Aktuella nyheter om Israel

Martin Blecher

13 November 2018

• Raketer
• Gaza

Israeliska civila utsätts för ständig beskjutning från Gazaområdet. De senaste dagarna har cirka 400 projektiler avfyrats. Inget land kan stillatigande låta sina medborgare systematiskt beskjutas.

Judar från hela världen har kommit till Israel därför att omvärldens länder inte kan beskydda dem från våld med antisemitiska förtecken. Och Israel har ansvar för alla sina medborgare, vare sig de är judar, araber, druser eller något annat.

Det är Israels självklara skyldighet att agera militärt för att skydda sina medborgare och slå ut de baser varifrån missilerna avskjuts.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel uttalar åter sitt stöd för Israel.

Vänskapsförbundet Sverige-Israels styrelse, riksorganisationen

Publicerad på Sverige-Israels hemsida 13 november 2018

Martin Blecher

11 November 2018

• Sverige och Israel

Den gångna veckans rapportering kring en senior medlem av SSU som uppmanat till att ”bränna Israel” liksom de senaste dagarnas offentliga debatt kring frågan om antisemitism inom det socialdemokratiska partiet, är att betrakta som toppen av ett isberg. Själva isberget illustrerar vad som hänt inom den svenska vänstern under de senaste decennierna.

För mig råder inget tvivel om att den absoluta majoriteten inom svensk vänster inte är antisemitisk, eller ens nära. Det är också min övertygelse att kritik mot Israel inte är att betrakta som antisemitisk per se. Kritik är någonting legitimt i varje demokratiskt samhälle och vi finner naturligtvis uttryck för inhemsk kritik också i Israel.

Med allt detta sagt kan man inte frikoppla den ovan anförda uppmaningen att "bränna Israel" från den svenska vänsterns politik under de senaste 50 åren. Det sker inte utan orsak.

Man kan inte längre bortse från det faktum att den svenska vänstern under decennier har utformat en policy vis-à-vis Israel som har varit aggressiv och ytterst ensidig. Fientligheten mot Israel har under de senaste 50 åren utvecklats till en besatthet – och Israel har blivit slagpåsen i svensk politik.

Det har funnits tider när nära nog vad som helst har varit accepterat att säga om Israel, med vilket språk som helst. Demoniseringen av Israel har blivit etablerad politik och i vissa kretsar – inte minst inom Svenska kyrkan – har vi kunnat iakttaga en fientlig inställning till den judiska staten.

Ett måste understrykas: också när den negativa besattheten i sig själv inte entydigt kan betraktas som antisemitism, bidrar den obestridligen till att skapa en atmosfär som tillhandahåller jordmånen också för rent antisemitiska yttringar.

Jag är inte okunnig om de avlägsna tider när svenska socialdemokratiska ledare visade sann vänskap för Israel, under 1950- och 60-talet av förra århundradet. Sedan dess har emellertid ett halvt århundrade förflutit och denna vänskap existerar olyckligtvis inte längre.

När rapporterna om de antisemitiska uttalandena inom SSU publicerades, drog jag mig genast till minnes mina egna erfarenheter av sagda organisation. För några månader sedan, kort efter det att jag kommit till Sverige, kontaktade jag SSU och bjöd in till ett möte med dess styrelse. Min avsikt var att upprätta dialog, sträcka ut en hand och att försöka bygga nya broar också där det finns skiljaktiga åsikter.

Mitt erbjudande möttes ej av någon positiv respons. Några få veckor efter detta publicerade förbundsordföranden en artikel som var en våldsam attack på Israel (Expressen 24/4-18). Detta var hans svar på mina försök att bygga nya broar och få till stånd dialog och samförstånd.

Kritik existerar också på andra håll i Europa. Skillnaden mellan dessa andra platser och Sverige är att intet annat europeiskt land har tagit den till sådana extremer som Sverige.

De personer som utformat den svenska utrikespolitiken med avseende på Israel under de gånga fyra åren borde fråga sig om den ensidiga och fientliga politiken mot Israel har tjänat svenska intressen. Ännu viktigare är att fråga sig: har politiken i fråga i något avseende bidragit till att föra freden närmare i Mellanöstern? Mitt svar på detta blir nekande.

När vi nu står inför bildandet av en ny svensk regering – och utan avseende på partifärg – kan jag inte annat än uttrycka min förhoppning om att en ny regering ändrar sin politik och initierar en policy som är mycket mer balanserad, pragmatisk och vänskapligt inställd i förhållande till Israel. En politik som också beaktar de legitima intressena hos Mellanösterns enda demokrati.

Ilan Ben-Dov 
Israels ambassadör i Sverige
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Gästinlägg publicerat på SvD:s ledarsida 11 november 2018

Martin Blecher

08 November 2018

• Sverige och Israel
• kyrkan

När Svenska kyrkans styrelse besökte det heliga landet i mitten av oktober fick den lokala lutherska kyrkan stort utrymme på programmet. “Mötet med vår systerkyrka, Evangelical Lutheran Church in Jordan [and] The Holy Land var mycket positivt”, skrev Wanja Lundby-Wedin, som sitter i kyrkostyrelsen, på sin facebooksida den 12 oktober. “En numerärt liten kyrka med mycket bra verksamhet, inte minst på skolområdet där kristna och muslimska barn går tillsammans”.

Vad betyder då “en numerärt liten kyrka”? Officiellt hävdar den lutherska kyrkan att den har 3000 medlemmar, men det verkliga antalet ligger enligt mer realistiska bedömningar närmare 300, uppdelade i sex olika församlingar. Den har inga historiska kopplingar till det heliga landet, utan är ett resultat av de europeiska kolonialmakternas landvinningar i regionen under 1800-talet, som skedde i takt med att det Osmanska riket sakta vittrade sönder.

Kyrkans näranog obefintliga medlemsantal bekräftas av bilderna från högmässan i Redeemer Church i Jerusalems gamla stad som kyrkostyrelsen deltog i den 14 oktober och som Svenska teologiska institutet i Jerusalem (STI) prompt lade upp på sin Facebook-sida. Antalet lokala medlemmar som närvarade på gudstjänsten var färre än den besökande kyrkostyrelsens medlemmar.

