beslutet har återigen fått Sverige att framstå som det mest Israel-fientliga landet i Europa.

Vi har ofta hört sägas att medan Sverige de facto bedriver en anti-israelisk politik, avser man samtidigt att bekämpa antisemitismen. I synen på det genomförbara i detta finns emellertid många som har avvikande mening.

Det viktigaste, mest avgörande och nödvändiga redskapet för att bekämpa antisemitism är utbildning. Det formella utbildningssystemet spelar en avgörande roll för att praktiskt leda bekämpandet av antisemitism i skolor och utbildningsanstalter.

Den som vill leda ärliga och effektiva ansträngningar att bekämpa denna måste också stå i intensiv kontakt med den judiska statens företrädare – för att sända lärare till Yad Vashem i Jerusalem och över huvud taget kunna föra en nära och förtroendeful dialog med den stat som är förintelseöverlevarnas stat. Så har verkligheten uppenbarligen inte sett ut i fråga om utbildningssystemet i Sverige under senare år – där ledande politiska företrädare bland annat på utbildningsområdet haft en påfallande antagonistisk inställning till den judiska staten.

Det är nu hög tid att fråga sig i vilken riktning den svenska Israel-politiken kommer att röra sig inför framtiden. Jag skulle återigen vilja understryka att jag inte avser att ta parti i den inrikespolitiska debatten i Sverige. I grund och botten är det inte det snävt partipolitiska perspektivet som här är det viktiga. Med detta sagt förväntar jag mig dock – oavsett vilka partier en ny regering kommer att innefatta – att den i grunden kommer att ändra sin politik gentemot Israel och formulera en mycket mer balanserad och pragmatisk policy härvidlag. Det är hög tid att formulera en politik som stödjer Israel, det enda land i Mellanöstern som med Sverige delar samma grundläggande värden: frihet, demokrati, jämställdhet och ett öppet samhälle.

En ny svensk politik gentemot Israel – en mycket mer balanserad och vänligt inställd sådan som bättre passar dagens realiteter i Mellanöstern, inte 70-talets – kommer att göra det möjligt för Sverige att göra sin röst hörd inte bara i arabvärlden utan också i Jerusalem, Israels huvudstad.

Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör i Stockholm

Publicerad på SvD:s ledarsida 10 oktober 2018

"Ge oss Gazaremsan, eller ta konsekvenserna"

Den Palestinska Myndighetens president, Mahmoud Abbas, har förklarat för Hamas att de måste lämna över kontrollen av Gazaremsan nu vid månadsskiftet, eller ta konsekvenserna.

Abbas kommentarer uppmärksammades när en av hans medarbetare lämnade ett uttalande till det israeliska mediabolaget Kan. Kommentarerna kom, enligt Jerusalem Post, efter att ännu en samtalsrunda mellan Hamas och den Palestinska hade misslyckats i Kairo.

Jerusalem Post tillade att om Hamas vägrar att acceptera Abbas ultimatum hotar han att ställa in alla utbetalningar till Gazaremsan.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagade president Abbas för att förvärra situationen i Gaza genom att hålla inne med pengar. I en presskonferens i går hävdade Netanyahu att ’Abbas under det gångna året har försvårat tillvaron i Gaza genom att strypa penningflödet som skulle gått dit från den Palestinska Myndigheten. Netanyahu fortsatte enligt Ynet att angripa den palestinske presidenten: ’Abbas har stört alla FN:s försök att mildra den besvärliga situationen i Gaza. Många länder /…/ har kritiserat detta, och det med all rätt’.

Netanyahus kommentarer kommer att uppfattas som ironiska eftersom han inte nämner hur Israel strypt Gazaremsan genom sin belägring. Sedan 2007 belägrar Israel Gazaremsan till land, luft och sjöss. Man begränsar rörelsefrihet, handel och tillgång till havet. Belägringen har närmast kvävt remsan en gång växande ekonomi, förstört dess jordbrukssektor, och orsakat hög arbetslöshet.

De ekonomiska medel som både Netanyahu och Myndighetens företrädare refererar till inkluderar utbetalningar till fångar och till Myndighetens tjänstemän. I april upptäckte Myndighetens anställda i Gaza att deras löner hade minskat med minst 30%, och i vissa fall uppgavs minskningen ha varit hela 70%. I juni sa en talesperson för Palestinian Commission of Prisoners and ex-Prisoners’ Affairs, Hassan Abed Rabbo, att det palestinska finansdepartementet hade stoppat utbetalningarna till 277 palestinska fångar utan att berätta varför.

Den Palestinska Myndighetens vägran att betala löner och göra andra utbetalningar har tolkats som ett sätt att bryta Hamas nuvarande kontroll över Gaza. Myndigheten har fördubblat sina ansträngningar i samband med att Israel och Hamas förhandlat om vapenvila, eftersom detta hotat minska Myndighetens inflytande.

I juli förklarade den Palestinska Myndigheten att all hjälp som sänds till den belägrade Gazaremsan måste gå genom ’de legitima palestinska myndighetskanalerna’ i Ramallah, på den ockuperade Västbanken. Arbetsmarknadsminister Mamoun Abu Shahla sa att ’Det finns bara en regering i Palestina /…/ Den är ensamt ansvarig för arbetsmarknaden på Gazaremsan och Västbanken’. 

Det har varit spänt mellan Fatah (som dominerar den Palestinska Myndigheten), och Hamas, sedan Hamas valdes att styra Gazaremsan 2006. Efter valet vägrade Fatahs ordförande Abbas att avgå. Våldsamheter utbröt mellan de två grupperingarna, och 2007 splittrades Fatahs och Hamas samarbetsregering. Fatah tog över styret av Gazaremsan, medan Fatah behöll kontrollen över Västbanken. De två parterna har ännu inte lyckats nå en varaktig försoning.

Middle East Monitor (MEMO)

Publicerad på MEMO:s sida 5 oktober 2018

Artikelns avsändare är anti-israeliska Middle East Monitor (MEMO), och på sin hemsida illustrerar de denna text med ett verk av den ökände tecknaren Latuff. Vi vill påminna om att de artiklar eller avsändare som återges här i Israelnytt inte med nödvändighet delar eller avspeglar Vänskapsförbundets ståndpunkter. Detta gäller förstås samtliga artiklar utan det varje gång påtalas särskilt. /Red anm

De amerikanska oljesanktionerna mot Iran fungerar

I maj tillkännagav president Trump att USA skulle lämna det atomavtal (JCPOA) som Obama tillsammans med fem andra stater ingått med Iran år 2015. Många var mycket skeptiska till att häva avtalet och återinföra sanktioner, eftersom riskerna var betydande.

Om policyn var för effektiv skulle oljepriserna skjuta i höjden och skada USA:s ekonomi. Om den misslyckades skulle internationella företag fortsätta handla med Iran, den islamiska republiken skulle stärkas, och vara fri att nystarta sitt nukleära program.

Men Vita Husets taktik har visat sig effektiv, och utan de befarade konsekvenserna. Åtminstone så här långt.

Nästan två månader innan de amerikanska oljesanktionerna trätt i kraft har Irans export av råolja sjunkit kraftigt. Internationella oljeföretag - inklusive sådana som finns i länder som fortfarande står fast vid atomavtalet - väljer att avstå från affärer med Teheran.

