Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Aktuella nyheter om Israel

Vad gjorde egentligen judarna i dåtidens Palestina före Balfourdeklarationen?

Under torsdagen fyller Balfourdeklarationen 100 år, men så här hundra år senare grälar folk fortfarande om den, och palestiniernas president Abbas avkräver fortfarande Storbritannien en ursäkt.

Vad innebar egentligen Balfourdeklarationen?
Och vad erkände Balfourdeklarationen?

Den andra frågan är inte mer avgjord än den första, men den bjuder på ett överraskande svar.

Vi känner alla till hur deklarationen formulerades:

”His Majesty's government view with favour the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people, and will use their best endeavours to facilitate the achievement of this object, it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine, or the rights and political status enjoyed by Jews in any other country.”

Men medan deklarationen tycks prata om framtiden, så skriver Alan Dershowitz i The Case For Israel att när Balfourdeklarationen publicerades 1917, så fanns redan ett sådant nationalhem:

”Even before the Balfour Declaration of 1917, there was a de facto Jewish national home in Palestine consisting of several dozens of Jewish moshavim and kibbutzim in western and northeastern Palestine, as well as in Jewish cities such as Tel Aviv, Jerusalem, and Safad. The Jewish refugees in Palestine had established this homeland on the ground without the assistance of any colonial or imperialist powers. They had relied on their own hard work in building an infrastructure and cultivating land they had legally purchased.”

Detta var ett område som befann sig under Ottomansk kontroll fram till slutet av första världskriget. Inte ens före första världskriget fanns det någon självständig stat  här, bara ett antal distrikt under utländsk, ottomansk kontroll.

Dershowitz tolkning är inte hans egen. Han citerar Winston Churchill, som i den brittiska vitboken 1922 skrev:

”During the last two or three generations the Jews have recreated in Palestine a community, now numbering 80,000, of whom about one fourth are farmers or workers upon the land. This community has its own political organs; an elected assembly for the direction of its domestic concerns; elected councils in the towns; and an organization for the control of its schools. It has its elected Chief Rabbinate and Rabbinical Council for the direction of its religious affairs. Its business is conducted in Hebrew as a vernacular language, and a Hebrew Press serves its needs. It has its distinctive intellectual life and displays considerable economic activity. This community, then, with its town and country population, its political, religious, and social organizations, its own language, its own customs, its own life, has in fact "national" characteristics. When it is asked what is meant by the development of the Jewish National Home in Palestine, it may be answered that it is not the imposition of a Jewish nationality upon the inhabitants of Palestine as a whole, but the further development of the existingJewish community, with the assistance of Jews in other parts of the world, in order that it may become a centre in which the Jewish people as a whole may take, on grounds of religion and race, an interest and a pride. But in order that this community should have the best prospect of free development and provide a full opportunity for the Jewish people to display its capacities, it is essential that it should know that it is in Palestine as of right and not on the sufferance. That is the reason why it is necessary that the existence of a Jewish National Home in Palestine should be internationally guaranteed, and that it should be formally recognized to rest upon ancient historic connection. [emphasis added]”

Balfourdeklarationen riktades inte till en utländsk grupp för att ge den tillåtelse att ta sig in i landet. Tvärtom var deklarationen ett erkännande av vad judar - som har en infödd koppling till landet - redan uträttat och ytterligare skulle utveckla.

Som Dershowitz uttrycker det: De politiska och juridiska fröna hade redan såtts för att uppnå en två- (eller tre-) statslösning på det ”palestinska problemet”. Detta var ett perfekt exempel på självbestämmande i praktiken.

Detta är mer än abstrakt teori. 

Ta en titt på uppslagsordet ”Palestina” i 1925 års franska uppslagsverk Larousse:

Här är en inzoomning på inledningen:

”PALESTINE, the land of Syria, between Phenicia in the North, the Dead Sea in the South, the Mediterranean in the West, and the Syrian Desert in the East, watered by the Jordan. It is a narrow strip of land, narrowed between the sea, Lebanon, and traversed by the Jordan, which throws itself into the Dead Sea. It is also called, in Scripture, Land of Chanaan, Promised Land and Judea . It is today [in 1925] a Jewish state under the mandate of England; 770,000 inhabitants. Jerusalem capital.”

Redan 1925, före andra världskriget och före Israels självständighetskrig, fanns det ett erkännande av en judisk stat som kallades Palestina, en stat med 770.000 invånare som inkluderade både judar och muslimer. Dess huvudstad var Jerusalem, som inte fyllde någon sådan uppgift under ottomanskt styre.

Alla må inte ha erkänt ett sådant Palestina, särskilt inte araberna, med de idéer som uttrycktes av Churchill var mer än bara abstrakta, och hade fått en viss acceptans.

Dershowitz noterar att till och med USA:s president Woodrow Wilson, som var en stor förkämpe för självbestämmande och som motsatte sig brittisk-franska planer på att dela det ottomanska riket efter första världskriget, såg en judisk stat i Palestina som självbestämmande.

”I am persuaded that the Allied nations, with the fullest concurrence of our own government and people, are agreed that in Palestine shall be laid the foundations of a Jewish commonwealth.”

Kulmen på detta självbestämmande - med en stat för araberna - hindrades av krig, och en vägran att ens acceptera judars närvaro.

Så, vad gjorde egentligen judarna i Palestina innan Lord Balfour kom med sin berömda deklaration? De väntade inte på att komma in som inbjudna gäster. I stället arbetade de på ett land som de haft en 3.000 år lång anknytning till. Judar med infödda rötter till landet arbetade för att återupprätta det som självständig stat, vilket det inte varit sedan romartiden.

Judar gjorde ett val.
Och araberna gjorde sitt.

Daled Amos

Publicerad på egna sidan 2 november 2017

Anti-israelisk teckning på svensk skola upprör

En teckning föreställande en israelisk soldat som hoppar på en blodig Gazaskylt visades på en skola i Varberg i samband med FN-dagen. Bilden har väckt skarp kritik i sociala medier. – Det här är politisk påverkan, säger en upprörd kvinna vars barnbarn går på skolan.


Bland teckningar och texter mot rasism och homofobi fanns det, på Påskbergsskolan i Varberg, en bild som föreställde en israelisk soldat som hoppar på ett blödande Gaza. Detta under en utställning där eleverna på olika sätt skulle gestalta FN:s arbete i bild och form.

Att bilden ställdes ut på skolan har resulterat i många upprörda kommentarer på Facebook.

”Hets mot folkgrupp”, menar någon.

”Hatpropaganda” menar en annan.

Flera personer skriver att de ska anmäla skolan.

En som upprördes över bilden är Ingeborg Leffler, vars barnbarn går på skolan.

– Jag och min man har just varit på en resa till Israel och sett vilket fantastiskt samarbete det finns mellan olika grupper, och så möts vi av den här bilden. Det är fruktansvärt, säger hon.

Det hon reagerar på är att ”Israel är så orättvist skildrat”.

– Det är politisk påverkan. En skola ska vara neutral.

En annan som upprörs är Simon Lind, vars barn går på skolan. Han går så långt att han kallar teckningen för antisemitisk.

– Israel framställs som ett ont kollektiv. Visst ska man få kritisera Israel, men i den här utställningen är det bara Israel som pekas ut, säger han.

Lind påpekar att det finns minst ett barn med israelisk bakgrund på skolan och att detta barn "inte ska behöva se en sådan teckning".

– Det hade varit lika illa om det hade varit det omvända förhållandet, om man målat ut palestinier som blodtörstiga. En skola ska vara en neutral plats, säger han och berättar att han polisanmält skolan.

Teckningen är, enligt Lind, en kopia av en bild av karikatyrtecknaren Carlos Latuff, som vid upprepade tillfällen har tecknat bilder med antisemitiska budskap.

Detta bekräftas av Jonathan Leman, researcher på tidskriften Expo.

– Latuff har ställt upp och vunnit pris i en antisemitisk teckningstävling arrangerad i Iran. Därför är det inte förvånande att tecknaren väcker reaktioner och möter kritik även i de fall då bilden, som här, inte förmedlar ett antisemitiskt budskap, säger han till Göteborgs-Tidningen.

Världen idag har tagit kontakt med skolans rektor Annefrid Svenningsson, men får inte möjlighet att ställa några frågor. Däremot ger hon, tillsammans med rektorskollegan Fredrik Donaldson, en mejlkommentar i vilken de bland annat skriver:

”Det finns inga avsiktliga antisemitiska tankar med val av bild. Bilden är snarare ett uttryck för var och ens rätt att uttrycka sig i bild, text och tanke utifrån våra medborgerliga rättigheter. Men skolan förstår utifrån reaktioner i olika sociala medier att tolkningar görs som inte på något sätt rimmar med skolans läroplan eller uppdrag att arbete mot varje form av diskriminering.”

De avslutar mejlet med orden:

”Skolan har med sitt arbete inte valt att ta ställning i en svårhanterlig konflikt. Det finns ingen politisk markering åt något håll. Det är endast en bild som är en del i en utställning om FN:s arbete i vår värld.”

Simon Lind menar att det finns en lärare på skolan som bedriver anti-israelisk debatt i samhället. Han är rädd att denna lärare försöker påverka eleverna med sina egna politiska åsikter.

– Jag skulle vilja veta om det är eleverna själva som har laddat ner bilden eller om det är läraren som har valt bilden och bett eleverna färglägga den, säger han.