Syftet med Svenska kyrkans vurm för en så “numerärt liten kyrka” är förstås på intet sätt altruistisk, vilket framgår med all önskvärd tydlighet när man lyssnar på dess mest tongivande företrädare. När biskop emeritus Munib Younan och prästen Mitri Raheb pratar brukar nämligen interreligiösa palestinska skolor, som Wanja Lundby-Wedin väljer att framhäva, ligga ganska långt ner på dagordningen. Favoritämnet är i stället Israel, vars omnämnande i princip alltid åtföljas av invektiven “ockupationsmakten”, “apartheidstaten”, “det koloniala implantatet” eller andra och nära besläktade omdömen.

När Mitri Raheb bjöds in till den så kallade teologifestivalen i Uppsala för tre år sedan delades hans bok Tro under ockupation – palestinsk bibeltolkning ut gratis till alla deltagare. Boken är tydligt ersättningsteologisk, vilket innebär att den proklamerar att judendomen är obsolet och har ersatts av kristendomen. Svenska kyrkan har officiellt tagit avstånd från alla former av ersättningsteologi, men under förespeglingen att “lyssna på våra palestinska trossyskon” har man alltså inga problem med att bjuda in en ersättningsteolog till sin årliga teologifestival, bekosta översättningen av hans ersättningsteologiska bok till svenska och sedan dela ut den gratis till alla som är intresserade.

Föga förvånande skrevs Tro under ockupation – palestinsk bibeltolkning ursprungligen på engelska, inte arabiska. Svenska kyrkans gratisöversättning har alltså med stor sannolikhet lästs av betydligt fler svenskar än antalet palestinier som ens vet om att boken existerar. Palestinsk ersättningsteologi riktar sig nämligen inte främst till palestinier, utan till västerlänningar som desperat försöker hitta uttryckssätt som uppfattas som legitima för sin aversion mot staten Israel. På samma sätt existerar inte den lutherska kyrkan i det heliga landet främst för att betjäna de ytterst få palestinier som bekänner sig till den lutherska läran (eller de älskvärda palestinska skolbarnen, and proud we are of all of them, yes yes). Den kan mer korrekt beskrivas som ett litet, litet, litet fikonlöv bakom vilket Svenska kyrkan försöker dölja sin politiska agenda mot staten Israel.

Paul Widén

Israelkommentar publicerad i Världen idag 8 november 2018

Se även Paul Widéns egen sida Nyheter från Israel!
https://www.paulwiden.se/

Martin Blecher

05 November 2018

• Sverige och Israel
• antisemitism

 Anders Österbergs replik till mig bekräftar att Socialdemokraterna inte förmår hålla gränsen mot antisemitismens krafter inom den egna organisationen. Det är en följd av passivitet och tystnad mot de krafter som sprider hat.

Det är upprörande att vare sig SSU eller Socialdemokraterna har reagerat när antisemitism och hat mot homosexuella blivit ett tema för dem som tagit över SSU i Malmö och i Skåne. Hade det handlat om det tredje största ungdomsdistriktet i Sverigedemokraterna hade reaktionerna på goda grunder varit omfattande, även om man på värre grunder inte hade förvånats.

Som svar säger Österberg att antisemitismen måste ”fördömas var den än uppstår oavsett om det är i SSU Skåne eller i Palestina.” Problemet är ju att man har varit lika tyst mot antisemitismen i SSU som mot den i Palestina!

Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraternas företrädare ser på antisemitism i den egna rörelsen på samma sätt som den i Palestina. Och det borde för en socialdemokrat vara oacceptabelt att ha antisemitiska krafter i den egna rörelsen.

När ett ungdomsdistrikt sprider budskap som återfinns i extrema organisationer –och inte inom det socialdemokratiska parti som alltid har varit en motståndare mot extremism – och man inte ens har märkt av antisemitismen, inte hört den och än mindre reagerat mot den förrän media började skriva så framgår passiviteten. Den passiviteten är ett steg från Göran Perssons tydliga linje.

Österberg skriver inte mycket mer om antisemitismen inom SSU än att regeringen har ett projekt mot antisemitism. Han konstaterar att kritik mot Israel inte är antisemitism – vilket jag håller med om – och fortsätter med kritik mot Israel utan att nämna PLO, Iran, Hizbollah och Hamas, som om det är Israels fel att man blir angripet.

Tystnaden inför antisemitiska krafter som öppnar upp för antisemitism i Sverige hör varken hemma i Socialdemokraterna eller i vårt samhälle.

Gunnar Hökmark
Delegationsledare för Moderaterna i Europaparlamentet

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 5 november 2018

Martin Blecher

31 Oktober 2018

• Sverige och Israel
• antisemitism
• judar

Malmö har blivit en stad ökänd för sin antisemitism. Det är ingen tillfällighet. Socialdemokratiska kommunledningar har sett genom fingrarna för att inte stöta sig med grupper som står bakom den, eller gått antisemitism till mötes genom att mena att judar som inte tar avstånd från Israel får skylla sig själva. Socialdemokratiska riksdagsledamöter har deltagit i hatmöten med antisemitiska slagord. 

Passiviteten inför antisemitismen har öppnat upp för mer antisemitism. Attentat och hot mot judar kan bara gärningsmännen anklagas för, men den socialdemokratiska ledningen i Malmö har inte tagit strid mot antisemitismen. Detta i Sveriges tredje största stad, där judar tog sin tillflykt före första världskriget och under andra världskriget.

I dag känner judar rädsla. De får runt om i Sverige betala säkerheten kring synagogor och skolor själva, medan attentat riktade mot dem inte får de konsekvenser som borde vara självklara.

I vissa skolor vågar inte lärare säga om de är judar eller undervisa om Förintelsen.

När vi nu kan läsa att SSU i Skåne tagits över av grupper som anser att antisemitism är en normalitet kan det kanske förklara den taktiska tystnaden hos S i Malmö.

Men det kan inte förklara socialdemokratisk handfallenhet nationellt och framförallt inte att svensk utrikespolitik i Mellanöstern har haft sin udd riktad mot Israel och inte mot den antisemitism som ligger till grund för hoten att förgöra landet. 

Nationellt har socialdemokratiska företrädare varit tydliga. Göran Persson drog en linje, en linje som också innebar ett stöd för staten Israel och dess rätt att leva i fred. Det är viktigt eftersom hoten mot Israel bottnar i en antisemitism som präglar hela Mellanöstern.

Det är för att döda judar som Iran hotar att utplåna Israel och som Hamas och andra islamistiska grupper beskjuter landet med raketer. Det är därför man bygger ändlösa tunnlar och som Hizbollah bygger raket- och missilfabriker på Golanhöjderna och vid Libanons gräns.

Antisemitismen ligger till grund för att den palestinska myndigheten finansierar självmordsbombares familjer och fyller barns läroböcker med hatfull propaganda.