Och anmärkningsvärt nog har oljepriset i USA bara stigit marginellt, medan bensinpriserna är i huvudsak oförändrade. Internationellt ligger priserna långt under de nivåer vi såg för ett årtionde sedan.

”Presidenten gör motsatsen till vad experterna sa, och det tycks fungera” sa Michael Lynch, president of Strategic Energy and Economic Research, ett forsknings- och konsultföretag.

/…/

Även om regeringarna i Europa och Asien öppet motsatt sig det amerikanska beslutet att lämna avtalet, så har många av kontinenternas företag gjort en annan bedömning. De har kommit fram till att det inte värt att riskera investeringar och handel med USA genom att göra affärer med Iran.

Fram till president Trumps tillkännagivande i maj ansåg man i väst att atomavtalet med Iran var en succé. Iran hade fått förnyad tillgång till den globala oljemarknaden i utbyte mot strikta begränsningar av landets nukleära program och internationell övervakning. Avtalet hade gjort det möjligt för utländska företag att göra affärer i Iran, och hade gett landet tillgång till frysta finansiella tillgångar placerade utomlands.

Efter den 4 november kommer företag som köper, fraktar eller försäkrar leveranser av iransk olja att uteslutas från den amerikanska marknaden och banksystem, såvida de inte erhållit särskilda undantag från den amerikanska regeringen.

Företrädare för Vita Huset säger att sanktionerna är utformade för att straffa Iran för dess interventioner i Syrien, Jemen och andra länder.

För Irans del kunde tajmingen knappast vara värre. Nya aktörer har gjort att man med sin föråldrade infrastruktur tappat inflytande över energisektorn.

I början av seklet kunde den iranska regimen skaka oljemarknaderna genom att genomföra militärövningar, eller genom att bara antyda att man tänkte minska tillgången. På den tiden fanns en växande global efterfrågan på råolja samtidigt som den amerikanska produktionen avtog. 

Men det är nu längesedan. Precis som USA så exporterar nu länder som Kanada och Brasilien mer olja. Även Ryssland, Saudiarabien och Irak har ökat produktionen och hjälpt till att hålla priserna i schack. Saudiarabien vill mer än gärna öka exporten för att kunna upprätthålla sanktionerna mot ärkerivalen Iran, som är extremt beroende av de exportinkomster man fått genom oljesektorn.

/…/

- Vi ser att det inflytande som Iran haft genom sin olja inte bara avtagit, utan kanske aldrig kommer tillbaka igen, sa Amy Myers Jaffe, specialist på energifrågor och senior fellow vid Council on Foreign Relations. Som menar att folk helt enkelt inte bryr sig ifall de nu förlorar affärsmöjligheter i Iran. 

Sanktionerna är så tuffa att till och med företag i länder som motsatt sig den amerikanska linjen drar sig tillbaka från Iran.

Sydkorea, som förra året var Irans tredje största oljemarknad, gick från att i juli köpa 194.000 fat om dagen till att i augusti stoppa handeln. Även leveranserna till Frankrike och Japan - två andra stora marknader - avtar nu.

Det österrikiska oljebolaget OMV lämnade nyligen ett avtal med iranska statsägda petroleum- och naturgasbolaget NIOC. Grekiska Hellenic Petroleum, spanska Repsol och italienska Eni drar alla ner på sina oljeköp.

The Foundation for Defense of Democracies - en konservativ think tank baserad i Washington - visar i en rapport hur 71 utländska företag planerade att lämna Iran, 19 avsåg att stanna, och 142 hade i början av september inte bestämt sig eller svarat.

- Stora internationella bolag måste fråga sig själva vilka risker de är beredda att ta, sa David Adesnik, organisationens forskningschef. 
- Även om du inte har några egna affärer med USA kan du stängas av från vårt finansiella system, och det är inte något som ett verkligt globalt företag har råd med. 

Nästa stora bakslag för den iranska regimen tycks komma från Indien, som är Irans näst största marknad (efter Kina). Reliance Industries - landets största aktör för att raffinera olja - har sagt att man kommer att sluta köpa iransk råolja när de amerikanska sanktionerna sätter igång. Och State Bank of India - landets största utlånare av pengar - har sagt att man kommer att blockera betalningar som gäller raffinering av iransk råolja.

Amerikanska företrädare kampanjar nu på flera plan för att övertyga utländska ledare att klippa de ekonomiska banden med Iran - och i stället köpa mer amerikansk olja.

Vid ett besök i Indien nyligen sa utrikesminister Mike Pompeo att Vita Huset strävade efter ett totalt stopp för iransk oljeexport, men att berörda länder kommer att ges tid att byta leverantörer.

- Alla länder skall sluta köpa iransk råolja, annars kommer de att drabbas av sanktioner, sa han.

Sanktionerna kan göra det möjligt för ryska och kinesiska företag att ersätta västerländska företag i Iran. Efter att Washington nekat ett undantag för franska oljejätten Total att fullfölja ett kontrakt med Iran, lämnades en möjlig öppning för kinesiska CNPC att öka sina investeringar i området.

Kina - som varje dag importerar en halv miljon fat råolja från Iran - har lättare än andra länder att trotsa de amerikanska åtgärderna. Det beror på att dess minsta raffinaderier och inhemska banker har liten eller ingen exponering mot USA.

Ett annat hinder är Ryssland.

Gazprom och Rosneft, två statskontrollerade ryska jättar inom olje- och gassektorn, förhandlar med det iranska oljeministeriet om avtal som är värda ungefär 10 miljarder dollar.

Iran å sin sida förhåller sig inte passivt. Det statsägda iranska tankerbolaget lagrar nu olja i sin flotta, eftersom det skulle kunna skada oljekällorna om pumparna stängdes av. Iran skulle kunna smuggla olja landvägen över Pakistan och Afghanistan, och köpslå med handelsföretag för att kringgå sanktioner.

Internationella transaktioner göra framförallt i dollar, vilket gynnar de amerikanska sanktionerna. Men över tid skulle Iran kunna byta till andra valutor, och då särskilt den kinesiska renminbi.

Irans president Hassan Rouhani sa nyligen i en regimkontrollerad TV-kanal:
- Vi kommer att fortsätta att med alla medel både producera och exportera olja. Oljan befinner sig i konfrontationens och motståndets frontlinje.

Clifford Krauss
New York Times

Publicerad i New York Times 19 september 2018
Oil Sanctions Against Iran Prove Potent. Trump Hit Iran With Oil Sanctions. So Far, They’re Working.

- - -
Om Sverige i den FDD-rapport som nämns i artikeln:

Sweden’s Scania, which is owned by Volkswagen, sold 5,000-6,000 vehicles to Iran annually, starting in 2016. Scania cancelled all orders it could not deliver by mid-August 2018 to avoid sanctions.

Atlas Copco: Lists an office in Iran on its website. The company handles sales, service, and marketing in Iran through its Iranian distributor. According to an August 2018 article published in the Swedish newspaper Mitti, Atlas Copco severed ties with Iran.

