Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Svenska medier dubbelt osunda gentemot Israel

Anfallet kom oväntat och intensivt. Under två dagar regnade 700 raketer över Israel. Landets försvarssystem, byggt just med syftet att aldrig överraskas av oväntade anfall, lyckades desarmera de flesta, men skadorna på civila hem och personer blev ändå omfattande.

Högst väntad var däremot den svenska medierapporteringen, som var lika förutsägbart snedvriden som vanligt. Det är beklagligt utifrån mediernas uppdrag, men också för möjligheten att lösa konflikten.

Låt oss tänka oss ett krissamtal i en vanlig mellanstadieskola, där några elever medvetet och långvarigt har mobbat och slagit en annan elev, utan att skolan reagerat. Om vi vidare tänker att den mobbade men samtidigt muskulärt starke eleven till slut tröttnar och slår tillbaka på en av mobbarna, och att skolan då kallar in föräldrarna för ett möte om det oacceptabla i att den mobbade slagit tillbaka.

Vi skulle med rätta kalla skolledningens hantering för absurd och orättfärdig. Men det är ändå ganska likt den beskrivning som svenska medier normalt ger av den så kallade Mellanösternkonflikten.

Den som följer internationella medier ser oftast en mer balanserad bevakning, som först beskriver den palestinska sidans raketanfall, och därefter Israels gensvar. I Sverige är tågordningen däremot ofta den motsatta: Man börjar med att beskriva hur den utsatta parten slagit tillbaka, och med lite tur lyckas kanske den snabbt skummande läsaren till slut också få reda på vem som inlett konflikten.

Den här perspektivförflyttningen är osaklig i sig, men den försvårar också hanteringen av ansvarsbördan längs hela kedjan av stridshandlingarnas orsaker, förlopp och möjliga lösning. Exemplen är många, men låt oss denna gång begränsa oss till Aftonbladet, som tillhör Sveriges mest Israelfientliga tidningar.

Varje tidning har förstås rätt att ta ställning i en konflikt, men positionen haltar om den bygger på felaktiga sakuppgifter. Aftonbladet har återkommande gjort sig skyldig till faktamässigt felaktig rapportering i den israelisk-palestinska konflikten.

Även den här gången tar tidningens ledartext sitt avstamp i att en kvinna och hennes bebis dödats av israeliska flygattacker. I verkligheten har dock både Israels försvar och Islamiska jihad förklarat att dessa dog av en raket som var tänkt att skjutas mot israeliska civila men som av misstag exploderade i familjens hem.

Därefter beskriver ledartexten orsakerna till konflikten (Israel är militanta förstörare) och lösningen (Israel måste bli snälla). Ingenstans anförs något moraliskt eller politiskt ansvar hos terrorgrupperna i Gaza eller de krafter som stödjer dem och beväpnar dem.

Om vi återgår till bilden från mellanstadieskolan kan vi vara ganska säkra på att mobbningen och våldet fortsätter om skolan skulle lägga skulden på den utsatte i stället på förövarna. Samma sak gäller i Mellanöstern. Även om många svenska journalister bär på ett starkt patos för den palestinska sidan, borde de ändå inse två saker:

1. Man kan inte ljuga om sakuppgifter, medier behöver tala sanning.

2. Inga konflikter löses av att den ena parten frånkänns moraliskt ansvar – speciellt naturligtvis om det gäller den part som bär huvudansvaret för konflikten.

Att så konsekvent frånkänna de palestinska våldsgrupperna sitt ansvar är ett dåligt sätt att visa stöd. Tvärtom blir det ett tämligen nedsättande sätt att frånta dem sitt vuxenansvar. Moraliskt blir det närmast kränkande att bemöta vuxna människor på det sättet, och pragmatiskt blir det kontraproduktivt, eftersom dessa då aldrig behöver visa den mognad som faktiskt skulle kunna lösa konflikten.

Svenska medier borde förstå bättre än så.

Per Ewert

Publicerad på Världen idags ledarsida 9 maj 2019

Per Ewert är direktor för Claphaminstitutet 
http://www.claphaminstitutet.se/

Antisionister är inte alltid antisemiter men antisemiter är alltid antisionister

”Leve Palestina och krossa sionismen” sjöng Socialdemokraternas Ungdomsförbund (SSU) i sitt förstamajtåg i Malmö.

Sen upprepade sig ett mönster som Israelvänner och judar känner igen väl och som är en av orsakerna till att allt fler svenska judar överväger att flytta härifrån:

  • Person A uttrycker sig antisemitiskt (ofta någonting som A gjort vid upprepade tillfällen).
  • Vi som hanterar antisemitism på daglig basis påpekar detta. Ofta blir vi arga, rädda och sårade så som andra som utsätts för rasism.
  • A får ursäkta sig i media och påstå att det inte handlade om antisemitism (den här gången heller), trots att alla som är insatta i frågan säger emot. Vi som kan detta får däremot inte komma till tals.
  • Sen är allt över till dess att samma procedur upprepar sig igen senare, ofta med samma personer/organisationer i huvudrollerna.

Antisemitism är ett globalt fenomen och via sociala medier och andra forum på internet känner den inga gränser och sprids obehindrad från A i Sverige till B i Mellanöstern och C i Sydamerika.

Oavsett var den befinner sig är den av samma natur, består av samma element och dess mål är alltid att döda judar.

Än så länge ligger antisemitismen i Sverige på samma nivå som till exempel många amerikanska universitet, där judar trakasseras och även misshandlas. Läget här är alltså ännu inte så illa som i till exempel Frankrike, där människor har mördats av den enda anledningen att de är judar.

Oavsett var vi befinner oss är en sak säker: antisemitism som inte konfronteras växer.

I SSU:s fall, framtidens Socialdemokratiska politiker, blir det pinsamt tydligt att det finns ingen vilja att hävda denna utveckling.

Och i svenska medier upprepar sig mönstret. ”[...] Det finns absolut ingen antisemitism bakom”, påstod SSU:s kommunikationschef Amanda Borg.

SSU Skånes ordförande Electra Ververidis förklarade att det handlar om ”ett politiskt ställningstagande mot ockupationen av Palestina” och att ”antisemitism och antisionism är inte samma sak.”

Vi som har kunskap om antisemitism är oeniga med henne.

Vi ser dagligen hur antisemitismen kommer förklädd som antisionism. Och även om hon har rätt i sak, antisionism är inte det samma som antisemitism, så visar undersökningar att majoriteten av antisionister har antisemitiska tendenser.

I klarspråk: antisionister är inte alltid antisemiter men antisemiter är alltid antisionister.

Förut hatades judar för sin religion och sin etnicitet. Nu hatas de för sin stat. Därför är det viktigt att, om antisemitismen ska kunna bekämpas, rapportera rätt om händelser i Israel.

Här har svensk media brustit katastrofalt.

Allt från SVT:s felaktiga rapportering om motorvägar och Hamas ”krigare” samt (o)vanan att aldrig rapportera om attacker på Israel förrän Israel svarar, till Bards teckningar i DN och Donald Boströms artikel om Israels organstölder i Aftonbladet.

Då är bilden som förmedlas i svensk media så ensidig, felaktig och negativ att svenska judar och Israel-vänner har så gott som inget förtroende för svensk media när det kommer till Israel.

Om du frågar mig om medierna är delaktiga i ökad antisemitism i Sverige så blir svaret ”JA!”

Medier och politiker måste skärpa sig. Vi i Vänskapsförbundet Sverige-Israel hjälper mer än gärna till med både kunskap om Israel, antisemitism och information om aktuella händelser när det behövs.

Vi vägrar tro att svenska medier vill sprida antisemitism, som i slutändan drabbar svenska judar – och det är konstigt om journalister inte vill vara balanserade och sakliga i sin rapportering.

Ett av syftena med journalistik är att förmedla och öka kunskap.

Ungdomsförbund med kunskap går inte I förstamajtåg och skanderar antisemitiska ramsor.

Som, förresten, måste få konsekvenser.

Viktor Hardarson
Styrelseledamot i Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm

Publicerad på SVT Opinion 9 maj 2019

Vissa grupper inom S är besatta av Israelkritiken

SSU:s skandering på 1 maj i Malmö var tyvärr inte första gången som vi hörde antisemitiska slagord från de unga socialdemokraterna. S-ledningen måste sätta stopp för den negativa besattheten i fråga om allt som har att göra med staten Israel, skriver Israels ambassadör Ilan Ben-Dov. 