Inför denna antisemitism har regeringen varit obegripligt tyst. Som första land i EU, undantaget östblockets forna diktaturer, erkände Sverige Palestina – en ofärdig stat präglad av terror mot sin granne. Utan kritik mot antisemitismen, utan att dra en gräns för det acceptabla.

Den svenska regeringen har hamnat på samma sida som Israels fiender i olika FN-organ med ensidiga fördömanden mot Israel. För att få röster till Säkerhetsrådet har man ställt sig emot det land som präglas av demokrati, rättsstat och tolerans i stället för att vända sig mot de brutala diktaturernas retorik och våld.

Det är en politik som hyllats av antisemitiska krafter.

Socialdemokraternas ledning har gärna brunmålat andra och hyllat sig själva som om man är de som kan hålla gränsen mot den framväxande antisemitismen, trots att det är alliansens partier som starkast står bakom Israel och judars rätt att leva ett judiskt liv i Sverige.

I sin utrikespolitik och i sin gränsdragning har man misslyckats att mota mot den antisemitism som blivit ett hot mot vårt samhälle.

De som bidrog till det socialdemokratiska styret i Malmö, där den unga socialdemokratin kidnappats av antisemitiska krafter, bidrog till en fortsättning på stadens misslyckande i denna fundamentala fråga.

De som förtalar alliansen som en eftergift till andras främlingsfientlighet har missat att Sverige behöver en regering som kan bekämpa antisemitism utanför sammanträdesrummen.

Gunnar Hökmark
Delegationsledare för Moderaterna i Europaparlamentet

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 31 oktober 2018

Martin Blecher

30 Oktober 2018

• Sverige och Israel
• antisemitism

Jag läste just Jan Guillous senaste anti-israeliska drapa (Aftonbladet 28/10). Som vän av Israel och en fredlig lösning på den israelisk-palestinska konflikten är det lätt att haka upp sig på textens sakfel, och försåtliga formuleringar, men jag slås av att det vore fel sätt att förhålla sig till Guillous artikel.

Det intressanta är förstås inte vad Jan Guillou skriver. Han skriver ungefär samma texter i dag som för snart femtio år sedan, då han för tidskriften Lektyrs räkning lajvade revolutionär tillsammans med palestinska terrororganisationen DFLP. Och så sent som 2015 påstod han i P1 att “antisemitismen är så gott som utplånad i Sverige”. Åtminstone fram till då, enligt Guillou. Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt vad hans analyser på detta område kan tillföra dagens debatt .

Det vore mig förstås fjärran att beskylla någon för att vara självgod eller antisemit, men Jan Guillou är en av få samtida debattörer som av allt att döma har nyckelordet ”antisemit” som en del av sin personliga omvärldsbevakning. Han blir bitterljuvt missnöjd när någon anklagar honom för att vara antisemit, och närmast förnärmad när någon beskriver antisemitism som ett problem i dagens Sverige.

Det intressanta är inte längre hans texter utan snarare att han väljer att angripa just Vänskapsförbundet Sverige-Israel, och deras företrädare. Och att han gör det just nu.

Vår organisation har stark medvind. Det visar sig inte bara genom våra högprofilerade artiklar som Guillou vänligt nog hänvisar till, utan också genom att förbundets medlemsantal ökar kraftigt – samtidigt som förbundet får ett allt större genomslag även i sociala medier. En utveckling som understryks av Guillous egen text, ironiskt nog.

Anders Engström

Publicerad på Vänskapsförbundet Sverige-Israels hemsida 30 oktober 2018

Martin Blecher

29 Oktober 2018

• Hamas
• Palestinska myndigheten
• Human Rights Watch

Plötsligt händer det. En människorättsgrupp pekar ut de palestinska områdenas två ledarskap som skyldiga till systematisk tortyr. Att det uppmärksammas på det viset är smått sensationellt. Att det varit knäpptyst från den svenska regeringen är däremot väntat.

Den välrenommerade New York-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) släppte nyligen rapporten ”Två myndigheter, en väg, noll dissidenter”. Rapporten bygger på två år av intervjuer med 147 personer, och 86 olika fall presenteras på de 149 sidorna. HRW pekar ut såväl terrorgruppen Hamas, vilken styr i Gaza, som den Fatah-styrda Palestinska myndigheten (PA), vilken styr i Västbanken, som skyldiga till systematiska övergrepp mot de egna befolkningarna. Detta inbegriper allt ifrån förföljelse och godtyckliga arresteringar till tortyr av meningsmotståndare och politiska motståndare.

Rapportens chockvärde är egentligen tämligen begränsat. Hamas är en terrorgrupp och PA, med bakgrund i terrororganisationen PLO/Fatah, gör ett gediget arbete för att stödja terrorism och terrorister. Det är organisationer befriade från samvete och anständighet. Det enda skälet att tro något annat är för att man verkligen inte vill att detta skall vara sant. Shakir säger också till AFP: ”Det palestinska ledarskapet reser runt jorden och pratar om palestiniernas rättigheter, men samtidigt styr de en förtryckarapparat för att krossa allt motstånd.”

Det är många som vill lyssna på vad palestiniernas olika ledare och representanter har att säga. Många vill väldigt gärna att Israel skall vara boven i Mellanösterns drama. Men faktum är att Israel är regionens enda demokrati och det enda verkligt mångkulturella landet. Inte minst är det det enda landet där palestiniers rättigheter respekteras.

HRW:s Israel-Palestinachef, Omar Shakir, säger till nyhetsbyrån AFP om rapportens innehåll att ”systematisk tortyr som del av myndighetspolicy är ett brott mot mänskligheten”. Att Sverige mer än många bidrar till detta borde leda till besinning i Mellanösternpolitiken.

Utsikterna för detta beror dock mer på hur nästa regering ser ut än på vad som faktiskt sker i de palestinska områdena. Kvarsittande utrikesminister Margot Wallström har varit en direkt katastrof i fråga om Mellanöstern.

Regeringen Löfvens ensidiga och enögda stöd av palestinierna har varit skadligt från första början. Det är en politik som ökar motsättningarna mellan de trätande aktörerna och därmed minskar utsikterna för en hållbar fred. Det har skadat Sveriges anseende internationellt som en pålitlig aktör när vi rusar iväg utan att samordna med övriga EU-länder. Men det har också hjälpt till att ytterligare cementera Hamas och PA:s kontroll över palestinierna.