NO ANNOUNCEMENT Alfa Laval: Opened a service center in Iran in 2016328 and has an office in Iran. Iran’s Daya Teb Co. is listed as one of the Swedish manufacturing, engineering, and service company’s partners, according to a document published on the company’s website. Serkland Invest: “Develops growth equity investment opportunities primarily in the Iranian market,” according to its website. The company agreed to buy a stake in Iran’s Sahar Dairy Co. in 2017.


Besök även den särskilda "Sverigekampanj" som United Against Nuclear Iran (UANI) driver: https://www.unitedagainstnucleariran.com/sweden

Israel hjälper skadade syrier att få vård

 

Gunnar Olofsson ondgör sig över Israels agerande gällande syriska flyktingar. Så här är det: 1967 anföll Syrien, helt oprovocerat, Israel med syfte att utrota landet. De byar som fanns på Golan var nästan alla syriska militäranläggningar och från höjderna besköt man Galiléen nere i dalen. Kriget gick inte Syriens väg utan Israel gick till motattack och behöll Golan, helt enligt internationell rätt eftersom ett land som har blivit angripet oprovocerat har rätt att behålla de landområden som man intagit om man besegrar den anfallande parten. De få syrier som bodde på Golan var i huvudsak druser och idag bor det cirka 25 000 druser i området.

1973, på judarnas heligaste dag Yom Kippur, anföll Syrien igen. Ur israelisk synvinkel höll det på att bli katastrof men det vände och snart stod israeliska styrkor utanför Damaskus. Man drog sig tillbaka till tidigare stilleståndslinje vilket innebar att man behöll Golan.

Nu, när kriget i Syrien pågår, hjälper Israel syrier som söker sig till gränsen. Man för syrier till israeliska sjukhus där skadade, ibland mycket svårt, får vård. Israel har upprättat fältsjukhus vid gränsen och med hjälp av mörkret förs otaliga hjälpsändningar in i Syrien.

Alla humanitära aktiviteter måste ske i hemlighet och med största försiktighet, inte minst för de syriers säkerhet som får vård i Israel. Assad ser hellre att hans medborgare dör än att Israel hjälper dem. I januari i år hade 12 000 syrier fått vård på israeliska sjukhus. Ett exempel är en natt i januari då 23 barn och deras mödrar närmade sig gränsen och de israeliska soldaterna öppnade för att sedan ge dem kläder, mat och sjukvård.

Efter förfrågan från bland annat FN att hjälpa de Vita Hjälmarna, som hotades av massaker i Syrien, arrangerade Israel bussar, förnödenheter och transporter från Golan till Jordanien. Därifrån kunde de resa vidare till andra delar av närområdet.

Det är beklämmande att Olofsson väljer att kritisera Israel i stället för att kritisera Assad som bombar sönder sitt land och mördar sin egen befolkning. Han nämner inte heller att de ofantligt rika staterna i Mellanöstern som Qatar, Dubai (dit svenskar gärna åker på semester), Kuwait, Saudiarabien med flera inte tar emot några syriska flyktingar alls!

Ewa Jonsson
Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Insändare publicerad i Jönköpings-Posten 14 september 2018

Osloavtalets silverbröllop

Idag är det 25 år sedan Israel och den palestinska befrielseorganisationen PLO formellt ingick den första delen av Osloavtalet. De båda parternas beslut att försöka nå en fredlig lösning på sin konflikt banade väg för en israelisk reträtt från delar av Gaza och Västbanken och upprättandet av ett självstyrande palestinskt område under en fem år lång interrimsperiod. Under den var det tänkt att parterna skulle nå en förhandlingslösning på det som definierades som konfliktens kärnproblem: Jerusalems status, de palestinska flyktingarna, de israeliska bosättningarna, säkerhetsfrågor, samt gränsdragning. Den israeliska reträtten inleddes den 4 maj 1994. Ett slutgiltigt fredsavtal skulle alltså skrivas under senast den 4 maj 1999.

Som bekant nådde parterna aldrig något slutgiltigt fredsavtal. Både bland israeler och palestinier fanns det ett starkt motstånd mot fredsprocessen. En del var i princip villiga att dela landet med litade inte på den andra sidans motiv. Andra var maximalister som ansåg att den egna sidan hade rätt till hela landet och att motståndarsidan alltså inte hade rätt till någon del av det. På den palestinska sidan tog terroristgrupperna Hamas och Islamiska jihad den hårdaste linjen och utlöste en våg av terrordåd i syfte att demoralisera Israel och därmed minska stödet för fredsprocessen. I Israel ansåg många att PLO gjorde alldeles för lite för att bekämpa terroristerna i de områden som palestinierna nu själva styrde. Efter varje terroristattack blev också kritiken mot det egna ledarskapet starkare. Premiärminister Yitzhak Rabin kallades för en förrädare och började avbildas iklädd Yassir Arafats keffiyah, “palestinasjalen” som blivit en symbol för den palestinska kampen.

Den 4 november 1995 mördades Yitzhak Rabin av en israelisk extremist som motsatte sig fredsprocessen, men mycket tyder på att Rabin själv vid det här laget var på god väg att tappa tron på förhandlingarna. Så även en majoritet av israelerna, som när de ett halvår senare gick till valurnorna övergav Rabins efterträdare Shimon Peres och istället röstade på högerledaren Binyamin Netanyahu. Han ansåg att fredsprocessen hade medfört alldeles för stora eftergifter till palestinierna utan att Israel hade fått något konkret i utbyte.

Förhandlingarna mellan Israel och PLO fortsatte emellertid även efter att Netanyahu kom till makten, om än med större reservationer och mindre entusiasm än den tidigare regeringen. Detta gjorde Netanyahu opopulär bland både höger- och vänsterväljare. Då som nu omgavs han även av flera korruptionsskandaler, vilket sammantaget gjorde att han förlorade premiärministervalet 1999. Segraren var arbetarpartiets nya ledare Ehud Barak.

När Barak kom till makten hade den femåriga interrimsperioden redan nått sitt slut, utan ett slutgiltigt fredsavtal mellan Israel och PLO i sikte. Barak ansåg dock att en full israelisk reträtt från palestinskdominerande områden på Västbanken och i Gaza var en absolut nödvändighet för att säkerställa Israels fortsatta existens som en demokratisk och judisk stat. Fredsförhandlingarna fick därför ny fart, med stor draghjälp från USA:s president Bill Clinton, som gärna ville se ett avgörande förhandlingsgenombrott innan slutet av sin presidentperiod.

I början av juli 2000 såg freden ut att vara inom räckhåll när parterna möttes i Camp David i syfte att nå en förhandlingslösning i samtliga kärnfrågor och skriva under ett slutgiltigt avtal. Efter nästan två veckors intensiva förhandlingar presenterade Ehud Barak ett slutgiltigt avtalsförslag för Yassir Arafat, som när det kom till kritan visade sig vara ovilligt att godkänna förslaget eller ens ge ett motförslag. I rättvisans namn bör det dock påpekas att Baraks förslag saknade stöd i Knesset, Israels parlament. Även om Arafat hade godkänt Baraks förslag är det alltså ytterst tveksamt om det då hade kunnat förankras i Israel.