De rop som SSU-medlemmar hördes skandera i 1:a maj-tåget i Malmö i år – ”Krossa sionismen!” – var olyckligtvis inte första tillfället som vi hörde antisemitiska slagord från denna organisation. Det faktum att fenomenet upprepar sig måste tjäna som en varningsklocka och borde få ansvariga att ligga sömnlösa om natten.

Man kan heller inte frikoppla dessa antisemitiska fenomen från den djupt rotade fientliga inställningen till Israel bland delar av SSU:s medlemmar. 

Det svenska socialdemokratiska partiet har en betydande historia av goda relationer med Israel. 1950-talet var en period av nära vänskap mellan staten Israel och det socialdemokratiska partiet. Detsamma skall också sägas om ministärerna under dåvarande statsminister Göran Persson, som också i dag är en ledande gestalt i fråga om kampen mot antisemitism och en stor vän av Israel.

Nuvarande statsminister Stefan Löfven (S) har också offentligt uttryckt sin vänskap för Israel, något vi mycket uppskattar och värdesätter.

När jag emellertid påpekat att vissa grupper inom partiet är mycket fientliga till Israel och rentav besatta av sin negativa hållning, har jag av ledande partiföreträdare beskyllts för okunskap.

Det förefaller mig som att man just i de kretsarna föredrar den enkla utvägen att ignorera de allvarliga problem man har, i stället för att resolut ta itu med frågan. Detta är ett allvarligt misstag – ett historiskt misstag.

Mot bakgrund av ropen på att ”krossa sionismen” vill jag härmed insistera på att antisionism är antisemitism. Detta kan förtjäna sin förklaring.

Sionismen är det judiska folkets nationella befrielserörelse. Som politisk rörelse grundades den under 1800-talets andra hälft med målet att återupprätta det judiska folkets nationella oberoende. Det judiska folket återvände således till det urgamla hemland man fördrivits från – Israel – för att där återupprätta sitt nationella självbestämmande.

Det verkar som att det bland unga socialdemokratiska partimedlemmar finns de som vägrar acceptera nämnda faktum. Det förefaller även som att ordet ’sionism’ bland delar av dessa ungdomar blivit till ett veritabelt skällsord. Allt detta är uttryck för ett allvarligt problem. 

De som förkastar sionismen är vanligen de första att stödja varje annat folks rätt till självbestämmande – från Afrika, till Sydamerika och Asien.

Bara när det kommer till det judiska folket är denna rätt inte självklar. Självfallet är detta ren och skär antisemitism.

Det är viktigt att åter understryka att alla har rätt att kritisera den israeliska regeringens politik – kritik är något legitimt och acceptabelt i varje demokratiskt samhälle.

Med detta sagt, förkastandet av sionismen – vilket är lika med ett förkastande av staten Israels själva existens – är ett rent och otvetydigt uttryck för antisemitiska tankefigurer och skall aldrig under några omständigheter kunna ursäktas.

Kort efter det att jag påbörjat mitt uppdrag som ambassadör i Sverige, sammanträffade jag med SSU:s förbundsordförande. Jag erbjöd att inleda en allvarlig och ärligt menad dialog mellan SSU och staten Israel. Också här underströk jag att dialog självfallet inte förutsätter samsyn men att man enligt mitt förmenande åtminstone borde lyssna på varandras ståndpunkter. Vi sträckte ut vår hand – och den avvisades.

Fientligheten och hatet mot den judiska staten visade sig vara starkare än viljan till dialog. Det förefaller rentav som att SSU skulle föredra dialog med vilken som helst av världens mest totalitära stater framför samtal med Mellanösterns enda demokrati, Israel. En demokrati som delar sina grundläggande värderingar med Sverige.

Just nu, när vi ser en kraftigt tilltagande antisemitism i Europa, bör särskild vaksamhet visas inför fenomen sådana som vi sett inom SSU. Jag uppmanar det socialdemokratiska partiets ledare att ta denna problematik på största allvar och med kraft sätta stopp för fientlighet, hat och den negativa besattheten i fråga om allt som har att göra med staten Israel. Det är hög tid för dem att behandla den skamliga sjuka som kallas antisemitism.

Ilan Ben-Dov 
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i Expressen 8 maj 2019

Dags att terrorklassa Hizbollah

Det är inte möjligt att skilja mellan en politisk och en militär gren av den islamistiska rörelsen Hizbollah. Sverige borde därför följa Storbritanniens exempel och klassa Hizbollah som en terrororganisation. Är utrikesminister Margot Wallström (S) beredd att göra så? skriver Lars Adaktusson (KD).

När USA:s president nyligen undertecknade ett dekret som erkänner Israels rätt till Golanhöjderna möttes det av skarpa reaktioner runt om i världen. Tidpunkten för beslutet, några veckor före det israeliska parlamentsvalet, i kombination med att Golanhöjderna av FN betraktas som ockuperat område, ledde till starka protester från länder som Ryssland, Turkiet, Iran och Syrien. Kritik mot USA:s agerande framfördes också från de EU-länder som finns representerade i FN:s säkerhetsråd.

Golanhöjderna blev syriskt område efter att det franska mandatet i regionen upphörde 1944, men intogs av israeliska armén i samband med att Israel attackerades av sina grannländer i sexdagarskriget 1967. Syrien försökte återta kontrollen i ännu ett arabiskt angreppskrig mot Israel 1973, men misslyckades. Året därpå undertecknade Syrien och Israel ett avtal om vapenstillestånd och FN-närvaro i området.

Det är mot den bakgrunden begripligt att det amerikanska beslutet möts av invändningar. Samtidigt är det ett faktum att det omtvistade området, som sträcker sig längs hela gränsen mot Syrien, utgör en strategiskt viktig buffertzon. Alternativet till fortsatt israelisk kontroll av Golanhöjderna är inte fred och avspänning, utan kraftigt ökade hot mot Israels säkerhet och framflyttade positioner från shiamuslimska Hizbollah.

Hizbollah bildades i början av 1980-talet med stöd av ayatolla Khomeini i Iran för att sprida den islamiska revolutionen och i förlängningen hota staten Israel. Sedan dess har Hizbollah som organisation varit inblandad i utländska terrordåd, men också i blodiga strider i Syrien och i en allvarlig destabilisering av Mellanöstern. Trots representation i Libanons parlament och regering är Hizbollah fortfarande direkt knutet till diktaturen i Iran såväl politiskt som ekonomiskt. Organiserad brottslighet och narkotikahandel är en del av rörelsens verksamhet.

För befolkningen i Israel har hot om våld och terror varit en del av vardagen sedan landet grundades 1948. Det uttalade målet från Hizbollah och andra militanta organisationer att utplåna Israel är reellt och illustreras av det faktum att tusentals civila israeler genom åren upplevt hur livet hastigt förvandlats till ett inferno av raketbeskjutningar, död och söndertrasade familjer.

Det borde med andra ord vara lika självklart som centralt att omvärlden tar avstånd från den islamism som hotar det demokratiska Israel. Ett sätt att konkret göra detta är att följa Storbritanniens exempel och klassa Hizbollah som en terrororganisation. I slutet av februari tog britterna beslutet att den islamistiska rörelsen i dess helhet ska terrorstämplas, vilket bland annat innebär att den som är medlem i eller stödjer Hizbollah riskerar att dömas till tio års fängelse.

Enligt den brittiske inrikesministern, Sajid Javi, är det inte möjligt att som EU skilja mellan en politisk och en militär gren av Hizbollah. Att rörelsen ska betraktas som en enhet har tidigare understrukits av internationella terrorexperter, men också av dess egna företrädare. Hizbollahs vice generalsekreterare, Naim Qassem, förklarade redan 2012 att det inte finns någon politisk eller militär gren, utan att organisationen ska ses som en ”enhetlig motståndsrörelse”.

Mot bakgrund av detta har jag tillsammans med Europaparlamentariker från olika partigrupper nyligen undertecknat ett brev till EU:s Höga representant för utrikesfrågor, Federica Mogherini, med krav på att Europeiska unionen agerar på samma sätt som Storbritannien.

Att fortsatt upprätthålla den påhittade distinktionen mellan en politisk och en militär gren av Hizbollah och enbart terrorklassa den senare, är att blunda för faktiska realiteter. Det riskerar att spela de krafter i händerna som aktivt verkar för att undgå konsekvenserna av en terrorstämpling som inte sällan är frysta internationella relationer och politisk isolering.

Med anledning av detta måste EU, liksom nationella regeringar runt om i Europa, rakryggat ställa sig på Israels sida och göra det som går för att sätta stopp för våldet och undanröja det existentiella hotet mot det judiska folket.