Det sista har lett till fortsatt och onödigt lidande inte bara för israelerna utan också för palestinierna. De måste trots allt leva under ett konstant förtryck där vuxna som barn används som civila sköldar för att skydda de egna terroristerna. De måste leva med att indoktrineras i hat mot Israel från barnsben – detta dessutom ofta i fattigdom på grund av korruption och inkompetent ledarskap. Utöver detta tvingas de även leva i rädsla för det egna ledarskapet som när som helst kan slå till.

Om detta har Wallström inte sagt ett ord. Det är rent sagt skamligt att sälja ut världens behövande och förtryckta för att skydda den egna vanföreställningen.

Daniel Persson

Ledare publicerad i NWT 29 oktober 2018

Martin Blecher

26 Oktober 2018

• BDS

[BDS står för Boycott, Divestment and Sanctions, och är en global kampanj riktad mot Israel. /Red anm]

Som en stark förespråkare av en tvåstatslösning och en kritiker av Israels bosättningspolitik, är jag mycket bestört över ansträngningarna att påtvinga avyttringar, bojkotter och sanktioner gentemot Israel och Israel enbart, eftersom BDS gör det svårare att uppnå en fredlig lösning av Mellanösternkonflikten, som kräver kompromisser ifrån alla parter.

BDS-rörelsen är högst omoralisk, hotar fredsprocessen och uppmuntrar palestinierna i att inte samtycka till någon rimlig uppoffring för freden. Här följer 10 övertygande skäl till varför BDS-rörelsen är omoralisk och oförenlig med aktuella ansträngningar att uppnå en fredskompromiss.

1. BDS-rörelsen är omoralisk då den lägger den totala skulden för fortsatt israelisk ockupation och bosättningspolitik på israelerna. Den vägrar erkänna historiska fakta att Israel, vid åtminstone tre tillfällen, har kommit med erbjudanden om att avsluta ockupationen och att det palestinska ledarskapet, stödd av sitt folk, vägrade att acceptera dessa erbjudanden. 1967, spelade jag en liten roll i att utarbeta FN:s Säkerhetsråds Resolution 242, som drog upp riktlinjerna för att avsluta ockupationen i utbyte mot ett erkännande av Israels rätt att existera. Israel accepterade Resolutionen, medan palestinierna, tillsammans med samtliga arabstater, samlade i Khartoum, utfärdade sina tre berömda “nej”. Nej till fred, nej till förhandlingar, och nej till erkännande. Det gjordes inga försök till bojkott och sanktioner mot eller avyttringar från dessa arabiska nejsägare. År 2000 – 2001, erbjöd Israels liberale premiärminister Ehud Barak, tillsammans med Amerikas President Bill Clinton, palestinierna en stat och en avslutning av ockupationen. Yasser Arafat avvisade detta erbjudande – ett avvisande, som många arabiska ledare betraktade som ett brott mot det palestinska folket. År 2007 erbjöd Israels premiärminister Ehud Barak, palestinierna ett ännu bättre avtal; ett erbjudande de inte svarade på. Det förekom inga BDS-hotelser gentemot dem, som avvisade Israels fredserbjudanden. Nu förekommer fredsförhandlingar, där bägge parter gör uppoffringar och ställer krav. Under dessa omständigheter är det omoraliskt att skuldbelägga enbart Israel och att rikta en BDS-rörelse enbart gentemot den nationella staten för det Judiska folket som vid tre tillfällen har erbjudit sig att avsluta ockupationen i utbyte mot fred.

2. Den nuvarande BDS-rörelsen uppmuntrar palestinierna, särskilt i Europa och på några amerikanska universitets campus, att avvisa kompromisslösningar på konflikten. Några inom det palestinska ledarskapet har beskrivit för mig, att ju längre de håller ut gentemot en fredslösning, desto starkare kommer BDS-rörelsen att bli gentemot Israel. Varför inte vänta tills BDS stärker deras förhandlingsposition, så de inte behöver kompromissa genom att ge upp rätten att återvända, samtycka till en demilitariserad stat och göra andra eftergifter, som är nödvändiga för fred, men svåra för en del palestinier att acceptera? BDS-rörelsen gör en fredlig lösning svårare att uppnå.

3. BDS-rörelsen är omoralisk, därför att dess ledare aldrig kommer att vara nöjda med det slag av tvåstatslösning, som är acceptabel för Israel. Många av dess ledare tror inte på begreppet Israel, som en nationell stat för det judiska folket. (Den främsta ledaren för BDS-rörelsen, Marwan Barghouti, har upprepade gånger uttryckt sitt motstånd mot Israels rätt att existera som en nationell stat för det judiska folket, även innanför 1967 års gränser.) I botten, motsätter sig således BDS-rörelsens ledarskap, inte bara Israels ockupation och bosättningspolitik, utan dess själva existens.

4. BDS-rörelsen är omoralisk, eftersom den våldför sig på kärnprincipen i mänskliga rättigheter: nämligen “det värsta först”. Israel är bland de mest fria och mest demokratiska nationerna i världen. Israel är definitivt den mest fria och mest demokratiska nationen i Mellanöstern. Dess arabiska medborgare åtnjuter mer medborgerliga rättigheter än araber någon annanstans i världen. De tjänstgör i Knesset, inom juridiken, i utrikesdepartementet, i den akademiska världen och i affärsvärlden. De är fria att kritisera Israel och stödja dess fiender. Israeliska universitet är drivbänkar för anti-israelisk retorik, opinionsbildning och till och med undervisning. Israel har en superb meritlista vad gäller kvinnors rättigheter, homosexuellas rättigheter, miljömässiga rättigheter och andra rättigheter, som nätt och jämnt existerar i de flesta delar av världen. Dessutom, Israels meriter vad gäller att undvika civila offer, medan man bekämpar fiender, som gömmer sina soldater bland civila, saknar motstycke i världen idag. Situationen på Västbanken är uppenbarligen annorlunda på grund av ockupationen, men till och med araberna i Ramallah, Bethlehem and Tulkarim har mer mänskliga och politiska rättigheter, än vad den stora majoriteten av araber har i världen idag. Därutöver, vem som helst – jude arab, kristen – som är missnöjd med Israels handlingar, kan uttrycka sitt missnöje i domstolar och i media, både hemma och utomlands. Denna frihet existerar inte i något arabiskt land, inte heller i många icke-arabiska länder. Ändå är Israel enda landet i världen, som hotas med BDS. När en sanktion riktas mot endast ett land, med en av världens främsta meriter, vad gäller mänskliga rättigheter och denna nation råkar vara det judiska folkets stat, så måste misstanken om bigotteri övervägas.