Efter toppmötet i Camp David var parterna överens om att snarast möjligt återuppta förhandlingarna, men bara två månader senare utbröt den andra intifadan, med dagliga dödliga sammandrabbningar. Misstron mellan parterna var återigen mycket stor, vilket omöjliggjorde meningsfulla förhandlingar. Bill Clinton försökte in i det sista att få parterna att komma överens om något annat än att bara fortsätta förhandla, men tvingades till slut lämna Vita huset utan att ha lyckats få till stånd ett genombrott. “Lita inte på Arafat”, rådde Clinton sin efterträdare George W. Bush under sin sista dag som USA:s president. “Den skitstöveln ljög för mig”.

Om George W. Bush ändå hyste någon tillit till Yassir Arafat nådde han exakt samma slutsats som Bill Clinton när israeliska kommandosoldater i januari 2002 bordade ett palestinskt lastfartyg i Röda Havet som var på väg till Gaza med över 45 ton krigsmateriel ombord. Fartygets kapten hade starka koppingar till det palestinska ledarskapet och trots att Arafat bedyrade att han inte hade något med saken att göra innebar händelsen att ingen sansad bedömare längre kunde betvivla att det palestinska ledarskapet och Arafat själv inte hade gett upp den väpnade kampen mot Israel. Arafat isolerades därför av stora delar av världssamfundet och när han dog tre år senare närvarande inga stats- eller regeringschefer från västländer på hans begravning – utom Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson, helt i linje med Sveriges konsekvent tondöva linje i allt som rör konflikten mellan Israel och palestinierna.

Fredsprocessen har nu i princip varit fastkörd i över 18 år och brukar dödförklaras regelbundet både av israeliska och palestinska företrädare, men resultatet av den där första handskakningen mellan Yitzhak Rabin och Yassir Arafat på Vita husets gräsmatta för 25 år sedan lever ändå kvar i form av det palestinska självstyret på delar av Västbanken. I Gaza finns det till och med en de facto självständig palestinsk stat, styrd av folkmordiska terrorister visserligen, men icke desto mindre en självständig stat. Näranog alla är missnöjda med den här situationen, men ytterst få är intresserade av att försöka ändra den, därför att man är rädd att det skulle kosta mer än det smakar. Den palestinska myndigheten i Ramalla och Hamas i Gaza är rädda att förlora makten, medan det israeliska ledarskapet ironiskt nog fruktar motsatsen, dvs. att man skulle tvingas överta makten från den palestinska myndigheten och/eller Hamas. Trots att varken israeler eller palestinier har firat idag på Osloavtalets 25-årsjubiléum är det därför inte heller någon som har sörjt. Alla är optimalt missnöjda.

Paul Widén
Jerusalem

Publicerad på Paul Widéns egen "Nyheter från Israel" 13 september 2018


Besök gärna Nyheter från Israel och registrera Dig för en egen prenumeration på Paul Widéns nyhetsbrev med rapporter, analyser och reportage - direkt från Israel!

Sverige behöver en Israelvänlig regering

Den rödgröna regeringen har hanterat Sveriges relation till Israel på sämsta tänkbara sätt.

Haveriet började tidigt, bara någon vecka efter att regeringen tillträdde. Då valde regeringen att – helt utan förankring – erkänna en palestinsk stat. Samtidigt passade man på att höja biståndet till de palestinska områdena till 1,5 miljarder kronor över en femårsperiod.

Räknat per capita skickar Sverige mer pengar till de palestinska områdena än till något annat biståndsland. Biståndet till de palestinska områdena är dubbelt så högt som till tvåan (Somalia), och 50 gånger (!) högre än till tian på listan (Bangladesh). Sverige formligen öser svenska skattepengar över de palestinska territorierna, trots att det inte finns några logiska skäl för detta. Bara ideologiska skäl.

Ett belopp som motsvarar halva det totala palestinska biståndet – drygt 3 miljarder svenska kronor – går varje år till att avlöna terrorister. Ett lands budget säger något om vad landet ifråga prioriterar. Det palestinska ledarskapet, med Mahmoud Abbas i spetsen, prioriterar att avlöna de terrorister som mördar och lemlästar judar i Israel.

Mot bakgrund av detta är det ofattbart att den svenska regeringen inte är beredda att frysa, villkora eller rentav upphäva biståndet till de palestinska områdena.

Det har vid upprepade tillfällen framkommit att olika palestinska inrättningar uppkallas efter terrorister. Flera undersökningar har visat att palestinska läromedel är grovt antisemitiska. Trots att detta är väl känt påstår vår utrikesminister – Margot Wallström – att Mahmoud Abbas tillhör de ”moderata krafterna” i landet. Uttalandet säger mer om vilka krafter som är i omlopp i området, än om hur moderat Abbas är. Än mer absurt blir det när Sveriges utrikesminister låter påskina att ”...Abbas alltid varit tydlig i sitt avståndstagande från våld". Det är helt enkelt inte sant.

Droppen för Israel kom när Margot Wallström började orda om den israeliska polisens ”utomrättsliga avrättningar” i samband med knivattacker mot judar. Alltså: Skulden förlades inte på terroristerna, utan på de poliser som försökte skydda judar från just terroristerna. Så, inte nog med att vi indirekt avlönar mördarna; vi attackerar dessutom de poliser som försöker skydda offren. Kan det bli mer dubbelfel än så?

Efter flertalet Israelfientliga uttalanden är Margot Wallström inte längre välkommen till Israel. Däremot har hon varit på besök hos Mahmoud Abbas. Han är för övrigt inne på sitt trettonde år som president, på en fyraårig mandatperiod. När demokratin brister går det tydligen bra att sitta på övertid. Och han styr i praktiken bara över ett halvt rike, eftersom Hamas styr i Gaza, och där är det skottpengar på Abbas.

Samme Abbas delade i december 2016 ut en soldatorden till Margot Wallström. Utmärkelsen ska enligt reglerna gå till "en soldat som har utfört en framstående handling". Det är bilden av vår utrikesminister.

Och som om detta inte var nog. I maj förra året – lagom till att Jerusalem firade 50 år som Israels odelade huvudstad – valde Sverige att rösta för en resolution i Unesco, som i praktiken frånkänner Israel rätten till sin huvudstad. Europas och västvärldens samtliga demokratier valde att gå emot resolutionen, alternativt att lägga ner sina röster. Sverige gick – tillsammans med en lång lista av diktaturer, och däribland Israels ärkefiende Iran – emot Mellanösterns enda demokrati.

Det måste beskrivas som en synnerligen opassande födelsedagspresent.

Den rödgröna regeringens hantering av Sveriges relation till Israel är en lång sorgekavalkad. På punkt efter punkt har regeringen agerat mot Israel, och i stället tagit parti för diktaturer och terrorister. Detta är inte värdigt en svensk regering. Nuvarande regering måste med nödvändighet bytas ut mot en Israelvänlig regering.

Lukas Berggren

Ledare publicerad i Världen idag 30 augusti 2018

Varför är palestinska flyktingar annorlunda än alla andra flyktingar?

Ja varför?

Enligt rapporter i media överväger Vita Huset att fatta det historiska beslutet att omdefiniera vem som är, och inte är, en palestinsk ”flykting”. Har hoppas detta stämmer. En förändring är sannerligen på tiden, och skulle faktiskt på sikt kunna underlätta en fredlig lösning.