Att tydligt ta avstånd från terrorism på det sätt som Storbritannien nu gör är för Kristdemokraternas del en självklarhet. Frågan är om det är lika självklart för den rödgröna svenska regeringen; är utrikesminister Margot Wallström (S) beredd att klassa hela Hizbollah som den terrororganisation det faktiskt är?

Lars Adaktusson (KD)
utrikespolitisk talesperson Kristdemokraterna

Debattartikel publicerad i GP 8 maj 2019

Israeliska soldater ville ge sin sanning

På måndagskvällen hade Vänskapsförbundet Sverige-Israel bjudit in tre personer från israeliska armén (IDF) tillhörande organisationen My Truth för att tala om den spända situationen mellan israeler och araber.

Riksdagsledamot Lars Adaktusson (KD), Vänskaps­förbundets ordförande, inledde kvällen med att påpeka hur passande föredraget var, med tanke på helgens oroligheter då omkring 700 raketer avsköts från Gaza mot Israel.

– Vi behöver göra mer, och vi behöver därför veta mer, menade Adaktusson då han presenterade talarna, IDF-soldaterna Avihai Shorshan, Eli Bogdan och Gilad Segal.

Shorshan berättade hur han under Gazakriget 2014 förfärats av hur snedvridet internationella medier beskrev händelserna och att han därför en kväll skrev ner några egna ögonvittnesskildringar i ett Facebookinlägg, som han avslutade med hashtaggen MyTruth (Min sanning).

Nästa morgon hade inlägget över sextusen delningar och hashtaggen spreds då fler började beskriva vad de sett och upplevt.

Detta ledde omsider till organisationen My Truth, som sedan dess inbjudits att tala bland annat i EU och FN.

Shorshan beskrev sin uppväxt i Gaza och hur fadern skjutits ihjäl i sin bil.

– Då kan man välja mellan att hata, fly eller fortsätta tro på det man gör och försöka hjälpa någon annan, sade han, och tillade att han valde det sista och anmälde sig som frivillig i Röda Davidsstjärnan.

– Kriget står inte enbart mot terrorn, utan mot hatet självt, sade Shorshan.

– Det är mänskligt att hata en fiende. Men frågan är vad du gör med hatet, hur du hanterar det. Armén lär oss att bli professionella, att kanalisera känslorna rätt. Vi tror på liv, inte död.

Eli Bogdan berättade hur ett självmordsattentat i Haifa även drabbat många araber, och hur detta fick honom att inse hur långt terrorister kan gå.

– De är villiga att döda även sina egna så länge de samtidigt kan döda judar, sade han.

Bogdan beskrev hur de ibland måste gå in i arabiska samhällen för att uppleta terrorister, som ofta gömt sig bland kvinnor och barn.

– De känner till våra order, att vi inte får skada barn. Men själva vet de att om de kan provocera oss, genom stenkastning, molotovcocktails och liknande, och då skadas på kuppen, så ger det god publicitet för deras del, sade Bogdan.

– Omvärlden rasar över att IS använder sig av barn. Men Hamas gör detsamma, och ingen protesterar.

Även vid gränsstängslet mot Gaza omger sig terrorister med barn och handikappade, berättade Gilad Segal.

– Vad gör man då, när folket stormar sig igenom stängslet? undrade han och pekade på dilemmat som blivit ett talessätt inom IDF: att allt är tydligare och enklare under lysrörsljus [på ett kontor] än ute i dagsljuset.

Stefan Dozzi, Vänskapsförbundets generalsekreterare, påpekar att det är viktigt att IDF-soldaters egna vittnesbörd kommer fram.

– Hamas har använt sig av mänskliga sköldar i många år. Det är inte alla som vet det, menar han.

Föredraget i Stockholm samlade omkring 170 föranmälda personer, vilket Dozzi menar pekar på att det finns efterfrågan på liknande event.

På onsdagen fick israelerna träffa partiföreträdare i riksdagen och tala på samma tema.

Karin Nytomt, Världen idag

Publicerad i Världen idag 8 maj 2019

Vissa grupper inom S är besatta av Israelkritiken

Avsaknaden av fördömande av våldet mot Israel gör att talet om att försvara folkrätten klingar ihåligt, skriver Leif Thybell, tidigare programhandläggare i Asien för Diakonia.


”När jag steg av planet och gick på flygplatsen så kände jag doften av apartheid” förmedlar Bo Forsberg i en tv-intervju om hur hans reskamrat, den sydafrikanske ärkebiskopen, uttryckte sig vid ett besök i Israel för ett antal år sedan.

Diakonia har nu sedan en tid en ny generalsekreterare efter Bo Forsberg. Under Bo Forsbergs ledning har Diakonia, trots den uttalade policyn att de ”strävar efter att vara och uppfattas som oberoende och opartisk”, konstant ifrågasatt Israel och dess uppträdande, men inte dess grannar. Detta står i stark kontrast till nämnda policy.

I mars 2012 bjöd Diakonia in till en konferens i Betlehem under namnet ”Kom och se”. Enligt Bo Forsberg var syftet med konferensen att: ”Fördjupa det teologiska tänkandet och uppdraget” samt att ”med situa­tionen i Israel/Palestina som ”hjälpmedel” få inspiration att läsa Bibeln mer ’kontextuellt’ i vår egen tid och miljö”.

Men när man läser vad huvudföreläsaren Ched Meyers från USA, innan konferensen skrev på sin blogg, framträder dock ett helt annat syfte med konferensen. Meyers skrev den 25 mars 2012 att ”denna gång är det en grupp om ett hundra svenska frikyrkoledare samt medlemmar av Diakonia och Bilda. Arrangörerna hoppas att strategiskt påverka kyrkors (och även den svenska regeringens) policy gällande Palestina. Det verkar bli en livlig grupp”

Den 22 december 2009 var Diakonia med och publicerade rapporten ”Failing Gaza” om kriget i Gaza med budskapet att omvärlden är ”medskyldig till att Gazaborna lever i ruiner” och att ”människors hem, skolor, sjukhus och arbetsplatser ligger fortfarande i ruiner”. Rapporten följer tidigare mönster att det är främst Israel som orsakat fruktansvärda skador och lidanden, nu under kriget 2008-2009.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges Radios Cecilia Udden rapporterade efter kriget i en lyssnarchatt: ”Jag sa redan första dagen jag kom till Gaza efter kriget – den 23 januari – att det knappt syntes några spår av kriget i Gaza city – förutom det sönderbombade parlamentet. Det stämmer att förstörelsen är koncentrerad till vissa områden – där den å andra sidan är total.”

Efter kriget i Gaza 2008–2009 sammanställde FN en rapport, den så kallade Gold­stonerapporten. Diakonia gav, på Leopolds förlag, 2010 ut en svensk översättning av rapportens sista del, som beskrevs med orden ”att operationerna saknade motstycke i sin hårdhet och att dess konsekvenser kommer att bli långvariga. Över 1 400 palestinier och 13 israeler dödades och den materiella ödeläggelsen var enorm”.

Beträffande antal offer medgav Hamas dock i november 2010 att av de 1 400 offer som tidigare benämnts som civila, var mellan 600 till 700 ”fighters”. Israeliska armén hävdade redan vid krigsslutet att antalet tillhörande Hamas var 709.

Frågan inställer sig varför Diakonia valde att hålla en så hög profil i frågan om Goldstonerapporten.

Är anledningen att det var en tidigare anställd, holländskan och juristen Grietje Baars, tidigare medarbetare på Diakonias Jerusalemkontor, som stod för huvuddelen av materialinsamlandet i Gaza och för sammanställningen?

Diakonia arrangerade dessutom i Stockholm minst två seminarier på temat Gaza-kriget 2008–2009. I ett av seminarierna hade den israeliska ambassadören begärt att få delta och gå i svaromål men nekades.

När nu den nye generalsekreteraren Georg Andrén skulle introduceras till konflikten i Israel/Palestina ordnades ett besök för honom att besöka gränsen till Gaza. Den 29 oktober 2017 skrev då Andrén på Twitter: ”Världens största utomhusfängelse. Ingenting kommer varken in eller ut. Skapar social frustration och radikalism”.

COGAT, den israeliska myndighet som övervakar in- och utförsel till Gaza anger dock att det just under oktober 2017, genom Kerem Shaloms gränskontroll, fördes in 5 050 ton gas, 10 735 miljoner liter diesel, 1 452 miljoner liter bensin, samt att det exporterades 3 877 ton gods tillverkade i Gaza!