Världen idag har ställt frågor till rektorn om detta, men inte fått något svar.

Sara Andersson

Publicerad i Världen idag 1 november 2017

De egentliga hindren för fred

Margot Wallströms fixering vid Israel som problemet, upptagenheten av bosättningarna och en blind tilltro till det palestinska ledarskapet som en progressiv kraft har målat in Sverige i ett hörn utan någon politisk möjlighet att spela en konstruktiv roll i en fredsprocess. Det är synd, fredsprocessen behöver en nystart och den svenska rösten behövs. Det skriver Ulf Öfverberg, ordförande för samfundet Sverige-Israel Stockholm.


Härom veckan aviserade den israeliska regeringen planer på fler bosättningar på Västbanken. Det har med rätta kritiserats som ytterligare ett hinder för fredsprocessen. Men kanske är inte bosättningarna det största hindret för fred.

Läget för tvåstatslösningen ser mörkt ut. Försök till fredsavtal som bygger på en delning av det område som i dag utgör Israel, Västbanken och Gaza har misslyckats gång på gång och i dag har fredsprocessen gått helt i stå.

Om man endast lyssnar på utrikesminister Margot Wallström framstår just bosättningarna som det stora hindret för fred.

Givetvis är bosättningarna ett hinder i en fredsprocess som syftar till att lämna tillbaka mark till en tänkt palestinsk stat om området bebos av hundratusentals bosättare. Men frågan är hur stort hinder det är?

Det bor omkring 590 000 bosättare bakom det som kallas den gröna linjen, det vill säga gränsen från 1967. Men omkring 200 000 av dessa bor i 12 judiska bostadsområden i östra Jerusalem som med all sannolikhet kommer att fortsätta vara israeliskt även efter en fredsöverenskommelse.

Ytterligare 300 000 bor i stora bosättarblock väster om den israeliska säkerhetsbarriären, som också med stor sannolikhet till övervägande del kommer att fortsätta tillhöra Israel vid ett fredsavtal i utbyte mot andra områden som tillfaller den palestinska sidan. Återstår gör omkring 90 000 bosättare.

Dessa bor djupare in på Västbanken och behöver förflyttas vid ett fredsavtal.

Men av dessa 90 000 bosättare har över 30 procent visat intresse för att flytta frivilligt om omständigheterna för detta är goda, som kompensation för flytten och förlorad egendom med mera, enligt en opinionsundersökning från 2103-2014 (Blue White Future and the Macro center for Political Economics).

Slutsatsen är att bosättningarna givetvis är ett av flera hinder för ett fredsavtal men inte det största och inte det enda.

Det finns andra hinder. Hinder som Margot Wallström och andra borde tala oftare och högre om. Olika palestinska ledningarna har alltsedan 1930-talet avvisat samtliga fredsförslag förutom ett. Det har historiskt varit det avgörande hindret för fred. Deras krav att alla palestinska flyktingar från kriget 1948, då Israel bildades, och framåt ska ha rätt att återvända är ett annat hinder för fred. Och inte endast flyktingarna utan även deras barn- och barnbarn.

Det finns till och med ett unikt FN-organ för de palestinska flyktingarna, UNRWA, som arbetar för att permanenta flyktingstatusen för palestinierna – inte försöka assimilera dem i andra länder som annars är det vanliga.

Ett annat grundläggande hinder är bristen på en fungerande stat och en demokratisk kultur på den palestinska sidan. Nepotism, korruption, patriarkala strukturer och en godtycklig maktutövning kännetecknar det palestinska styret på Västbanken. Och på Gazaremsan styr än så länge terrororganisationen Hamas med järnhand.

Margot Wallströms fixering vid Israel som problemet, upptagenheten av bosättningarna och hennes blinda tilltro till det palestinska ledarskapet som en progressiv kraft har målat in Sverige i ett hörn utan någon som helt politisk möjlighet att spela en konstruktiv roll i en fredsprocess. Och det är synd.

Det är synd därför att fredsprocessen behöver en nystart och för att den svenska rösten hade behövts i en sådan process.

Ulf Öfverberg
Ordförande Samfundet Sverige-Israel Stockholm

Debattartikel publicerad i Västerbottens-Kuriren 26 oktober 2017

Det är dags att styra upp samtalet om Israel – Palestina

Fyra utgångspunkter i samtalet om Israel – Palestina, som bevisbart är felaktiga.

 
1. Utgångspunkten om vilket landområde som är Palestina
 
De som stöder Palestina på ett aktivt sätt, utgår ofta från att det är en tvåstatslösning som en utgångspunkt. Men den palestinska administrationen (PA) har en annan uppfattning. För dem är fortfarande hela landområdet där Israel och Palestina ligger - Palestina.
 
Det går att se på vilken karta som helst från den palestinska sidan – den palestinska flaggan finns över hela området. Alltså ett Israel finns överhuvudtaget inte.
 
En fråga bör därför ställas: Vilket Palestina har svenska regeringen erkänt? Ett Palestina som finns i regerings egen definition eller ett Palestina som (PA) har definierat.
 
En nation har gränser. Vilka gränser har Sverige erkänt? Vad gäller Palestina? Det heter ofta i förslag till fredslösning, ”enligt 1967 års gränser”. PLO - Palestinas befrielseorganisation, bildades 1964, med syfte att befria hela landområdet från judar. Alltså Palestinska administrationen hävdar inte ett Palestina efter 1967 års gränser, utan Palestina är för dem hela landområdet.
 
Deras handlingsmönster visar detta. De betalar ut ”terrorist löner”, halva summan av biståndspengarna, inte minst från Sverige går till dessa ”Terroristlöner”. Familjen till den terrorist som dött i sitt uppdrag i israel, för att befria landet från judar, får ”lön” under deras fortsatta liv. Skolor, gator och torg uppkallas också efter dessa terrorister. Flera nationer har dragit in sitt bistånd till Palestina när detta uppdagats, nu senast Belgien. Men Svenska regeringen verkar inte nämnvärt reagera.
 
När Netanyahu gav flyktingarna i flyktinglägren rätt att återvända till västbanken om de uppgav sin flyktingstatus så sa Abbas nej, de skulle återvände till de platser de bodde innan 1948. Alltså hela landet skall tillhöra palestinierna – enligt honom.
 
Allt detta finns belagt och underbyggt.
 
2. Utgångspunkten att sätta en nationell politik på ena sidan mot en individuell situation på den andra.
I förhållande till Israel så används detta retoriska grepp – mycket ofta. Israel speglas i media som hårt i sina reaktioner, och som förtryckande av palestinier och blockerande av Gaza.
 
Medan enskilda individer i de palestinska områdena parallellt skildras som svårt lidande. Helt naturligt väcks då sympatierna, hos lyssnaren eller läsaren av den mediala källan, för den lidande enskilda individen.
 
Men vad är Israels grundläggande politiska hållning: Man värnar om sitt land, en fristad för alla judar på jorden. Alla individuella judar. Det finns en grundläggande politik att ge återvändande judar skydd. Men även att alla araber som bor i landet ska ha samma grundläggande rättigheter som fullständiga medborgare tillsammans med den judiska befolkningen, och rätt att uttrycka sin mening.
Därför finns exempelvis, arabiska partier i Knesset. I Israel råder demokrati, alla röster får höras. Något som är otänkbart i Palestina.
 
Denna demokratiska politiska hållning spelas ut, inte gentemot Hamas eller Fatahs politik, utan mot individuella mänskliga situationer som drabbats av Israels försvar av sitt territorium, vilket nationen har rätt till enligt folkrätten. När ett sådant retoriskt grepp används blir som sagt sympatierna hos den individuella människan som lider.
 
När Israels politik och nationella förhållningssätt beskrivs, så borde ju motpolen vara inte den individuella situationen utan den politiska hållning som Hamas och Fatah har, där fortfarande Israels utplånande står högt på listan.
 
Om vi vänder på resonemanget blir det tydligt. Utgå från Hamas politiska hållning, som är
att Israel skall utplånas, även om det betyder förtryck av deras eget folk. Vilket bland annat visar sig i att de tvingar ner sina egna medborgare att gräva tunnlar in gentemot israel, under vidriga förhållanden. En enorm ekonomisk summa läggs också på tillverkning av missiler istället för på sjukvård och skolor som landet är i stort behov av. Det är denna politik som ska stå som motpol mot Israels politik.
 
Men sätt denna Hamas politik i relation till mötet med en individuell situation i Sderot, en Israelisk stad nära Gaza. Intervjua en familj som ibland flera gånger i veckan får springa till skyddsrummen för att missiler kommer från Gaza, cirka 20000 stycken sedan 2005. Var skulle sympatierna hamna?
Här får du en illustration av hur samtalet i massmedia sker i västerlandet, och inte minst i Sverige.
 
Låt oss samtala utifrån de politiska program som den palestinska administrationen har respektive den som Israel har. Se på vad den palestinska politiska hållningen betonar och vad Israels politiska betoning är.
 
Tolv gånger (12) har den arabiska sidan sagt nej till fred, de blev till och med 2004 av Barak erbjudna halva Jerusalem som huvudstad. Men Arafat sa nej och reste sig och gick. Han ville ha hela landet och hela staden. Låt de politiska synsätten mötas, och låt de individuella mänskliga situationerna mötas. Då talas samma språk och då blir manipulation inte så stor.
 