Tragiskt nog har vi under historiens lopp sett otaliga mängder flyktingar.

Bara under nittonhundratalet tvingades tiotals miljoner (om inte fler) flyktingar söka nya hem. De var offer för krig, gränsjusteringar, tvångsförflyttningar, politisk demagogi, och så vidare.

Lausannefördraget 1923 reglerade befolkningsutbytet mellan greker och turkar, vilket omfattade över 1,5 miljoner människor.

Mycket stora mängder hinduer och muslimer flyttade när den tidigare brittiska kolonin Indien delades upp i två självständiga stater - Indien och Pakistan [Sammanlagt ungefär 14,5 miljoner människor, jämt fördelade mellan de båda grupperna /Övers anm]

När det tyska Tredje Riket rasade samman efter tolv år uppstod miljontals flyktingar utan möjlighet att återvända till sina hemländer.

Stora mängder lämnade Kambodja, Laos och Vietnam efter de kommunistiska maktövertagandena.

Stamkrig och inbördeskrig i Afrika skapar ständiga flyktingflöden.

Hundratusentals jemeniter slängdes ut ur Saudiarabien under det första Gulfkriget på grund av att Jemen stödde Irak.

Otaliga muslimer flydde från Bosnien och Kosovo efter serbiska angrepp.

Och detta är bara toppen av flyktingarnas isberg.

Själv behöver jag inte leta särskilt länge för att förstå vår tids flyktingkriser - eller de trauman de skapat. Min mor, min far och min hustru var alla flyktingar. Men ändå, istället för att vältra sig i rollen som offer, eller konsumeras av hat och hämnd, startade de om på nytt, tacksamma för att deras nya länder gjort detta möjligt.

I maj beräknade FN:s flyktingorgan UNHCR att man ansvarar för 19,9 miljoner flyktingar, varav de de flesta kommer från Syrien, Sydsudan, Somalia, Sudan, och Demokratiska republiken Kongo. UNHCR beräknar att man under fem årtionden hjälpt 50 miljoner flyktingar att ”starta om sina liv på nytt”.

Men ändå finns det, av alla världens flyktingar EN grupp - palestinierna - som behandlas helt annorlunda.

I själva verket gäller 1951 års flyktingkonvention inte palestinier. Dessa faller inom ramen för FN:s särskilda UN Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East (UNRWA).

Det saknas motsvarande FN-organ för någon annan i världen.

UNRWA:s definition av flyktingar är också unik. Den omfattar alla ättlingar - utan begränsningar - till dem som bedömdes vara flyktingar 1948. Detta förklarar hur deras mängd kunnat öka från 750.000 till över fem miljoner (och att de fortfarande ökar i antal).

Till skillnad från UNHCR försöker inte UNRWA hjälpa de palestinska flyktingar att hitta nya hem, utan tillhandahåller istället socialtjänster, och låter dem sväva i evig limbo.

Och trots arabländernas krokodiltårar över de palestinska brödernas umbäranden hör dessa länder till de sämsta när det gäller att finansiera UNRWA. De hävdar att det inte är deras ansvar att ta hand om flyktingar som uppstått genom andras beslut. Fram tills nu har de fem största givarna till UNRWA varit de amerikanska och europeiska regeringarna. [Med Sverige på sjätte plats 2015 ]

Jag skall förresten passa på att berätta att det är endast de palestinier som anses ha drabbats av den arabisk-israeliska konflikten som får denna särbehandling.

Under första Gulfkriget, när Kuwait körde ut 400.000 palestinier eftersom de ansågs ha stött Saddam Hussein, då märktes inga nämnvärda reaktioner från det internationella samfundet. Och mer nyligen, när tusentals palestinier lämnat sina hem på grund av det syriska inbördeskriget, möter vi samma tystnad. Arabiska kränkningar av arabers mänskliga rättigheter bedöms tydligen annorlunda, om de uppmärksammas överhuvudtaget.

Och i Libanon, med dess stora palestinska befolkning under UNRWA:s skydd, där har myndigheterna sedan länge infört strikta restriktioner för vilka yrken som får innehas av palestinier. Var finns protesterna och raseriet mot detta?

Vi har alltså här att göra med något helt unikt.

Palestinierna är inte världens första flyktinggrupp, men deras ledarskap kan mycket väl vara den första att motarbeta en fungerande långsiktig lösning.

Tänk efter. År 1947 erbjöd FN en tvåstatslösning för att hantera två konkurrerande nationella krav. Judarna accepterade; araberna avvisade förslaget. Eller, för att uttrycka det på FN-språk: ’den föreslagna arabiska staten lyckades inte förverkligas’. Hade det varit annorlunda, så hade två stater kunnat bildas, och med litet tur lärt sig att samexistera. Idén om en tvåstatslösning utgör fortfarande den mest framkomliga vägen.

Istället valde den arabiska sidan att inleda ett krig. Har det funnits något krig utan flyktingar? Ändå tillämpas en slags omvänd logik, och man anklagar Israel för de flyktingar som skapades som en följd av de fem arabiska staternas angrepp. 

Under tiden skapades ännu fler judiska flyktingar från arabvärlden (och Iran). Men de slog sig ner i sina nya hemländer utan buller och bång, och utan någon som helst uppmärksamhet från FN.

Sen konstruerades en situation där palestinska flyktingar - och deras efterlevande ättlingar i all oändlighet - förvaras i UNRWA-läger för att tjäna som permanenta påminnelser om sin eländiga tillvaro. De har förvägrats möjligheterna att starta nya liv, och blir istället indoktrinerade i att fokusera sitt hat mot Israel och tro på att en dag få ”återvända”. De utnyttjas för att skapa det enskilt största fredshindret: den palestinska fantasin om att få avsluta den judiska suveräniteten i Israel.

Till och med nu, tretton år efter israels fullständiga tillbakadragande från Gazaremsan, lever 500.000 palestinier fortfarande i UNRWA-läger där. Varför!? Gaza styrs av palestinier, inte israeler.

Medan palestinierna hör till världens främsta mottagare av bistånd per capita, hamnar mycket av den hjälpen hos det palestinska ledarskapet, som sen fortsätter kräva mer pengar till folket.

Vi ser ett annat exempel på absurd logik när Hamas klagar på elbrist - samtidigt som man försöker slå ut de israeliska kraftverk som förser Gaza med elektricitet.

Hela processen understöds av ett genomtänkt resursstarkt FN-maskineri, som skapats av en majoritet av medlemsstaterna för att stödja palestinierna. Detta i kontrast till kurder och andra som har ett starkt case för en egen stat. Och cyprioter som på grund av den turkiska ockupationen levt på en delad ö, utan att få hjälp från några motsvarande FN-organ.

Därmed inte sagt att palestinierna haft en bekväm tillvaro, för det har de inte. Utan poängen är att deras ledarskap, tillsammans med hjälp från alltför många andra, genomfört ett av världens mest framgångsrika PR-jobb. I stället för att hjälpa flyktingarna till nya liv, så har dessa och deras efterlevande blivit offer för skamlös exploatering.