Georg Andrén skriver nu i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 18 april att Diakonia vill vara en försvarare av i första hand folkrätten i Israel-Palestina konflikten. Att organisationen vill försvara folkrätten måste naturligtvis applåderas men avsaknaden av tillräckligt fördömande av det våld som Israels grannar utsätter landet för gör att detta tal klingar ihåligt.

När antisemitiska strömningar i dag gör sig alltmer hörda så är det utomordentligt viktigt att organisationer som Diakonia, som själv hävdar att ”Diakonia strävar efter att vara och uppfattas som oberoende och opartisk”, inte späder på hat och motvilja mot Israel och mot judar.

Leif Thybell
Tidigare programhandläggare i Asien för Diakonia

Debattartikel publicerad i Dagen 7 maj 2019


Följ gärna Leif Thybell på twitter https://twitter.com/leifthybell

Att rapportera från Gaza - en sarkastisk manual i sju punkter

Träffsäker satir över nyhetsrapporteringen från Gazaremsan:


I händelse av ett nytt, storskaligt Gazakrig, har jag gjort denna sammanställning för att journalister och korrespondenter skall kunna ge en korrekt bild av den israelisk-palestinska konflikten.

Jag hoppas att den skall vara till hjälp inte bara för nykomlingar, utan också för de rutinerade reportrar som kan behöva fräscha upp sina kunskaper.

1) Se till att den kronologiska ordningen och orsakssambanden blir omvända. Det är väldigt viktigt att inleda med Israels reaktion, och först långt ner i artikeln nämna de oprovocerade palestinska terrorangrepp som framkallade Israels svar. Under inga omständigheter får rubriken ge en rimlig bild av händelseförloppet.

2) Återge alltid de palestinska uppgifterna från Hamasstyrda Hälsoministeriet i Gaza när det gäller antalet döda och skadade. Ifrågasätt dem inte! Detta gäller såväl uppgifter om totala antalet, som påståenden om andelen civila offer. Israels uppskattningar skall alltid ignoreras eller misstänkliggöras – även om de senare bekräftas av Hamas.

3) Det är aldrig för tidigt att börja svänga sig med uttrycket ”oproportionerlig” när det gäller Israels svar, eller att skildra varje påstått palestinskt dödsoffer som ett möjligt tecken på israeliska krigsförbrytelser.

4) Tänk på att ignorera eller åtminstone förminska a) bevisen på att Hamas använder sin egen civilbefolkning som mänskliga sköldar, och b) Israels och IDF:s oerhörda ansträngningar – som går långt längre än någon annan försvarsmakt – för att undvika civila offer.

5) En särskild påminnelse till fotojournalister och TV-team: var snälla och bortse från de etiska standarder som ni annars brukar tillämpa när ni rapporterar från krigszoner. Era redaktörer förväntar sig en rejäl dos med närmast pornografiskt närgångna bilder från palestinska offer. Gör inte era hemmaredaktioner besvikna.

6) Försök att använda intransitiva verb eller passiva omskrivningar när det gäller palestinierna. Gör tvärtom när det gäller Israel. Så här t.ex. ”oroligheter bröt ut vid gränsen till Gaza” och ”raketer avfyrades mot Israel”, men ”Israel angriper mål i Gaza”. Se till att inget ansvar kan läggas hos palestinierna.

7) Undvik att förse nyhetskonsumenten med bakgrundsinformation och sammanhang, som att Israel lämnade Gaza 2005, att Hamas tog området från Fatah med våld, att FN:s Palmer-rapport fastslog att Israels blockad är legal, att även när Israel beskjuts från Gaza fortsätter man förse Gazaborna med förnödenheter etc. Läsare och tittare blir bara förvillade av fakta.

Det finns fler tekniker, men om du ser till att ständigt använda den här manualen så kommer folk så småningom att dra rätt slutsatser om den judiska staten.

Daniel Schwammenthal
Leder AJC:s Transatlantic Institute

Från en tråd publicerad på twitter 4 maj 2019

Daniel Schwammenthal på twitter:
https://twitter.com/DSchwammenthal

Om Schwammenthal på Wikipedia: Before joining the AJC Transatlantic Institute in 2011, Daniel Schwammenthal worked for seven years as an editorial page writer and op-ed editor for The Wall Street Journal Europe in Brussels and Amsterdam, writing about EU politics and economics, the Arab-Israeli Conflict, Iran, Islamic extremism and terrorism. Prior to that, he worked for six years as a reporter for Dow Jones Newswires in Bonn, Berlin and Brussels covering German and European politics, economics and regulatory affairs.

https://transatlanticinstitute.org/

https://www.facebook.com/AJCTAI

Om kartan inte stämmer med verkligheten

”Om kartan inte stämmer med verkligheten, så stämmer kartan.” Så kanske man kan sammanfatta den svenska synen på Israel, palestinierna och den så kallade Mellanösternkonflikten.

Jag skriver ”så kallade” eftersom Mellanösternkonflikten i många svenskars och andra européers ögon är synonym med konflikten mellan Israel och palestinierna. Man menar dessutom, att löser man just denna konflikt, så är den svåraste av alla konflikter löst och fred kommer att råda i Mellanöstern. (För all del, även Obama tyckte så.)

Detta synsätt handlar dock mer om ideologi och dogmatism än om verklighet. Det är ett sätt att se på verkligheten som kan baseras på en vänsterideologi, där kolonialism finns i förgrunden och där Israel ses som kolonisatören som ”tog” palestiniernas land. Synsättet kan också komma från kristet håll och grunda sig i någon form av befrielseteologi, besläktad med vänsterideologin.

Men även orientalism, en romantisk syn på arabvärlden och en allmän ”tycka-synd-om-ideologi” har sin plats här. Alltså, att man tycker synd om palestinierna: ”Varför ska inte de få ha ett land när judarna har det?” och ser på israelerna som de som förhindrar detta naturliga steg.

I Sverige finns alla dessa synsätt, alla lika felaktiga. Världen och Mellanöstern har en mängd konflikter som inte har ett dugg med israeler och palestinier att göra, och som dessutom är mycket värre. Sunni och shia, islamister och sekulära araber, Saudi och Iran, för att ta några exempel.

Kan du din historia vet du också att Israel inte är en kolonisatör. Du kan för all del tycka synd om palestinierna, det kan inte vara roligt att leva under Hamas på Gaza eller under Abbas på Västbanken, men det är ju inte Israels fel.

Den svenska regeringen är dock utomordentligt stolt och nöjd med sin politik gentemot såväl Israel som den palestinska myndigheten; det framkom senast i söndags, då Margot Wallström framträdde i Agenda med anledning av Trumps kommande fredsplan. Det var rätt att erkänna Palestina, menade hon; även om inga andra länder följt efter sedan Sverige gjorde det, kommer de säkert göra det. Det gör alls inget att Sverige har dåliga kontakter med Israel, Sverige förstod att Israel skulle reagera som man gjort och Sverige har ändå de kontakter man behöver.

Men så bra då, regeringen är nöjd …

Sverige bidrar bilateralt, via EU och FN, med enorma summor till den palestinska maktapparaten. Det handlar totalt om miljarder varje år. Det är även så att när andra, såsom USA, drar ner på stöd till UNRWA (det FN-organ som arbetar med palestinska ”flyktingar”), då drar Sverige ihop en givarkonferens och lovar självt hundratals miljoner för att fylla det hål som uppkommit.

Strax före valet i höstas kom beskedet från Margot Wallström, via generalkonsulatet i Jerusalem, att regeringen beslutat om ett bidrag till UNRWA på 200 miljoner dollar. Sverige har varit tydligt med att man stödjer en palestinsk statsbildning, att man vill främja en demokratisk utveckling på de palestinska områdena och kvinnors deltagande i det offentliga livet.

Alla vet att de svenska miljarderna inte gjort någon skillnad. Faktum är att även svenska regeringen vet, eftersom en utvärdering av SIDA visade just detta. Det låtsas man dock inte om, vilket visar att det svenska biståndet är helt och fullt politiskt betingat och helt oberoende av biståndets eventuella positiva resultat.

Man kan också fråga sig om palestinierna behöver våra svenska skattepengar. Nu har nämligen Mahmoud Abbas just tackat nej till att ta emot de skattepengar från Israel, som Israel kasserar in åt palestinierna i enlighet med Oslo-avtalet. Det handlar om 100 miljoner dollar varje månad.

Varför han tackar nej? Jo, för att Israel nu börjat dra av de pengar som motsvarar vad Abbas betalar ”martyrer” och andra fångar i israeliska fängelser. Det är inga småpengar det handlar om. I den palestinska budgeten beräknas summan till tre miljarder kronor för 2018. Tre miljarder kronor!