3 Utgångspunkten att de kristna palestinierna – stöder en palestinsk nation.
 
Här dras väldigt ofta snabba slutsatser, att så är fallet – att en kristen palestinier automatiskt stöder bildandet av en palestinsk nation.
 
Men det är många israeliska araber, både muslimer och kristna, som inget hellre önskar än att ha kvar sitt israeliska medborgarskap och inte bli medborgare i ett Palestina. De är också många palestinska kristna som i det stängda rummet uttalar en önskan om att söka medborgarskap i Israel, men de vågar inte till följd av repressalier och trakasserier, från de ”radikal muslimska palestinierna”.
 
Och de kristna palestinierna i Israel har officiellt ansökt om att få använda beteckningen ”armenier” för att inte bli in definierade som palestinier. Detta har också gått igenom statligt i Israel.
 
I Israel råder religionsfrihet, det gör det inte - i praktiken, i de palestinska områdena, och de kristna palestinierna känner ofta ett hot inte ett skydd från den palestinska ledningen. Detta är alltså en inompalestinsk spänning.
 
4. Utgångspunkten är ett politiskt engagemang som göms bakom ett budskap om en kristen barmhärtighetsgärning.
 
Utifrån det ovan sagda blir det tydligt att ”den kristna barmhärtighetsgärningen” som ofta betonas att vi ska göra för de palestinska kristna, vilket vi defintivt ska göra, ibland har en politisk underton. Speciellt inom flera biståndsorganisationer inom svensk kristenhet, inte minst inom Svenska kyrkan centralt. Bevisbart handlar det mer om en aversion gentemot Israel som nation än om omsorg om kristna syskon.
 
I Israel idag, finns en mängd ryska judar som är både ortodoxa och baptistiskt troende på Jesus som Messias, samt en växande grupp ”messiastroende judar”. När inbjöds någon av dessa att tala på ett kyrkomöte i Sverige?
 
Dessa är också syskon som vi ska värna om. Som kristna ska vi sträva efter att stå för en rättfärdighet och ärlighet i politiken och inte stödja en manipulativ politik. Den typ av politik som helt klart den palestinska administrationen står för. Samt att vi ska stå för och ge stöd till både det judiska folket som vi blivit inympade i och till våra kristna bröder och systrar oavsett var de befinner sig.
 
Det är dags att göra upp med dessa fyra bevisbart felaktiga utgångspunkter i samtalet om Israel – Palestina.
 
Anders Sjöberg
Direktor för svenska avdelningen av ICEJ
Internationella Kristna ambassaden I Jerusalem

http://www.anderssjoberg.se/

”Iran försöker fortfarande framställa missiler med kärnstridsspetsar”

Företrädare för tysk underrättelsetjänst har anklagat den iranska regimen för att fortsätta sitt arbete med att ta fram missiler med kärnstridsspetsar. Detta rapporterade den tyska dagstidningen Der Tagesspiegel.

”Trots atomavtalet [som ingicks med stormakterna i juli 2015] har Iran inte upphört med sina illegala aktiviteter i Tyskland. Mullornas regim har, enligt säkerhetskällor, också i år försökt införskaffa materiel från [tyska] företag till sitt atomprogram och missilproduktion”, skrev der Tagesspiegel på fredagen.

Tidningen tillade: ”Iran har [enligt säkerhetskällorna] uppenbarligen inte givit upp sitt långsiktiga mål att bli en kärnvapennation med förmåga att montera kärnvapen i raketer.”

Artikeln, som skrevs av tidningens korrespondent i säkerhetsfrågor Frank Jansen, tog upp Irans förbjudna aktiviteter i delstaten Nordrhein-Westfalen, där mängden förvärvsförsök minskade från 141 stycken 2015 till 32 stycken år 2016. Det mesta av Irans upphandling berörde dess ballistiska missilprogram.

Jansen, som är en av Tysklands mest framträdande journalister när det gäller arbetet mot terror, radikal islamism och nynazism, skrev i sin artikel att: ”Säkerhetsexperter hävdar att Iran är väldigt intresserat av utrustning som kan förlänga räckvidden på dess missiler. Enligt säkerhetskällor skall meningsskiljaktigheter inom regimen lett till färre försök att förvärva kärnteknologi. President Hassan Rouhani vill sakta ner [atomprogrammet] medan pasdaran, det paramilitära iranska revolutionsgardet (IRGC) till varje pris vill fortsätta kärnteknikprogrammet.”

Jerusalem Post rapporterade i oktober och i juli att Iran under 2016 gjorde fler än 30 försök att anskaffa utrustning för sina atom- och missilprogram. Jerusalem Post gick då igenom 17 tyska underrättelserapporter som en del i en serie undersökande artiklar om Irans många aktiviteter i Tyskland. Aktiviteter som inkluderar kärnteknik, missiler, samt kemiska och biologiska vapen.

Enligt underrättelsetjänsten i delstaten Hamburg försökte Iran få tag på avancerad missilteknologi: ”Det finns inga bevis för en iransk helomvändning när det gäller atompolitiken under 2016 [efter att föregående år ha skrivit under avtalet].”

Benjamin Weinthal

Publicerad i Jerusalem Post 18 oktober 2017

- - -
Artikeln i tyska Tagesspiegel:
Teheran stark an deutscher Raketentechnik interessiert

Sverige påstår sig vara Israels vän

Israel har kanske världens värsta grannar medan Sverige kanske har världens bästa. Hur ser man annars på skillnaden mellan att omges av till exempel Danmark, Norge och Finland, eller av till exempel Hizbollah, Hamas, Syrien och IS? Det kan vara en av förklaringarna till att inte bara Sverige utan även många andra länder har så svårt att förstå Israels situation.

Sverige är ”fredsskadat”, som den avlidne överlevaren Georg Klein uttryckte sig i en DN-intervju för några år sedan. Vi har haft förmånen att slippa krig under så många år att vi inte kan förstå ett land som är utsatt för ständiga hot, terror och krig. Vi vill se Israel som ett västland som alla andra och ställer alla möjliga krav på att Israel ska vara som vilken europeisk stat som helst.

Det finns flera märkliga saker med detta tänkande. Dels naturligtvis oförståelsen för den omvärld Israel lever i. Men också synen på judar och judendom. Den svenska regeringen och många andra ledande politiker och opinionsbildare är ofta positiva till judar och judisk tradition och tar ofta stark ställning mot antisemitism. Ett bra exempel är nazistdemonstrationen i Göteborg för en dryg vecka sedan.

Justitieminister Morgan Johansson har träffat ledande judiska företrädare. Regeringen har kallat samtliga partier (utom SD) för att titta på dagens lagstiftning och om den behöver ändras. Man säger att man tar antisemitismen på stort allvar. Det är förstås bra att regeringen engagerar sig i detta. Men hur kan man missa den uppenbara antisemitismen bland Israels grannar? Hur kan man inte se den och inte förstå hur den förgiftar miljoner araber och muslimer i Israels omedelbara närhet?

Israel har blivit världens jude. Det är tydligt på så många sätt. På den internationella arenan ser vi det närmast varje dag inom FN-systemet. Det handlar inte bara om FN:s generalförsamling, som till största delen består av diktaturer och andra icke-demokratiska länder, utan om de olika FN-organen som Rådet för mänskliga rättigheter och UNESCO.

Den svenska regeringen behandlar den demokratiska staten Israel sämre än man gör till exempel Iran och Saudiarabien. Samtidigt påstår man sig vara Israels vän. Det spelar ingen roll vilka fakta vi tar fram. UNESCO beslutar att Tempelberget i Jerusalem är en muslimsk helig plats som ska bära ett arabiskt namn, inte judisk, och Sverige röstar för. Sverige anklagar Israel för utomrättsliga avrättningar när man försvarar sig mot självmordsattacker på samma sätt som alla andra demokratiska länder gör.

Samtidigt som Israel bara kan göra fel kan till exempel det palestinska ledarskapet aldrig göra fel.

Mahmoud Abbas är fortfarande ledare för den palestinska myndigheten 13 år efter att han valdes på fyra år? Inga problem.

Abbas betalar ut hundratals miljoner varje år till palestinska terrorister i israeliska fängelser och självmordsbombares efterlevande familjer? Det är absolut inte svenska biståndsmedel.

Palestinska barn får lära sig att hela dagens Israel är ockuperad palestinsk mark som ska erövras med våld, i skolor som drivs av FN-organet UNRWA? Det vet vi ingenting om.

Judar i Sverige ska vi vara rädda om, säger regeringen. Men judar i Israel kan man örfila gång efter gång. Det är en kombination av oförståelse för Israel, ett skuldbeläggande av Israel, ett romantiserande och ursäktande av allt palestinier gör som möjligen går tillbaka till en gammal revolutionsromantik. Men vi judar är ett folk, inte två. Det är mina judiska systrar och bröder som bor i Israel. Och om man försöker skriva om områdets historia, felaktigt anklagar Israel för hur man försvarar sig, eller urskuldar Israels grannar deras hat och hot, då berör det mig lika mycket som mitt judiska folk i Israel.    

Jag inser att det inte finns något som tyder på det, men jag hoppas att Sveriges regering, journalister och andra opinionsbildare får upp ögonen för detta och börjar agera på ett hederligt och ärligt sätt gentemot Israel.