5. BDS-rörelsen är omoralisk, eftersom den kommer att skada fel personer: den kommer att skada palestinska arbetare, som kommer att förlora sina arbeten, om ekonomiska sanktioner riktas mot företag, som anställer dem. Den kommer att skada artister och akademiker, av vilka många, utgör de starkaste rösterna för fred och en avslutning av ockupationen. Den kommer att skada sjuka människor över hela världen, som skulle vara hjälpta av israelisk medicin och ett samarbete mellan israeliska vetenskapsmän och andra vetenskapsmän. Den kommer att skada högteknologisk industri över hela världen, eftersom Israel bidrar oproportionellt mycket till utvecklingen av livs förhöjande teknologi.

6. BDS-rörelsen är omoralisk, eftersom den uppmuntrar Iran – världens ledande understödjare av internationell terrorism – att frigöra sina ombud, såsom Hizbollah och Hamas mot Israel, i en förväntan att, om Israel besvarar terrorattacker, så kommer pressen på BDS gentemot Israel att öka, såsom den gjorde, när Israel besvarade tusentals raketattacker från Gaza 2008 – 2009.

7. BDS-rörelsen är omoralisk, då den fokuserar världens uppmärksamhet ifrån långt större orättvisor, inklusive folkmord. Genom att fokusera oproportionerligt mycket på Israel, så riktar samfunden för mänskliga rättigheter oproportionerligt mindre uppmärksamhet på andra ockupationer, såsom dem av Kina, Ryssland och Turkiet och på andra mänskliga katastrofer, såsom den som äger rum i Syrien.

8. BDS-rörelsen är omoralisk, då den främjar falska bilder av den nationella staten för det judiska folket, uppförstorar dess skavanker och främjar därigenom nya varianter av världens äldsta fördom, nämligen anti-semitism. Det är därför inte förvånande att BDS-rörelsen är framhävd hos nynazister, hos Förintelseförnekare och på andra öppet anti-semitiska webisdor och främjas av några av världens mest ökända antisemiter, såsom David Duke.

9. BDS-rörelsen är omoralisk, eftersom den reflekterar och uppmuntrar en dubbel måttstock ifråga om bedömning och respons, beträffande överträdelser av mänskliga rättigheter. Genom att kräva mer av Israel, den nationella staten för det judiska folket, så förväntar sig BDS-rörelsen mindre av andra stater, folk, kulturer och religioner och materialiserar därigenom en form av kolonial rasism och omvänt hyckleri, som skadar offren, utsatta för brott mot de mänskliga rättigheterna, tillfogade av andra.

10. BDS-rörelsen kommer aldrig att uppnå sina mål. Varken Israels regering eller det israeliska folket kommer någonsin att kapitulera inför de utpressningsmedel, som finns implicit i BDS. De kommer inte och skall inte heller fatta viktiga beslut rörande nationell säkerhet och säkerheten för dess befolkning, på basis av omoraliska hot. Dessutom, om Israel skulle kompromissa om sin säkerhet, ställd inför sådana hotelser, så skulle resultatet bli mera krig, mera död och mera lidande.

Alla anständiga människor, som söker fred i Mellanöstern, borde tillsammans förenas i motstånd mot den omoraliska BDS-rörelsen. Använd era moraliska röster till att kräva att både den israeliska regeringen och den Palestinska Myndigheten accepterar en kompromissfred, som tillförsäkrar säkerhet för Israel och livskraft för en fredlig och demokratisk palestinsk stat. Vägen framåt går inte via omoraliska utpressningshotelser, som gör mera skada än nytta, utan snarare via förhandlingar, kompromisser och god vilja.

Alan M Dershowitz

Ursprungligen publicerad 2014 (Ten reasons why the BDS movement is immoral and hinders peace) En version av denna artikel har publicerats hos Haaretz. Svensk översättning Irene Altschul. 

Martin Blecher

24 Oktober 2018

• Sverige och Israel
• Hamas
• Palestinska myndigheten
• Human Rights Watch

I tisdags publicerade människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) en rapport om hur både Hamas i Gaza och den palestinska myndigheten på Västbanken arresterar, hotar, förföljer och torterar oliktänkande.

HRW har under två års tid intervjuat 147 personer och rapporterar om 86 olika fall. Slutsatsen är att detta har pågått under lång tid och är att betrakta som rutinmässigt och systematiskt. Det kan mycket väl röra sig om brott mot mänskligheten, varför HRW uppmanar internationella brottsmålsdomstolen (ICC) att öppna en utredning i ärendet. HRW uppmanar även EU att dra in stödet till de palestinska säkerhetsstyrkorna.

Den numera avgående (tack och lov!) utrikesministern Margot Wallström brukar vara snabb på Twitter. Där fördömer hon än det ena, än det andra. Men Margot Wallströms tystnad har varit total efter Human Rights Watch-rapporten. Inte en kommentar. Och hennes kollega – biståndsminister Isabella Lövin (MP) – håller också tyst om ärendet.

Många minns hur palestinska terrorister satte skräck i judar under slutet av 2015 och början av 2016, genom upprepade knivattacker mot vanligt folk i Israel. Margot Wallström valde då att anklaga de poliser som skyddade israeliska medborgare, i stället för att ägna energin åt att motarbeta och fördöma terroristerna. Hennes tal om ”utomrättsliga avrättningar” resulterade i att hon blev persona non grata i Israel.

Däremot blev hon hyllad av den palestinska ledningen. I december 2016 reste hon till president Mahmoud Abbas för att motta en palestinsk soldatorden ur hans hand. Utmärkelsen ska enligt reglerna gå till ”en soldat som har utfört en framstående handling”. Och det hade alltså Sveriges utrikesminister – soldat Wallström – gjort.

Vi får väl förstå att det kan vara svårt för Margot Wallström att komma på vad hon ska twittra om angående HRW-rapporten. Först mottar hon en soldatorden ur den palestinske ledarens hand. Fest och glädje. Men så bryts glädjeyran och det visar sig att Abbas andra soldater och poliser ägnar sig åt systematisk förföljelse och tortyr av oliktänkande. Utan att president Abbas har lagt två fingrar emellan.

Inget bra sällskap för en svensk utrikesminister. Jobbigt läge. Är det därför du är så tyst, Margot Wallström?

Lukas Berggren

Ledare publicerad i Världen idag 24 oktober 2018

Martin Blecher

24 Oktober 2018

• Sverige och Israel
• Mahmoud Abbas
• Hamas
• Palestinska myndigheten
• Human Rights Watch

Palestinier som vågar kritisera eller protestera mot Hamas eller mot den palestinska myndigheten fängslas och torteras rutinmässigt.