Abbas höll häromdagen ännu ett av sina långa och delvis förvirrade föredrag för sina ministrar. Den här gången prisade han bland annat Europas stöd till palestinierna och sade också: ”Som ni vet, uppfann Europa sionismen och Israel, och jag vet att det besvärar Israel. Låt oss inte lura oss själva. Det är vad historien säger. Om någon kan motsäga detta, stig fram.”

Abbas är kanske inte känd som den mest trovärdige historikern – hans doktorsavhandling var ju ett historierevisionistiskt förnekande av Förintelsen – men uttalandet är ändå intressant. Han understryker ännu en gång att han inte ser att Israel har en plats i Mellanöstern, han är glad och tacksam för européers stöd och tror att han ska uppnå sitt mål utan att behöva förhandla med Israel.

Så Abbas tar inte emot pengarna från Israel, anställda i hans myndighet får hälften av sin lön (men 60 procent under Ramadan) och han kommer att vända sig till arabvärlden och Europa för att få in pengar till sin maktapparat ändå.

Frågan är var smärtgränsen går för Sverige och andra europeiska länder? Hur länge kan man motivera alla miljarder till Abbas och hans myndighet? Hur stora summor kan man skicka i väg innan man inser att det är pengar som inte åstadkommer det man vill? När ska man börja ställa krav på Abbas att förhandla med Israel och kompromissa, i stället för att försöka få 100 procent av det han vill ha utan att förhandla?

Just nu är svaret, åtminstone från Sveriges regering: ”Om kartan inte stämmer med verkligheten, så stämmer kartan.”

Ulf Cahn
generalsekreterare Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod
https://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 2 maj 2019

Så blev Israel den stora fienden


av: Adam Cwejman

Sedan mer än ett halvsekel har Israel fått oproportionerligt mycket kritik i jämförelse med många andra länder. Landet gick från att vara en dröm för Europas vänster till att symbolisera USA:s imperialistiska ambitioner.

Varför har Israel en sådan särställning i många européers internationella engagemang? Många aktivister skulle hävda att det handlar om den israeliska statsmaktens monstruösa folkrättsbrott.

Men finns det inte många andra länders regeringar som betydligt mer hänsynslöst och utan att kunna hävda att de agerat i försvarssyfte gjort sådant som skulle motivera en och annan bojkott eller namnlista?

Varför så många svenskar är upptagna med just Israel beror lite oväntat på sådant som hände för långt mer än ett halvsekel sedan inom det dåvarande östblocket.

Hade det inte varit för en hastigt påkommen vapenexport från det dåvarande kommunistiska Tjeckoslovakien hade Israel kanske inte existerat idag. Stora mängder handeldvapen, ammunition och stridsflyg levererades i tid till det krig 1948 som utmynnade i att Israel utropades som stat.

Vänstern i Europa var på den tiden fortfarande vänligt inställd till det spirande israeliska projektet. Merparten av sionisterna var socialister och det fanns en närhet till europeiska vänsterpartier och fackföreningsrörelser, vilket inte minst avspeglades i kibbutzrörelsen i Israel, som anlade kollektivjordbruk vilka påminde om kolchoserna i östblocket.

Allt detta ändrades snabbt. I Tjeckoslovakien genomfördes 1952 Slanskyprocessen i vilken ett antal högt uppsatta partifunktionärer dömdes till döden eller långa fängelsestraff. Samarbete med det socialistiska men utrikespolitiskt självständiga Jugoslavien var ena anklagelsepunkten. Sionism och nationalism den andra.

Stalin litade inte på judarna och än mindre på lojaliteten från deras nyvunna stat. Han började i Sovjetunionen ställa såväl judiska läkare som poeter inför rätta. Spionage, kollaboration med fienden i väst och kanske framförallt reaktionär sionism tillhörde anklagelseakterna. Judarna förklarades vara ”rotlösa kosmopoliter”. Vilka var de lojala med, undrade kommunistpartiet, revolutionen eller Israel?

Just judarnas strävan efter ett eget land framställdes som klandervärd – till skillnad från de många andra rörelser och folkgrupper vars strävan efter självständighet Sovjetunionen under samma tid understödde. Denna dubbla måttstock har också överlevt som ett av israelkritikens starkaste kännetecken.

Långt efter Stalins död kulminerade konflikten mellan östblocket och Israel. På sextiotalet var Sovjetunionen nära allierad med de, på pappret, socialistiska och nationalistiska ledarna i Mellanöstern. När Egypten och Syrien förnedrades militärt av Israel i samband med sexdagarskriget 1967 släpptes alla hämningar.

Storskaliga statliga propagandakampanjer iscensattes i bland annat i Polen där tusentals människor berövades sitt medborgarskap, inte för att de gjort sig skyldiga till något utan på grund av sitt judiska ursprung, vilket var tillräckligt för att kvalificera dem som sionister.

Sovjetunionens omsvängning i relationen till Israel och sionismen förklarar delvis varför just Israel fortfarande idag anses så förtjänt av idoga och återkommande försök till bojkotter av olika slag medan så många andra länder slipper undan. Israel blev då måltavla för en politisk rörelse som behärskade nästan halva vår planet.

Min poäng är inte att landet är ofelbart eller att kritiken skulle vara omotiverad enbart på grund av dess rötter. Problemet är snarare att dagens kritik, likt Sovjetunionens, urskiljde Israel från mängden på ett sätt som inget annat land utsatts för. Den särställningen lever envist kvar. Sovjetunionen må sedan långt tillbaka vara begravet, men dess utrikespolitik har kanske aldrig varit lika vital.

Adam Cwejman

Ledarkrönika publicerad på GP:s ledarsida 30 april 2019

Nej, Jesus var verkligen inte palestinier

I en debattartikel i amerikanska New York Times hävdades nyligen att ’det är högst troligt att Jesus, född i Bethlehem, var en palestinsk man med mörk hy’. Påståendet upprepades av en kongressledamot med tillägget: ’Vet de (kristna) inte att Jesus var palestinier?’.

 
Simon Wiesenthalcentrets Abraham Cooper hör till dem som reagerat mycket starkt på försöket att skriva om historien. En artikel i Jerusalem Post av Maayan Jaffe-Hoffman återger Coopers respons, som här publiceras något justerad.
 
Påståendet att Jesus skulle ha varit palestinier är så bisarrt att man måste fråga sig vad någon tror sig vinna med ett sådant uttalande.
 
För dem som inte kan den teologiska eller historiska bakgrunden innebär mytbildningen att de ser palestinsk historia i ett helt annat perspektiv, en palestinsk historia som annars inte hade sträckt sig särskilt långt tillbaka i tiden. Om någon påstår att Jesus var palestinier för 2.000 år sedan skapar det intrycket att judar ockuperar palestinskt land.
 
Och för dem som inte gillar judar skapas en dödlig kombination när de historiska myterna möts: att judarna skulle ha dödat Jesus och att de nu gör likadant mot hans efterkommande.
 
Myten att Jesus var palestinier började spridas på Yassir Arafats tid, av hans närstående rådgivare, den kristna palestiniern Hanan Ashrawi. Sedan dess har påståendet dykt upp med jämna mellanrum.
 
Tanken på att Jesus skulle ha varit palestinier är så absurd att det är hisnande. Jesus föddes i Bethlehem. Tänk på vilka hans föräldrar var – hans mor, Maria var trolovad till Josef, en snickare. I evangelierna nämns aldrig Palestina, bara Judeen, som var platsen där Jesus levde.
 
Om palestinierna skulle erkänna att Jesus var jude, så skulle också deras påståenden om att judarna inte kom förrän 1948 för att ockupera de palestinska urinvånarnas land, avslöjas som absurda.
 
Kongressledamoten Ilhan Omar vet att hennes påstående är falskt, men inser också dess inneboende styrka. Hon har gjort flera uttalanden i linje med detta, som alla handlar om att skriva om historien, och få folk att tro att det palestinska folket skulle ha en flertusenårig historia.
 
Cooper beskriver Omar som en ”smart antisemit”, och påtalar det oerhörda i att myten numera kan spridas av någon som valts in i den amerikanska kongressen. Han fortsätter med att uttrycka sin förvåning över att New York Times ens tog in en debattartikel med en sådan formulering. Den typen av information förväntar man sig snarare på facebook och twitter där användare lättare kan komma undan med fake news, konstaterar Cooper.
 