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod. 
http://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 11 oktober 2017

Israels inställning till atomavtalet med Iran: "Fix it or nix it”

”Det enda alternativet till Iran-avtalet är krig”. Detta påstod president Obamas administration och Iran-avtalets förespråkare 2015. Ingen i Mellanöstern trodde att USA skulle angripa Iran militärt, men tillräckligt många amerikaner trodde det för att avtalet skulle gå igenom.

President Trump har länge motsatt sig avtalet med Iran, och kallat det för en av de ’värsta och mest ensidiga uppgörelserna’ någonsin. Nu på söndag 15 oktober står presidenten inför en deadline. Han kan välja mellan att bekräfta eller inte bekräfta avtalet; olika rapporter hävdar att han lutar åt det senare. Avtalets försvarare, förskräckta inför ett sådant scenario, varnar återigen för en stundande katastrof. USA:s förra FN-ambassadör Samantha Power skriver på twitter att ’det är svårt att se hur ett upprivet Iran-avtal inte skulle leda till krig’.

Den typen av skrämseltaktik var tillräckligt oärlig redan 2015. Idag, i skuggan av avtalets förödande konsekvenser, är taktiken moraliskt oförsvarlig.

Alternativet var aldrig krig, utan ett bättre avtal. Det hade varit bättre att öka trycket på den islamiska republiken, snarare än att lyfta sanktioner och tillåta Iran att behålla sin nukleära infrastruktur och framställa mer effektiva centrifuger. Regimen skulle förlorat möjligheten att anrika uran, vilket ändå inte behövs för ett civilt kärnenergiprogram, och avtalet skulle kopplats till Teherans terrorstöd, dess militära aggressioner i regionen, och dess allvarliga brott mot mänskliga rättigheter på hemmaplan.

Ett bättre avtal hade inte heller släppt restriktionerna för Irans atomprogram år 2015. Avtalets förespråkare brukar bortse från överenskommelsens så kallade ”sunset clause” [solnedgångsklausul] och påtala att Iran så här långt följt överenskommelserna. Men varför skulle inte Iran göra det just nu? Om bara åtta år kan man återaktivera sina kärnkraftverk och snabbt framställa tillräckligt mycket anrikat uran för att det skall räcka till dussintals kärnvapen. Avtalet gör det i själva verket lättare för regimen att skaffa egna kärnvapen - inte svårare.

Avtalets anhängare brukar vidare hävda att det hejdar Irans finansiering av terrorism, och dess hot mot andra stater. Det som skett är istället raka motsatsen. Med miljarder dollar i sanktionslättnader har regimen stärkt sitt grepp över Syrien, Irak och Jemen. Den har dragit åt snaran kring Libanon, och ökat sina utbetalningar till Hizbollah och Hamas. Och i öppet trots mot världssamfundet utvecklar och testar man interkontinentala ballistiska missiler som kan bära multipla kärnvapenstridsspetsar. Detta sker samtidigt som ayatollorna lovar att man skall förgöra Israel, och i slutänden Amerika. I stället för att minska risken för krig har avtalet gjort många krig oundvikliga.

År 2015 insisterade avtalets företrädare att USA inte längre kunde upprätthålla en internationell front mot Iran, och att sanktionerna ändå snart skulle luckras upp och falla sönder. Nu hävdar samma företrädare att världssamfundet inte kommer att följa USA:s ledarskap, och dra sig ur avtalet för att återupprätta sanktioner. De påstår att läget är ännu värre än så: de varnar för att Iran kan komma att utnyttja tillfället för att kasta ut FN:s inspektörer och öka takten på sitt atomprogram.

Alla dessa antaganden är falska.

Om amerikanska sanktionerna mot Iran varit intakta 2015, så hade företagen tvingats välja mellan att göra sina affärer med USA, världens starkaste ekonomi räknat i BNP, eller med Iran, vars ekonomi ligger på 27:e plats. Samma tydliga val kommer att möta företagen ifall sanktionerna återinförs.

På samma sätt är farhågorna om att ett hävt avtal skulle få Iran att rusa mot kärnvapen ogrundade. Iran kunde ha gjort en sådan forcering redan före 2015, men valde att avstå. Anledningen till detta var det tal som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu höll inför FN:s generalförsamling 2012, och som backades upp av ett implicit militärt hot.

Världen, förklarade han, kan inte tillåta Iran att samla tillräckligt mycket höganrikat uran för att producera en atombomb. “Red lines don’t lead to war,” sa han. “Red lines prevent war.” Den röda linjen kommer att finnas där oavsett om avtalet stärks eller annullera. Det som stämde 2015, är lika sant idag: Ju trovärdigare det militära alternativet är, desto mindre är risken att det behöver användas.

Avtalets apologeter påstår att USA:s prestige skulle skadas allvarligt om överenskommelsen bryts eller förändras. Fast det är förstås svårt att se hur USA:s status skulle stärkas av förbli passivt inför Irans medverkan i de massakrer som krävt en halv miljon syriska liv, och den iranska regimens försök att utplana USA:s allierade.

Israels inställning till Iran-avtalet var och är tydlig: ”Fix it, or nix it”, som Netanyahu uttryckte saken inför Förenta Nationerna. Om avtalet hävs måste det ersättas av mycket ingripande sanktioner som tvingar regimen att montera ner sin förmåga att framställa kärnvapen. Ett bra avtal skulle inkludera mer ingående inspektioner av fler misstänkta anläggningar, hårdare påföljder för iranska överträdelser, och framförallt ingen ”solnedgångsklausul”, som en dag ger Iran fria händer.

I vilket fall kommer en översyn av avtalet att skicka ett otvetydigt budskap till världen. Det visar att den iranska regimens statssponsrade terrorism, och dess försök att upprätta ett shiitiskt imperium, inte kommer att tolereras. Iranavtalets svagheter leder till krig, men om man står fast mot regimen går det att undvika. En översyn säger oss att USA menar allvar med att inte acceptera ett Iran med kärnvapen - inte nu, inte om tio år, inte någonsin.

Michael B. Oren

Israels biträdande minister för diplomati, och Israels ambassadör till USA under åren 2009 - 2013. 

Debattartikel publicerad i New York Times 6 oktober 2017. ”The Iran Nuclear Deal Isn’t Worth Saving”

Mer om skribenten hos engelska Wikipedia.

-
Ett annat förhållningssätt till Iran-avtalet har tidigare presenterats av Emily B Landau. Hon menar att det bästa sättet att hantera det dåliga avtalet i nuläget trots allt inte att riva upp det, utan att i stället på olika sätt agera inom dess ramar.

What Trump should do with the Iran deal:En svensk översättning i tre delar återfinns i Snabbnytt nr 775-777. /Red anm

Oskarshamns man i världen

En av Sveriges tyngsta diplomater, Oskarshamnsbördige Anders Lidén, vänder sig i sina färska memoarer starkt mot Israelkritiska stämningar på Utrikesdepartementet.


Få världar är så fascinerande och mytomspunna som diplomatins.

En som under många år varit i den svenska diplomatins centrum är Anders Lidén som nyligen kommit ut med sina memoarer; Diplomati och uppriktiga samtal, (Carlsson) där han lyfter på förlåten in till residensens salonger.

Anders Lidén? I diplomatins natur ligger att de främsta ambassadörerna sällan är kända för den stora allmänheten. Men Lidén har haft några av de allra tyngsta uppdragen i utrikesdepartementet som bland annat svensk FN-ambassadör, ambassadör i Zimbabwe, i Helsingfors och i Tel Aviv. (Ambassaden i Israel ligger som bekant i Tel Aviv och inte i Jerusalem).

Lidén har dock inte glömt sitt ursprung i Oskarshamn, där också skildringen inleds. Han berättar med kärlek om sin familj, men problematiserar också en uppväxt i ett klassamhälle där han som advokatbarn fick fördelar av lärarna i skolan och där den sociala tillhörigheten avgjorde om man höll på IFK eller AIK som var arbetarklassens lag.

Kan en diplomats memoarer bli spännande? Vad kan en tidigare ambassadör egentligen berätta?

Ja, Lidéns bok på nära 400 sidor är en riktig bladvändare. Där finns gripande skildringar av massmord i Libanon och resor i Mellanöstern, men också anekdoter om det svenska statsrådet - namngivet - som blev sur över att hon inte nämndes i ett programblad - eller över ministern (också namngiven) som bröt mot protokollet och höll tacktal till kungen.

Boken är dock skriven med djupaste allvar och läsaren får möta omdömen från Lidén om såväl de högsta svenska makthavarna som de internationella.

Men det bärande elementet i skildringen av den långa yrkeskarriären är diskussionen om den svenska utrikespolitikens och medel? Hur förenas den som även Lidén skriver "humanitära stormaktens" mål med den realpolitik som präglar världen?

Lidén själv är positiv till FN-systemet och kritiserar borgerliga partier för att inte se betydelsen av världssamfundets institutioner, utan istället betraktar FN som en socialdemokratisk angelägenhet. Han poängterar också att ett litet mellanstort EU-land som Sverige i internationella sammanhang kan spela rollen som en mjukare kontakt gentemot andra stater än EU-stormakter.

Samtidigt framförs tung kritik till mot de verktyg som brukats i utrikespolitiken.

Uttalandepolitiken "särskilt sedan Olof Palmes" tid beskriver Lidén som föga lyckosam. Den strider emot diplomatins väsen, får man uppfattning av. Predikandet fungerar inte, skriver han och hyllar det tålmodiga och långsiktiga arbetet i Norden och i EU.