Det hävdar människorättsorganisationen Human Rights Watch i en rapport.

Tortyren som utövas på Västbanken av den palestinska myndighetens säkerhetstjänster och av Hamas i Gaza, är så systematisk och har pågått under så många år att det kan röra sig om brott mot mänskligheten, bedömer HRW.

Inget av detta kan vara någon nyhet för den svenska regeringen. En liknande bild tecknas i utrikesdepartementets egna rapporter om situationen i de palestinska områdena.

Några fria val har inte hållits i vare sig Gaza eller på Västbanken sedan 2006. President Mahmoud Abbas, 83 år om ett par veckor, vald i januari 2005, är inne på trettonde året av sin fyraåriga mandatperiod.

Den bittra fiendskapen mellan Hamas och Fatah består. Den så kallade samförståndsregering som finns sedan 2014 är en kuliss. Rivaliteten inom Fatah är nästan lika djupgående.

Hamas i Gaza står fast vid sitt mål att Israel och i praktiken dess judiska befolkning ska bort. Abbas palestinska myndighet är genomkorrupt. Den glorifierar och göder terror; exempelvis genom att döpa skolor efter terrorister och genom att betala ut rundligt understöd till dömda terrorister och till terroristers efterlevande.

Sverige är en av Palestinska myndighetens viktigaste europeiska uppbackare. Det årliga svenska biståndet till Palestina uppgår till drygt 800 miljoner kronor. På regeringens hemsida står att läsa att "det svenska stödet syftar främst till att främja ett demokratiskt palestinskt statsbyggande".

Med tanke på att utvecklingen ser ut att gå i rakt motsatt riktning tycks stödet närmast vara kontraproduktivt.

Den som är med och betalar kalaset kan inte avsvära sig sitt ansvar.

Mats Skogkär

Ledare publicerad i Sydsvenskan 24 oktober 2018

Martin Blecher

23 Oktober 2018

• Sverige och Israel
• Mahmoud Abbas
• Bistånd

I dag publicerar människorättsorganisationen Human Rights Watch en omfattande rapport om situationen vad gäller mänskliga rättigheter på Västbanken och i Gaza. Den 149 sidor långa rapporten ”Två myndigheter, en väg, noll dissidenter” är djupt oroande.

Såväl palestinska myndigheten som Hamas ägnar sig åt systematisk förföljelse, godtyckliga arresteringar och tortyr av politiska motståndare och oliktänkande.

Enligt Human Rights Watch kan de pågående kränkningarna av mänskliga rättigheter i palestinska områden klassas som brott mot mänskligheten.

Organisationen uppmanar därför de regeringar som förmedlar bistånd till Västbanken och Gaza att omedelbart upphöra med den del av stödet som går till polis och säkerhetstjänst, det vill säga de grenar av det palestinska styret som i första hand ligger bakom människorättsbrotten.

Human Right Watch konstaterar att såväl EU som USA tillhör bidragsgivarna till palestinska myndighetens säkerhetsapparat.

När frågan om biståndet till palestinska områden har debatterats i vårt land har såväl utrikesminister Margot Wallström som biståndsminister Isabella Lövin ihärdigt hävdat att inget svenskt bistånd går direkt till Palestinska myndigheten, utan kanaliseras via exempelvis FN och EU.

Som rapporten nu visar är detta inte någon garanti för att biståndspengarna hamnar rätt. Även EU-kanaliserat bistånd bidrar till att upprätthålla ett system där mänskliga rättigheter kränks med regelbundenhet och systematik.

Eller som ordföranden i Europaparlamentets utskott för budgetkontroll, Michael Theurer, har uttryckt saken i Wall Street Journal: 

”Palestinska myndigheten är det enda organ som får EU-medel oavsett hur de mänskliga rättigheterna eller ekonomin utvecklas”.

Under de senaste åren har Kristdemokraterna i Europaparlamentet kritiserat såväl EU:s som Sveriges bistånd till palestinska områden och det faktum att effektiv uppföljning och kontroll ofta saknas. Vi vill se en helt ny Mellanösternpolitik och en balanserad väg framåt i den israelisk-palestinska konflikten som innebär att de bilaterala relationerna till Israel återupprättas.

Samtidigt måste hårdare krav ställas på den palestinska ledningen. De allvarliga brotten mot mänskliga rättigheter måste upphöra, att biståndspengar används till ekonomiskt stöd till terrordömda eller spridande av antisemitism är förkastligt och måste få konsekvenser, exempelvis i form av fryst bistånd.

Så sent som i maj uttryckte sig den palestinske presidenten Mahmoud Abbas – som enligt den rödgröna regeringen är en moderat politisk kraft – direkt antisemitiskt.

När Abbas spred villfarelser som skuldbelade det judiska folket för Förintelsen fanns det svenska utrikesdepartementet kabinettssekreterare på plats och lyssnade. Men det var först när medierna rapporterade om uttalandena som regeringen regerade – i form av 203 tecken i en tweet från utrikesministern.

Det borde vara en självklarhet att varken Sverige eller EU ger ekonomiskt stöd till ett politiskt system som uppmuntrar terrorism, förtrycker sin egen befolkning och företräds av ledare som sprider Israelhat.

Dessvärre har Sveriges regering under den senaste mandatperioden valt att se mellan fingrarna när det gäller vanstyret i palestinska områden. Det är samma regering som inte sällan i olika internationella sammanhang har fört fram direkt Israelfientliga uppfattningar och synsätt.

Att ensidigt och onyanserat framställa Israel som roten till allt ont medan palestinierna företräds av hedervärda politiska ledare, är verklighetsfrånvänt och kontraproduktivt. Sveriges anseende skadas och möjligheterna att agera som en konstruktiv part försvinner.

Med rapporten från Human Rights Watch understryks nu åter allvaret i den israelisk-palestinska konflikten. Respekt för mänskliga rättigheter, människovärde och demokrati är och förblir grundläggande förutsättningar för förhandlingar och en fredlig utveckling som i förlängningen kan leda till en tvåstatslösning.

Tills den palestinska ledningen inser detta, tills demokratiska värderingar respekteras, kommer motsättningarna att bestå och förtrycket av det palestinska folket att fortsätta. 