Lösningen, avslutar Cooper, handlar om utbildning:
 
Det är extremt viktigt för världens judenhet, och judiska familjer att lära de sina, och noga studera den fantastiska kärleksrelation som i över tre tusen år funnits mellan folket och landet. Utbildade judar och kristna har ett ansvar att bemöta alla försök att skriva om historien.
 
Rabbi Abraham Cooper
the Simon Wiesenthal Center
 
Återgivet av Maayan Jaffe-Hoffman i Jerusalem Post 25 april 2019


Simon Wiesenthal Center
http://www.wiesenthal.com/

De utmanade kyrkans ledning om antisemitism

Svenska kyrkan kommer att ta upp frågan om de kritiserade palestinska skolböckerna på nytt med de kristna skolor som samfundet an stöder i de palestinska områdena. Det lovade kyrkans internationelle chef Erik Lysén efter ett möte där Vänskapsförbundet Sverige-Israel visade exempel på hur skolbarn uppmuntras att bli martyrer för Palestina.

Det i förra veckan som tre personer från Vänskapsförbundet Sverige-Israel uppvaktade kyrkans ledning i Uppsala. Där fick de bland annat träffa Erik Lysén, internationell chef för Svenska kyrkan.

– Vi ville uppvakta Svenska kyrkan och ge dem fakta om hur skolböckerna i de skolor som de stöder lär ut hat och uppmanar till våld, säger Stefan Dozzi, generalsekreterare för Vänskapsförbundet.

Svenska kyrkan stödjer, genom sitt partnerskap med Evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet, tre grundskolor på Västbanken: i Bethlehem, Beit Sahour respektive Ramallah.

Därutöver stödjer Svenska Jerusalemföreningen Den gode herdens skola i Beit Jala på Västbanken.

Vid mötet visade Tobias Petersson, som driver bloggen Perspektiv på Israel, exempel på hur de böcker som används på bland annat Den gode herdens skola bejakar våld och till del är antisemitiskt.

– Det finns texter i skolböckerna från årskurs 3 och uppåt där barnen uppmuntras att offra sitt blod och förinta främlingar, säger han till Världen idag efter mötet.

– På kartorna finns heller inte Israel med, utan hela området kallas för Palestina.

Jerusalemföreningen har i ett nyhetsbrev tidigare i år svarat på kritiken genom att peka på att även israeliska skolböcker för några år sedan uppvisat brister. Men man bekräftade också att de kristna skolorna måste utgå från den palestinska läroplanen och använda de kritiserade böckerna.

Detta upprepades även av Svenska kyrkans företrädare vid mötet i tisdags, även om Erik Lysén efteråt skriver till Världen idag att det är ”mycket ovanligt med antisemitiska eller våldsbejakande tankebilder i de böcker som används i skolorna i dag”.

Trots detta förklarar han att Svenska kyrkan nu åter kommer att ta upp frågan om skolböckerna med de ansvariga.

”Frågan om läromedel är en del av den löpande dialogen som Svenska Jerusalemföreningen har med skolans ledning och frågan kommer att tas upp igen,” skriver Erik Lysén till Världen idag.

”Det är naturligtvis oacceptabelt med våldsbejakande och antisemitiska tankebilder. När dessa förekommer i skolböcker måste vi reagera och påtala problematiken för våra partner som bedriver utbildningsverksamhet.”

Erik Lysén anser samtidigt att de värderingar som förmedlas på skolorna väger tyngre än det material som används i undervisningen.

”De kristna skolorna försöker så mycket de kan att påverka den palestinska läroplanen och stärka den kristna prägeln som i sig rymmer perspektiv om ickevåld och religionsdialog,” skriver han, och avslutar med att skolorna som Svenska kyrkan stödjer arbetar aktivt ”för fred, samförstånd och jämlikhet på kristen grund.”

Stefan Dozzi är inte lika säker.

– De här böckerna uppmanar till våld och hetsar mot Israel. Det är väldigt svårt att se hur man ska kunna fostra till fred och samexistens om barn matas med det här giftet ända från årskurs 2 och 3, säger han.

– Grundfrågan är ju också varför inte kyrkans ledning slår näven i bordet och säger absolut stopp till dessa avskyvärda skolböcker

Eva Janzon

Publicerad i Världen idag 15 april 2019

Antisemitism får aldrig accepteras

Nynazister ska bemötas för sitt hat och bekämpas för sin kriminalitet. Låt oss inte göra dem större än vad de är, men inte heller göra deras vidriga våldsbenägenhet mindre farlig än den är, skriver Gunnar Hökmark.

I Sverige får inte antisemitism accepteras. Sverige ska vara ett land där judar kan vara lika säkra och trygga som någon annan. Var och en ska få utveckla sin identitet och vara så judisk som man vill vara och så svensk som man är. Våra överlevande, och de är våra, ska känna sig som de hjältar och hjältinnor de är som har tagit sig ut ur helvetets portar.

Antisemitismen är ett särskilt gift. Den bygger på en medveten tanke om att någon på grund av sin härkomst, tro eller genetik är underlägsen som människa. En tanke som går längre än fördomars fördummande syn på människor av annan härkomst. Därför måste det råda nolltolerans mot antisemitism. Mörkrets krafter i form av nynazister ska bemötas för sitt hat och bekämpas för sin kriminalitet. Låt oss inte göra dem större än vad de är, men inte heller göra de till antalet få gruppernas vidriga våldsbenägenhet mindre farlig än den är.

Antisemitismen som kommer från flyktingar som växt upp i Mellanöstern måste bemötas med samma nolltolerans. Det finns ingen kulturell bakgrund, ingen religiös bakgrund och ingen social bakgrund som berättigar tolerans inför hat mot judar eller någon annan.

Det är inte acceptabelt att ledande politiska företrädare inte reagerar mot antisemitism i den egna organisationen eller att en religiös partipolitisk organisation sluter samarbetsavtal med islamistiska organisationer som tiger inför hatet mot judar. Då har man som parti misslyckats med att hålla gränsen mot antisemitism.

När kommunpolitiker inte förmår att klargöra antisemitismens oförenlighet med det svenska samhället ger de antisemitismen luft under vingarna. När politiska företrädare hävdar att judar har ett eget ansvar för antisemitismen bör dessa uteslutas, inte befordras.

När demoniseringen av Israel går bortom den politiska kritikens rimliga proportioner, och bortser från skillnaderna mellan demokrati och förtrycket i de regimer som vill eliminera ett demokratiskt land, ger man antisemitismen syre, vare sig man vill det eller ej.

Antisemitismen som vill förgöra Israel måste bekämpas var den än uppträder om vi ska upprätthålla nolltolerans mot antisemitism. Den som riktar politisk kritik mot en demokratisk regering måste kunna vara så tydlig och saklig att den inte relativiserar demokratins överlägsenhet mot diktaturers förakt för människors liv och frihet. Allt annat medverkar till den demonisering av Israel som gynnar antisemitiska krafter.

Vi har i Sveriges riksdag haft en vice talman som talat om judar som något annat än svenskar. Vi har ett regeringsparti som trots tydlighet mot antisemitismen inte förmått upprätthålla självklara gränser. Vänsterpartiets flirt med antisemitiska terroristgrupper är i sin tur ett exempel på hur man har tillåtit den socialistiska kampen att dölja gränsen som måste dras mot antisemitismen. Brittiska Labourpartiet har visat vad det kan leda till.

I Malmö, Göteborg och Stockholm känner judar oro, och i Umeå tvingades judiskt föreningsliv att stänga ner på grund av hot mot de aktiva. Det är ett misslyckande som alla måste förhålla sig till. Det är dags att gå från ord till handling om Sverige ska vara ett tryggt land för alla.

Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (M)

Debattartikel publicerad i Borås Tidning 11 april 2019

Falska anklagelser mot Israel

”Med falska påståenden och försåtliga formuleringar väver de en rasistisk diskurs om ett land som inte har särskilt mycket att göra med verklighetens Israel”, skriver Ulf Öfverberg i sitt debattsvar.

Man hade kunnat tro att valet i Israel är ett föredöme som ett fritt val i ett demokratiskt land i en region som i övrigt är söndertrasad av inbördeskrig, folkmord, förföljelse, etnisk rensning och allmänt förtryck av kvinnor, homosexuella och där fackliga och andra rättigheter förnekas befolkningarna.

Men icke.

Enligt Anna Sundström och Oscar Ernerot från Olof Palmes Internationella Center är det regionens i stort sett enda fria demokratiska val som är ett ”varnande exempel”. Den svenska anti-israeliska vänstern förnekar sig aldrig.