De starkaste känslorna visar dock Lidén när det gäller delar av utrikesförvaltningens syn på Israel. Det är en svidande vidräkning som bekräftar vad som tidigare kallats för myter och konspirationstänkande.

På Mellanösternenheten på UD fanns "antiisraeliska stämningar". Generalkonsulatet i Jerusalem bestod delvis av personer med "utvecklat antipati" mot Israel. Lidén går så långt som att påstå att det "skadade Sveriges möjligheter att spela en större roll" i Mellanöstern.

Den "störande okänsligheten" gentemot Israel verkar prägla också andra myndigheter. Sida får rejäl kritik i flera sammanhang. Som när biståndsmyndigheten skickade dansare till Västbanken under pågående Intifada. Konstrådet hade inte sämre fantasi utan sände ett verk i form av en granat till ambassaden medan Israel skakades av blodiga attentat.

Det var till och med svårt att rekrytera medarbetare till ambassaden i Tel Aviv.

Utrikesdepartementet skildras också som präglad av en överkänslig kultur där extremt lyhörda tjänstemän vill gå länge (åt vänster är min tolkning) än Laila Freivalds och Anna Lindh i flera frågor. Det verkar med hänsyn till sammanhangen vara ett annat ord för en aktivistisk anti-USA linje.

Ett annat exempel på hur en predikandets utrikespolitik motverkar sina egna syften är den politiska kritiken av Kungens statsbesök i Brunei.

Lidén berättar att han själv givit grönt ljus för statsbesöket till Anna Lindh. Efter statsbesöket och den hårda oppositionskritiken blev det för lång tid framöver svårt att använda kungen som verktyg för att bygga relationer och främja svensk export.

Diplomater kan sällan under sina yrkesverksamma liv säga alla sanningar. Ämbetsmannalojaliteten sätts främst. Så också för Lidén som tjänat Anna Lind, Jan Eliasson och Carl Bildt. Nu sparar inte Lidén på uppriktigheten. Israelkritikerna på UD får väl bli arga då. Men för oss andra är boken lika med en stor lektion i diplomatisk konst och flera timmar av läsglädje.

Martin Tunström

Ledare publicerad i Barometern Oskarshamns-Tidningen 5 oktober 2017

Stoppa allt ekonomiskt bistånd till den palestinska myndigheten tills stödet för terrorism upphör

Motion 2017/18:3620

av Larry Söder (KD)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige snarast bör upphöra med sitt ekonomiska bistånd till den palestinska myndigheten till dess myndigheten helt upphör att stödja och underblåsa terrorism, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.

Motivering

Det har förekommit uppgifter att en del av Palestinska myndighetens budget används för löner till palestinska terrorister och dess familjer. Det finns en uppenbar risk för att också svenskt bistånd går till terroristlöner, direkt eller indirekt om detta stämmer. Det vore förödande om Svenskt bistånd går till att underblåsa terrorism.

Det svenska biståndet till den Palestinska myndigheten uppgår idag till omkring 400 miljoner kronor. Även om det inte skulle gå att kartlägga att svenskt bistånd går direkt till sådan ersättning, bidrar det svenska biståndet till att skapa ekonomiskt utrymme för den Palestinska myndigheten att fortsätta underblåsa terrorism på detta sätt. Sverige blir på så vis medhjälpare till dessa vedervärdiga handlingar. Därtill sänder det en signal till den Palestinska myndigheten att stödet till terroristerna och deras familjer accepteras av Sverige. Samtidigt är svenska folket i allt väsentligt helt ovetande om att svenska skattepengar direkt eller indirekt används på detta sätt.

Genom att stoppa allt ekonomiskt bistånd till Palestinska myndigheten och samtidigt tydliggöra orsaken därtill för myndigheten, sänder vi istället en signal om att terrorism inte är en framkomlig väg till fred i konflikten mellan palestinier och Israel.

Larry Söder

Enskild motion, inlämnad 5 oktober 2017
http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/stoppa-allt-ekonomiskt-bistand-till-den_H5023620

Iran är inte Mellanösterns Nordkorea - regimen är värre än så

Man hör ibland hur den iranska regimen liknas vid ett Mellanösterns Nordkorea. En sådan liknelse lyckas varken fånga vad som är speciellt för Irans roll i Mellanöstern, eller påvisa skillnaderna mellan Nordkorea och Iran.

När det gäller vilka roller de båda staterna spelar i sina respektive regioner, så är den iranska regimen långt mer destabiliserande och destruktiv än den nordkoreanska.

Genom sina väpnade styrkor är den islamiska republiken aktivt inblandad i andra nationers interna angelägenheter. Ett exempel: Iranska ledare har erkänt att det Iranska revolutionsgardet (IRGC) - och dess elitenhet Quds Force - strider sida vid sida med Assads styrkor i Syrien. Dessutom stödjer Iran den syriska regimens militär med pengar, vapen, rådgivare och underrättelseinhämtning.

Bortsett från egna direkta militära ingripanden, har iranska ledare framgångsrikt byggt upp mäktiga allierade och miliser i Syrien, i syfte att stärka den högste ledaren Ayatollah Ali Khameneis revolutionära och geopolitiska intressen.

De iranska ledarnas planering är långsiktig, och går ut på att milisernas politiska agendor skall kunna genomföras ifall Assad faller, och därmed säkra Irans inflytande och dominans. Irans regim vill helt enkelt vara säker på att fortsatt inflytande och kontroll över Syrien - oavsett om Assad lyckas sitta kvar eller ej. 

I Irak har den iranska regimen placerat många individer på inflytelserika poster för att garantera att Bagdads politik skall gynna Teheran. Och genom en sekteristisk agenda, där de känsliga relationerna mellan sunni och shia utnyttjas, använder sig Iran av strategin att söndra och härska. På samma sätt uppmuntras oroligheter i Bahrain och Kuwait.

Genom IRGC:s aktiviteter tror sig Irans ledare dessutom ha säkerställt sin närvaro i Irak för flera årtionden framåt. Man anser sig även ha kontroll över framtida politisk utveckling genom upprättandet av People’s Mobilization Forces (PMF). PMF är en paraplyorganisation som rymmer ett drygt fyrtiotal irakiska milisgrupper, och som alla tjänar den iranska regimens intressen, och har nära band till Quds Force befälhavare Qassem Soleimani.

Irans militära aktiviteter sträcker sig bortom grannländerna. I Libanon lyckades Iran upprätta lojala organisationer strax efter den islamiska revolutionen 1979. Till och med i Jemen intervenerar den iranska regimen. I Saana beror den tilltagande krisen i huvudsak på att Iran fortsätter att förse Houtis med vapen och ammunition. Nyligen har flera av Irans transporter hejdats.

Spelar Nordkorea samma roll i Ostasien? Har Nordkorea militära styrkor på plats i Kina, Japan, Taiwan, Filippinerna eller Ryssland? Försöker man störta dessa regeringar? Har Nordkorea stödmilis som strider och dödar människor i Tokyo, Seoul, Beijing, Moskva, Manilla eller Taipei, i syfte att säkra Pyongyangs intressen? Svaret på dessa frågor är nej.

Nordkorea håller sig vanligen till eldfängd retorik, vilket ibland leder till ökade spänningar. Dessa spänningar lägger sig som regel direkt efteråt.

Den högst rankade amerikanske generalen uttalade sig nyligen i linje med detta. General Joseph Dunford - chef för Joint Chiefs of Staff - påpekade förra veckan att Nordkorea trots sitt högre tonläge egentligen inte hade förändrat sitt militära aktivitetsmönster. ”Även om politiken nu är klart förändrat, så har vi inte sett en förändring hos de nordkoreanska styrkorna, och detta är något vi följer väldigt noga”, sa han. ”Vi har inte sett militär aktivitet som återspeglar den förändrade politiska miljön”.

Den som hävdar att den iranska regimens agerande i Mellanöstern motsvarar Nordkoreas i Ostasien gör en felaktig liknelse, eftersom man misslyckas med att fånga helhetsbilden, inklusive de båda regimernas politiska och militära agendor. Nordkorea är inte i närheten av att vara så destabiliserande i Ostasien som Iran är i Mellanöstern.

När Nordkorea ökar spänningarna är det framförallt genom sin retorik. Men Iran använder våld, och agerar aktivt både politiskt och militärt för att destabilisera regionen på olika sätt - vilket inkluderar finansiering och beväpning av dess stödmiliser, och placering av egna militära och paramilitära grupper i andra länder.

Den iranska regimen intervenerar aktivt, för att på alla sätt uppnå sina mål om inflytande och hegemoni. Man har ambitionen att dominera och kontrollera andra länders politik, säkerhetssystem, och underrättelseväsen.

Nordkorea pratar på, men den iranska regimen agerar.

Dr. Majid Rafizadeh 

Författarens presentation hos Harvard

Och på Wikipedia

Publicerad i Arab News 4 oktober 2017

-
Artikeln är hämtad från saudisk media, och saknar exempel på hur Israel påverkas. Även Israel drabbas svårt av den iranska regimens regionala inflytande, som när det gäller Teherans politiska, ekonomiska och militära stöd till terrorgrupperna Hizbollah, Palestinian Islamic Jihad, och Hamas. /Red anm.

Några länktips på temat:

Massive Iranian funding for anti-Israel terror groups revealed


State Sponsorship of Terrorism


Iran’s Support for Terrorist Groups

Dags att be Israel om ursäkt!