Där ligger tragedin - och själva hjärtat - hos den långa konflikten.

David Harris

David Harris är CEO of the American Jewish Committee (AJC).

Debattartikeln publicerades i Times of Israel 30 augusti 2018
Why are Palestinian refugees different from all other refugees?

Åtskilliga obehagliga aktörer i Ship to Gazas kulisser

"Tillsammans är de många, dessa Ship to Gaza-anhängare, som inte är nogräknade med sitt sällskap och som ofta bereds utrymme att framföra sina åsikter om Israel", skriver Ebba Busch Thor, Lars Adaktusson och Mikael Oscarsson från Kristdemokraterna.

De kallar det en humanitär insats för nödställda palestinier. Men i själva verket är Ship to Gaza mer av ett propagandajippo riktat mot Israel som land med åtskilliga obehagliga aktörer i kulisserna.

Exemplen har varit många genom åren. Årets kryssning medför bland annat två journalister från iranska tv-kanaler som ägs av Irans statsstyrda och enda lagliga etermediebolag IRIB, vars högsta chef utses direkt av landets ayatollah Ali Khamenei. IRIB hårdsatsar just nu på att få ut regimens propaganda på flera olika språk, bland annat engelska, och företaget är naturligtvis väldigt intresserat av västerländska Israelhatare. De anses med största sannolikhet vara mottagliga för den antisemitism och de konspirationsteorier som företagets kanaler redan pumpar ut.

Tidigare har Ship to Gaza samarbetat med den turkiska islamistgruppen IHH, som har starka band till president Erdogan och hans parti AKP. IHH har hotat turkiska judar med hämnd för vad Israel gör. IHH har även kopplingar till terroristorganisationen Hamas, vars officiella hållning är att judarna i Israel ska utrotas.

Så varför är detta viktigt även för oss i Sverige? För att de svenskar som deltar i seglatsen inte är vilka som helst. Många är de toppolitiker som deltagit genom åren. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt deltog 2012 (dock inte på den mer riskabla biten mot slutet) och har uttalat sitt aktiva stöd till årets resa. Alltså den med de iranska statsjournalisterna där också medlemmar från vänsterpartiet deltar.

Bland andra svenska makthavare som rest med på fartyget märks Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, som greps ombord 2003 och därefter kastades ut ur Israel. En annan miljöpartist som deltog i samma resa var Mehmet Kaplan, som senare skulle bli bostadsminister men tvingas avgå efter samröre med diverse extremister.

Alla makthavare som rest med Ship to Gaza har inte varit politiker. Forskaren Mattias Gardell har deltagit, liksom läkaren Henry Ascher, författaren Henning Mankell och skribenten Kajsa Ekis Ekman. Tillsammans är de många, dessa Ship to Gaza-anhängare, som inte är nogräknade med sitt sällskap och som ofta bereds utrymme att framföra sina åsikter om bland annat Israel i nyheter, debatter och morgonsoffor.

Därför är den här frågan även inrikespolitik. Antisemitismen brer ut sig i Sverige, både i form av nazistiska NMR som angrep flera människor, bland annat från Vänskapsförbundet Sverige-Israel, under den senaste Almedalsveckan och i form av islamister som invandrat från Mellanöstern. Situationen i Malmö är bekant sedan länge, inte bara i Sverige utan även i USA. Barack Obama skickade som bekant sitt sändebud mot antisemitism till staden – ett mycket dåligt betyg på judars situation där.

När svenska politiker och debattörer blandas med extrema och ibland direkt terroriserande grupper så är det oundvikligen något som får effekt här hemma. Glidningar sker, debattens gränser flyttas. Judars situation riskerar förvärras ytterligare, som ett resultat av dessa direkta och indirekta påverkansoperationer.

Här får aldrig något annat gälla än ovillkorligt motstånd. Vi kristdemokrater är, och tänker fortsätta vara, en garant för att det motståndet aldrig upphör.


Ebba Busch Thor, partiledare,
Lars Adaktusson, vice partiledare,
Mikael Oscarsson, riksdagsledamot,
Kristdemokraterna

Debattartikel publicerad i Världen idag 20 augusti 2018

Det finns bara 20.000 palestinska flyktingar i världen, enligt amerikansk UD-rapport

Medlemmar av den amerikanska kongressen kräver nu att utrikesdepartementet skall offentliggöra en viktig rapport som innehåller exakta siffror på hur många som blev flyktingar under 1948 års självständighetskrig.

Rapporten sammanställdes av det amerikanska utrikesdepartementet under Obama-administrationen, men har på grund av sin hemligstämpel inte blivit känd förrän sex månader sedan.

Kongressledamöterna menar att rapporten kan påverka hur USA ser på flyktingfrågan, då det verkliga antalet flyktingar är långt lägre än FN:s officiella siffror.

UNRWA (U.N. Relief and Works Agency) är det särskilda FN-organ som bistår palestinska flyktingar och deras ättlingar. I januari halverade USA sitt bistånd dit, från planerade 125 miljoner dollar till 65 miljoner.

UNRWA, som hävdar att det finns 5,1 miljoner palestinska flyktingar i världen, fokuserar på att förse palestinier på Västbanken, Gazaremsan, Jordanien, Syrien och Libanon med hälsovård, utbildning och socialtjänst.

Alla andra flyktingar hanteras av UNHCR (U.N. High Commissioner for Refugees). 

Senator Ted Cruz (REP), sa till the Free Beacon att rapportens innehåll är nödvändigt för att kongressen skall kunna hävda amerikanska skattebetalares intressen.

”UNRWA angriper USA och är inblandat i antisemitisk uppvigling. Hamas terrorister använder UNRWA-anläggningar för att attackera israelisk civilbefolkning”, sa Cruz till the Free Beacon. ”Det amerikanska folket förtjänar att se de beräkningar som UD sammanställt i denna rapport, så att kongressen och Trump-administrationen kan ha en transparent och produktiv diskussion om USA:s roll i organisationen”.

Enligt källor som sett rapporten har UD funnit att endast 20.000 av de 700.000 arabiska flyktingar som flydde under Självständighetskriget fortfarande är vid liv och förskjutna från sina hem.

När den amerikanska journalisten Joan Peters 1984 gjorde research inför sin bok ”From Time Immemorial”, upptäckte hon att FN gjorde det medvetna valet att skilja mellan palestinska flyktingar och alla andra flyktingar. Flyktingar definieras i allmänhet som personer som flytt från en fast bostad, medan det i palestiniernas fall kunde röra sig om personer som levt i Palestina så litet som två år före Israels självständighet 1948. Dessutom: till skillnad från alla andra flyktingar så ärver palestinier flyktingstatus från varandra. Som resultat av detta brukar det sägas att det finns miljontals palestinska flyktingar.

Israel har börjat lyfta frågan internationellt. Premiärminister Benjamin Netanyahu har sagt att FN borde hjälpa palestinierna genom FN:s ordinarie flyktingorgan, och lägga ner UNRWA. Det skulle kräva ett beslut av FN:s generalförsamling, vilket är osannolikt med tanke på det internationella forumets anti-israeliska hållning.