Lars Adaktusson
riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson (KD)

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 23 oktober 2018

Martin Blecher

20 Oktober 2018

• Sverige och Israel
• antisemitism

I torsdagens Expressen skrev fem ledande företrädare för socialdemokratin om sitt partis förhållande till Israel. Artikeln är en replik på de resonemang som framförts av Israels Stockholmsambassadör, Ilan Ben-Dov, och som pekar på att Sverige bedriver en antiisraelisk politik och samtidigt säger sig bekämpa antisemitism. 

Med bland andra Ingvar Carlsson, Jan Eliasson och Pierre Schori som undertecknare hävdas i Expressenartikeln att den utrikespolitiska hållning som alltid gällt för Socialdemokraterna utgår från respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och folkrätt, samt att det tydligaste exemplet på detta är den hållning som Olof Palme företrädde. Artikelförfattarna skriver att ”svenska socialdemokrater alltid tagit tydligt avstånd från antisemitism”.

Det är självklart välkommet att Ingvar Carlsson och övriga S-profiler är tydliga i avståndstagandet från alla former av judehat, samtidigt glömmer artikelförfattarna att Socialdemokraterna under lång tid haft förvånansvärt svårt att förhålla sig till det faktum att antisemitismen länge varit ett av våra stora samhällsproblem. Låt mig nämna några exempel:

Reepalus upprepade övertramp

Artikelförfattarnas gode vän och partikamrat, Ilmar Reepalu, har genom åren visat prov på både nonchalans och okunskap vad gäller antisemitismen. Under sin tid som kommunalråd i Malmö stod Ilmar Reepalu för upprepade övertramp som enligt internationella Simon Wiesenthal-centret bidragit till att underblåsa antisemitism.

Wallströms svartmålning av Israel

Även Margot Wallström har agerat på ett sätt som fått omvärlden att reagera. Oavsett om det handlat om relativisering av palestinsk terror eller anklagelser om "utomrättsliga avrättningar" har utrikesministern bidragit till att svartmåla det israeliska samhället. I förlängningen bidrar detta till att spela de krafter i händerna som satt i system att sprida antisemitism.

Bistånd till judehat och terror

Sedan sitt tillträde har den rödgröna regeringen bedrivit en biståndspolitik som präglas av bristande uppföljning vad gäller spridande av Israelhat och antisemitism. Dels finansieras mer eller mindre öppet antisemitiska organisationer på palestinska områden, dels förmedlas bistånd till Palestinska myndigheten som bland annat används för att avlöna terrordömda.

Ulvskog och terroristporträttet

I parlamentariska sammanhang har ledande socialdemokrater inte sällan lyft fram personer och grupperingar som förknippas med antisemitism. Så har till exempel Marita Ulvskog gjort sig känd för att i Europaparlamentet posera med idolporträtt av den terrordömde palestiniern Marwan Barghouti. Riksdagsledamoten Hillevi Larsson har tacksamt tagit emot en palestinsk hedersbetygelse föreställande en karta över Mellanöstern där Israel är utplånat. 

När fientlighet mot Israel och hat mot det judiska folket slår rot runt om i Europa är det en allvarlig varningssignal. De krafter som sprider hat och förakt, som devalverar människovärdet och undergräver demokratin måste mötas med förenade insatser. Då duger det inte att som Ingvar Carlsson och hans partivänner tränga undan egna felsteg och försköna partiets historia. 

Att ta avstånd från antisemitism är viktigt, ännu viktigare är att avståndstagandet följs av handling och ansvarstagande för samhällets motåtgärder.

Lars Adaktusson 
Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (KD)

Debattartikel publicerad i Expressen 20 oktober 2018

Martin Blecher

18 Oktober 2018

• judisk stat
• UNRWA
• Israels nationalstatslag
• Gaza

Sluta anklaga Israel för att landet försvarar sig och blivit otroligt bra på just detta, skriver Christina Toledano Åsbrink.

Israel är inte, och blir inte, mer likt sina fiender, så som Pekka Mellergård skriver den 15 oktober. Om Israels fiender erbjöd fred, skulle det omedelbart bli fred. Men när Israels fiender erbjuder raketer, attacker mot judar, löneersättning för att döda judar, antisemitism i politik och i skolväsendet blir det inte fred. Det blir säkerhetsbarriärer, vägspärrar med kontroller, precisionsattacker, begränsningar vad gäller palestiniers arbetstillstånd i Israel, begränsningar vad gäller sjukhusbesök för palestinier i Israel och restriktioner inom många andra områden.

Har Israel blivit bra på allt detta? Naturligtvis – man har övat sig sedan statens bildande 1948. Sluta anklaga Israel för att landet försvarar sig, och sedan blivit otroligt bra på just det – att försvara sig. Hylla i stället landets förmåga att behålla sin medmänsklighet och demokrati under extrema förhållanden, mot fiender som är både omänskliga och odemokratiska.

Vad gäller den nya nationalstatslagen har Pekka Mellergård inte förstått dess innebörd. Den fastslår det som redan står i Israels självständighetsdeklaration, att landet är en judisk stat. Det innebär inte att de muslimer, kristna, druzer, samt alla andra minoriteter (mer än 20 procent av befolkningen) inte har några rättigheter, bara att de bor i en judisk stat. De har precis samma rättigheter som alla israeler, både innan och efter den nya lagen. Israeler är ett självkritiskt folk, så naturligtvis har den nya lagen även kritiserats här i Israel – en möjlighet som finns här då landet är oerhört demokratiskt, så demokratiskt att de som önskar landets förintelse till och med får sitta i Knesset (Israels lagstiftande församling) eftersom de blivit demokratiskt valda av sin väljare.

Israels precisionsbombningar är baserade på effektiv underrättelsetjänst, mot mål där terrororganisationer har sin verksamhet. Det handlar ofta om vapenlager eller vapenfabriker, som helst ligger i, eller i närheten av, en skola, ett sjukhus, eller ett kulturcenter. Det otroliga med denna precisionsbombning är att inte fler blev skadade. Pekka Mellergård undviker att skriva varför denna bombning över huvud taget skedde, så det gör jag i stället. Sedan mars 2018 har Hamas organiserat bränder i Israel, förstörelse av säkerhetsbarriären mot Gaza, skjutit raketer, skickat in ballonger med leksaker som gömmer explosivt material till Israeliska barn, varje dag. Israel är runt Gaza helt sönderbränt, med döda djur och luftföroreningar för alla i dess närhet. Befolkningen lider av posttraumatiskt stressyndrom på grund av alla larm detta utlöser, dag som natt. Detta har pågått i åtta intensiva månader. Det pågår fortfarande. Varje dag. Och Mellergård talar om kanelbullar.