Sverige måste sluta att ensidigt skuldbelägga den israeliska sidan, vi måste respektera Israels självklara rätt till självförsvar och erkänna att det judiska folkets utsatthet är en faktor som aldrig får förminskas, skriver Lars Adaktusson och Stefan Dozzi, Vänskapsförbundet Sverige-Israel.


Israels premiärminister saknar förtroende för Sveriges statsmister och tackar nej till ett bilateralt möte i samband med FN:s generalförsamling i New York. Sveriges utrikesminister är persona non grata i Israel efter att ha raserat vårt lands redan bräckliga relationer till Mellanösterns enda demokrati.

Så kan det inte fortsätta.

Vänskapsförbundet Sverige-Israels viktigaste uppgift är att bidra till att förbindelserna mellan Sverige och Israel återupprättas. Det borde vara en självklarhet med vänskapliga och konstruktiva förbindelser mellan demokratier, inte minst inom områden som handel, politik, kultur och vetenskap.

Goda relationer mellan Sverige och Israel är en angelägenhet för båda länderna. För att komma dit måste vi från svensk sida ompröva vårt förhållningssätt när det gäller den arabisk-israeliska konflikten.

Vi måste sluta att ensidigt skuldbelägga den israeliska sidan, vi måste respektera Israels självklara rätt till självförsvar och erkänna att det judiska folkets utsatthet är en faktor som aldrig får förminskas. Israel är omgivet av terrororganisationer och diktaturer som utgör ett permanent hot och vars uttalade mål är att utplåna Israel och dess befolkning.

Politiska företrädare, opinionsledare och medier har ett gemensamt ansvar för att öka kunskapen om Mellanöstern och dess historia, men också för att ge en balanserad bild av vad som sker och orsakerna till att konflikten inte kunnat lösas. Det är djupt olyckligt och direkt skadligt för Sveriges anseende att bilden av Israel systematiskt och under lång tid har varit ofullständig och osann i vårt land.

Förutom att bidra till återupprättade relationer och arbeta för en balanserad Israelbild vill Vänskapsförbundet verka för förändringar av svensk bistånds- och utrikespolitik. Det är väl känt att Sverige under innevarande femårsperiod betalar ut motsvarande en och en halv miljarder kronor i bistånd till palestinska områden, detta trots att matmissbruk, korruption och brist på demokratiska reformer präglar beslutsfattandet. Till detta kommer att uppvigling mot Israel, antisemitism och glorifiering av palestinsk terrorism understöds av Palestinska myndigheten.

Detta är i alla avseenden oacceptabelt och Sverige måste på ett helt annat sätt än hittills ställa krav på Palestinska myndigheten och de av civilsamhällets organisationer som är mottagare av hjälp från svenska skattebetalare.

Självklart är det viktigt att på olika sätt stödja det palestinska folket, men svenska biståndsmedel får aldrig gå till spridande av hat mot Israel och stöd till terrorism riktad mot oskyldiga civila.

I förhållande till detta har svenska folket rätt att av sina politiska företrädare kräva tydlighet och konsekvens. Om terrorism, antisemitism och rasism är förkastligt i Bryssel, Paris och Köpenhamn är det förkastligt även på Västbanken och i Gaza. Om polisen för att skydda medborgare och försvara det öppna samhället måste ingripa med våld i Trollhättan, är det rimligt att så sker även i Jerusalem.

Att relativisera palestinsk terrorism, att välja tystnad när oskyldiga judiska barn mördas är att svika offren och deras anhöriga. Men det är också att undergräva demokratins fundament och kompromissa med övertygelsen om varje människas unika och okränkbara värde.

För Israel som nation är stödet från andra demokratier en livsbetingelse, en tydlig fråga om överlevnad. Till våren högtidlighålls 70-årsdagen av Israels grundande, 70 år av enastående utveckling, tillväxt och framgång, men också av en ständigt pågående existentiell kamp mot en fientlig omgivning.

Till detta perspektiv har även vi i vårt land en skyldighet att förhålla oss.

I kampen mellan demokrati och diktatur får svensk utrikespolitik aldrig svikta. Därför är det hög tid för den rödgröna regeringen att sätta stopp för den fientliga politiken mot Israel, det är dags att framföra en ursäkt till det israeliska folket och åter bygga upp relationerna till Mellanösterns enda demokrati.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel vill möjliggöra för vårt land att spela en konstruktiv roll i Mellanöstern. För inte så länge sedan hade vi faktiskt goda förbindelser med Israel.

Det kan vi få igen.

Lars Adaktusson, ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Stefan Dozzi, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i Dagen 4 oktober 2017

EU-vänstern glorifierar terrorism

Häromveckan inbjöd partigruppen GUE/NGL, som samlar allehanda kommunister och vänsteraktivister och där bland annat det svenska vänsterpartiet ingår, palestiniern Leila Khaled att tala i Europaparlamentet.

Leila Khaled är medlem i den av EU terrorklassade organisationen PLFP och deltog själv i flera uppmärksammade flygplanskapningar på 60- och 70-talen. Under sitt anförande i Europaparlamentet hann hon med att både försvara och glorifiera terrorhandlingar och att fälla grova antisemitiska uttalanden (bland annat genom att jämföra Israel med Nazityskland).

Det här är ett återkommande mönster. Pro-palestinska grupperingar i Europaparlamentet använder parlamentets legitimitet för att på olika sätt – direkt eller indirekt – understödja terrorism. Gruppledaren för de svenska socialdemokraterna Maria Ulvskog blev i våras kraftigt kritiserad efter att utanför parlamentets plenisal i Bryssel poserat med ett idolporträtt av den palestinska terroristen och dömda mördaren Marwan Barghouti.

Europaparlamentet ska inte låna ut sitt anseende till den här typen av terrorglorifiering. Tillsammans med ett 60-tal andra Europaparlamentariker skickade jag därför idag ett brev till talman Tajani och bad honom att agera i frågan. Se brevet nedan.

Se även detta klipp från vänstergruppens seminarium med Leila Khaled: https://youtu.be/Z4v0oI1zhGo

—

Dear Honourable President Tajani,

We would like to bring to your attention “The Role of Women in the Palestinian Popular Struggle” event that was organised by the GUE/NGL Group and Unadikum at the European Parliament in Brussels on 26 September 2017. The event violates Council Common Position of 27 December 2001 on the specific measures to combat terrorism (2001/931/CFSP) and the updated Council Decision (CFSP) 2017/1426) of 4 August 2017 by directly and indirectly giving support to a EU designated terrorist organisation, including the provision of services to a person acting on behalf of the organisation. The Council Decision designates the ‘Popular Front for the Liberation of Palestine’ (PFLP), amongst Hamas and Hezbollah’s military wing, as a terror organisation, and thus Parliament shall refrain from inviting representatives of a EU designated terror organisation to the European Parliament.

Ms Leila Khaled is a current member of a EU designated terrorist organisation, the PFLP, and previously responsible for the hijacking of American and Israeli airlines, the spread of incitement and the promotion of hatred and violence. Her current membership of and activities for the PFLP, her provocation to commit a terrorist act by joking about hijacking an airplane – and receiving a standing ovation for that remark during her speech in Parliament – are furthermore clear violations of the Council of Europe Convention on the Prevention of Terrorism. The speeches by the Unadikum representative and Ms Leila Khaled unquestionably amounted to direct and indirect incitement through the use of multiple references of terrorist offences being necessary and justified, the drawing of comparisons of contemporary Israeli policy to that of the Nazis, the denial of the right of the Jewish people to self-determination and the use of symbols and images associated with classic anti-Semitism to characterise Israel or Israelis. The dissemination of such messages furthermore regrettably violates the definition of Anti-Semitism adopted by Parliament in July 2017. Please note Appendix I, II, III and IV as evidence for the above charges.

We fully recognise the weight that the European Parliament carries in political and public debate and therefore regret the tarnishing of the Parliament’s good name and the message that the event sent to European citizens and Member States. We strongly believe that the Parliament carries a responsibility to all European citizens to take a united stand against terrorism and its incitement, especially at a time when Europe has experienced the agonising truth of terrorist attacks across its continent. We urge that in cases, in which EP regulations and Council Decisions were violated, adequate measures are taken against the persons, political groups and/or entities responsible for the organisation of the event as their actions undermine the united fight against terrorism.

In light of the above, we kindly ask you, under your honourable leadership, to investigate the details surrounding the event and whether the funding for the event on 26 September by the GUENGL Group, notably if EU taxpayers money was used that violated EP regulations and Council Decision (CFSP) 2017/1426). The selling and advertising of merchandise from an outside organisation during the meeting as well as the covering of the EP logo on the podium in the meeting room go against the overall customary EP principles of provisions and rules governing meetings of political groups at the European Parliament. If any irregularities have taken place, we urge for appropriate action to be taken and funds to be returned to the budget of the European Parliament.

Lars Adaktusson, 
EU-parlamentariker (KD)
Ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Texten upplagd i sin helhet på egna sidan 4 oktober 2017

Jag och regeringen för en orubblig kamp mot antisemitismen

I dag, på den judiska högtiden Jom Kippur, marscherar nazister på Göteborgs gator. Att detta är en mening som behöver skrivas 2017 känns bedrövligt.