Med falska påståenden och försåtliga formuleringar väver de en rasistisk diskurs om ett land som inte har särskilt mycket att göra med verklighetens Israel.

Apartheid, Sydafrika, etnonationalism, förtryck, ojämlikhet är ord som de beskriver Israel med. Ord som med lätthet och sanningsenligt hade kunnat användas om flera av Israels grannländer, men inte om Israel.

Israel är ingen apartheidstat. Israel är en mångkulturell demokrati – trots nationalitetslagen – och en rättsstat. Det finns ingen apartheid i Israel.

Tvärtemot har flera israeliska regeringar kraftigt satsat omfattande belopp och politiska ambitioner på att förbättra integrationen och villkoren för den arabiska minoriteten i landet.

Något som också under åren de facto har förbättrat situationen för Israels stora arabiska minoritet.

Så ockupationen. Sanningen är att Israel finns kvar på Västbanken efter 1967 inte för att olika israeliska regeringar har velat det, utan för att en rad fredsförhandlingar – i vilka Israel eftersträvade erkännande och säkerhetsgarantier i gengäld för skapandet av en palestinsk stat i Gaza och på Västbanken – har misslyckats så här långt.

De FN-resolutioner som finns talar om att Israel ska dra sig tillbaka från ockuperat område. Men inte dra sig tillbaka villkorslöst, utan efter ett fredsavtal som ger Israel säkerhet för sina medborgare.

Netanyahu är en del av den våg av nationalpopulism som sveper över världen. Det visar ju dock att Israel är ett land som alla andra demokratiska länder. Samma problem där som här.

Och visst kan man tycka – som jag gör – att Netanyahus politik är anti-liberal och riskerar att göra Israel till ett mindre liberalt samhälle om han fortsätter regera. Det är förskräckande nog. Men det är inte detsamma som apartheid eller etnonationalism.

En fredsprocess behöver kompromisser, ömsesidigt erkännande och tillit. Lögner om apartheid är ett språkbruk som polariserar och demoniserar.

Dessutom, om man tror att man negativt kan särbehandla en enda av världens alla stater, den lilla judiska, utan att samtidigt bidra till att underblåsa en växande antisemitism är man väldigt naiv eller har andra – mer mörka – motiv.

Ulf Öfverberg
Liberal skribent, fd ordförande Samfundet Sverige-Israel i Stockholm

Publicerad på SVT Opinion 9 april 2019

Några konkreta exempel på Svenska kyrkans och EAPPI:s “bristande objektivitet”

De senaste månaderna har det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI fått utstå skarp kritik från flera olika håll med anledning av organisationens påstått bristande opartiskhet i konflikten mellan Israel och palestinierna. En tongivande röst har varit den kristdemokratiske riksdagsledamoten Lars Adaktusson, som både i Riksdagen och i en debattartikel i Dagen har försökt rikta strålkastarljuset mot problemet. Den 5 mars skrev sedan Jennifer Hegarty en debattartikel i Dagen i vilken hon beskrev sina upplevelser under den förberedande utbildningen för deltagarna i det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI, upplevelser som gjorde att hon drog slutsaten att “programmets struktur förutsätter partiskhet vilket omöjliggör en opartisk rapportering” och valde att hoppa av. Kritiken fick därefter medhåll från Aron Verständig, ordförande i det Judiska centralrådet i Sverige, som delvis med hänvisning till Hegartys debattartikel skrev ett öppet brev till EAPPI:s huvudman Sveriges kristna råd (SKR) i vilken han uttryckte Judiska centralrådets oro över att rent antisemitiska inslag kan ingå i följeslagarprogrammet. Israels sverigeambassadör Ilan Ben-Dov hänvisade också till Hegartys debattartikel när han sedan gav sig in i debatten och anklagade Svenska kyrkan för att vara israelfientlig.

Svenska kyrkan, SKR och EAPPI har naturligtvis inte tagit kritiken stillatigande. Adaktusson fick omedelbart mothugg från fem före detta ledamöter i SKR:s styrgrupp för följeslagarprogrammet, som anklagade honom för att “brista i saklighet” och utmanade honom att producera ett enda konkret exempel på de problem han syftar på. Thomas Strömberg och Jonas Thorängen, samordnare respektive koordinator för EAPPI, konstaterade sedan att “följeslagarprogrammet är opartiskt” och avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan uttrycka nyfikenhet över vad Adaktusson grundade sin kritik på. Kritiken från Ilan Ben-Dov tillbakavisades i sin tur av Wanja Lundby-Wedin och Daniel Tisell från kyrkostyrelsen, som också avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan beklaga sig över att Ben-Dov inte ger några konkreta exempel för att underbygga sin kritik. Den enda antydan till självkritik som har kunnat skönjas har kommit från Karin Wiborn, generalsekreterare för SKR, som sade sig vara “djupt ledsen” efter att ha tagit del av Judiska centralrådets kritik, och som därför bad att få veta (wait… wait for it…) “vilka uppgifter Judiska Centralrådet fått del av och som är grunden för den oron”.

Eftersom jag själv var volontär på Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem läsåret 2005-06 och då på nära håll fick höra hur snacket gick, både bland EAPPI:s följeslagare och bland Svenska kyrkans representanter i stort, tänkte jag därför ge några konkreta exempel på EAPPI:s och Svenska kyrkans “bristande objektivitet” som jag då blev vittne till. Det första konkreta exemplet på renodlad antisemitism som jag fick uppleva kom bara några dagar efter att jag hade landat, då jag hörde en präst med en högt uppsatt position inom Svenska kyrkan säga att “judarna har tjänat på Förintelsen”. Denna ståndpunkt uttryckte han helt öppet inför mig och två andra personer, en journalist och en chef för en biståndsorganisation, som råkade sitta vid samma bord under förmiddagskaffet. Märkligt nog (eller kanske inte) var det bara jag som opponerade mig mot detta påstående. Prästen började då le försonligt och svamla om att jag hade missförstått honom och på typiskt svenskt vis slätades det hela över. Men det var naturligtvis inget missförstånd: prästen hade gett uttryck för en otvetydigt antisemitisk ståndpunkt och kände sig bevisligen så självsäkert berättigad i sitt judehat att han uttryckte denna åsikt helt öppet på STI under förmiddagskaffet.

STI:s dörr stod alltid öppen för EAPPI:s deltagare och koordinatörer, som i vissa fall även bodde på institutet. Det första exemplet på israelfientliga fördomar som jag hörde uttryckas från någon av dem var, i jämförelse med händelsen ovan, ganska banalt: när en följeslagare hörde att jag studerade vid Hebrew University fräste hon indignerat, “Jaså hebreiska universitetet, ja där får väl inga palestinier studera, förmodar jag”. Hon blev då informerad om att omkring 10% av studenterna är araber. Givetvis blev följeslagaren i fråga inte gladare för det.

Denna attityd var, som jag ganska snart förstod, typisk för många bland både EAPPI:s och Svenska kyrkans folk i Jerusalem: allt som hade med Israel att göra var antingen ointressant, föraktligt eller rentav brottsligt. Ett olivträd i en rondell i västra Jerusalem? Förmodligen stulet från palestinier på Västbanken. Det hebreiska språket? Hårt, onyanserat, uttryckslöst och fult. Även om den här typen av israelfientlighet givietvis inte uttrycktes av alla som rörde sig på STI hände det i princip aldrig att någon uttryckte sig reservationslöst positivt om Israel. Hade man inget negativt att säga sa man alltså, med ett försvinnande litet antal undantag, inget alls.

Den slentrianmässiga israelfientligheten höll sig emellertid inte bara på denna jämförelsevis rationella nivå, utan översvämmade då och då i irrationellt hat och ren antisemitism. I slutet av december 2005 besökte jag, en följeslagare och två andra svenskar (varav en var anställd på STI) en palestinsk familj i Beit Jala på Västbanken. På vägen tillbaka, alldeles innan vi kom fram till STI, såg vi en ung ultraortodox man stå och lifta i ett gathörn. “Tror du att vi tänker plocka upp dig eller, ditt äckel?” utbrast plötsligt följeslagaren. Jag konfronterade henne omedelbart: “Vad sa du?!” – “Ja, jag vet… Jag blir bara så…” hasplade hon ur sig i försvar. De andra två svenskarna i bilen sa ingenting och eftersom vi då redan hade kommit fram till STI tog vi hastigt och ansträngt farväl av varandra. När jag senare frågade den STI-anställda som hade varit med i bilen vad hon ansåg om händelsen sa hon bara, “Jag vet inte. Det var onödigt”. Det var alltså inte alarmerande att en person i vår närmaste omgivning härbärgerade ett så intensivt hat mot Israel att bara åsynen av en tydligt identifierbar jude utlöste ett verbalt antisemitiskt angrepp. Det var bara “onödigt”.