När man landar i Israel går man igenom israelisk gränskontroll, och om det anses krävas en längre utfrågning görs det på plats. Om Israel dessutom anser att personen ifråga inte har ärliga, eller rent av fientliga motiv för att besöka Israel händer det att samma personer inte får inresetillstånd. En legitim handling som vare oberoende stat har rätt att genomföra.

Att USA upphör med biståndet till UNRWA är inte konstigare än att de tycker att FN-organet missbrukat sitt mandat. Fler länder borde göra som USA, kräva UNRWAs nedmontering, för att i stället inkorporeras in i flyktingorganet UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees), som tar hand om alla andra flyktingar i världen.

Självklart blev det mycket israelisk mediebevakning när den svenska segelbåten Elida anlände. Sverige är det enda demokratiska land i världen vars utrikesminister officiellt är ”persona non grata” i Israel, alltså icke önskvärd. Inget annat demokratiskt land har en liknande relation med Israel. Och så kommer det ett skepp lastat med Israelälskande från Sverige – självklart blir det stor uppmärksamhet. Det handlar inte om omedvetna propagandapjäser, utan om människor som vågar visa vad de tycker på ett tydligt sätt. Att stödja Israel är ett medvetet val en del människor gör, utan att för den skull bli utnyttjade av andra krafter. Att inte dela Pekka Mellergårds åsikt i frågan betyder inte att man är omedveten om sin egen, eller utnyttjad av andra.

Slutligen, Gaza har redan skolböcker från UNRWA, fulla av antisemitism, hat och glorifiering av martyrskap, till stor del finansierade av Sverige. Kanelbullar finns att hitta på det Svenska Konsulatet i Jerusalem, som har nära samarbete med den Palestinska Myndigheten. Blöjor skickar Israel redan in till Gaza, då över 400 lastbilar med olika typer av förnödenheter åker in till Gaza från Israel varje dag. Och Jesus, vad skulle han göra? Ja, troligtvis skulle han stå på sig. Han skulle nog motsätta sig att få sin egen åsikt nedvärderad till en propagandapjäs. Dessutom skulle han med största sannolikhet inte stryka medhårs i den mycket trånga åsiktskorridoren som heter Sverige 2018!

Christina Toledano Åsbrink

Debattartikel publicerad i Dagen 18 oktober 2018

Artikeln är den text som läses mest på tidningen Dagen just nu. /Red anm

Martin Blecher

15 Oktober 2018

• Sverige och Israel
• antisemitism
• UNRWA

Förbindelserna med Mellanösterns enda demokrati har aldrig varit så dåliga som under regeringen Löfven. Våra skattepengar går till terrorister och antisemitism. Nu måste Sveriges dåliga rykte repareras, skriver Stefan Dozzi.

En ny regering oavsett färg innebär nya möjligheter för svensk Israelpolitik. Den svenska Israelpolitiken har personifierats av Margot Wallströms och UD:s ensidiga skuldbeläggande och demoniserande uttalanden om Israel i konflikten med palestinierna. I det ingår också ökningen av det svenska stödet till PLO och UNRWA, där PLO belönar palestinsk terror och UNRWA permanentat palestiniernas flyktingstatus i generationer. Detta och mycket mer har skadat Sveriges anseende i Israel och internationellt. 

Sverige saknar trovärdighet i Israel eftersom vi ses som oreserverat partiska och agerar som direkta motståndare till Israel. Agerandet har i flera fall varit så anmärkningsvärt att det uppfattats som antisemitiskt. Våra förbindelser med den enda judiska staten och Mellanösterns enda demokrati har aldrig varit så dåliga som under denna regering. 

Vi har mycket att lära Israel

Sverige och Israel har faktiskt många likheter. Israel har ett väl utvecklat socialt skyddsnät, det är en livaktig demokrati, dessutom har forskning och utveckling en framträdande roll. I och med regeringsombildningen finns en möjlighet att bryta en ny väg och reparera Sveriges anseende. Vi har dessutom mycket att lära av Israel om säkerhet och utmaningen med integration av stora mängder invandrare.

En ny regering måste reparera relationerna till Israel. Även många arabstater ser i dag nödvändigheten av att förbättra relationerna med Israel, medan Sverige har gått i motsatt riktning. Sverige måste kunna ha nära och vänskapliga förbindelser med Israels demokratiskt valda regering. Först då kan vi också ha ett oreserverat och fruktbart bilateralt utbyte och först då kan våra idéer och synpunkter tas på allvar och spela en roll för regionens framtid och främja fredsprocessen.

Bistånd går till skolor som lär ut antisemitism

Våra framtida kontakter med regionen måste på ett annat sätt än tidigare präglas av förståelse för båda sidor och med kunskap och respekt för hur komplicerad denna del av världen är. 

Israels hand är ständigt utsträckt till fred. Men det faktum att man sätter säkerheten främst och slår vakt om sina medborgares liv, har av svenska regeringar helt enkelt tolkats som bristande fredsvilja. Vi måste upphöra med att skicka skattepengar till skolor som namnges efter terrorister och lär ut antisemitism eller finansierar – direkt eller indirekt – pensioner till terrorister och deras familjer. Vi måste sluta att de facto öka spänningarna i regionen och bryta med den skeva och ologiska Israelpolitik som vårt land drivit under lång tid. Väldigt få länder har följt Sveriges exempellösa politik.

Hela Israelpolitiken behöver ses över

Tyvärr har den drivits med relativt brett stöd i riksdagen. En politik som polariserat och som har kostat människoliv men också skjutit i sank vår förmåga att agera för fred, demokrati och rättvisa i Mellanöstern – det som bör vara det viktigaste målet för vårt engagemang i regionen.

En ny regering bör inleda en översyn av hela vår Israelpolitik. Resultatet av genomgången måste ge nya utgångspunkter för vårt politiska agerande, vårt bilaterala kunskapsutbyte och hur våra biståndsinsatser ska hanteras i framtiden. Det är dags för en svensk omstart med Jerusalem.

Stefan Dozzi 
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i Expressen 15 oktober 2018

Martin Blecher

12 Oktober 2018

• Sverige och Israel
• kyrkan

I förra veckans Israelnytt återgav vi Leif Thybells text Kyrkostyrelsens ensidiga fokus på Israelkritiker (Kyrkans Tidning 9/10). Repliken från Kyrkostyrelsen kom 11/10: Judisk-kristen dialog viktig del av kyrkostyrelsens resa. Leif Thybell skrev därefter nedanstående motreplik.