Hela min politiska gärning har drivits av vad jag lärde mig i skolan om Förintelsen. Att det kan finnas ett organiserat hat mot en viss grupp människor går emot all vad jag tror på och allt vad jag kämpat för. Det är vidrigt synsätt på människan.

En av mina käraste och äldsta vänner heter Joost Lakmaker. Han är över 90 år gammal och överlevare av Förintelsen. Det smärtar mig att Joost ska behöva se det som sker i Göteborg idag.

Att ovillkorligen fördöma antisemitism – och alla former av rasism och religionsförtryck – är en demokratisk skyldighet. Jag och regeringen ser med stor oro på utvecklingen både här hemma och i världen, och vår del i kampen mot de här yttringarna är orubblig.

Justitieministern har börjat en process för att reda ut om vi har de lagar och regler som krävs för att lösa det samhällsproblem som dessa extremister utgör.

Vi bevittnar ökad intolerans och hat i Sverige, i Europa och runt om i världen. Denna intolerans och detta hat är ofta riktad mot minoritetsgrupper, men det är ett hot mot oss alla och mot demokratin – en demokrati som vi i Europa har kämpat hårt för.

Nu är det allas vårt ansvar att se till att historien aldrig upprepar sig.

Margot Wallström
Utrikesminister (S)

Publicerad på egna facebooksidan 30 september 2017


- - -

4b. Därför är det väldigt svårt att ta utrikesministerns ord på allvar
av: Viktor Hardarson

Jag hoppas verkligen att dina senaste poster markerar ett nytt paradigm i ditt förhållande till judar och Israel.

Men det är väldigt svårt att ta dina ord på allvar. Jag vet att nästan ingen svensk jude tror på vad du säger, inte heller många Israelvänner och ännu färre Israeler. Det är inte så att vi inte vill att du skall stå upp för judar, både i Sverige och utomlands (antisemitismen ökar i Europa om flera hundrad procent varje år nu och judar har börjat fly Europa till Israel, Kanada och USA. Svenska judar inkluderade) men dina handlingar hittills gör det omöjligt för oss. Vi skulle jubla och dansa och ta emot dig med öppna armar om du fördömde Abbas ständiga uppmaningar till terrorism mot Israel, om du istället för att sitta ner med antisemitiska institutioner så som UNRWA och OIC, så som du gjorde den 22 september (https://www.un.org/.../strong-diplomatic-and-donor.../). Organisationer som är notoriska för antisemitism. OIC är till exempel en organisation som vill förbjuda "freedom of speech", som vill ta upp både hädelselagar och sharia i hela världen och inte accepterar Förenta Nationernas stadgar om de mänskliga rättigheterna, utan har sina egna som endast gäller muslimer. (du kan läsa mer om den här: https://sv.wikipedia.org/.../Kairodeklarationen_om_de_m... )

UNRWA använder skolböcker som indoktriner palestinska barn med våld, förnekelse, svek och demonisering av judar. Dessa skolböcker har ersatt Israel med namn som "Zionistiska ockupationsmakten" och innehåller dikter som glorifierar martyrdöden och jihad. (länk här: http://www.wiesenthal.com/site/apps/nlnet/content.aspx...)

Din mun säger ett. Dina handlingar annat. Så om du istället för att omfamna antisemiter, själv hamna på Simon Wiesenthals lista över antisemiter, anklaga endast Israel för utomrättsliga avrättningar när de försvarar sig mot terrorister och inte vara "persona non grata" i Israel och istället började visa samma moraliska klarsynthet och när du sa att Saudiarabiens rättssystem var från medeltiden (det gjorde du helt rätt) när det kommer till Israel. Det vore intressant att se och höra dig protestera mot UNESCOs historierevisionism när de hävdar att Israel inte har någon rätt till Klagomuren eller Patriarkernas Grav eller publikt skälla ut Mahmoud Abbas för att inte hålla demokratiska val i de Palestinska områdena på Gaza och i Judea och Samarien och hans fängslande av oliktänkande. Du kan också kräva svar av honom varför så många miljarder av internationellt bistånd hamnar i hans egen ficka eller varför han har en karta på sitt kontor i Ramallah där Israel inte existerar eller till och med varför det är dödsstraff för hans folk att sälja egendom till Israeler? Straff som har utförts allt för ofta de senaste åren. Och vad menar Abbas när han säger att han aldrig kommer att acceptera att en enda jude skall få bo i en framtida Palestinsk stat?

Vi Israelvänner och judar VILL tro på dig. Vi vill ha dig i "samma lag", vi vill så mycket att du vore en person som vi kunde lita på slog vakt om vårt välbefinnande...

men det går inte...

Och det kan endast du göra nånting åt....

Mvh 
Viktor Hardarson 
Styrelseledamot i Samfundet Sverige-Israel i Stockholm

Publicerat som svar på Margot Wallströms inlägg ovan, 30 september 2017

Israels nye ambassadör efterlyser fler ”aktiva vänner”

Israels nye ambassadör, Ilan Ben-Dov, ger ett ödmjukt och sympatiskt intryck när vi möts på Israels ambassad i Stockholm. Han betonar vikten av dialog och vill uppmuntra fler att bli ”aktiva vänner” till Israel. – Jag är inte bara villig – jag är ivrig – att åka ut till olika kyrkor och samfund, för att tala till dem och uppmuntra dem mycket. De är våra viktigaste vänner.

För en dryg månad sedan var det vaktbyte på israeliska ambassaden i Stockholm. Isaac Bachman åkte tillbaka till Israel och Ilan Ben-Dov kom till Sverige. Det första offentliga framträdandet för den nye ambassadören skedde under en manifestation på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm. Och budskapet från Ilan Ben-Dov rymde både tacksamhet och kritik.

– Först av allt uttryckte jag min tacksamhet till våra vänner, både för egen del och från hela det israeliska folket. Vi uppskattar verkligen vänskapen och den är inte självklar. Men sedan talade jag även om att vi är medvetna om den kritik mot Israel som finns i Sverige, och det är ingen hemlighet att den kritiken ibland är väldigt skarp.

Huvudbudskapet var att Israel måste ha rätt att försvara sig mot de som vill förgöra landet.

– Man måste komma ihåg att Israel är den enda demokratin Mellanöstern. Vi bor i ett väldigt problematiskt och våldsamt område, omgivna av terroristorganisationer som Hizbollah, Hamas, Al-Qaida och Isis. Vi är en liten nation omgivna av alla dessa fanatiker och vi har ansvaret att försvara oss. Det var huvudbudskapet och det är huvudbudskapet, säger han.

Det är första gången Ilan Ben-Dov är i Sverige. Men någon diplomatisk duvunge är han knappast, och Europa är hans expertområde. Tidigare har han varit stationerad i såväl Tyskland som i Österrike, eftersom han pratar tyska. Den senaste stationeringen var i Singapore, där han verkade i sex år, och innan han kom till Sverige var han direktor för den centraleuropeiska avdelningen på utrikesdepartementet i Jerusalem.

Vad hade du hört om Sverige innan du kom hit?

– Först av allt att det är ett ledande land i Europa, att det är ett stort land och att det har en god ekonomi. Men jag måste erkänna, och det är ju ingen hemlighet, att Sveriges politik rörande Israel är väldigt problematisk.

Ilan Ben-Dov förklarar att bilden av Sverige i Israel har försämrats kraftigt på senare tid. Inte minst efter anklagelserna om utomrättsliga avrättningar från israelisk polis i samband med att en rad knivdåd inträffade i Jerusalem.

– Det var många arga reaktioner då. Jag menar att det största problemet här är bristen på förståelse av den väldigt unika situationen vi lever i. Våra grannar i Mellanöstern är inte Danmark, Norge och Finland utan en rad terroristorganisationer, som inte lever efter några internationella lagar. Vi har både en moralisk rätt och en överlåtelse till att försvara oss mot de som vill förgöra den judiska staten, säger han.

Men Ilan Ben-Dov tror att det går att förändra den svenska oförståelsen och bilden av Israel. Och han tror att dialog är redskapet som behövs för att skapa en förändring.

– Jag förväntar mig en bred dialog med alla parter av samhället under min tid som ambassadör. Självklart med våra vänner, men också med de som inte känner till Israel så väl.

Inte minst vill han nå in i den unga generationen, där öppenheten och förståelsen för Israels unika situation möjligen är större.

– De flesta människor är nog inte medvetna om den unika situation som Israel lever i. Om jag kan få fram budskapet att vi är en fredsälskande stat, som ändå måste försvara sig, och som måste nå något slags samförstånd med våra grannar, då tror jag att många öron kommer att vara öppna.

När den moderna staten Israel fyller 70 år 2018 kommer det finnas en möjlighet att beskriva ”framgångssagan Israel” för många människor och lyfta fram en annan sida av Israel, tror ambassadören.

– När staten etablerades år 1948 var det bara en öken. Det fanns bara omkring 600 000 israeler som bodde där, men i dag är vi mer än åtta miljoner israeler. Vi har gjort öknen grön och vi har fått öknen att blomstra. Vi har byggt ett starkt land med en stark ekonomi med ett väldigt levande och intressant samhälle, trots att många av våra grannar fortfarande inte accepterar vår existens och tvingar på oss krig. Så Israel är en stor framgångssaga och vi är väldigt stolta över utvecklingen.

Det bästa sättet att visa sitt stöd till Israel är att höja sin röst när det behövs, menar Ilan Ben-Dov. Han tror att Israel behöver fler ”aktiva vänner” än tidigare.