Det som var mer skrämmande än att den här sortens åsikter överhuvudtaget existerade var att personerna som hyste dem av allt att döma inte upplevde det som problematiskt att uttrycka dem öppet på STI. De förutsatte alltså att alla som hörde höll med, eller åtminstone inte hyste några starkare invändningar, och blev därför genuint förvånade när de fick mothugg: – Jaså, jaha, är det fel att påstå att judelobbyn styr USA? Där ser man… – Israel är en bankrutt apartheidstat som snart kommer att upphöra att existera… Va, håller du inte med?

I en av de många debattartiklarna som har skrivits i Dagen påstår undertecknarna att de strävar efter “en rättvis fred”. Visst låter det vackert? Jag har dock själv hört en av undertecknarna av just denna artikel ta den palestinska terroristorganisationen Hamas i försvar och påstå att Hamas tunnelinfiltration in på israeliskt territorium den 25 juni 2006 och kidnappningen av soldaten Gilad Shalit var en legitim krigshandling. Det låter inte lika vackert, eller hur? På samma sätt gömmer sig Wanja Lundby-Wedin bakom sitt påstående att “folkrätten är vår grund”, ett påstående som ingen har ifrågasatt men som effektivt avleder uppmärksamheten från följeslagare som kallar judar för äckel och präster som tycker att judarna har tjänat på Förintelsen. Problemet är alltså inte “den rättvisa freden”, “folkrätten” eller någon annan saklig kritik mot Israel; problemet är det irrationella hat mot Israel och den fysiska aversion mot judar som förfärande ofta existerar bakom denna fagra retorik och som man upptäcker om man bara skrapar lite på ytan.

Och det är här det stora mysteriet ligger. Om jag under ett år på STI, genom att bara lyssna mer än jag pratade, kunde bli vittne till det jag beskriver ovan (och naturligtvis betydligt – betydligt – mer därtill), hur kan då detta totalt ha undgått kyrkorådets första vice ordförande Wanja Lundby-Wedin och SKR:s generalsekreterare Karin Wiborn? Hur kan de på fullt allvar hävda att Svenska kyrkan, SKR och EAPPI är opartiska? Det finns bara två alternativ: antingen är de fundamentalt okunniga/oinsatta/naiva, eller också är de medvetet bedrägliga. Vilken kategori de bör placeras i spelar egentligen inte så stor roll, eftersom båda två egentligen är lika illa.

Paul Widén
Jerusalem

Publicerad på egna nyhetssida Nyheter från Israel 8 april 2019


Gå gärna in på Paul Widéns hemsida och registrera Dig för en prenumeration på hans nyhetsförmedling och analyser - direkt från Israel: https://www.paulwiden.se

Er avsky mot Israel ska inte stoppa Eurovision

Replik från Vänskapsförbundet Sverige-Israel efter kulturarbetarnas upprop [2/4]

Israel drabbas oavbrutet av attacker från Gaza. Olika grupper skjuter raketer och släpper iväg ballonger som ska orsaka eldsvådor i södra Israel. För några dagar sedan undkom en familj i sista sekunden att utplånas av en raket tolv mil från Gaza. Dessutom försöker våldsverkare och terrorister ta sig över gränsen för att mörda och plundra.

Det faktum att Israels försvarsmakt ofta framgångsrikt stoppar dessa angrepp gör dem inte mindre allvarliga. Inget land ska behöva leva i skräck för sina grannar.

I Gaza firar man när israeler dödas. Dödade och fängslade terroristers familjer får stora belöningar för sina insatser i kampen.

Situationen i Gaza borde stämma till eftertanke. Det är uppenbart vilken sida som står för terror och vägrar fred. Israel har samma rätt som andra stater att försvara sina medborgares liv och säkerhet. Angreppen från Gaza måste upphöra.

För delar av kultureliten är den terror som sprids från Gaza i stället ett argument för kulturell bojkott av den enda judiska staten i världen. Den enda demokratin i regionen och den enda stat där homosexuella och andra sexuella minoriteter kan leva i säkerhet.

I andra sammanhang brukar kontakter och samtal framhållas som viktiga vapen för fred och försoning. Det gäller tydligen andra – men inte den judiska staten.

Spåren från historien borde räcka som motargument mot det delar av vår kulturelit nu föreslår. Att arrangera schlagerfestivalen i Tel Aviv ger tvärtom hela världen chansen att få se det verkliga Israel. Den möjligheten får inte blockeras av en grupp som ensidigt driver sin avsky för landet.

De som tvivlade tidigare borde nu i Gaza kunna se det uppenbara – de palestinska grupper som står för hat och terror kan aldrig ge sin befolkning fred och välstånd. Fred kan bara skapas av de som tror på fred – och den kan bara skapas tillsammans med Israel, den enda demokratiska staten i regionen.

Mats Fält, ordförande i arbetsutskottet, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Stefan Dozzi, generalsekreterare, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 4 april 2019

Åh nej, ytterligare ett tramsigt kändisupprop


av: Bawar Ismail

Ledarsidans Bawar Ismail om ett gäng svenska kulturarbetare som är så besatta av Israel att de vill strypa det fria kulturlivet.

Hundratals artister och kulturarbetare protesterar mot Sveriges deltagande i Eurovision i Ryssland. Hundratals artister och kulturarbetare protesterar mot Sveriges deltagande i Eurovision i Azerbajdzjan. Är det någon som minns om det fanns några sådana artiklar att läsa när den internationella musiktävlingen arrangerades i Ryssland år 2009 eller Azerbajdzjan år 2012? Såväl Ryssland som Azerbajdzjan är ju liksom inte kända för att vara inspirerande demokratier för omvärlden. Tvärtom, det är länder där mänskliga rättigheter konstant är under attack.

Men detta intresserade inte Sveriges kultursfär. Kulturarbetarna och kändisarna organiserade sig inte för att signera ett simpelt litet upprop. Svaret blev helt enkelt tystnad.

Vad svenska folket däremot kan läsa inför årets upplaga av Eurovision är uppmaningen till att bojkotta Mellanösterns enda demokrati, signerad 171 så kallade kulturarbetare. Bland den evighetslånga namnlistan som publicerats på Aftonbladets debattsida återfinns namn som skådespelaren Sven Wollter, poeten Athena Farrokhzad och artisten Syster Sol. Kulturarbetarna låter meddela att de måste "avstå från israeliskt deltagande i kulturutbyten" så länge Israel för "apartheidpolitik" mot palestinier.

Undertecknad har dock två små invändningar.

För det första, den svenska kulturvänstern avslöjar återigen hur selektiv man är i sin kamp för mänskliga rättigheter och global rättvisa. Världen tycks alltid kretsa kring Israel-Palestina och Israel tycks alltid vara skurken. Men det är ju inte riktigt rättvist, eller hur? Israel är en demokrati i en region fylld av auktoritära och fientligt inställda stater. Terrorattentat, raketattacker och våldsdåd hotar ständigt civilbefolkningen i det lilla landet. Är Israel ett perfekt och felfritt land? Nej, verkligen inte. Men att som kulturvänstern endast utmåla Israel som skurken som ska bekämpas och isoleras skapar en förvrängd bild av konflikten i Mellanöstern. Vill man uppnå fred mellan israeler och palestinier är det minst lika viktigt att tala om bristerna på den palestinska sidan. Men kulturvänstern bemödar sig inte ens med att uppmärksamma det demokratiska underskottet i den palestinska myndigheten eller att kritisera de militanta antisemiterna i Hamas, vilket ytterligare stärker misstanken om att de 171 kulturarbetarna bara har en tragisk besatthet av Israel.

För det andra, vari ligger det humana i att avstå kulturutbyte med Israel? Varför ska kulturlivet, och de individer som utgör kulturlivet, drabbas av att man ogillar en stats handlingar? Svenska kulturarbetare, artister, musiker och skådespelare gör annars ett stort väsen av att Sverige bör vara ett humant land. Så kan någon förklara det humana i att kollektivt bestraffa en hel befolkning för politiken som landets regering för?

Kan Sven Wollter, Athena Farrokhzad eller Syster Sol svara på detta? Varför ska israeler, oavsett härkomst eller religion, som intresserar sig för musik och kultur drabbas av er bojkott?

Bawar Ismail

Ledare publicerad i bl.a. Gefle Dagblad 2 april 2019

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 20 av 37

Kategorier

Fler artiklar