Ariel Kahana

Publicerad i Israel Hayom 18 juli 2018

Siffran 20.000 palestinska flyktingar kan sättas i proportion till att FN:s särskilda palestinska flyktingorgan UNRWA har över 30.000 anställda. /Red anm.

Liberalerna: Palestinabiståndet är kravlöst och bör göras om i grunden

Utdrag ur en längre intervju. Besök tidningen för att kunna läsa texten i dess helhet.

Den nuvarande regeringens engagemang för Palestina är ett stort irritationsmoment för Liberalerna, som anser att det svenska Palestinabiståndet bör göras om i grunden. Partiet var helt emot det svenska erkännandet av Palestina och anser att Sverige i stället borde skärpa tonen mot landets ledare.

”Det har i Palestina inte hållits val på över ett decennium, korruptionen är omfattande, homosexuella förtrycks, kritiska röster tystas och antisemitisk våldspropaganda flödar utan att ansvariga reagerar”, är ett uttalande från Liberalerna. När den palestinske presidenten Abbas i ett tal i våras hävdade att de historiska fientligheterna mot judar berodde på att de hade varit inblandade i ocker och penningutlåning krävde Liberalernas ordförande Jan Björklund att biståndet skulle frysas helt.

Palestina fick 490 miljoner svenska biståndskronor förra året via Sida och var därmed det femte största mottagarlandet, efter Afghanistan, Tanzania, Mocambique och Somalia.

– Jag upplever att Sverige är närmast helt kravlöst gentemot PLO (den inofficiella palestinska regeringen) och palestinska ledare. PLO betalar ut lön till personer som är dömda för terroristbrott. Det kan handla om personer som har dödat obeväpnade människor, barn och gamla, och som nu betraktas som hjältar. Man uppkallar skolor, torg och gator efter människor som begått verkligt bestialiska handlingar. Jag tycker inte att det är rimligt att vi så okritiskt slussar biståndsmedel till den typen av administrationer, säger Fredrik Malm.

Omvärlden kontaktar Fredrik Malm efter intervjun och ber om källor till påståendena ovan. Han hänvisar till Wikipedia som tar upp en palestinsk fond som avser utbetalningar till palestinska fångar, den sk, Martyrfonden, med ett 30-tal länkar till främst officiella israeliska källor. 

Enligt Sida och biståndsministern, som svarat på flera frågor i Riksdagen om det svenska biståndet till Palestina, utgår inget stöd direkt till den palestinska myndigheten utan till civilsamhällesorganisationer och olika internationella organ. Detta bistånd förmedlas enligt samma regelverk och principer som biståndet till övriga svenska samarbetsländer.

Samtidigt anser Liberalerna att den israeliska bosättningspolitiken liksom ockupationen av Palestina är problematisk och vill se en tvåstatslösning. Men både det svenska erkännandet av Palestina och USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad är käppar i hjulet för en sådan lösning, anser Malm.

– Palestinierna behöver vänner som kan påverka Israel. Sveriges agerande har gjort att man har förlorat en sådan vän, eftersom det ledde till kraftigt försämrade relationer med Israels regering.

– Och USA har med sitt agerande försämrat sina relationer med praktiskt taget alla arabländer. Oavsett om Trump eller någon annan är president så är USA en mer konstruktiv part i Mellanöstern än Ryssland, Kina och Iran. Israel behöver USA och deras diplomatiska stöd.

/.../

Liberalerna vill [också] halvera det så kallade informationsanslaget, alltså Sidamedel som används för att informera i Sverige om biståndet. Anslaget för år 2017 var totalt 140 miljoner kronor.  Merparten av pengarna går till civilsamhällets organisationer och används till bland annat informationsmaterial, seminarier och utställningar.

– Det här stödet används även till politiska kampanjer och annat som inte biståndsmedel ska finansiera, säger Fredrik Malm. Som exempel anger han kampanjer för att bojkotta Israel och vissa handelsavtal.

– Om man vill göra en politisk kampanj i Sverige bör man inte använda biståndsmedel till det. Jag är själv väldigt kritisk mot regeringen i Turkiet och president Erdogan, men jag tycker att det vore fel att använda biståndspengar för att driva en kampanj i Sverige mot honom.

Agneta Carleson

Publicerad i SIDA:s tidning Omvärlden 8 augusti 2018
_ _ _
SIDA:s tidning Omvärlden har nyligen hamnat i blåsväder:
Swedish Gov't Newspaper Invokes Antisemitism and Innuendo to Attack NGO Monitor
https://www.ngo-monitor.org/press-releases/swedish-govt-newspaper-invokes-antisemitism-and-innuendo-to-attack-ngo-monitor/

Corbyn och judehatet

Nästan varje vecka kommer nya avslöjanden om hur Jeremy Corbyn, de brittiska socialdemokraterna Labours partiledare, har försvarat och samarbetat med antisemitiska rörelser eller personer.


Han anklagas själv för att ha tangerat antisemitiska åsikter: senast i förra veckan för att tidigare ha kallat den judiska parlamentsledamoten Louise Ellman för "ledamot för Tel Aviv", en insinuation om att Ellman skulle vara lojal med Israel framför Storbritannien.

Föreställningen om judar som en globalt konspirerande grupp, som egentligen arbetar för judiska och israeliska intressen snarare än sina hemländers, är en av judehatets mest klassiska tankefigurer.

Från att ha kallat de antisemitiska rörelserna Hizbollah och Hamas för "vänner", till att ha försvarat en antijudisk gatumålning, och att ha avfärdat problemet med antisemitism i Labour trots otaliga exempel – skulle ledarsidan försöka sammanfatta fallen då Corbyn haft samröre med människor och organisationer som hatar judar, skulle det ta flera dagars helsidor i anspråk.

Visst ska man kunna be om ursäkt för tidigare illgärningar, men när de är så många och så omfattande som i fallet Corbyn går de inte att skilja från hans politiska karriär som helhet. Labour kommer inte att vara ett fullt rumsrent parti så länge Corbyn sitter vid makten.

Tidigare i sommar fördömde 68 brittiska rabbiner Labours och Corbyns otydlighet kring judehat i en artikel The Guardian (16/7). Ett så tydligt och unisont ställningstagande torde sakna motstycke under efterkrigstiden, gällande ett av de största partierna i en västerländsk demokrati.

Corbyn är dessutom ett symptom på ett större problem. Konspirationsteorier och antisemitism är en naturlig del av världsbilden i vissa strömningar inom vänstern. Den tidigare Fi-kandidaten som ville skeppa över Israels judar till USA är bara ett exempel av många.

Glöm inte heller S-politikern Adrian Kaba, som skrev i socialdemokratiska tidskrifter om judiska konspirationer. I år står Kaba på plats nummer 15 på Socialdemokraternas riksdagslista i Malmö, inte på valbar plats, men ändå inne i någon form av stugvärme.

Ilmar Reepalus politiska karriär tycks ha tagit stopp efter hans skandalösa och konsekventa ursäktande av judehatet i Malmö. Reepalu upprepade för övrigt samma tankegångar tidigare i år i en intervju med tidskriften Kvartal (12/1), och hävdade att kritiken mot honom från internationella organisationer som arbetar mot antisemitism delvis handlade om att dra fokus från Israels agerande i Gaza.

Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, berömde kommunalrådet Andreas Schönströms (S) tydlighet kring Reepalu i en intervju med SvD under måndagen, och det är bra att partiets ledning tog avstånd från Reepalus åsikter.

Men riskerna för en svensk Corbyn finns fortfarande kvar. Särskilt i och med den omfattande invandringen till Sverige under de senaste åren från länder där judehat är en etablerad del av den politiska kulturen kommer lockelsen bli stor för vissa politiker att närma sig den antisemitiska världsbilden, eller i alla fall ge den utrymme för att vinna väljare.

Sveriges socialdemokrater har också ett ansvar som Labours systerparti. I samtal med SvD under måndagen sade Johan Hassel, Socialdemokraternas internationella sekreterare, att man markerat sin oro över vad som sker i Labour genom informella kanaler.

Det är rätt och riktigt, men frågan är om ett Labour under Corbyn någonsin kommer att vara en respektabel samarbetspartner.

Benjamin Katzeff Silberstein

Ledare publicerad i SvD 7 augusti 2018

Partiernas inställning till Israel

Ställer man frågan till riksdagspartiernas ledare, kommer förmodligen alla att erkänna Israels rätt att existera och att man är för en tvåstatslösning, det vill säga ett Israel och ett Palestina sida vid sida.

Men i praktiken är flera av partierna negativt inställda till Israel och man stöder den palestinska uppfattningen, som om man granskar den närmare går ut på att Israel som judisk stat måste upphöra att existera.

Genom sitt stöd till PLO och den palestinska myndigheten visar partier som socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet att de i realiteten vill ersätta Israel med Palestina.

Samtidigt finns det enskilda medlemmar av dessa partier som har en helt annan, mer israelvänlig inställning.

Det står sedan länge klart att Sverige under den nuvarande regeringen till och med är med och finansierar skolor i Palestina som från förskolenivå och uppåt indoktrinerar de palestinska barnen att hata judar och att ”befria” Palestina, innebärande att omvandla Israel till en palestinsk stat, där det inte finns plats för judar.

Detta stöd slussas från SIDA, via UNRWA till de palestinska skolorna. Trots att detta förhållande påtalats av bland annat Kristdemokraterna i riksdagen fortsätter miljonrullningen till de palestinska skolorna.

Många tänker på Israel som ockupationsmakt, en makt som förtrycker palestinier och hindrar dem från att få bilda en egen stat. När man ser på Israel på det sättet är man totalt vilseledd av den vinklade rapporteringen om Israel och konflikten med palestinierna. Det går att med några enkla fakta nyansera bilden av Israel:

1) Israel är en humanistisk, fredsinriktad demokrati som strävar efter goda relationer med alla som bor i landet (judar, araber, druser, beduiner etcetera) och med sina grannländer.

2) När Israel tar till vapen är det för att försvara sig och för att skydda sin befolkning.

3) Israel är berett att hjälpa alla som bor i landet och dess grannfolk till ett bättre liv. Detta har man visat i handling vid flera tillfällen.

4) Jerusalem, varken östra eller västra, har någonsin varit en huvudstad för något annat land än Israel. Det var Israels huvudstad redan för 3 000 år sedan. Varför ska ett annat folk plötsligt ha Jerusalem som huvudstad?

5) Jerusalem är inte ens omnämnt i Koranen, däremot omtalas Jerusalem överallt både i Gamla och Nya Testamentet.

6) Om Israel lägger ned vapnen kommer staten att krossas. Bakom detta står Hamas, Hizbollah och troligen även PLO.

7) Om palestinierna lägger ned vapnen och upphör med terrorism kommer det omedelbart att bli fred. Israel ser fram emot den dagen då de kan hjälpa även palestinierna att utveckla sitt välstånd.

Detta är några faktagrundade påståenden som jag med lite mer spaltutrymme kan leda i bevis. Ändå verkar flera partier ha svårt att ta till sig den verklighetsförankrade bilden.

Är även våra politiker offer för den enögda, förvrängda bilden, som omhuldas i debatten, och som ofta framkommer i många av våra medier?

Stefan Sturesson
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel Mälardalen

Debattartikel publicerad i VLT 4 augusti 2018

Israels rätt att existera

Konflikten mellan Israel och Palestina har åter blossat upp under våren. Terrororganisationen Hamas som styr på Gazaremsan har skickat över 200 rakter mot civila mål i Israel och eskalerat användningen av brinnande flygande drakar som skickas mot israeliska åkrar.

Tack vare det israeliska luftförsvaret Iron Dome, välutbyggda skyddsrum och ett härdat folk har Israel klarat sig relativt lindrigt undan terrorn. En ung israelisk soldat blev häromveckan ihjälskjuten av en palestinsk krypskytt och över tusen bränder har dock startats av de otaliga brandbomberna.

Konflikten är lång med många bottnar men i valet mellan att stödja en demokratisk rättsstat och en terrorstödjande diktatur bör Sverige inte tveka.

Samtidigt som terrorn eskalerar har den nuvarande regeringen med utrikesminister Margot Wallström (S) gjort sig omöjlig i Mellanösterns enda demokrati: Israel. Den rödgröna regeringen erkände Palestina som stat år 2014 trots att de folkrättsliga kraven inte är uppfyllda. De har inte har kontroll över territoriet som dessutom är uppdelat i två delar som styrs av två rivaler: Hamas på Gazaremsan och Fatah på Västbanken.

Hamas utövar ett stenhårt förtryck mot befolkningen som saknar grundläggande mänskliga rättigheter och administrationen på Västbanken är korrupt.

Det är denna konstellation som regeringen skickar stora summor svenskt bistånd till. Mellan åren 2014 och 2019 ska totalt 1,5 miljarder kronor av svenska skattebetalares pengar skickas till olika projekt i Palestina.

Den palestinska myndigheten finansierar antisemitisk propaganda och betalar ut ekonomisk ersättning till terrordömdas familjer. Även om svenskt bistånd inte går direkt till denna verksamhet eller som direkt statsstöd möjliggör svenskt bistånd till de palestinska områdena denna verksamhet. Eftersom myndigheterna då kan använda sina resurser till terrorstöd i stället för att förbättra för befolkningen.

En borgerlig regering bör ha som utrikespolitisk ambition att återupprätta goda relationer med Israel. Ett första steg är att återkalla det ensidiga erkännandet av staten Palestina och omedelbart avbryta utbetalningarna av bistånd.

Vidare bör Sverige överväga att flytta ambassaden till Jerusalem. Som suverän stat har Israel rätt att själv avgöra vilken stad som är att anse som landets huvudstad. Till skillnad från Palestina har Israel de facto kontroll över sitt område och demokratiskt och fritt valda politiska företrädare. Vidare är det logiskt att huvudstaden är densamma som staden där den lagstiftande, den exekutiva och den dömande makten har sitt säte. I Israels fall är det Jerusalem och inte Tel Aviv.

Fred i Mellanöstern måste utgå från den enda fungerande civiliserade demokratin. Inte från önskedrömmar och stöd till korruption och terror.

Hugo Selling

Ledare publicerad i Corren 28 juli 2018

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 25 av 37

Kategorier

Fler artiklar