– Det jag har lärt mig hittills är att vi har många vänner här i Sverige, men många av dem tror att de är ensamma och de flesta är väldigt tysta och passiva. De människor som är emot Israel och som kritiserar Israel är däremot väldigt högljudda. Jag tror att folk i både Israel och Sverige behöver veta att Israel har många vänner i Sverige.

Hur kan man vara en ”aktiv vän” till Israel?

– Om Israel blir felaktigt anklagat för något så förväntar vi oss att våra vänner höjer sina röster och säger “Det där är inte sant.” Israel försvarar sig mot terrorister och då är det viktigt att vi har många vänner som försvarar oss. Det är till exempel viktigt att våra vänner skriver till politiker, till regeringen och till media.

Ilan Ben-Dov vill gärna fördjupa kontakterna med kristna i Sverige, förklarar han.

– Jag har förstått att många kristna i Sverige tillhör de bästa av våra vänner. Jag är inte bara villig – jag är ivrig – att åka ut till olika kyrkor och samfund, för att tala till dem och uppmuntra dem mycket. De är våra viktigaste vänner.

Än så länge har han mest rört sig i Stockholmsregionen. Men han längtar efter att få röra sig ut i landet, för att se mer av Sverige och träffa nya människor.

– Jag hoppas att få åka från norr till söder och träffa så många människor jag kan. För du vet, när man har en känsla av att man representerar rätt och rättvisa – ett högre moraliskt syfte – då vill du nå ut med budskapet till så många människor du kan.

Lukas Berggren

Publicerad i Världen idag 29 september 2017

Stefan Löfven skyller ifrån sig om antisemitismen

När statsministern anklagar alliansen för bristande trovärdighet i arbetet mot antisemitismen sker det för att skapa bilden av en mer pålitlig socialdemokrati. Verkligheten ser dock annorlunda ut, skriver Lars Adaktusson (KD).

Partiledarnas sommartal är avklarade och de politiska kommentatorerna har levererat sina analyser. Mycket av vikt har framförts, en del har varit förväntat, annat mer förvånande. Till den senare kategorin hör Stefan Löfvens formuleringar om antisemitismen. 

Det är självklart av största vikt att statsministern är tydlig i sitt avståndstagande från alla former av judehat. Samtidigt har Socialdemokraterna under lång tid haft förvånansvärt svårt att förhålla sig till det faktum att antisemitismen i dag är ett av våra stora samhällsproblem.

Av den anledningen blir det minst sagt märkligt när Löfven väljer att kombinera sitt fördömande av antisemitismen med att misstänkliggöra allianspartierna. I en retorisk ordvändning antyder Löfven att borgerligheten inte med trovärdighet kan bekämpa antisemitismen om partierna tar emot stöd från Sverigedemokraterna.

Stefan Löfven saknar självinsikt

Det är ett resonemang som förvisso kan föras, samtidigt blir diskussionen meningslös när självinsikt saknas och dubbla måttstockar tillämpas. Är det förkastligt att alliansen får stöd från Sverigedemokraterna borde det vara lika förkastligt när Socialdemokraterna får det. Detta inträffade senast i våras när de rödgröna med stöd av SD drev igenom förändringar av Lex Laval. Det hände också under förra mandatperioden när S med hjälp av SD stoppade en sänkning av statsskatten.

Anfall är bästa försvar säger vissa, bristande självinsikt och projektion genomskådas säger andra. Hursomhelst är beteenden som dessa vanligt förekommande, inte minst för att frisera sanningen och framhäva sig själv. När statsministern anklagar alliansen för bristande trovärdighet i arbetet mot antisemitismen sker det för att skapa bilden av en i sammanhanget mer pålitlig socialdemokrati. 

Verkligheten ser dock annorlunda ut, låt mig nämna några exempel:

Stefan Löfvens gode vän och partikamrat, Ilmar Reepalu, har genom åren visat prov på både nonchalans och okunskap vad gäller antisemitismen. Under sin tid som kommunalråd i Malmö stod Reepalu för upprepade övertramp som enligt internationella Simon Wiesenthal-centret bidragit till att underblåsa antisemitismen.

Även Stefan Löfvens utrikesminister har agerat på ett sätt som fått omvärlden att reagera. Oavsett om det handlat om relativisering av palestinsk terror eller anklagelser om "utomrättsliga avrättningar" har Margot Wallström bidragit till att svartmåla det israeliska samhället. I förlängningen bidrar detta till att spela de krafter i händerna som satt i system att sprida antisemitism.

Sedan den tillträdde driver regeringen Löfven en biståndspolitik som präglas av bristande uppföljning vad gäller spridning av antisemitism. Dels finansieras mer eller mindre öppet antisemitiska organisationer på palestinska områden, dels förmedlas bistånd till Palestinska myndigheten som bland annat används för att avlöna terrordömda.

I parlamentariska sammanhang har Stefan Löfven partivänner som lyfter fram personer och grupperingar som förknippas med antisemitism. Så har till exempel Marita Ulvskog gjort sig känd för att i Europaparlamentet posera med idolporträtt av den terrordömde palestiniern Marwan Barghouti. Riksdagsledamoten Hillevi Larsson har tacksamt tagit emot en palestinsk hedersbetygelse föreställande en karta över Mellanöstern där Israel är utplånat.

Statsministern skyller ifrån sig

I svensk debatt fanns en period när det talades om antisemitism i förfluten tid. I det skede av upprättade relationer och försoning som gav oss Europasamarbetet fanns förhoppningar om en framtid utan fördomar och rasism. Men vi vet vad som hände, de goda förhoppningarna till trots kunde fientlighet mot det judiska folket åter slå rot och i dag talar vi inte längre om antisemitism i förfluten tid.

Mot detta måste samhället stå samlat. De krafter som sprider hat och förakt, som devalverar människovärdet och undergräver demokratin måste mötas med förenade insatser. Då duger det inte att statsministern ägnar sig åt att tränga undan egna missgrepp och skylla ifrån sig.

Att ta avstånd från antisemitism är viktigt, lika viktigt är det att ta ansvar för samhällets motåtgärder.

Lars Adaktusson 
Europaparlamentariker (KD)
Riksordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Debattartikel publicerad i Expressen 15 september 2017

Lars Adaktussons egen sida

Stoppa bistånd till organisationer som stödjer terror

Problemet med Sveriges Palestinabistånd är allvarligt då det bidrar till ett genomkorrupt system där terrordömda personer och deras familjer belönas för att ha attackerat och mördat oskyldiga civila. Det är på tiden att villkora den svenska hjälpen, skriver Lars Adaktusson (KD).

Slutreplik - Bistånd till terrorism, 4/9 och 8/9

Biståndsministerns statssekreterare Ulrika Modéer replikerar min kritik mot regeringens bistånd till palestinska områden i allmänhet och till Sekretariatet för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, IHL, i synnerhet.

Statssekreteraren försäkrar att regeringen har kontroll på biståndet och exemplifierar med att utbetalningar till den palestinska kvinnoorganisationen, WATC, för närvarande hålls inne i väntan på en utredning om misstänkta terrorkopplingar.

Det är ett i alla avseenden otillräckligt besked eftersom statssekreteraren i sak inte motsäger att svenskt bistånd går till bland annat de organisationer som anges i min artikel. Det handlar om organisationer och grupperingar som öppet sprider antisemitism och i sin verksamhet glorifierar palestinsk terrorism.

Detta är ett allvarligt problem som inte är isolerat till IHL. I princip gäller problematiken hela det svenska biståndet till palestinska områden som under innevarande femårsperiod uppgår till 1,5 miljarder kronor. Med detta stöd bidrar den rödgröna regeringen till ett genomkorrupt system där terrordömda personer och deras familjer belönas för att ha attackerat och mördat oskyldiga civila.

Villkora hjälpen

Oavsett uppfattning om den arabisk-israeliska konflikten är det helt centralt att ställa krav på den palestinska ledningen som mottagare av svenskt bistånd. För det palestinska folkets skull, för de svenska skattebetalarnas skull, är det nödvändigt att villkora hjälpen.

Inga utbetalningar av biståndspengar bör ske till organisationer som direkt eller indirekt stödjer terrorism. Inget stöd bör ges till grupperingar som sprider antisemitism och motverkar en tvåstatslösning. Samtidigt bör allt bistånd till den Palestinska myndigheten frysas tills löneutbetalningarna till terrordömda och deras familjer stoppas.

Att inte detta sedan länge är självklara principer för svenskt Palestinabistånd är direkt stötande. Nu krävs förändring, det är hög tid för en bistånds- och utrikespolitik som bygger på tydliga värderingar om människovärde och mänskliga rättigheter.

Med andra ord, en ny politisk ledning i utrikesdepartementet.

Lars Adaktusson 
Europaparlamentariker (KD) och riksordförande för Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Publicerad i GP 14 september 2017

Lars Adaktussons egen sida


_ _ _
Se även Expressen idag fredag 15/9:
"Stefan Löfven skyller ifrån sig om antisemitismen" 
När statsministern anklagar alliansen för bristande trovärdighet i arbetet mot antisemitismen sker det för att skapa bilden av en mer pålitlig socialdemokrati. Verkligheten ser dock annorlunda ut, skriver Lars Adaktusson (KD).

Underkategorier

Politik

Näringsliv

Kultur

Vetenskap

Sida 32 av 37

Kategorier

Fler artiklar